nytt liv på ny ort!

Jag har bytt upp mig till wordpress efter en längre öken. Ni som önskar följa mig där hittar mig på parkliv.wordpress.com

Välkomna!

en helg utan dess like

Fredagen inföll. Den efterlängtade fredagen som skulle vara så utomordentligt fantastisk. Mina förväntingar var inte nådiga. Den här helgen skulle jag bli utvilad och uppiggad, uppvaktad och utbjuden. Vi skulle hinna sova länge och göra allt vi aldrig hinner annars. Det var nästan så jag gav upp innan helgen började. Aldrig att helgen kunde infria alla de förväntingarna! Men den började. Och det med bravur. Mina älskade föräldrar hämtade mina telningar och efter att vinkandet avtadigt stod vi på farstubron och tittade på varandra: "nu börjar det!". Efter en liten kaffetår väntade frisören på att få svarva barret, dvs klippa bort det värsta av burret som täcker min hjässa. Efter en trevlig stund i frisörstolen hämtade min man mig och vi vända audins front norrut, mot Tällbergs vackra höjder. Strålande väder. Mmm, vi njöt varenda sekund och tittade extra noga på alla vackra hus och gårdar vi for förbi, bara för att njuta av varje sekund. Den här helgen fanns inga transportsträckor. Allt var njutning.

Vilken besvikelse - Klockargårdens kaffestuga hade bara öppet på lördagar och söndagar. Och jag som suktade efter en mysig kopp te med Siljans vågor som fond. Nehej. Vad skulle vi göra nu. Jag inhandlade favortiteet: Dalarna och en flaska mousserande hjortrondryck från Grangärdes musteri - måste förresten upplevas. Och det är väldigt alkoholfritt.

Nedanför Klockargården ligger Åkerblads Gästgiveri. Det är ett under i utbyggnader och vinklar och vrår. Man blir bara så nyfiken och vill gå in för att beskåda husets innanmäte. Och vilken insida. Nu brukar vi tillbringa bröllopsdagar och andra högtider på Åkerblads spa, men just idag kändes det extra härligt. Och all stress stängdes effektivt ute genom att jag bestämde mig för att överhuvudtaget inte titta på klockan. Denna helg skulle bli en "go-with-the-flow-helg". Och så här i efterhand - det gick kanon!

Vi visades in i salongen på hotellet där en munter liten eld sprakade i öppna spisen. En förklädesklädd servitris som klippt ut madicken tog upp en beställning på två smörgåsar med te. Men vad de dröjde de där mackorna. Men det var för att på Åkerblads vet de inte vad smörgåsar är, åtminstone liknar de inte de jag brukar stoppa i mig hemmavid. Istället kommer det ut ett mästerverk i sallads och grönsaksarrangemang med ett överflöd av torkad parmaskinka och brieost och där längst under kunde man med nöd och näppe skymta en stoooor smörgås av det mörkaste, saftigaste bröd med några russin kärleksfullt stoppade i smeten innan gräddning. Vi låtsades som att vi var i Skottland. Det gick jättebra.

Vi hade nog kunnat sitta kvar länge i himmelriket för afternoontea-älskare, men istället intog vi Åkerblads spa-avdelning och bosatte oss i deras ena bubbelpool. Och där satt vi. Länge och väl. Så länge att man var alldeles skrynklig. Ungefär som russinen i det goda brödet vi nyss ätit. Det var nästan motvilligt som man reste sig och gick till bastun för att runda av innan det var dags att byta om och fara hemöver.

Lite lagom mosiga och rödkindade for vi till American Pizza, köpte hem en tjockbottnad pizza som dagen till ära smakade himmelskt. Sedan passerade fredagens sista timmar sakta förbi medan vi tittade på Duplicity och åt pizza i soffan. Gissa om vi somnade nöjda, mätta och belåtna.
Det var den delen av helgen vi blev utvilade. Sedan kom lördagen.

intermezzo?

Jag har alltid varit en flitig skrivare. Jag bearbetar mycket i livet genom att skriva ner det. Ofta läser jag igenom det - och inte bara en gång. Nu har jag hamnat i ett skede i livet då jag inte kan skriva. Egenligen är det en sanning med modifikation. Jag kan inte skriva på min blogg, eftersom jag inte är den enda som läser den. Jag står vid ett vägskäl och innan jag bestämt mig för nästa steg kan jag inte skriva om det. Mitt liv innefattar så många människor och mina val påverkar även deras liv. Både de små och de stora valen ger ringar på vattnet som man ibland inte kan förutse.

Livet handlar om prioriteringar och val. Vilka prioriteringar man har avgör vilka beslut man fattar. Prioriteringarna är i sig ett resultat av val man gör i livet. Jaha, det där blev rörigt. Hur som helst. Det handlar om att veta vilka val man fattar och på vilka grunder. Vad är det som är viktigt egentligen? Vad är det som betyder ngt och vad betyder mest? När flera saker som betyder mycket krockar måste man prioritera vad som är viktigast. Där är jag nu.

Och det är faktiskt inte så svårt. Jag vet vad som är viktigast i livet. Beslutet är så gott som fattat. Nu är det bara hur och när kvar.

10 sanningar om mig

utmanad av makena - här kommer 10 sanningar om mig

*tycker om att köra snygga och snabba bilar...

*jag missar ogärna ett avsnitt av House eller idol... uuu så ytligt.

*jag tvivlar på att jag någonsin kommer att bli normalviktig igen, än lever dock hoppet.

*jag har enligt ett test 126 i icq - något jag brukar tänka på när jag gjort något mindre smart...

*jag drömmer om en faluröd gård med äppelträd och bärbuskar och stort bondkök.

*jag kämpar varje dag med att hålla kaos och stress borta från mitt hem och mitt liv.

*mitt livs bästa konsert är Carola i Dalhalla, tätt följt av min första fyrverkerikonsert i Dalhalla.

*jag läser hellre en god bok än går ut och går - vilket syns på vågen.

*min drömresa går till USA och innefattar en omfattande rundresa med stopp vid Neagra falls, Grand Canyon, New York, Washington, och ja, en massa andra ställen. Men Las Vegas hoppar jag över!

*ogillar så att misslyckas. Ställer väldigt höga krav på mig själv.

Jaha, Holm, Tove och Jennie... er tur!

tipp tapp

Det är inte midnatt men nog tassar jag på tårna alltid, för på övervåningen ligger mina två skatter och sover middag, den ena med mer feber än den andra. Låt oss hoppas att middagssömnen har en god inverkan på hälsan. Jag har legat sjuk i två dar och nu är det barnens tur, fast de har mer dagissnor än utmattning som var min melodi.

Visst är det förunderligt vad man berörs av barn som är sjuka... Jag borde ha ett förbud för att titta på sjukhusserier av typ akut, 112, eller förlossningsvarianter. Jag finner mig sitta med tårar rinnande nedför kinderna så fort ett barn mår dåligt eller är i fara. Jag har begåvats med en väldigt livlig fantasi. Det är positivt. Det gör också att man ibland har en lite väl överdriven förmåga till inlevelse. Sist var det en kille som fått gipsplattor över sig och fått crush-syndrome. Hemskheter. Där fälldes det många tårar... Både av hans föräldrar och av mig. Killen överlevde och är fullt återställd - ett medicinskt mirakel. Tack och lov att det slutade väl.

Igår visade sig september från sin allra härligaste sida och trots matthet och lite feber var jag tvungen att ringa hem maken för en kopp kaffe på uteplatsen. Det var ljuvligt - och varmt. Om vi är på benen i helgen vill jag ut och traska i svamp - och bärskogen. Det är ju fantastiskt vilket skafferi vi har där ute.

