Hur uppför sig vuxna egentligen?

Min sociala tvååring till son älskar människor och hälsar gärna på folk. Idag när vi var i affären sade han "Hej!" med ett leende till ett förbipasserande par i 50-års-åldern. De bara kastade ett getöga på honom, svarade inget och gick vidare. Jag måste erkänna att jag häpnade. Han var inte påträngande, han satt i sin vagn och hälsade glatt på några vuxna - och de ignorerar honom! Jag tycker inte att de äldre ska klaga på barns uppförande om de inte själva kan lära sig lite hyfs och hälsa på de som hälsar på dem!Likadant om det passerar ngn utanför vår tomt. Min son ropar glatt "Hej!" och folk (läs: medelålders, för pensionärer och barn hälsar gärna) svarar inte, tittar inte ens. Jag är inte överkänslig på ngt sätt, man kan vara i sin egen värld och ha mkt att tänka på osv osv, men nog hör det väl till allmänt hyfs att man hälsar tillbaka om ngn hälsar på en?

hmpfh

Igår var det måndag, då är det nog tisdag idag. Och jag är hemma - sen igår - och har fortfarande en bäbis i magen. Så lär det förbli ett tag. Nu ska jag vara cool (!). Jag har ju gjort detta en gång förut. Jag borde ju veta hur saker och ting går till. Till BF (beräknad förlossning) är det 16 dagar, men det kan ju vara så mkt om 30 (TRETTIO!) dagar kvar eftersom man kan gott och väl gå över två veckor utan att man egentligen har "gått över tiden". Ge mig styrka... Jag ska förtränga bäbismagen (hur nu det ska gå till) och drömma om hus istället. Det är trevligt. Och sen en dag så kommer ju bäbisen - vare sig man är beredd eller inte. Men alla ni som har och ni som inte har.... å vad man kan längta efter att bli av med denna BADBOLL till mage. Förresten är inte badboll en helt träffande liknelse, de är ju lätta och färgglada och så. Och visst är magen rätt färgglad - men tung som bly. Tyck inte synd om mig för allan del. Eller gör det. Men snart är jag världens lyllås (eg. lyckans ost) i alla fall. Då har jag världens sötaste flickebarn på min arm och världens bekymmer är som bortblåsta långt över Rälta sjöbotten. SVISCH

Det här med förlossningar...

Idag är det fortfarande måndag. Igår var det söndag. Så vet ni. I går hände något som skulle kunna liknas vid att vattnet har gått. Jag ska inte gå in på detaljer så ni kan lugnt fortsätta läsa. Men det faktum att vattnet kanske har gått gör att jag idag får ta mig en utflykt till Falun igen. Jorå, på förlossningen längtar de efter att få träffa mig igen. Det är ömsesidigt, men jag vill dit för att föda barn!! Om nu det signade vattnet har gått så vill de ha ut mitt barn inom 48 timmar. Det låter ju å andra sidan rätt trevligt. Håll tummarna.

Det här med sjukhus...

Idag är det måndag. Då har vi konstaterat det. I tisdags åkte jag en sväng till MVC för att kolla mitt blodtryck som av någon anledning skjutit i höjden. Eftersom mitt urinprov (ursäkta alla känsliga läsare) visade på protein så fick jag lov att åka in till förlossningen i Falun. Nu är ju det ett väldigt trevligt ställe, om det nu var så att man fick komma dit av rätt anledning någon gång, dvs för att föda barn. Jaha, CTG-kurva och allt. Det vet ni erfarna vad det är - man kollar barnets hjärtljud och min värkfrekvens. Den senare var så gott som noll och den förra perfekt. Man ska inte klaga. Läkaren tyckte att jag hade alltför högt tryck och beordrade mig att stanna över natten. Å, vad trött man blir. Jag fällde till och med en tår i mina försök att övertala henne om att få åka hem. Jag är så hjärtinnerligt trött på sjukhus. Men, läkaren var envisare än jag.

Väl nere på avdelningen - samma jag låg på när jag hade proppar i lungorna förra graviditeten - träffade jag "min" läkare och hon sade krasst: "La hon in dig bara för högt blodtryck?!" Ungefär som att det skulle hon aldrig gjort. Då blev man ju ännu gladare...

