torsdag 31 januari 2008

Man ska inte jämföra

Att bo i hus har sina sidor, så även att bo i lägenhet. Inget av dessa boenden ägde vi, båda är hyresrätter. Jag åkte bil in till centrum idag för att byta en födelsedagspresent (den allra första - födelsedag 0 (noll) så att säga) och kom under färden på att jag inte en enda sekund saknat Rälta sedan vi flyttat hit. Nu har vi i o f bara bott här i en månad och det var rätt så nyss som det tog fyra dagar att flyttstäda, men ändå. Jag trodde att jag skulle sakna Rälta mkt mer än jag gör.

Huset i Rälta är inget drömhus på något sätt. Det är gammalt, lite slitet och med ett badrum och en källare i desperat behov av renovering. Men det har en fantastisk utsikt. Det ligger inte högt. Det ligger faktiskt precis utmed en väg som jag nyligen lyckades få länstyrelsen att ändra hastighetsbegränsningen på från 90 till 70. Men utsikten från köksfönstret och övervåningen över Rälta Sjöbotten (torrlagd nån gång på 1600-talet eftersom odlingsmark var mer eftertraktat än fiskevatten) är strålande. Jag älskade att titta ut över sjöbotten och se dimman komma vandrande på kvällarna.

Närmaste grannen var hyresvärden. En bonde med traktor (till sonens förtjusning), höns, kossor och 15-16 katter. Övriga grannar bestod i stort sett av sommarstugor. Det är fridfullt. Man kan låta precis så mycket som man vill dygnet runt (med vissa familjära begränsningar så klart), man stör ingen och blir inte störd av någon. Fast, det var en sanning med modifikation eftersom traktorn allt som oftast skulle ut och köra utanför Elias fönster så fort man lagt honom att sova. Bönder är till min förvåning inte bara morgonpigga, de är kvällspigga också. Ibland så sent som 23 körde traktorn omkring och vände hö, skördade säd, plogade snö eller var det nu kunde vara för årstiden. Men i övrigt... mycket fridfullt. Jag behövde inte fundera över frisyr och andra ytliga saker eftersom det ytterst sällan knackade på dörren och gjorde det det var det bonden eller bondens fru och ni vet... bönder har ju sett det mesta.

Huset är oerhört hett på sommaren, solen ligger på från soluppgång till solnedgång. Enda svala rummet är hallen och där kan man ju inte bosätta sig. Om vintern är huset svinkallt. Speciellt i Elias rum där det drar så illa att man känner vinddraget kring fötterna. Det är inte så trevligt. Speciellt inte när vår förträffliga och miljövänliga pelletspanna får för sig att lägga av mitt under snöstormarnas högsäsong.

Det här med trädgård är ett kapitel för sig. Å så härligt med egen täppa. Problemet är att vår täppa var väldigt stor. Så stor att det tar en hiskelig tid att klippa gräsmattan trots att klipparen är av en åkmodell. Gräsmattan var onekligen olovligt gräsligt lång ibland. Men våra hyresvärdar klagade aldrig. De var de bästa hyresvärdar man kan tänka sig. Nu har jag ingen trädgård. Jag har en balkong som är ungefär 1*2 meter. Jag får nästan klasutrofobi när jag tänker på det. Det är något jag tror att jag kommer sakna - möjligheten att springa rakt ut på gräsmattan på morgonen - barfota i morgonrock, eller att bara släppa ut barnen att leka på tomten.

Men vet ni. Här är det alltid varmt. Jag går alltid barfota. Jag har ett badkar. Punkt. Jag skriver det igen. Jag har ett badkar. Det är en så stor förbättring att jag är beredd att sluta klaga över bristen på tomt. Allt är i ett plan. Vi slipper trappan och det riskmoment den innebar (inte bara för sonen, vi har ramlat både Daniel och jag var för sig...). Och hemmet känns så tillgängligt bara för att det är i ett plan. Men köket är så pyttigt. Jag som hade världens största kök i Rälta. Ett riktigt lantkök med vedspis, kökssoffa, stort matbord och hela kittet. Nu är köket så litet att jag hellre äter vid tv:n. Dålig ovana, jag vet. Elias hade inga kompisar i Rälta. Han hade en traktor att titta på och kossor att klappa, men ingen att leka med. Här har Elias en kompis mitt över trapphuset. En vars mamma vill ut och gå med mig varje dag. Gissa motion man kan få här!