Förresten undrar jag om Carola och Kicken är ett par på riktigt. Och vad tycker jag om det i så fall? Hm, varför måste jag tycka ngt om det? Nej, nej, här förbehåller jag mig rätten att inte tycka ngt, förutom att det var väldigt vad hon tycks gilla killar med långt blont hår. Men så var hon ju ung på 80-talet när pudelrockarna var som mest poppis. Heja Carola, hoppas du hittar kärleken!

Nä, nu ska jag göra ngt produktivt innan barnen vaknar. Dammråttorna ska få sig en omgång!

söndag eftermiddag

Jag är trött. Trött, trött och trött. Vad gör jag, arbetar jag hårt, tränar som en galning eller renoverar hus? Nej, jag har börjat nytt jobb och hjärnan arbetar för högtryck. Minst sagt. I morgon börjar arbetet igen och jag ska vara ärlig - jag bävar. Men inför kommande vecka har jag fått guldtips av min goda vän Annsofie. Vad skulle jag göra utan henne. Nu ska här prioriteras och onödigheter ska fasas ut ur hjärnan. Mitt problem just nu är att jag är så engagerad i allt i skolan och det håller inte i längden. Så denna vecka ska här fokuseras på mina underbara elever. Målet med det här året är att de ska få ett år där de känner att de få lyckas, självförtroendet får växa och de får känna sig trygga och älskade. En oas! En ooooooaaaaaas, från allt negativt och svårt som så många barn har i sin vardag. Så nu är det bara att kavla upp armarna och köra hårt. Jag är ledsen, men denna vecka får styrdokumenten vänta till förmån för relationer. Inte vet jag om det kommer vara mindre tröttsamt, men ack så mycket viktigare.

Helknasigt

http://www.facebook.com/album.php?aid=305763&id=889805091&l=c2d167af97

Yearbook yourself var en liten trevlig sysselsättning. på ett av korten föreställer jag en man och nu har vi härmed bildbevis på att jag är väldigt lik min far.

nyheter i Falukuriren

I morse var det jag som var huvudnyhet på dalarnas tidningars hemsida. Läs här

en lördagmorgon

Å vad bra jag har det! En snabb titt på facebook, eller varför inte andras bloggar, och man får en känsla av tacksamhet i bröstet. Det finns så många som våndas över en ny morgon, som vandrar i hopplöshet och ovisshet, ensamhet och en grå dimma. Ibland är det nyttigt att lyfta blicken från sin egen navel och skåda in i andras.... nej det blev fel. Men det jag menar är att man nog inte har det så jobbigt, eller fattigt, eller vad det nu är man för tillfället klagar över. Det räcker att se sig omkring i närområdet, eller varför inte skaffa sig en riktig aha-upplevelse och se utanför landets gränser (när man klagar över föräldraförsäkringen i Sverige), eller ännu hellre, söder om Europa. Vi har det så oförskämt bra och ändå ägnar vi oändligt mycket tid till att klaga, eller om vi inte klagar, så är vi i alla fall inte riiiiiiktigt nöjda. Vi vill ha ett finare hem, snyggare tapeter, nyare bil, plattare mage, annan färg på håret, högre lön, längre semester, färre dammråttor, mindre tvätt..... I sommar har jag lärt mig en bra läxa - att gilla läget. Jag har omgett mig med vänner som ser livet från den ljusa sidan. Oavsett. Jag är i grundläget otroligt positiv, men jag har haft en irriterande och stress-skapande förmåga att ta ut problem i förskott - för att kunna eliminera dem innan de uppkommer s a s. Dumt, jättedumt, och otroligt energikrävande. Så i sommar, med mannen i huvudsak frånvarande, tröttheten ständigt närvarande, fattade jag ett beslut om att vara glad ändå, och framförallt att vara en glad mamma. Och det har gått vägen. VILKEN häääääärlig sommar vi har haft, jag och barnen - och för all del mannen när han har varit hemma. Det är ju ett val man har - att bli en bitter hustru som skyller allt elände i världen på makens arbetstider, eller att gilla läget och ta varenda tillfälle man kan till att njuta av livet och familjen. Det är ju inte heeeelt enkelt när man som jag har som kärleksspråk att umgås och ta tid för varandra. Men då har jag helt sonika sett till att jag har tagit mig tid med mina barn och min man när det var möjligt. Istället för att sitta och vänta på att maken ska ta tid med mig och barnen ser jag tid att vi tar alla tillfällen i akt att ta tid med honom - på hans lunch, på fikat eller innan eller efter konserter. Jag och barnen åkte och hälsa på lite nu och då, med picknick och badkläder. Varje dag hittade vi på någon liten utflykt - till sjön, till pappa i Tällberg eller Dalhalla, eller för den delen, till ICA. Sommaren har varit som en enda lång härlig tid med mina barn, vilket för min del har varit oerhört värdefullt eftersom jag nu lämnar de båda till förskola och börjar arbeta fyra dagar i veckan. Ack, ack...

Det var egentligen det jag tänkte skriva om, men det blir som vanligt inte det jag har tänkt mig när jag sätter mig vid ett tangentbord. Det blir en väldans massa andra bokstäver....

På måndag är det första dagen i skolan och jag både bävar och längtar. Bävar för att jag inte känner mig helt förberedd - kan man vara det helt? Funderar på att ta ett par tre timmar idag eller i morgon och åka till skolan i lugn och ro och göra lite pyssel inför skolstarten, då jag på eget bevåg har bjudit in alla föräldrar.... Ja, har man inte nåt att vara pirrig inför så skaffar man sig liksom. På torsdag har jag dessutom inbjudit alla till ett första föräldramöte. Det måste jag också förbereda klart. Det är kul att vara lärare, men det krävern en väldig förmåga att hålla många bollar i luften samtidigt, framförallt som jag har tre klasser i en.

Nu ska jag inte ta upp er och min tid längre, nu ska jag väcka maken som kom hem seeeent efter operan i Dalhalla, plocka lite i köket och njuta lite av att det är lördag. Tänk, det är första gången på en evighet eller två som lördag är en särskild dag (utöver godisdag), när man studerar, är föräldraledig eller, som Daniel, har ett oregelbundet arbete, spelar det ingen roll om det är lördag eller inte, varje dag kan vara en lördag, bara alla är tillsammans kan man ju äta gott, ha myskväll eller åka på söndagsutflykt. Att umgås och ha det gott går lika bra på en tisdag och en lördag. Men idag är det som sagt lördag.

Har jag förresten sagt att jag älskar mina föräldrar. Inte? Då gör jag det. Jag älskar min mamma och pappa, av alla och av inga anledningar. De är underbara.

Trevlig helg!

sommarbilder

Kusiner på besök. Då gör man tåg till sängen.

Saga med pappa

Naptime

Jag vet, jag ser helt galen ut. Men jag älskar bilden ändå.

Mannen i guldkavaj.

Nystajlad, på väg att fira farmor som fyller år.

Nybadad

gunggung

Internet is in tha house!!!

Äntligen kan man kommincera med omvärlden utan att smita iväg en liten kort stund till makens jobb. Har både saknat och inte saknat nätet. Jag har saknat att läsa mina bloggvänners bloggar och faktiskt har jag saknat att skriva på min egen. Det har hänt så mycket i sommar så det är inte klokt.

Vi börjar med dagens nyhet: Idag började jag på nya jobbet - kristen skola inom pendelavstånd. Perfekt, om man nu tycker att det är perfekt att tåget går strax efter 6 på morgonen. Så nu ska jag pröva på att vara morgonpigg ett år eller två... Eller tre. Det återstår ju att se.