Men, allt som allt fick jag en lugn kväll för mig själv med en liten godispåse och dr House på mitt enkelrum. Jag sov som en prinsessa på två madrasser (!) och hade perfekt tryck morgonen efter. Jaha, så fick man åka hem. Men läkaren ville först göra en viktskattning (inte av mig utan av barnet i magen). Det hade jag nu just gjort i Leksand, men hon ansåg att man i Leksand hade för gammal apparat och ville göra en till. Nu är det ju alltid trevligt att titta på sin bäbis (Ultraljud) så man säger ju inte nej. Allt var utomordentligt perfekt och kickan vägde 2700 för dagen och var så söt så. Läkaren tyckte att den kunde komma ut nu - det kan man ju bara hålla med om.

Fotnot: Enligt tre oberoende ultraljudsundersökare skall det vara ett stycke flickebarn i magen. Hur vet man det? De ser ingen pung.

Det här med mage och frisyr

Var på hemköp och handlade med familjen i lördags. Vid lösgodiset träffar jag en bekant som var hiskeligt fin i håret - vilket jag påpekar, berömmer, som det heter. "Detsamma", behagar människan säga och jag blir full i skratt. "Nehej, du", svarar jag, "för jag har inte borstat håret på tre dagar. Men å andra sidan gör det inget, för det är ingen som tittar på mitt hår, alla tittar på magen." Sanningen i detta påstående bekräftas omedelbart av ett ungt par (18,19 år sådär) som börjar skratta rakt ut. Tänk en sån tankeläsare man är! Och kan man inte läsa tankar så räcker det med att titta på folk man möter, de tittar en aldrig i ögonen - de tittar på min navel, eller i varje fall nånstans därikring.

Löven ramlar ner

Elias är mycket medveten om bäbisen i mors mage. I något utbrott av pedagogisk karaktär (igen) förklarade jag "att bäbisen skulle komma hem till oss när löven fallit ned från träden". Det är ju inte alltför lätt för en tvååring att omfatta ett tidsspann på fyra veckor - när man knappt har koll på igår och idag. Jag tyckte att jag var så smart. Häromdagen vaknade vi tidigt av en höststorm utan dess like, det regnade mängder och blåste hårt mot fönstren. Det varade bara i en knapp halvtimme. Senare på förmiddagen sken solen och det var septemberväder när det är som bäst. Jag och Elias begav oss ut i trädgården, jag för att läsa tidningen och Elias för att leka i sandlådan. När vi kom ut på gräsmattan ser Elias lite förskräckt ut och pekar på marken.

- Mor! Löven har ramlat ned!

Mycket riktigt. Där ligger en hel del löv som slitits loss av nordanvinden. Jag skyndar mig dock att påpeka att träden fortfarande är alldeles fulla med löv. Elias lugnar sig och fortsätter nöjt till sandlådan.



I ett annat pedagogiskt infall (man läser väl barnpsykologiböcker?) tittade vi i albumet från när Elias föddes. Där ser man hur mors mage är jättestor och någon bild senare ligger en liten bäbis på magen (vi fotade inte alla stadier i processen...). Elias är mycket fascinerad över det hela och pratar ofta om hur det ska bli när lillasyster ska komma. Elias har ju fått en ny säng - och bäbisen ska få låna hans gamla spjälsäng.

Jag tog fram hans gamla bäbisleksaker för att han skulle få "leka av sig" med dem innan bäbisen kommer. Det var inte helt lyckat. Han tyckte att klossarna och bitringen och speldosan var jätteroliga. Mina försök att leda in honom på tanken att låna ut dessa saker till lillasyster föll inte i så god jord. En speldosa - en nallebjörn som hänger i ett paraply och spelar "Nu i ro slumra in" framkallar av någon konstig anledning tårar hos sonen. Varje gång han drar i speldosan börjar han gråta. Och han vill dra i den - jämt! Jag fattar ingenting. Någon som har en teori? När jag frågar varför han blir ledsen så säger han "Manchester prata med mig och trösta mig. Manchester säga förlåt!". manchester är ett namn som tydligen passar på många djur för nu heter speldosan också Manchester.

Moln...

Elias sitter sin sin gunga och lutar sig bakåt och funderar.
- Vilka fiiina moln!
Jag tittar lite förvånat upp på himlen och ser en himmel full av vågiga bomullsmoln, sådär härligt lätta och ulliga.
- Ja, ser du att de rör sig? Undrar vart de är på väg, svarar jag.
- Jaa... Elias studerar molens färd lääänge.
- De kanske är på väg till mormor och morfar? försöker jag.
- Följa med molnen!! Till mormor och morfar. Och mor också! I bilen!

