Ditt och mitt...

Jag har strängeligen blivit ombedd att uppdatera min blogg med diverse nytagna foton av min dotter. Tyvärr har jag inga sådana att lägga in - vi är helt enkelt typiska tvåbarnsföräldrar som inte fotar andra barnet hälften så mkt som det första. Jag får skylla på tidsbrist. Med första barnet hade jag ju just bara ett barn. Nu har jag två.

Det är onekligen lite annorlunda att ha två barn. Det finns helt enkelt en viss gräns för vad ens amningsfokuserade hjärna klarar av att ta in. Första BVC-besöket var jag ute i god tid med att packa in barn och skötväskor i bilen. inte vill man komma för sent? Man vill ju visa att man minsann kan det här. Så efter diverse blöjbyten och klädbyten (det senare på det större barnet som hann rymma till jordens geggigaste sandlåda) satt de båda som små ljus i bilen - alldeles lagom i tid. Vi skulle hinna dit precis i tid. Om inte... jag hade stått där i bara morgonrock... totalt omedveten, helt fokuserad på mina barn. Jag hade inte ens kollat mig i spegeln. Det skulle jag nog helst ha gjort... Så vi kom för sent. Bara tio minuter dock, och BVC-sköterskan hävdade att hon var van... Det var inte jag.

Förresten sa min son härom kvällen (i en gnutta vredesmod men med stort allvar): Det är inte din Gud! Bara min!

När lillan kom till jorden...

Förlossningsberättelse i antågande. DOCK utan detaljer så även kräsmagade ska våga läsa...

Nu var det inte falskt alarm!

Det kom en tös i torsdags natt (den 4:e oktober kl 23.38). Helt underbart! Jag fattar ingenting! Jag fick en dotter sju dagar innan det var beräknat!! Storebror är så gullig och mannen är stolt som en tupp.

Jag födde helt utan smärtlindring (alltså INTE med lustgas) och andades mig igenom. Värkarna var otroligt kraftiga och jag överlevde tack vare Daniel som masserade och tryckte i ryggslutet. När jag kände att jag inte stod ut längre och bad barnmorskan om råd gällande smärtlindring undersökte hon mig och sa att jag bara var 5cm öppen. Då tappade jag modet och bad om epidural. Fem centimeter till med dessa fruktansvärda värkar hade jag aldrig klarat med bara andning och avslappning! Barnmorskan ringde narkosläkare och frågade om jag fick epidural (vi fragminpatienter är lite krångliga) och kom tillbaka med ett godkänt. Hon sprang och gjorde i ordning och skulle sätta droppnål i min hand - vilket inte var så lätt eftersom jag hade värkar i ett. När hon fått dit nålen skulle hon sätta en skalpelektrod på barnets huvud för att kunna övervaka hjärtrytmen. Då börjar jag krysta. På lite mindre än en timme har jag öppnat mig fem cm och är nu helt öppen. (Ni som vet, vet att man brukar räkna en centimeter i timmen - i alla fall för förstagångsföderskor). Inte så konstigt att jag hade ont. Värkarna var otroligt kraftiga.

Tjugo minuter senare - 6 krystvärkar - var hon ute. Ja, nån epidural hann vi inte med... Jag sprack ingenting - inte en skråma! Lite skillnad mot förra gången... Jag är så otroligt tacksam till Gud. Vilken revansch!

Den här förlossningen var över på 12 timmar från första värk, 5 timmar från det att vi kom till förlossningen, och 1,5 timme efter etablerade värkar... Det sista enligt journalen för nog hade jag (enl mig själv) etablerade värkar innan dess... Hon ligger i min famn och hickar så det är lite svårt att skriva... Hon var liten! 47 cm och 2920g. Och väldigt söt. Hon heter Kerstin Lovisa. Jag kom upp till bb kl 04.00 och åkte hem samma dag efter diverse läkarundersökningar.

Nu väntar en spännande tillvaro som tvåbarnsmor. Jag lär återkomma när jag skaffat mig erfarenheter i ämnet.