För övrigt är jag grymt sugen att börja forska, men jag får ge mig till tåls minst två läsår innan jag söker vidare. Hur detta mirakel kunde inträffa beror på att jag trivdes innerligt väl med att skriva examensarbete. Nu var det bara en uppsats på en halv termin, dvs ca 60 sidor. Men dels, gick det över all förväntan och dels var det oerhört givande och lärorikt att forska - framförallt eftersom mitt ämne intresserade mig väldiga. Att vara förälder i skolan, framförallt om man har ett barn med särskilda behov är jätteintressant och en fråga med stor bredd.

I och med att jag har börjat arbeta ska nu mitt senaste barn skolas in på förskola nästa onsdag. Mitt hjärta går sönder. Oh så svårt. Hon kommer säkert att få det jättebra, hon är så trygg, så social, utåtriktad och nyfiken. Men det är ju MITT barn, och jag vill vara med henne jämt. Därför känns det gott att jag kommer vara ledig på fredagar. Mina tidiga mornar innebär också korta dagar på dagis, maken lämnar vid 8.30 ca. Gud har omsorg om mina barn!

På lördag ska jag kultivera mig - då blir det Mozarts Trollflöjten i Dalhalla. http://www.dalhalla.se/ Maen kör följespot och jag sitter brevid med kikare. Ni som inte besökt Dalhalla måste, det är fantastiskt!!

God natt

NEWS

Idag gick vi ur underbara älskade församlingen Segerbaneret till förmån för underbara älskade Insjöns frikyrkoförsamling.

I have a dream

För snart sju år sedan började jag studera till lärare på Högskolan Dalarna. När jag träffade min handledare på praktiken - Lillemor - berättade hon att hon tillsammans med andra handledare hade fått lyssna till en eller två lärarstudenter som föreläst om sina examensarbeten. Där och då, bestämde jag mig att det skulle jag göra med mitt exjobb. Jag bara vägrade skriva något som bara skulle behandlas i apparaten, betygsättas och sedan passera obemärkt och för alla framtid falla i glömska. Jag är olovligt ambitiös. Jag vet.

På måndag ska mitt examensarbete lämnas in. Nu är utbildningen över, jag ska ut i verkligheten och praktisera vad jag lärt mig. Jag har hela våren fokuserat på denna uppsats som engagerat, tröttat ut mig, plågat mig och inspirerat mig. Redan på introduktionsdagen i januari tog jag kontakt med Torsten som är ansvarig för kursen "pedagogiskt arbete III". Jag hade, till skillnad mot de flesta andra, redan gjort klart praktikdelen som inledde vårterminen. Jag hade alltså bara uppsatsskrivandet kvar och den kursen började inte förrän i slutet på mars. Men jag är ivrig av mig. Jag bad att få börja i förtid. Jag berättade vad jag ville skriva om och Torsten uttryckte att det var en jättebra idé till uppsats. Jag hade för flera år sedan bestämt mig för att undersöka samverkan mellan skola och hem -vad förvänar sig skola av hem och vice versa. Nu hade en idén slipats till att omfatta samverkan mellan skola och hem vid åtgärdsprogram. Åtgärdsprogram är ett dokument som upprättas i samarbete mellan skola och hem för att ge elever i behov därav särskilt stöd. Hur upplever föräldrar sin möjlighet till inflytande i mötet med skolan? Finns det någon reell möjlighet till inflytande?

I januari fick alla lärarstudenter på examensarbeteskursen, tillsammans med handledare från skolor och andra intressenter delta i en skolforskningsdag där aktuella forskare, både på Högskolan Dalarna och forskare utifrån med uppmärksammade publikationer presenterade sin forskning. Det erbjöds 6 föreläsningar och man kunde gå på tre av dessa. Dessa hölls på Högskolans största föreläsningssalar eftersom antalet studenter och andra deltagare var så många. De flesta som föreläste hade disputerat eller skulle inom den närmaste framtiden göra det. Bl a deltog Gunilla Granath från Göteborg. Jag njöt så otroligt. Det var så intressant och givande.

Inte långt därefter blev jag tilldelad Åsa som handledare. Åsa disputerade 2007 på en avhandling som rönt mycket uppmärksamhet kallad Med facit i hand. Åsa skulle egentligen inte handleda någon student denna termin men ansåg att min idé till uppsats var så intressant att hon tackade ja till att handleda mig. Första gången vi träffades berättade jag om min dröm - att få föreläsa om examensarbetet för studenter och lärare. Dvs att min uppsats skulle bli så pass angelägen för verksamheten att den skulle kunna bidra till en utveckling av skolan. Gissa om jag kände mig rätt så dum när hon berättade att hon inte kände till att det någonsin skett tidigare, jag kanske hade misstagit mig?

Nåväl, terminen har nu snart gått till ända och den har varit så otroligt intensiv att jag inte vet var jag ska börja i beskrivningen av allt jag och familjen har gått igenom. Men å så glada vi har varit genom flytt, nya jobb, nytt dagis och allt annat.... Tack Gud för det!

Under hela uppsatsskrivandet har Åsa gett mig de mest konstruktiva kommentarer du kan tänka dig. Allt har varit mitt i prick och lett processen vidare. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Det är bara det att hon inte vid något tillfälle skrivit ett "bra" eller "intressant" i marginalen. Det har bara varit förslag på ändringar. Tills näst sista genomläsningen nu i veckan. Då skrev hon "intressant och välskrivet". Jag blev så lättad och glad... tills jag läste vad hon skrivit om min diskussion. Den blev totalt dissad. Jag hade inte riktigt fattat hela poängen med en diskussion - det hade jag verkligen inte. Hela "knyta ihop påsen - grejen" var helt ute och cyklade. I torsdags lämnade jag in uppsatsen för sista genomläsningen, då drygt 60 sidor långt. Under hela dagen gick jag runt och var så orolig att hon skulle anse att jag misslyckats med diskussionen. Var den t o m så illa att jag inte skulle få "gå upp med" den till ventilering? Sent, sent på torsdag kväll kommer min man hem från arbetet där han sparat Åsas kommentarer på en cd-rom. Det första jag läser är: Nästan klart! Skulle du kunna tänka dig att föreläsa om din uppsats på skolforskningsdagen på Högskolan i september?

Jag dog. Jag grät. Jag skrattade och jag rös.

För det första: hon måste alltså tycka att arbetet är bra.
För det andra: hon kom ihåg vad jag sade och erbjöd mig att föreläsa eftersom hon visste att jag drömt om det i sju år. Vad otroligt gulligt av henne! Hon kunde inte gett mig något finare betyg.
För det tredje: dessutom visade det sig att hon är ansvarig för hela skolforskningsdagen....

Den kvällen somnade jag inte förrän efter två. Jag är löjligt ambitiös. Det är så att vi är alla olika och jag har alltid haft förkärlek för att skriva. Tidigare i veckan sa jag till daniel at jag var så rädd att inte få VG på exjobbet.... På Gymnasiet fick jag 4 på mitt specialarbete och jag är ledsen över det än idag... *knäppt, jag vet*

Nu spelar det nästan ingen roll vad jag får för betyg (bara nästan). Jag nådde min dröm och jag känner en sådan tillfredsställelse över detta att jag flyger på molnen. TACK GUD FÖR DIN OMSORG.

KEEP ON DREAMING. Sju år tog det.

Inget internet

Hej!
Nu har vi flyttat och är klara med den fruktansvärda flyttstädningen. Vi har både spacklat, slipat och målat i gamla lägenheten. Vi trivs så bra i nya huset men det är mycket att göra. Håller som bäst på att välja tapeter till fyra rum, inte helt lätt inte. Nu måste jag racerskriva på exjobbet, fick just reda på att det ska in 12 dagar tidigare än vad jag hade tänkt mig...

Ajjajj.