Värst vad jag svamlar. Jag tror jag går och knyter mig ett tag medan barnen sussar. Jag är lite trött... Jag får återkomma, om det nu är någon mening med det. Det här inlägget var totalt oplanerat. Det blev bara en massa svammel (för övrigt en taktik jag alltid kör med - ingen plan, bara skriv). G'natt

onsdag 30 januari 2008

Nallen vill inte sova

Sedan vi flyttade till storstan har en del förändrats i vardagslivet. En sådan sak är sonens sömn. Vi har varit väldigt bortskämda med en son som somnar själv och sover hela natten. Så har det varit sedan han var knappa året. Hans rutiner är välling och saga, borsta tänder, gå på toa, byta blöja och sedan i säng för "Gudsomhaver". Det har gått friktionsfritt (för det mesta). Nu har en nyordning inträtt. Detta i samband med att även det berömda treårstrotset anlänt till hemmets i övrigt lugna vrå. Nu vill sonen inte sova. Han uppvisar en otrolig uppfinningsrikedom för att sinka det sista "godnattet" och för att slippa somna. Först ska man be "Gudsomhaver", sedan säger sonen "Be!", vilket betyder att man ska be lite fritt, tacka för dagen, be för natten och mormor och morfar mm mm. Sedan brukar modern eller fadern helt sonika säga "God natt" och sedan lämna rummet. Nu vill sonen att man ska sjunga. "Vem har tänt", ber han om varje kväll. Det är Carolas "Himlen i min famn". Sonen har sedan han var mkt liten trott att det är mor som sjunger den på skivan (till moderns förtjusning). Därefter ska det berättas saga, göras välling, bytas blöja och bedjas en bön igen. Om man nu inte genomskådar sonens förtjusande gulliga röst redan innan han börjar dra hela registret.
Igår lade han sin lilla Nalle brevid sig på kudden och började ett samtal med densamma:
- Ligger du bra där, Nallen?
- Vill du sova Nallen?
- Nej, svarar Nallen (med en mycket ljusare röst).
- Vill du ha välling, Nallen? (med sin vanliga röst).
- Ja. Jag är hungring, svarar Nallen (med Nallerösten).
- Ska du sova nudå, Nallen, (frågar Elias med sin vanliga röst).
- Jag vill gå ner från sängen och vara hos mor, svarar Nallen (med Nallerösten).
- Mor, säger Elias med sin vanliga röst och tittar på mig.
- Nallen vill inte sova, han vill ligga i din säng och gosa med dig. Jag vill också följa med.
Nu fick inte Nallen det. Och till slut sov både Nalle och Eliasi sin säng med Mcqueen-lampan på och dörren på glänt. Och föralldel, när den i övrigt rätt så påfrestande trotsperioden tar sig sådana här uttryck så kan man ju inte klaga. Han är om inte annat rätt smart och fantasifull, lillkillen.

onsdag 23 januari 2008

Det har sina sidor att bo i ett bostadsområde med lägenheter

Låt mig förklara. Vi är ju tämligen nyinflyttade i Norslund, ett lagom trevligt bostadsområde med smutsgula tegelhus i sisådär tre, fyra våningar. Här bor rätt många invandrare, något både jag och maken gillar. Det är härligt med olika kulturer. Hittills har vi dock inte sett så värst många boende överhuvudtaget. Folk är visst inomhus så här års.
Häromdagen kom maken hem från arbetet och märkte att någon ställt sig på vår parkering. Lite lagom irriterad parkerar han på gästparkeringen och springer in i vår lägenhet, vi bor precis vid parkeringen och bara en halv trappa upp. Väl inne i hallen registrerar Daniel att jag har möblerat om och lagt in en ny matta. Frågan är vem som sitter i vardagsrummet. Vid en dator. I vardagsrummet. Där har vi ingen dator. På en liten millesekund inser Daniel till sin förskräckelse att jag nog inte alls möblerat om. Det är inte vår hall. Det är inte ens vår lägenhet. Och det sitter någon vid en dator med ryggen åt Daniel. Det var en rätt lam ursäkt som han lyckas få ur sig innan han snabbt som ögat rusar ut ur lägenheten och ser sig omkring. Mycket riktigt. Han hade rusat in i huset nedanför vårt. Vid närmare eftertanke stod det ingen bil på vår parkeringsplats heller...

fredag 18 januari 2008

"Happy birthday sweet..."

