Raggare under balkongen

Det är fredagkväll. Alla i familjen sover sedan någon timme tillbaka. Klockan har passerat midnatt. Plötsligt vaknar jag av att någon skriker högt. Av rädsla. Utan att tveka en sekund kastar jag mig ur sängen och rusar till min sons rum. Där sitter han i bara blöja i sin växa-säng och skakar av skräck samtidigt som han skriker efter mig.

Fortfarande yrvaken lyfter jag upp honom i min famn och vaggar honom stilla medan jag säger "shhhh". Jag försöker greppa situationen. Första misstanken är mardröm. Men det tar inte många sekunder förrän jag hör det. Ljudet. Illvrålet från en lagom trimmad motor med sisådär åtta cylindrar. Om och om igen. Någon idiot (i det ögonblicket skrädde jag inte orden) står med sin skrotbil utanför min sons fönster och varvar motorn.

Nu blir mamman arg. Lejoninnan vaknar med ett vrål (väldigt bildligt talat). Jakten börjar. Med den hulkande sonen på armen letar jag febrilt och inte särskilt effektivt efter en morgonrock. Så pass mycket vett har jag så jag inser att jag nog skulle få en något annorlunda effekt än jag avsett om jag uppenbarar mig på balkongen spritt språngande. Till slut finner jag makens fleecemorgonrock, bestämmer mig för att den får duga och älgar ut på balkonen med jättekliv.

Där - precis under min balkong (!) - står den fulaste raggarbil någon skådat. Svart - of course. Med döskalleflagga, rävsvans och sydstatsflagga. Gänget som omringar impalan består av tre högljudda och (tillsynes och kanske mest för syns skull) mer än lovligt berusade 20-åringar med två fjortistjejer på släptåg. Det har ingen lugnande effekt på mitt adrenalin. Utan att slösa någon tid ryter jag med bästa tordönsstämma: "Ger er iväg!" (Och viftar illustrativt med armen). "Ni skrämmer min son!!!" Det fick effekt.

Två av tre grabbar stirrar häpet på den rytande mamman med hår åt alla håll som står där på balkongen med en grinande unge på armen. Sonen har visserligen slutat grina av pur häpnad när han plötsligt befinner sig ute på balkongen lyssnandes på sin mamma som ryter åt några nere på gatan. Det har han aldrig upplevt förr. Den tredje raggaren har inte uppfattat att nån skogstokig kärring rytit nåt och fortsätter sin indiandans till nån sedvanlig raggarlåt skrålande med en (öl-)burk i handen. Flickorna nickar stumt åt mig och tittar generat bort. Jag står kvar och inväntar en effekt av min befallning. Inget händer. Då tar jag i från tårna: "Nu!!" Då går en av grabbarna (troligen föraren - verkade lite mindre vinglig än övriga) kuvat fram till förardörren utan att protestera och sträcker sig in mot stereon och skruvar ned oljudet med extrasuperultrabaseffekt. Och stänger av motorn!

Jag känner plötsligt att det är hiskeligt kallt att stå barfota på en betongbalkong mitt i natten när det är minusgrader. Jag skakar. Nöjd - och faktiskt förvånad - över raggarnas lydnad går jag in och stänger dörren efter mig. Sonen och jag går in till hans säng och väntar. Väntar på att musiken ska tystna helt eller att bilen ska åka. Och mycket riktigt, bara någon liten minut senare åker den raggigaste bilen av alla raggarbilar iväg lugnt och stilla så att man anar att föraren knappt nuddar gaspedalen.

Efter "Gudsomhaver" somnar sonen nöjt och förvånansvärt fort och jag återvänder till min varma säng med fötter som isbitar, lite skakig efter en adrenalinkick som heter duga. Därinne ligger min man och bara gapar. Han uppger att han inte trott sina öron, allra minst när jag röt i med ett "nu" så att fönsterna skallrade. Resten av natten sov vi gott. Jag med vissheten om att jag var veckans hjälte - jag hade jagat bort raggarna under balkongen!

vad får han allt ifrån?