Vi ses nästa gång jag har turen att hamna framför en dator med fungerande internet! Bilder kommer när jag har fixat kamera!

Kram

ett litet sent tips....

Jag har ju tippat hur det skulle gå i NHL-slutspelets förstarunda, men jag har ju inte skrivit det här. Tänkte bara redovisa hur det gick och berätta hur jag tippar inför andra omgången (i sann Hugossonsk anda). Jag har INTE tippat hur många matcher de kommer vinna med, det är jag alldeles för dålig på, men jag har tippat vinnarna.

Boston - Montreal, mitt tips: BOS RÄTT
Washington - New York, mitt tips WAS RÄTT
New Jersey - Carolina, mitt tips NJ FEL
Pittsburgh - Philadelphia mitt tips PIT RÄTT

San Jose - Anaheim, mitt tips: SJ FEL
Detroit - Columbus, mitt tips DET RÄTT
Vancouver - St. Louis Blues, mitt tips: VAN RÄTT
Chicago - Calgary, mitt tips: CHI RÄTT

Jag tippade alltså 6 rätt av 8 möjliga

Så till andra omgången

Boston - Carolina, mitt tips BOS
Washington - Pittsburgh, mitt tips WAS (Hoppas)

Detroit - Anaheim, mitt tips DET
Vancouver - Chicago, mitt tips CHI

Får vi se vem som har flest rätt.... (det är ju maken, brorsan och jag som brukar tippa, men om någon mer vill gissa så varsågoda!)

att vara rädd för vargen - eller svinpest

Jag vill bara säga: jag vägrar oroa mig. Har vi inte tillräckligt att oroa oss för ändå? Jag har aldrig förstått de som frivilligt ägnar energi, kraft och tid åt att oroa sig för saker man aldrig kommer att råka ut för. Det verkar som en del till och med njuter av att oroa sig, som om man är en bättre mamma eller pappa om man oroar sig för allt. Cancerframkallande ämnen, glasbitar i kycklingar, fågelinfluensa, terrorattacker och nu svinpest. Jag är inte ute efter att förringa det allvar som ändå finns i utbrottet av ett virus som skördar dödsoffer. Jag känner med de drabbade och hoppas att de som ansvariga ska fatta visa och effektiva beslut för att begränsa utbrottet till ett minimum.

MEN jag vägra att oroa mig.

Den dagen det drabbar någon när eller kär kommer jag att oroa mig tillräckligt ändå. Varför ska jag ta ut en sorg i förskott? Vad leder det till för gott? Jag går inte runt och oroar mig för att mina barn ska bli kidnappade, våldtagna, överkörda, få cancer etc. Det finns ingen anledning. Den oron för bara en sak med sig och det är inte positivt. Min oro för saker som kommer eller inte kommer drabba mig eller de mina leder bara till att jag mår dåligt (helt utan anledning) och att min oro förs över på mina barn. Jag anser att det i högsta grad ingår i mitt uppdrag som mamma att inte oroa mig i onödan och därmed föra över oron på mina barn. Jag ska stå för trygghet och framtidstro. Allt annat är i det närmaste ett svek.

Familjeliv. En hygglig sajt som fungerar som mötesplats för väldigt många föräldrar (blivande och vardande). Hur många gravida tjejer har jag inte chattat med, mailat med, pratat med som utifrån vad någon skrivit på familjeliv blivit orolig för att de har proppar, cancer, missbildat barn, havandeskapsförgiftning etc. Det måste finnas en balans här. I allt som är nytt - som föräldraskap, ingår ett visst mått av oro. Ju mer varm i kläderna man blir desto mindre oro (eller?). Det är inte konstigt att man som gravid funderar och undrar över hur ens barn har det i magen, men genom att läsa om alla tänkliga problem och komplikationer som kan uppstå kan en viss (onödig) oro börja spira. En oro som inte på något sätt är lämplig för gravida! Att ha kunskap är inte samma sak som att vara onödigt orolig. Därför läser inte jag om svinpest på kvällstidningarnas nätupplagor, jag väljer mina källor.

Så växthuseffekt, cancer, droger och svinpest - j a g ä r i n t e r ä d d f ö r e r! Och jag kommer göra det som står i min makt för att bekämpa och utrota allt som vill förstöra min och mina barns sinnesfrid och fysiska hälsa.

Om man hade mer tid

Har du hört den förut? Om jag bara hade mer tid.... osv. För egen del handlar det mycket om att bli bättre på att prioritera och effektivisera. Just nu sitter jag vid datorn, ensam hemma. Mannen och barnen är i Leksand på bytardag medan jag ska vara effektiv och plugga. Jag måste sätta mig in i kvalitativa intervjuer med en fenomenografisk ansats. Det låter värre än vad det är, men eftersom jag har tre intervjuer i morgon, en på tisdag och en på onsdag måste jag ägna vilodagen åt förberedelser. Jag ska alldeles strax börja, men först ska jag ta mig en snabbpromenad till Willys och köpa lite lunch och annat smått och gott man kan behöva en pluggdag som denna. På så vis passar jag ju på att få lite frisk luft och försätta mig själv under intensiv pollenattack. Jag har nu tagit min lilla lilla tablett - zyrlex så jag känner mig förberedd för att mota pollen i grind.

Jag skulle bra mycket hellre vara på bytardag. Den inträffar två gånger per år och är en jobbig, stressig och intensiv dag då jag får fynda hur mycket jag vill. Förra gången hade jag en lax (tusen kronor) att göra av med och eftersom jag själv sålt kläder gick vi plus i alla fall. Nu ska det inte spenderas så mycket idag, men vi hoppas hitta lite skodon till barnen och kanske en sommarjacka till storebror. Själva försöker vi sälja vår syskonvagn för mer pengar än vad vi köpte den för (säg det inte till någon), den är fortfarande hutlöst billig och minst 500 kronor billigare än den billigaste på Blocket. Får se om vi lyckas...

Annars ökar kartongbergen i lägenheten. Det går framåt, sakta men säkert. Eftersom jag har så intensiva dagar framför mig hoppas jag att makens disciplin och effektivitet håller i sig (han har imponerat hittills). För på torsdag ska det vara klart. Sen ska bara grejerna skruvas i sär, så går lasset på fredag. Hoppas, hoppas, hoppas att någon förbarmar sig över oss och hjälper till att bära grejer...

Vi åkte förbi nya huset igår. Jag lääääängtar så. Det gör man väl alltid när man ska flytta. Man kan liksom inte komma dit fort nog. Fastighetschefen för nya stället ringde och berättade att en granne klagat på en sälg som står på vår tomt. Det är en mastodontsälg och den är både hög och bred, minst tio stammar. Grannen har klagat i massor av år, den har visst grenar som går in över hennes tomt. Hon som bott i huset innan har vägrat och också bett oss att inte hugga ned trädet, för då får vi nämligen ingen skugga alls. Nu är ju sälgen inte så värst snäll av sig, den både pollar och skräpar ned. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Skugga vill man ha så man kan sätta sandlådan i skydd för den gassande solen. Pollen och skräp vill jag inte ha. Träd är alltid trevligt, men de är nöjda grannar också. Kära. Hur ska det bli?

Det får jag tänka på en annan dag, nu ska jag till Willys. Dags för attack!!!!

Trevlig söndag på er!

Och tack kära Giggi för att du påpekade att vinterbilden inte var i takt med tiden. Jag hittade ingen lämplig vårbild så det ni ser längst upp är stenar från stranden i Visby. Bilen är ju otroligt oproportionelig, men den är tagen under min och mannens romantiska weekend i Visby för två år sedan och jag älskar stenar.... Så det så.

Kram

pause

Idag jobbar Daniel första dagen på nya jobbet. Hurra!