Fast numera är det 31. Väldans vad stort det låter. För att inte tala om vad stort det är, och vad stor jag är (stl alltså). Vaknade strax efter sju av att min man och min son kom och sjöng för mig i skenet av ett levande ljus som stod på en fantastisk frukostbricka. Jag fick en bok (Stieg Larssons första - ska bli spännande), och ett kort med dagens schema: 7.00 väckning och frukost på sängen, 11.00 klippning (på stans finaste och dyraste salong!!!), 12.00 lunch (på rådhuskällaren), därefter skoinköp och till sist: 17.00 Daniel kommer hem med mat. Sen fick jag en halvtusing att spendera på IKEA. I morgon ska vi åka på kurbad och äta ute bara jag och maken. Visst har jag det rätt bra?! Vilken man jag har! Kära nån. Frukost på sängen - erkänner, det förväntade jag mig nog. Och nog är det kul med ett paket också, men allt detta andra. Daniel du är fantastisk! *lycklig suck*
Slutsats: vad skönt att inte vara 16 längre...

torsdag 17 januari 2008

Det som göms i snö

Jag är så upprörd. Vad bor jag i för en svinstia? Är alla städer så här skitiga? Hur kan folk slänga precis allt möjligt överallt på marken? Och alla hundägare! Är på gränsen till att skriva en motion som fövägrar hundägare rätten att gå ut och gå med hunden om den inte låter bli att bajsa. För av någon anledning bajsar hundar. Överallt. Och gärna där man ska gå, dvs på trottoarer, gräsmattor och fotbollsplaner m m.
Här kommer man från lilla Rälta där det närmaste man kan komma nedskräpning är en liten hög med rävbajs under vinbärsbusken. Men det hör liksom till, och inte kan man klandra rävarna för de har ingen husse eller matte som bär runt på svarta påsar i fickorna. Och var hamnar man? I en komplett sopstation. Här finns allt: bananskal, raketrester, hundbajs, glasspinnar, willyspåsar, lidlpåsar, plaströr, trasiga cyklar, reklamblad m m. Jag vet att det inte bor så många i Rälta, det bor desto fler här i kring. Men, jag menar, det kan väl inte vara enda förklaringen?! Och jag som trodde att vi svenskar var rädda om vår natur. Nej, pyttsan. En liten trevlig farbror som heter Lars åker runt i sin gräsklippare utan gräsklippare.. eller just det, det är nog en golfbil när jag tänker efter... och han plockar upp skiten svenskarna och invandrarna (även de svenskar många av dem) lämnat efter sig under sina promenader runt i landskapet.
Hjälp, promenader är inte längre ett nöje, de är ett lidande. För att inte tala om vilka prestationer i slalom man får uträtta när man sicksackar kring eländet.
Min man och jag pratade igår om att börja gå långa kvällspromenader med barnen när det ljusnar. Jag har ångrat mig. Jag går nog hellre när det är mörkt. Fast... då ser jag ju inte hundbajset...
Ni andra som bor i städer. Har ni också så här skitigt? Och ni bara står ut med eländet?!

Självinsikt

-Kan du hämta salvan som ligger i vardagsrummet åt mig, Elias?
-Neeeej!
Varpå jag reser mig ur sängen och går de få stegen och hämtar salvan.
-Neeeej! Den ska ligga där!
Min son skriker och pekar på vardagsrumsgolvet.
-Men jag måste ha den till Lovisa, svarar jag.
-Saffsa inte med mig, svarar Elias bestämt.

Man lär sig en del om sig själv ibland...

torsdag 10 januari 2008

Survivor

Vi överlevde mot alla odds julens förskräckliga flytt. Nu är vi stolta storstadsbor och det känns rätt konstigt när jag aldrig bott mer centralt än inne i lilla Leksand. Det känns kul! Jag hinner inte skriva mer just nu, maken ska spela klart sin oerhört viktiga match på NHL-spelet och klockan är missinassen (läs: mitt i natten). Återkommer med bilder och mer info om hur det är att bo i Falun. Jag kan bara säga; jag är förundrad. Jag kanske kommer trivas här... Good night sweethearts!