måndag 31 mars 2008

Raggare under balkongen

Det är fredagkväll. Alla i familjen sover sedan någon timme tillbaka. Klockan har passerat midnatt. Plötsligt vaknar jag av att någon skriker högt. Av rädsla. Utan att tveka en sekund kastar jag mig ur sängen och rusar till min sons rum. Där sitter han i bara blöja i sin växa-säng och skakar av skräck samtidigt som han skriker efter mig.

Fortfarande yrvaken lyfter jag upp honom i min famn och vaggar honom stilla medan jag säger "shhhh". Jag försöker greppa situationen. Första misstanken är mardröm. Men det tar inte många sekunder förrän jag hör det. Ljudet. Illvrålet från en lagom trimmad motor med sisådär åtta cylindrar. Om och om igen. Någon idiot (i det ögonblicket skrädde jag inte orden) står med sin skrotbil utanför min sons fönster och varvar motorn.

Nu blir mamman arg. Lejoninnan vaknar med ett vrål (väldigt bildligt talat). Jakten börjar. Med den hulkande sonen på armen letar jag febrilt och inte särskilt effektivt efter en morgonrock. Så pass mycket vett har jag så jag inser att jag nog skulle få en något annorlunda effekt än jag avsett om jag uppenbarar mig på balkongen spritt språngande. Till slut finner jag makens fleecemorgonrock, bestämmer mig för att den får duga och älgar ut på balkonen med jättekliv.

Där - precis under min balkong (!) - står den fulaste raggarbil någon skådat. Svart - of course. Med döskalleflagga, rävsvans och sydstatsflagga. Gänget som omringar impalan består av tre högljudda och (tillsynes och kanske mest för syns skull) mer än lovligt berusade 20-åringar med två fjortistjejer på släptåg. Det har ingen lugnande effekt på mitt adrenalin. Utan att slösa någon tid ryter jag med bästa tordönsstämma: "Ger er iväg!" (Och viftar illustrativt med armen). "Ni skrämmer min son!!!" Det fick effekt.

Två av tre grabbar stirrar häpet på den rytande mamman med hår åt alla håll som står där på balkongen med en grinande unge på armen. Sonen har visserligen slutat grina av pur häpnad när han plötsligt befinner sig ute på balkongen lyssnandes på sin mamma som ryter åt några nere på gatan. Det har han aldrig upplevt förr. Den tredje raggaren har inte uppfattat att nån skogstokig kärring rytit nåt och fortsätter sin indiandans till nån sedvanlig raggarlåt skrålande med en (öl-)burk i handen. Flickorna nickar stumt åt mig och tittar generat bort. Jag står kvar och inväntar en effekt av min befallning. Inget händer. Då tar jag i från tårna: "Nu!!" Då går en av grabbarna (troligen föraren - verkade lite mindre vinglig än övriga) kuvat fram till förardörren utan att protestera och sträcker sig in mot stereon och skruvar ned oljudet med extrasuperultrabaseffekt. Och stänger av motorn!

Jag känner plötsligt att det är hiskeligt kallt att stå barfota på en betongbalkong mitt i natten när det är minusgrader. Jag skakar. Nöjd - och faktiskt förvånad - över raggarnas lydnad går jag in och stänger dörren efter mig. Sonen och jag går in till hans säng och väntar. Väntar på att musiken ska tystna helt eller att bilen ska åka. Och mycket riktigt, bara någon liten minut senare åker den raggigaste bilen av alla raggarbilar iväg lugnt och stilla så att man anar att föraren knappt nuddar gaspedalen.

Efter "Gudsomhaver" somnar sonen nöjt och förvånansvärt fort och jag återvänder till min varma säng med fötter som isbitar, lite skakig efter en adrenalinkick som heter duga. Därinne ligger min man och bara gapar. Han uppger att han inte trott sina öron, allra minst när jag röt i med ett "nu" så att fönsterna skallrade. Resten av natten sov vi gott. Jag med vissheten om att jag var veckans hjälte - jag hade jagat bort raggarna under balkongen!

2 kommentarer:

Makena sa...

Det var modigt gjort! Jag hade helt klart skickat maken jag...

sommar-rummet sa...

Hej Frida! Kul att du hittat till min blogg! Har sett dig förut... Jag är en "Audiensare" om det säger dig nåt. Ha det gott! KRAM