Jag är hemma med ett gäng (ungefär två) halvkrassliga barn. Nästan helt friska men inte tillräckligt för dagis eller utelek. Idag har jag en lika lång lista på grejer som är absolut nödvändiga att göra som jag angett i inlägget nedan. När vi klättrat på varandra och väggarna hela dagen får mamman nog och vrålar att nu klär vi på oss! Mamman - jag - hade ingen som helst plan. Vi var bara tvungna att ta oss ut. Det slutade med att sonen föreslog en picknick på våren. Helst med bad, "det är väl nästan sommar nu, mamma?" Det sista kunde jag ju inte gå honom till mötes med, men väl det första. Vi åker... ajjajj det här är inte bra. Men vi åker till en känd hamburgerkedja, köper med oss lite mat av varierande nyttighet och åker högst upp i Falun, vid hoppbackarna. Där sitter vi sedan i solskenet, visserligen blåfrusna med extra filtar och allt, och njuter av att vara tillsammans. Det var väl inte det mest lämpliga man kunde ha gjort med halvkrassliga barn, men det var det mest lämpliga vi kunda ha gjort för humöret och modet. Kära vad glada vi var sen!

Man måste

Sonen har levererat några sanningar som roat mig de senaste dagarna. Igår lekte han och jag att Mcqueen & Co (OBS ingen meny från en känd hamburgerkedja) hoppade över ett stort hopp som vi tillverkat av järnvägsspår, kraftig tejp och en blå stor låda. När jag efter ett tag började förvarna att mamman måste avsluta för att laga mat tittade han allvarligt på mig och sade deadly serious: Man måste leka med sina barn ibland också!

Idag satt jag vid datorn efter middagen och lyssnade av någon anledning på La Voix - schlagerbidraget som gjort operan folklig - eller vad de nu säger, när jag mitt i refrängen hör ett illvrål från sonen. Jag rusar upp och in på toaletten där sonen sitter, högeligen förargad. När jag torkad lilla rumpan säger han bestämt: Man måste höra sina ungar när de ropar klar!

Jag kan ju inte annat än att hålla med.

Påsken för Elias

Elias snart fyra år som i år fick påskdramat beskrivet för sig i berättelseform på sängkanten på skärtorsdagskvällen. På dagis är det ingen som tar upp varför vi firar påsk. Där handlar det om påskharar, ägg och fjädrar. Det rörde djupt vid mitt hjärta att se hans ögon lysa när han fick höra om Jesu kärlek och vad han gjort för oss. När jag berättat att han tog alla våra sjukdomar och allt dumt vi gjort och sagt på sig när han dog - och att han vann över döden - sa Elias: Wow, han måste vara den bästa superhjälten, mamma. När vi sedan skulle säga "Gudsomhaver" frågade jag om vi skulle be för något. Elias svarar: Vi kan väl tacka Jesus att han lever och att han vann över döden, mamma? Efter den här kvällen talar han ofta om Jesus och Gud som är i himlen och som har tagit alla våra sjukdomar. Till och med Mofasa (lejonpappan) i Lejonkungen fick sig en släng: Han är väl uppe hos Gud nu, mamma? Det är underbart att få vara mamma.

Dagens lista

packa kartonger
skaffa fler kartonger
boka flyttbil
beställa adressändring
plocka
sortera och vika tvätt
stryka
sortera ut för små kläder - slänga eller ge bort
tvätta
dammsuga damma
skura
läsa in mig på kvalitativa undersökningar
uppdatera mig på examensarbetets instruktioner
skriva intervjufrågor
maila handledare
skriva in intervjuerna med rektorerna
skaka mattan
skura fönster
slänga allt som inte ska med till Insjön
boka flytthjälp
laga mat
leka med barnen
bada barnen
söva barnen

gamla sånger

Jag satt och förberedde påskdagsmorgonens sånger för någon vecka sedan. För en gångs skull hade jag väldigt gott om tid och jag ägnade den åt att ta mig igenom min gedigna samling av sånger. Här kan du hitta allt ifrån 80-talssånger från Livets Ords tidiga historia, underbara segersånger från Södermalmkyrkan, psalmer från missionskyrkan, segertoner, Hillsong, Pensacola, David Ingels och sånger från Davids hjärta. Jätteroligt. Har du, som jag, tänkt på att det går trender, men också vågor, i lovsångerna i våra församlingar. En sanbb överblick säger mig att det har med den tid kristenheten eller, för den delen, den lokala församlingen befinner sig i. det kan vara tid av kamp, nya landvinningar, missionsiver, innerlig stilla tillbedjan etc etc. Som vanligt är det svårt att se vilken tid man befinner sig i just nu men jag skrattade gott åt de härliga segersångerna som vi sjöng för full hals för 15 år sedan.

Seger, seger, seger till Guds folk
Vi är födda till seger
Vi är ett folk av hjältar

Påskdagen blev ett lite svårare kapitel. Inför sista gallringen var det alldeles för många sånger kvar men till sist blev gudstjänstens sånger dessa:

Vi kallar på folken att komma och tillbe inför Herren... (Är det Bo Järpehag?)
Ifrån alla folk och tungomål hörs en sång till Guds lamm...

Det var tidigt på morgonen, just vid gryningen.... (Miracle music)
Halleluja, Jesus lever, dödens udd är bruten... (Ron Kenoly ur Södermalmkyrkans lovsånger)

Till konungen ger jag allt jag har, jag vill ge min sång både natt och dag... (Matthew Ward?)
Hela himlen prisar dig, underbar är du Gud, universum sjung, Halleluja till dig vår Kung (Hillsong)

Underbart att fira Jesu uppståndelse tillsammans!

påsken är över

Magsjuka, förkylning, hosta och pollenallergi. Vad ska sjukdom vara bra för?

Vad som hänt sen sist

Jag har aldrig varit med om maken. Sak på sak läggs på plats. In i minsta detalj. Utan kamp, strid eller tårar. Det känns bokstavligen som att någon bär mig i sin hand och öppnar varje dörr som behöver öppnas och stänger de som ska stängas. Jag är totalt omsluten av omsorg.

Nu ska vi bara ha en hyresgäst till vår lägenhet.

26 februari
visning av en villa i Insjön

1 mars
visning nr 2 med föräldrar

5 mars
Daniel i samtal med Bröderna Park om nytt jobb

6 mars
vi lägger vårt bud

9 mars
vi får inte huset

10 mars
vi får ett annat hus - mycket bättre än det förra. Daniel säger upp sig.

11 mars
jag blir kallad till intervju för ett nytt jobb

26 mars
intervju, blir erbjuden en annan tjänst - som är mycket bättre

31 mars
Får jobbet efter en andra intervju

6 april
Daniels nuvarande arbetsgivare frågar om Daniel kan sluta tidigare. Daniel ber att få kolla med Bröderna Park. Samtidigt sitter Sven på BP och suckar av trötthet över att ha för mkt att göra. Pia frågar om det är nåt hon kan hjälpa Sven med och han nekar men medger att det vore till stor hjälp om Daniel kom snart. 20 minuter senare ringer Daniel och frågar om han får börja efter påsklovet.

10 minuter efter Daniels samtal med chefen kallas hela kontoret till ett möte där chefen informerar att läget är kärvt och alla som vill uppmanas att ta tjänstledigt eller föräldraledigt så att ingen ska behöva varslas. Om inte Daniel hade sagt upp sig hade han varit först på tur att sluta.

7april
skriver kontrakt med skolan. Får frågan om jag vill vara lärare på lågstadiet istället för högstadiet. Hon som skulle ha F-2:an har blivit gravid. Ja, tack.

