Glädjetjuv=styrkebov

Okej. Rubriken var inte lysande.

Men i kölvattnet av våra rätt tuffa veckor den närmaste tiden bestämde jag mig för att muntra upp mig själv genom att läsa uppbyggelselitteratur. Jag läser inte kristen undervisning bara för att det kommit ut en ny bok. Jag måste vänta in den tills den är precis rätt i mitt liv. Och nu var det tid för coola Joyce Meyer att få tala in i mitt liv för ett tag. Boken blev rätt passande: Sju saker som vill stjäla din glädje.

Under de första två kapitlen underade jag hur hon kunde känna mig. För det är mig boken är skriven till. Eller? Betyder det att det finns fler som har det så här. Ja, nog vet jag det. Jag är inte så inbilsk att jag tror att det bara är jag som har sjuka barn i tre veckor och obefintlig sömn som en följd därav. Men vi är onekligen olika och möter situationer olika. Men så visar det sig att vi är nog till syvende og sist rätt lika i grund och botten. Så skönt. Jag är inte ensam och det finns en väg ut ur eländet.

Med eländet menar jag inte i första hand sjukdom och sömnbrist utan just bristen på glädje och därmed styrka.

Så nu säger jag till mig själv varje morgon med ett påklistrat men gravallvarligt menat brett leende: Jag tänker njuta av den här dagen!

Och hör sen!

Boken kan för övrigt rekommenderas i livets alla situationer, men det blir liksom lite mer effektfullt när man är precis där man behöver vara för att orden ska nå sin fulla kraft hos en som läsare.

Det bästa är att hon gör så enkla och välkända sanningar som "fröjd i Herren är vår starkhet" till något nytt, fräscht och spännande. Inte så illa pinkat. Som någon annan än jag skulle ha sagt. Minns inte vem, så nu sa jag det själv.

Jag har inte läst längre än till sidan 44, men jag ser fram emot kapitlet som handlar just om sjuka barn och sömnbrist. För det kan verkligen stjäla ens kraft och glädje.

God natt vänner!

kändis

undrar ni hur mitt sexliv är? :-)

Kolla in Dagen

(tidigare publicerad i Sofis mode - bilaga till Aftonbladet)

Bästa vardagsmotionen

DAAAAAANS

Nu var det dags

Det var dags att bli lite rosa.

För övrigt håller vikten i sig. Jag har inte soppat något mer efter de inledande två veckorna, men en fortsättning på eländet (med fantastiskt resultat) väntas till första veckan i november (då min tenta är över).

Har ni lagt märke till höstvädret? Det som hittills har varit så strålande, med hög klar luft och färgsprakande träd och buskar har nu övergått till kala träd med enstaka löv, ilande vindar och plöjda bruna åkrar.... Så passande.

Jag längtar för övrigt efter jul. I år ska jag slå på stort. Vi ska nämligen inte röra oss ur fläcken, mer än till en kusinträff på annandagen. Välkomna ni som vill hälsa på!! Ring och boka tid, alla är välkomna. Bara tanken på att få vara hemma mer än några få timmar i sträck över jul ger mig lugn-och-ro-känslor. Måste nog gå och sätta på SCC:S julskiva lite grann.

Uppsatsen är färdig och lämnas in i lärarens fack i kväll. Nu återstår "bara" tentan. :)

Allt gott!!

Idag

Idag är idag, igår är igår, imorgon är i morgon, i år är i år.
Men här har du din morgondag, en present till dig från jag.
Gör nånting av den medan du kan, för i morgon har den blivit igår.

Hur logisk är det där egentligen? Hur kan morgondagen i morgon bli igår? *snurrig*

Här har sjukdomarna bokstavligen avlöst varandra och spritt sig elakartat mellan familjens medlemmar.

Min syster efterfrågade en uppdatering och ville veta hur min dotters ettårkalas gick. Dottern fyllde år 4:e oktober. Då flyttade makens mormor så då blev det inget kalas. Veckan efter låg vi i magsjuka. Veckan efter det hade sonen öroninflammation. Det är idag det.

Det är tre veckor sedan hon blev ett och hon har ännu inte blivit firad *snyft*. Hon har ju ingen aning. Men det har jag. Och jag har sonens megaettårskalas i färskt minne...

För nåt år sedan sa min svägerska att jag skulle bara vänta och se vad skönt det blir när barnen växer upp. Den ständiga tröttheten försvinner och man orkar faktiskt göra något.

Då förstod jag inte vad hon menade. Elias var från 12 månaders ålder som en klocka som somnade själv i egen säng vid 19 och sov i 12 timmar i sträck (krävde hårt jobb, men gav fantastisk utdelning). Det har han fortsatt med, förutom när han är sjuk. Vilket han har varit ända sedan han började på dagis i slutet av augusti. Hursomhaver då förstod jag som sagt inte vad hon talade om, jag kände mig inte alls trött. Men nu. Idag. Med två barn som hela tiden är sjuka, varav den ena absolut måste bäras i timmar för att kunna somna eller somna om - jag hajjar. Jag är så desperat efter sömn att jag skär bort allt socialt liv för att få sova. Jag orkar inte umgås, inte surfa, inte vara i kyrkan. Jag får ju aldrig sova.

All vaken tid går åt det mest basala - laga mat, byta blöja, och söva barn, trösta ledsna ungar, snyta snoriga näsor, medicinera astmaväsande lungor, åka in och ut till akuten när de astmaväsiga lungorna hotar att inte släppa in någon luft alls och sätta på en kristvätt då och då, diska en maskin endast när det inte finns någon tallrik att äta på. I övrigt pluggar jag all tid jag bara kan. Jag har nämligen tenta i stilistik snart. Det är jättekul. Men samtidigt skriver jag en utvärderande studie på en massa åtgärdsprogram. Den måste vara klar nu om nån dag, annars får jag inte läsa nästa kurs.

Klagar jag? Nejdå. Det är bara dagens sanning. Så här är det att ha barn. När det går bra och alla är friska och glada är det det mest underbara som finns. Heaven. När alla är sjuka (inklusive mamman och pappan) och ingen får sova och inget hinns eller orkas med, då är det inte lika underbart. Då är det jobbigt. Men vem sa att livet skulle vara en dans på rosor?

Gud är med mig även om solen skiner eller molnen täcker den blå himlen och regntunga skyar skymmer min horisont. Tack och lov för det.

Nån som vet vad jag talar om?

Har ni sett det där programmet "Hål i väggen". Det kommer en vägg med ett hål i framrusande mot tävlande galningar i skinande trikåer som måste anpassa kroppen i en absurd ställning för att inte fösas ned av väggen ned i vatten. Jag känner mig ungefär så. Väggen rusar emot mig, jag kan inte se vilken absurd ställning jag måste inta med min trötta kropp för att komma igenom på andra sidan. Snart kanske jag ligger i en kall plaskpöl och undrar vad som hände.

Kommer jag krascha in i väggen, eller kommer det visa sig vara en "spökvägg" som man kan sjunka in i och komma ut på andra sidan, med håret i ordning, nytvättat, med rena strukna kläder, lagad mat och bäddade sängar och avklarade tentor och förhoppningsvis glada och friska barn? Om nån vecka vet jag.

kram!

Snart är jag glad och pigg igen. Jag vet inte när bara! PUSS