Min son kommer inglidande på sin lilla cykel till mig i sovrummet och utbrister: Tjena bruden! Sen säger han att han heter "grabben" - om jag nu skulle vilja säga Tjena till honom. Okej, svarade jag paff, då vet jag.

Hej främling!

Det var länge sedan jag uppdaterade min blogg. Det påpekandet fick jag utav en god vän häromdagen. Som alltid förvånar de tmig att någon överhuvudtaget läser min blogg, desto mer att någon håller koll på när jag senast publicerade mina snurriga funderingar på nätet. Men glad blir man.

Så, idag ska det handla om Carola.

Hon gick icke direkt till final. Hon gick icke ens dit via Andra chansen. Vadan detta? Var låten så katastrofalt dålig? Var hon och Andreas insats så katastrofalt dålig? Är folk så infernaliskt trötta på Carola att de lät bli att rösta eller till och med röstade på motståndaren? Är det ett resultat av den s k häxjakten och smutskastningen?

Min åsikt är som följer. Androlas låt var icke dålig (jag skriver icke istället för inte när det behöver betonas lite extra). Den var heller inte bäst. Härom är jag överens med de flesta. Verserna var lysande, refrängen platt och direkt tråkgi tredje gången.
Jag anser att det var en skräll att Rongedals slog ut Carola så att hon (och så klart killen hon sjunger med) fick gå via andra chansen. Men jag anser inte att det var fel. Rongedals låt var så bra att de mkt väl hade kunnat vinna hela rasket. Jag tycker dock att Carola hörde hemma i finalen. Det tyckte inte svenska folket. De ansåg att Nordman hörde hemma där. Jag gapar. Det är ännu mer anmärkningsvärt när man sedan ser hur många röster Nordman nu lyckades förskansa sig i finalen. De var inte långt från sämst. Var verkligen Johnson och Häggkvist sämre än vad den kraxande vikingen? Jag tror inte det. Istället var det något annat.

Folk blev förvånade och kanske besvikna över att se Carola utan någon sprakande show, klädd i en pippigul stramande sommarklänning och dessutom sjungande tillsammans med en popkille - utan att hon tog största platsen. Jag anser det stort att hon som den artist hon faktiskt är kan prestera så bra i en duo. Hon överglänste inte Johnson. Hon var lika slätstruken som Johnson. Det tycker jag var bra gjort av henne. Tyvärr var det inte vad svenskarna förväntade sig. De letade efter och kunde inte finna schlagerdivan. När alla andra ansträngde sig till sitt yttersta att glänsa och spraka tog hon ett steg tillbaka för att sjunga tillsammans med någon annan (och denne någon var inte direkt Andrea Bocelli - kolla in det klippet på Youtube!).

Det kommer dagar,

då då nästan allt är för svårt att förstå,

och man tvingas in på vägar,

där det kan kännas allt för tungt att gå,

men även den mörkaste av dagar,

ska jag söka efter ljus här ändå

Ja, det var nog en misslyckad satsning helt enkelt.
Man undrar vad hennes mål var med att delta igen. Ville hon vinna? Givetvis. Men hon har ju redan vunnit. Tre gånger. Och hela cirkusen en gång. Är det inte nog? Tyvärr blev priset för hennes deltagande så högt att hon pga all smutskastning höll på att dra sig ut innan andra chansen. Hon orkade inte. Försök sätta dig in hennes skor.

Walk a mile in my shoes,

before you accuse, critizise and accuse

walk a mile in my shoes

Hur tror du att det känns att sitta i din bil med din son och lyssna på radion och bli totalt sågad, häcklad och smutstastad? Carola höll på att kasta in handsken. Hon gjorde inte det. Hon tog fighten.

Jag ger allt, jag ger aldrig nåsin upp,

jag ska kämpa tills jag dör, även om det kostar allt

Hon förlorade sin finalplats och kanske möjligheten att göra comeback i schlagervärlden. Men min respekt har hon.

Stormarna kommer och regnet det faller,

men jag står här i din härlighet,

jag står på en klippa, jag står på ditt ord,

jag står på alla löften du gett,

och jag vet du är med mig, när jag faller reser du mig upp,

och du står vid min sida, och jag tänker aldrig nånsin ge upp.