8 april
Elias får dagisplats och Lovisa förtur - på precis det dagis vi önskat oss till precis det datum vi ville. Och där är det km-långa köer. På skolkontoret fick vi för två veckor sedan beskedet att vi nog inte får plats på den förskolan och om vi mot förmodan skulle få plats så blir det inte förrän i augusti. MEN. I samband med mitt exjobb träffade jag rektorn för nämnda dagis och hon sade när hon fick höra att min son född 05 behövde dagis from maj: Det var nog meningen att du och jag skulle träffas idag, jag ska träffa personalen nästa vecka och jag ringer dig sen. Det är nämligen ofantligt ont om barn födda 05.

karriär

Tjoho. Nu ska jag åka och skriva på mitt anställningskontrakt.

Räckmackor, rektorer och tacksamhet

Jag har den senaste tiden varit stum av förundran över allt som har hänt i familjen. Jag har tidigare berättar om hur vi fick vår nya bostad. Tacksamhet.

Jag är i en arbetsintensiv period just nu med examensarbete och flytt och anstränger mig att hitta lugnet och fly stressen med ovanligt god framgång för att vara jag. Den senaste veckan har jag haft 5 viktiga möten/intervjuer med rektorer inför exjobbet. Varje möte var intensivt, stressigt och krävde förberedelse, välsvarvade formuleringar och snabba tankar. Rektorer är mer upptagna än vanliga människor och det var inte lätt att hitta luckor i deras välfyllda planeringskalendrar, men alla valde att ta sig tid till att träffa mig och hjälpa mig leta material. Tacksamhet.

Det har visat sig att mitt val av ämne för examensarbetet är mitt i prick för kommunen som deltar. Flera av rektorerna har uttryckt behovet av att få ta del av en undersökning som den jag nu genomför. Tacksamhet. Det är ju inte helt fel, varken för undersökningen eller för mitt självförtroende. Jag vet inte hur det är med andra som skriver examensarbete, en del kanske vill få det överstökat och flyga iväg ut i arbetslivet medan andra lägger ned själ och hjärta på att producera något innovativt så att en framtida arbetsgivare ska ta dem till sitt hjärta - och lönelista. Jag har haft många funderingar och en stark önskan har varit att få skriva något som kan komma till nytta - användning - i verksamheten. M a o skolan. Fy vad trist att skriva något som bara kommer att läsas av mig, handledaren, opponenten och examinatorn för att sedan aldrig mer öppnas av någon. Bortslösad tid. Jag vill ha meningsfullhet. Det verkar som om det kommer att bli så. Tacksamhet.

I samband med dessa möten har jag blivit erbjuden dagisplats för mina barn, arbete och en önskan om att få ta del av mitt arbete i form av en föreläsning för alla rektorer och specialpedagoger. Tacksamhet. Och lite prestationsångest...

Apropå arbete. Jag sökte för ungefär en månad sedan ett arbete som jag hittade på platsbanken.se. Det var en förskollärartjänst (läs: dagisfröken) på en kristen friskola i Borlänge. Det var ungefär vad som bjöds på den pedagogiska fronten i närområdet i Dalarna. I hela Sverige, men i synnerhet i Dalarna är det beckmörkt på lärarfronten. Det inte bara är ont om jobb, det varslas och sparkas hej vilt. Bara i Borlänge ska 100 lärartjänster bort. Förstårni - 100!!!

Jag sökte och fick komma på intervju. Innan intervjun ringde jag rektorn och frågade när tjänsten skulle tillsättas och fick till svar: gärna omgående men att det beror på de som söker. Nu har inte jag möjlighet att börja omgående. Jag har ingen barnomsorg för Lova och måste dessutom göra klart exjobbet. Det var med det i bakhuvudet jag åkte på intervju. Jag visste att det inte skulle fungera men jag åkte ändå. När intervju är färdig frågar rektorn om jag skulle kunna tänka mig att arbeta på skolan istället. Tja, vad säger man. Ja. Så jag svarade det. Tacksamhet.

Samma eftermiddag telefonerar rektorn och berättar att hon suttit och räknat och hittat 65% om jag vill ha. Ja... Men gärna mer, svarar jag och tänker i mitt sinne att 75% vore perfekt.
Rektorn återkommer dagen efter på telefon igen och berättar att hon nu har hittat 75% som hon vill erbjuda mig och frågar om vi kan träffas dagen därpå. Vilket jag inte kan, då är det rektorer på kö i almanackan. Då bokar hon kl 8 första dagen jag kan. Nu samtalar min man och jag hur man ska få ihop logistiken om jag arbetar i Borlänge och vi kommer efter diverse nattsamtal fram till att det ideala vore om jag arbetade 75% på 4 dagar och var ledig en. Då kan mannen flexa de andra fyra och arbeta mer den femte då jag är ledig. Allt för att Lovisa ska slippa mastodontdagar på förskolan. När vi samtalar om vilken lön som är rimlig och vilken jag vill ha så bestämmer jag mig för en summa som jag vill ha och en en lite lägre som blir undre gräns. Väl där - igår - är jag på intervju nr 2 för en tjänst som lärare i svenska på högstadiet och delvis på mellanstadiet. Innan samtalet är slut har vi pratat lön (jag fick precis vad jag ville ha), arbetstider (hon frågar om jag vill arbeta fyra eller fem dagar och jag säger fyra och hon berättar att det ordnar de så gärna), förmåner (sjukvårdsförsäkring) och när jag kan börja (i höst). Hon ber att få återkomma när hon diskuterat med ansvarig för högstadiet (som också var med på intervjun). Jag tackar och bockar över intervjun och rundvandringen och beger mig hemåt. Innan jag har kommit hem ringer hon och erbjuder mig tjänsten. Och jag tackar ja. På tisdag skriver vi på. Tacksamhet.

Nu är det så här. Den senste tidens händelser av räkmackekaraktär är inte en slump, det är inte vanligt flyt. Det är helt enkelt som att vandra i förberedda gärningar. Någon har tänkt och planerat en färdväg och vi vandrar gladeligen och tacksamma framåt på den. Tacksamhet. Jag är så tacksam att jag är frälst. Tacksamhet.

jag vet inte, jag

Nej, jag vet inte, jag. Jag vet inte vad jag ska ägna det här inlägget åt. Och eftersom det är lika med att slösa bort mina medmänniskors dyrbara tid så är det väl bäst att jag slutar skriva. För att inte er tid ska kännas alldeles bortslösad kan jag ju berätta att jag om någon dag eller två ska på jobbintervju; att jag idag ska till barnläkaren med min son som åker ut och in alldeles för ofta till akuten pga förkylningsastma; att jag i morgon ska till läkaren själv som vill titta på en liten bula i pannan som beter sig underligt; att på onsdag kommer mina älskade föräldrar hit med ett lass flyttkartonger - efterlängtade och välkomna; att på fredag ska jag träffa tre eller fyra rektorer angående examensarbetet. Nu vet inte jag om du tyckte att det blev mer värdefullt spenderad tid. Men då vet du i alla fall att jag lever och att almanackan är rätt full. som slutkläm kan jag tillägga: jag är glad!

rapid

Lite tillbakablick på de senaste veckorna:

"Gud, vi vill ha ett hus i Insjön!"
"Gud, Daniel vill ha ett nytt jobb!"
"Gud, Frida vill ha ett jobb!"

torsdag 26 februari: visning av villa i Insjön
söndag 1 mars: en andra visning med föräldrar som råd och stöd
onsdag 4 mar: Daniel får ett nytt jobb.
fredag 6 mars: vi lägger vårt bud
måndag 9 mars: vi får veta att vi inte får huset
tisdag 10 mars: Daniel säger upp sig och vi får ett nytt hus
onsdag11 mars: säger upp vår lägenhet
torsdag 12 mars: får reda på att jag ska på intervju på ett jobb jag sökt
fredag 13 mars: skriver på kontraktet på vårt nya (hyres-)hus



Ibland går det undan!