När inte ens en jeep hjälper

Daniel skulle åka till jobbet en förmiddag i juli (och ni som vet, vet att Daniel jobbade ungefär 16-18 timmar per dygn denna sommar). När han kör ut från vår gård springer Elias ut i bara blöja och ropar: Stopp! Han ställde sig vid fårstängslet som vi så påpassligt fått upp för att inte sonen ska umgås med bilar på för nära håll. Han gjorde nu sitt yttersta för att få bilen med far att vända tillbaka! "Stopp, far!" ropar han, "Kom, far! Kom till Elias!" Och så till sist: Jeepen, far! Det sista desperata ropet innehöll ett för invigda, mycket generöst, erbjudande om att låna Elias älskade blåa jeep som han nu höll upp så högt han kunde för att far skulle se den. Vid det här laget är både far och bilen långt borta och när Elias inser att hans försök inte lyckats börjar han gråta helt stilla. Jag lovar, då gick mitt modershjärta itu. Där står min lilla tvååring i bara blöja med en jeep högt lyftad och tårar rinnande ned för kinderna - för att han vill att hans far ska stanna och leka med honom.

För att inte sonen ska se att även hans mor har små tårar rinnande nedför kinderna går vi till gungan. Gungor är bra grejer. De kan laga vilken hjärtesorg som helst. Vi blev kvar rätt länge vid gungställningen. Pedagog som man är, eller vill vara, börjar jag prata om något roligt - en katt Elias lekt med dagen innan med det poetiska namnet Sushi. Jag frågar om Elias skulle vilja ha något djur - väl medveten att han inte kommer få något - och Elias svarar efter en liten betänketid: En giraff!
Något förvånad över djurvalet svarar jag: En giraff? Var ska du ha den då?
Nu kom svaret lite snabbare.
"I kyrkan!"
Så klart, där skulle den kanske få plats i alla fall! Smart son. Modern fortsätter.
"Vad ska du göra med den då?"
"Som en häst", svarar Elias. Och alla invigda i barnspråk förstår ju genast att han vill rida på den.
"Men, vad ska giraffen äta då?" Måste ju kolla hur noga han tänkt igenom sin djurhållning.
"Köttbullar" Så klart! Det fattar väl vem som helst?
"Vad ska den heta då?", fortsätter mamman. Lång betänktetid innan sonen svarar glatt:
"Manchester".
För er som inte känner manchester så är han en liten nallebjörn som bor på ett varuhus och har tappat en knapp i sina gröna hängselbyxor.

Nattliv i sus och dus

Jag vet, det finns ingen som är det minsta intresserad av att veta vad jag har för mig på nätterna. Det är ju fullständigt normalt att aldrig sova längre än 50 minuter i sträck för att sedan antingen behöva vända på steken (läs: fläsket) för att höfterna värker, benen kryper (nåja, det kryper i dem) eller ryggen visa tendenser att vilja brytas av på mitten. Och är det inte fläskvändning så är det tömning. Ni som har varit/är gravida vet att då uppskattar man en kort och förhållandevis enkel väg till badrummet.

Av någon anledning misstänker jag att ingen någonsin varit gravid i detta hus tidigare (förutom jag själv). Huset är en timmerstomme rest på 40-talet uppepå en källare så kall och fuktig att endast liknande finns att skåda i mer östliga länder (fördomsfull är jag också). Där nere, längst ned i huset, dvs två trappor, svängda och trånga, långt ned från det varma sovrummet byggde man huset enda badrum. Nu insåg någon vänlig själ på slutet av 80-talet att det inte var hälsosamt för den gamla damen som då bodde här att krångla sig ned ända till källaren dag som natt och därför inrättades en minimal dusch/toa på bottenvåningen. Ja, jag borde ju vara tacksam som slipper gå en trappa till på natten. Å andra sidan hade jag aldrig för mitt liv bott kvar i detta hus om så hade varit fallet.

Jag anser därför att jag är värd sympati som måste gå mina tunga steg genom vårt gigantiska sovrum (i alla fall nattetid i mörker), nedför trappan och in i kryseringsrummet. Det är tungt och åtminstone 25 steg för långt för att man inte ska vakna under tiden. Jag lovar, väl tillbaka i den varma sängen dröjer sömnen med att infinna sig en evighet ibland ("en evighet, en kort sekund" stämmer inte alls i sammanhanget).