Tror ni att det skulle vara en idé att skicka ett litet brev och uppmuntra fröken Häggkvist? Kommer hon överhuvudtaget läsa det? Och om hon läser det, spelar det någon roll? Hon har underhållit oss på det mest proffsiga sätt i 25 år. Hon har en plattform som ingen annan och är frimodig. Hon är rakryggad. Hon står för vad hon tror på. Jag hoppas att hon fortsätter i många år till. Jag hoppas att "hatkampanjen" inte får henne att ge upp. Har ni funderat på det? Att hon skulle faktiskt kunna säga - tack och hej, jag har fått nog nu. Det vore inte bara tråkigt för musiksverige. Det vore en allvarlig förlust för kristenheten och för hela vårt land.

Herren är mitt ljus och min frälsning; för vem skulle jag frukta?

Herren är mitt livs värn; för vem skulle jag rädas?

När de onda draga emot mig och vilja uppsluka mig,

då stappla de själva och falla, mina motståndare och fiender.

Om och en här lägrar sig mot mig, så fruktar ändå icke mitt hjärta:

om krig uppstår mot mig, så är jag dock trygg.

Ett har jag begärt av Herren och därefter traktar jag:

att jag må få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar

för att skåda Herrens ljuvlighet och betrakta hans tempel.

Ty han döljer mig i sin hydda på olyckans dag,

han beskärmar mig i sitt tjäll, han för mig upp på klippan.

Och nu skall mitt huvud resa sig över mina fiender runt omkring mig,

och jag vill offra i hans hydda jublets offer,

jag vill sjunga till Herrens ära och lovsäga honom.

ur Psalm 27

Syskon

"Jag äääälskar min lillasyster. Nu ska jag pussa på henne."

"Har Lovisa vaknat?! Ååååh, vad gullig du är gullevän!"

(Elias läser upp ett låtsasbrev:)

"Hej, jag heter Elias, jag har en lillasyster. Jag älskar henne. Nu ska jag klappa lite på henne. Hej då!"

No egg

Igår fick jag en alldeles ny livserfarenhet. Jag är fortfarande lite tveksam huruvida den kommer ha en positiv eller en negativ inverkan på mitt liv. Jag bakade och åt nämligen mitt livs första kladdkaka. Alla människor har bakat en kladdkaka. Åtminstone har alla människor smakat kladdkaka, förutom jag. Jag tål inte en alldeles väsentlig ingrediens (huuur stavas det?). Utan ägg blir kladdkakan obarmhärtigt hård. Det är med fara för liv och tänder som man försöker sig på att äta något sådant.
Min nya erfarenhet har jag dessutom veganer att tacka för. Det finns tydligen en liten produkt som heter "no egg" som tillverkas down under. Den står bland glutenfria livsmedel och andra allergiprodukter och ser hur oväsentlig ut som helst. Veganer gillar inte att äta kött, mjölk och inte ägg. Men de gillar kladdkakor, pannkakor och andra saker som vanliga människor äter. Och viips så finns det en produkt som gör att man kan äta dylikt utan att försämra tand- eller maghälsan.
Jag sökte på nätet och fick ett litet fint recept och satte genast igång med uppkavlade armar. Kakan blev stenhård. Det var bara att slänga. Möjligtvis var den inne lite onödigt länge i ugnen (jag fick byta blöja alldeles i slutminuterna). Så jag gjorde en till. Lycka. Den är så kladdig att man nästan tror att det är stelnad kolasås. Möjligtvis var den inne lite för kort tid i ugnen. Och något fruktansvärt mastig är den. Men... den smälter i munnen och efterlämnar en liten lyckokänsla. Inte bara för att den är så god utan för att jag äntligen lyckats äta något som endast varit icke äggallergiker förunnat. Undrar vad jag ska ge mig på att laga härnäst.
Tillägas bör att orsaken till att jag inte är säker på om det är en positiv eller negativ erfarenhet är ju att nu finns faran att jag med min dåliga karaktär kommer försöka gottgöra för all missad kladdkaka under mitt långa liv. Det kommer få konsekvenser för min våg.
Tips mottages tacksamt för goda äggrecept som jag kan behöva smaka på.