Precision

Det har gått en tid sedan jag skrev - om man undantar inlägget igår. Orsaken är tidsbrist, men också att det jag ville skriva om inte riktigt var redo för offentlighetens ljus. Nej. Jag är inte gravid. Det har ju såklart med det jag skrev igår att göra.

Tiden jag har tillbringat i lägenhet har fyllt sitt mått med råge. Jag avskyr att vara störd av grannarna. Jag ogillar skarpt att inte ha en egen tomt. Jag tycker inte om att bli impregnerad av cigarrettrök varje gång jag öppnar min balkongdörr. Jag är inte heller särskilt förtjust i att grannen har full ohejdad insyn i alla rum utom badrummet. Detta har jag meddelat till högre ort (både make och Gud). Jag vill ha ett hus med gräsmatta som barnen kan springa barfota på och leka på i sommar och på vintern. Jag vill ha ett hus där jag slipper höra studentfester till tre på nätterna genom sovrumsväggen. Jag vill bo där jag inte ser polisen fara fram och tillbaka med eller utan blåljus påslagna. Men jag är inte oresonlig. Jag ser alla fördelar. Om något går sönder går det inte på min redan ansträngda budget. Jag behöver inte skotta eller klippa gräs. Jag har hur mycket varmvatten som helst i kran och behöver inte köra nå' pellets i ur och skur. Att bo i lägenhet är praktiskt när man har småbarn och inte har tid eller pengar över till oförutsedda utgifter. Men det spelar ingen roll. Jag har tittat på dessa fördelar tills mina ögon nästan faller ur skallen. Det spelar ingen roll längre. JAG VILL HA ETT HUS. Med gräsmatta och utan grannar och cigarrettrök. Om jag så ska låna mig upp över öronen. Nja, inte riktigt, men nästan.

Vi har sökt och hittat ett hus i Insjön. Ett sånt där hus som är så perfekt för en barnfamilj med några extra bonusar som öppen planlösning mellan vardagsrum och kök, stort badrum med jacuzzi och massor av förvaring, bastu. Ja, en massa trevligheter och rätt få otrevligheter. Ingen förälskelse vid första ögonkastet. Snarare ett resonansäktenskap. Men det kan ju uppstå kärlek tänkte vi och lade ett bud. Vårt bud lades strax under utropet och vi hade skäl därför - i huvudsak relaterade till mattor och golv - på badrumsväggar och i vardagsrummet. Vi angav dessa skäl när tiden för intresseanmälningar gick ut en snöig fredag och mäklaren hörde av sig och meddelade att hon hade fått ett högre bud och att hon skulle återkomma för att följa upp buden på måndag.

Helgen ägnades åt kalkyler och rådslag och diverse bönestunder då vi lade hus, planer och liv i Guds händer. Framförallt bad vi att Gud skulle öppna rätt dörr och stänga fel - om ni förstår. Måndagen inföll och jag hade fjärilar i magen hela förmiddagen. Ingen mäklare ringde. Vid lunchtid ser jag att huset försvunnit från hemnet.se och får mindre skälvan (till skillnad mot den större). Jag ringer mäklaren utan framgång och först vid tretiden återkommer hon och meddelar att allt blev klart i fredags. De som lade ett högre bud fick huset. Jag klämmer fram (som värsta experten): men de har inte skrivit än? Mäklaren bekräftar att så inte är fallet och jag (med skakande knän men stabil röst) meddelar att vi vill bjuda över. Jag har nog aldrig hört en mer förvånad mäklare. Då blev jag förvånad själv - det kan väl inte höra till ovanligheterna att någon vill bjuda över? Hon söker säljarna och jag söker banken och maken. Nu har jag den större av skälvorna. Efter två timmar ringer hon och säger att säljarna har bestämt sig och att de andra får huset. De brydde sig inte om något högre bud. Jag måste erkänna att jag blev än mer förvånad. Men det tog inte många minuter innan jag insåg att nån stängt dörren i ansiktet. Precis som vi bett om.

Kvällen tillbringades med härliga väninnor i gemenskap och bön.

Morgonen efter satt jag vid datorn och kände att det var rätt jobbigt att inte ha en bostad när vi nu visste att Daniel skulle börja på sitt nya arbete i juni. Jag är inget fan av pendlingsavstånd, framförallt inte med arbetsdagar på 12-17 timmar exkl pendlingstiden. Lite sådär på måfå och utan större entusiasm (snarare motvilja) skickar jag in en intresseanmälan till en av Leksands kommuns fastighetsbolag men jag ser på hemsidan att det inte ser ljust ut. Det kryllar inte av fyror.

En halvtimme. Så lång tid går det innan en trevlig Maja är i telefonen och frågar om vi är intresserade av en lägenhet i Insjön på Hagvägen 8. Det skulle vara en fyra i två plan. Hon ger mig telefonnummer och ber mig åka och titta på den.

En lägenhet liksom. Efter att man hittat ett nästan perfekt hus och inte fått köpa det. Ni hajjar. Jag menar. Det var inte med glädjetjut jag såg det framför mig - att bo i lägenhet hela sommaren med barnen..... Men, intalade jag mig, jag kan ju bo där tills jag hittar ett hus med gräsmatta. Dessutom ligger den inom "vinkavstånd"till Bröderna Park - makens nya arbete. Med det menar jag typ 150 meter...

Jag är rätt lydig av mig, lite envis och halsstarrig ibland, men rätt så lydig. Så jag ringer Lilla Karin som bor i lägenheten och frågar om vi får komma och titta på söndag (när vi ändå är i Leksand för att gå i kyrkan). Men si det passade sig inte. Hon ville att vi skulle komma på en gång. Jag har ibland önskat att jag kunde skåda in i min hjärna när den som i det här fallet arbetar för högtryck för att snabbt överväga alternativen, i det här fallet sovtider, mattider, avstånd och makens arbete och på en millesekund sedan meddela att jo, det går visst bra.

Efter ett par tre telefonsamtal till maken går han med på att följa med. Barnen, framförallt det mindre och därmed ackompanjerat av det äldre, gnäller större delen av utflykten. Maken kör så min mage sitter i halsgropen. Halt och snöigt, men det var bråttom, vi var sena och lilla Karin som bor i lägenheten nu skulle bort efter att vi tittat klart. Vi anländer på minuten till Hagvägen 8. Vi inser att vi aldrig har lagt märke till det här huset överhuvudtaget trots att vi inte på något sett är obekanta med området. Vi knackar på en dörr i ett trevligt falurött hus med farstubro. Lilla Karin öppnar och då står jag där. Ni vet... man bara står fallen och undrar om det är sant. Kan man få bo här?!

Jag tänker inte gå igenom alla rum med er, men det här är alltså ett HUS. Ett hus MED EGEN TOMT. EN EGEN GRÄSMATTA SOM HYRESVÄRDEN KLIPPER OCH SKÖTER! Ett hus med världens största förråd. Ett hus med garage. Ett hus med körsbärsträd och syrénberså. Ett hus med altan och jordkällare. Jag bara gapade. Jag kunde inte dölja min förtjusning. Jag har aldrig varit särskilt bra på att ha pokerfejs, men nu var det kört. Jag ÄLSKADE huset. Det är skitigt, har slitna tapeter, världens billigaste och kantslitna kök, ett badrum där våtrumstapeterna hänger. Men huset har allt. Hyran kan vi leva med. Och om de dessutom byter ut några tapeter, fixar till badrummet och slänger in nån ny matta. Då kan jag nog bo där jämt.