Att sonen har fått en ny växa-säng är ju trevligt och gulligt. Det innebär att han nyligen kommit på att det går alldeles utmärkt att själv ta sig ur sängen för att hälsa på i mors och fars lockande dubbelsäng - dag som natt.

Håll ut, brukar min förstående man säga. Det blir snart bättre. Tillåt mig småle. Nog blir det bättre - bäbisen kommer snart befinna sig utanför magen istället för inuti. Sparkarna blir ju inte lika kännbara då. Troligtvis blir dock inte nattlivet ett dugg lugnare för det. Tvärtom.

Men jag ska inte klaga. Fortfarande sover ju sonen en eller två timmar på dagen (om jag lyckas få honom att stanna i sängen) och då sover jag - som en stock.

Språkförbistring

Min son är nu två år och fyra månader. Den senaste månaden har han börjat använda väääldigt runda "r" i sitt tal, något som svenskfröken inte reagerat särskilt över - det är väl bara en utveckling mot riktiga "r"?! Saken är den att det har inträffat mestadels i samband med ord som har teknisk valör, rättare sagt: traktor, stora däck, gafflar, osv. Elias låter helt enkelt som om han har tre stora hubba bubba i munnen - eller som om han kommer ifrån Texas, vilket ju kan vara charmigt.
Häromdagen satt vi och tittade på SVT:s förträffliga barnprogram: "Stora maskiner" som man kan beskåda på deras hemsida, snedstreck barn. Det första lilla avsnittet handlar om en röd fin traktor som plöjer åkern - givetvis med en kvinna som förare. Jag noterar att vi nog har tittat på programmet lite för många gånger - Elias kan varje replik - sitter som smeck. Då hör jag: tjjjaktojjj, stojjja däck osv. Just det - speakern - en gullig tös i ungefär sjuårsåldern (gissningsvis) är från Småland!!! Skorrande, runda "r". Min son talar småländska! Det var ju inte helt väntat, med en mor från Uppland och en far från Dalarna. Men spännande, likväl.

Mitt andra....

*grrrrrrr*

Å ni skulle bara veta. Jag hade skrivit ett långt och tämligen intellektuellt inlägg som skulle bli mitt första på denna sida. DET FÖRSVANN! Hur är detta möjligt? Sånt här händer bara mig. Jag är ett under av otekniskhet. Det är jag inte. Jag är rätt teknisk, men VARFÖR? Jag gäspar och sliter mitt hår och blir så trött. Jag tror jag går och sover. Kanhända kan jag vässa de grå och skriva ned något ännu bättre i morgon. Jag tvivlar.

Mitt första egna inlägg som bloggare!

JAG HITTADE DET!
Teknikens under! Fast så intellektuellt var det ju inte...

Det är nästan lite pirrigt. Tänk att lilla jag, lilla jag och Fritiof... Nej. Tänk att jag har uppdaterat mig så pass att jag har inrättat en egen blogg! Orsak och verkan, säger jag! Jag har roats omåttligt av att läsa min kära bror och systers och svägerskas och Daniel Holms bloggar och irriterats en hel del över att inte kunna kommentera deras underbara alster - jag har ju inte haft något eget konto. Men nu kan jag till och med skriva långa egensinniga kommentarer i min egen blogg!



En annan, också viktig, orsak är att min mor tjatar på mig att jag ska skriva ned allt fantastiskt min son företar sig. Jag har hittills skrivit ned två (!) saker för hand och redan insett att det tar för lång tid att skriva för hand. Det går fortare på detta lilla viset.



Och inte minst - jag har ju så mycket vist att delge världen utifrån mitt hemmaperspektiv så det är min skyldighet att informera jordens invånare om hur livet egentligen bör levas. Jag återkommer i det ämnet när jag har kommit på det.



Klockan har passerat midnatt. Jag är hiskeligt gravid och sover knappt nåt på nätterna. Är det ett argument för att sluta skriva och gå och lägga sig, eller är det helt enkelt så att då kan jag lika gärna sitta kvar framför datorn tills morgonen gryr? Jag ska vara vis. Är vis. Jag går och lägger mig och magen i min säng med fem extra kuddar att ha mellan vader, under magen och bakom ryggen. Det är en syn vill jag säga. Men inte mycket till sömn.



Godnatt!