Har ni sett Sound of music? "When the Lord closes a door, somewhere He opens a window."

Det här hände alltså i går och jag kunde knappt sova en blund på natten. Idag på morgonen har jag meddelat att vi vill ha lägenheten med smärre försköningar och så har vi sagt upp vår lägenhet.

Jag har fått det bästa av två världar. På måndagen stängde Gud dörren för huset vi trodde vi ville ha. På tisdagen öppnade han fönstret till huset han visste att vi ville ha. Det är härligt att vara frälst!

Tiden i Falun rinner mot sitt slut

Vi sade redan när vi flyttade hit att det blir två år i Falun. Sedan bär det vidare. Och snart blir det så. Daniel har blivit erbjuden ett arbete i Insjön så nu bär det av hemåt. Dit vi hela tiden har velat. Inte på grund av från födseln ohejdad vana. Nej det här är ett välgrundat och begrundat beslut med flera andra alternativ tagna i beaktning. Vi söker nu mer ljus och lykta efter drömhuset (eller i alla fall ett hus) därikring. I juni blir jag klar med examensarbetet och Daniel börjar på sitt nya jobb så då hade det inte varit fel att bo i Leksand annars blir det drygt att pendla för maken. Jag behöver och har sökt arbete. Jag återkommer när jag vet mer.

Livets väg svänger igen och den här gången anar vi vad som finns bakom kurvan, men exakt vad och hur det ser ut har vi ingen aning om! Spännande!

Arg och tacksam

Arg är jag för att min dotter hittade en röd tuschpenna som hon målade med på hela sig själv och hela min fina linneduk som jag fick som bröllopsgåva . Men det är ju världsligt. :-) Nu är duken i tvättmaskinen och dottern sover. Bra så.

Tacksam är jag för mina underbara föräldrar som alltid ställer upp. De är mina bästa vänner! tack lilla mamma att du bodde här och tog hand om mina barn medan jag pluggade!

Tacksam är jag även för mina fina, underbara, harmoniska barn som är så härliga att vara med. Idag har vi lekt hela förmiddagen. Leken kretsar kring McQueen och Lovisa är i allra högsta grad delaktig. Hon är en fena på bilar och vet precis vad bilarna i McQueen heter. Innan lunch blev Elias minst sagt lite ledsen och besviken att jag var tvungen att sluta leka och istället laga mat. Då går Lovisa fram och lägger armarna om honom och klappar honom på huvudet sakta och lutar sin lilla kind mot hans. Inte bara en gång, utan om och om igen, tills han slutat gråta. Då skiner hon upp och kommer och säger: Titta, mamma! Som för att visa vad glad hon gjort honom. Det värmde mitt lilla hjärta.

Åååå vad rik jag är!

Att vara positiv i en negativ värld

För det första är det inte lätt. Att vara positiv i en negativ värld. Men om man nu är det får man räkna med att världen blir ännu mer negativ -t inställd emot en. Hur vågar man gå runt och vara positiv och glad, ja rentav skratta, när världen ser ut som den gör och folk mår dåligt och förlorar jobben? Ja, hur vågar man?

Jag har avslöjat mig själv. Igen. Hiskeligt vilket humör jag har. OK, jag kanske har det i generna, men det är aldrig en ursäkt. Jag kan till och med bli irriterad på en stackars bilförare som ställt sin bil så jag måste köra lite extra sakta genom parkeringen. Jag menar - varför ens orka bli irrikterad på det? Det är sånt som kommer av stress och som utlöser ännu mer stress.

Jag hörde en utmärkt föreläsning en gång som sändes på svt24 om att det grundläggande finns två typer av människor. Den ena är allmänt lugn och jämnmodig till humöret medan den andra typen har lite lättare att tända på alla cylindrarna. Den sistnämnda typen blir arg på bilköer, irriterad på långsamma kassörskor och folk som behagar parkera för nära ens egen bil eller andra helt oväsentliga grejer. Det är just den typen som oftast drabbas av hjärtinfarkter och andra stressrelaterade sjukdomar.

Jag har tänkt ändra på det här. Med början nu. Varför ska jag bli irriterad över huvudtaget? Jag är en glad människa. Till och med en mycket glad människa. Så nu när jag har upptäckt den här otäcka sidan hos mig kan jag ju göra något åt den. Skönt. Och skönt att livet faktiskt är en vandring där varje ny kurva leder till nya upptäckter och upplevelser som berikar och berör en. Även om det just denna gång handlade om mina negativa sidor....

Nej, nu ska jag gå ut och mata änder med mina barn! See you

Här och nu

När världsekonomin rasar och arbetslösheten stiger
är jag ändå trygg
Hela mitt inre andas frid
även om min hjärna vill stressa och oroa sig
Förändringar är jobbiga och kanske oönskade
men leder vidare
Livet är inte en Piston Cup-tävling
det är en färd offroad a la Paris-Dakar
Bakom varje berg, kulle, dal, sänka eller storm
finns något nytt att upptäcka och uppleva
medan man reser framåt, mot målet
Konsten är att inte gasa förbi livets märkvärdigheter
konsten är att leva livet till fullo
inte där och då
inte om bara
till fullo här och nu
Om det än stormar och viner så jag inte hör din röst
känner jag ändå din hand i min
Om jag än snubblar, ramlar och slår mig
reser du mig upp och stöttar mig om ryggen
Om jag än går vilse i dimma och kaos
går du med mig
du lämnar mig inte
du är här

trots, olydnad och uppror

Eftersom jag ska skriva om mina egna barn handlar dagens inlägg endast om det första ordet i rubriken, möjligen det andra, men absolut inte det tredje ;-)

Skämt å sido. Jag är av den åsikten att uppror inte ska döljas med allmänt liberala omskrivningar som frigörelse elller nåt annat. Däremot kan uppror vara en del av frigörelse. Det är dock min övertygelse att små barn inte går eller kryper runt med uppror inom sig. Uppror är en serie av medvetna handlingar som som en del i en strategi att vända sig emot en auktoritet. Det barn sysslar med är mera "jag vill" eller "jag vill inte" som en del av en upptäcksfärd för att hitta sin identitet och egen vilja. Därför kan man heller inte gärna kalla allt tonårstrots för uppror. Det är trots.

Det här kommer jag nog få äta upp. Jag är alldeles för mosig i huvudet för att yppa sådana här djupheter på ett vettigt sätt.

Hursomhelst. Mina barn har lyckats hitta till en utvecklingsperiod samtidigt. M a o de trotsar allt de kan samtidigt. Och gärna högljutt. T ex vaknade jag idag av att jag trodde att brandlarmet tjöt. På fullaste allvar. Men det var min dotter. Hm...

Min son har glömt hur man talar. Han skriker. Så fort han får ett nej får jag ett skrik eller tre.

Däremot har han en fantastisk egenskap att han kan ta ett nej hur bra som helst om jag bara bemödar mig att förklara varför jag kommer att säga nej innan jag säger ordet nej. Det där ble krångligt.

Istället för att som svar på "Får jag spela McQueen på x-box, mamma" säga "Nej, det får du inte." Kan jag vänligt förklara "vi ska strax äta middag och när du har ätit färdigt kan jag spela emot dig". Jaha, då slipper jag skrik och tandagnisslan (bokstavligen). Problemet är att i min uppgift som förälder ingår också uppdraget att lära mina barn att kunna ta ett nej utan att hela världen rasar samman. Jag tror att jag har skrivit om det förr, men jag undrar om man inte som förälder gör sig själv en otjänst om man hela tiden ska vända ut och in på sig för att förmildra sina "nej". Att avleda ett missnöjt barn från skrik och bråk till nytt intresse och lek är en konst utan dess like. Men att bara avleda utan att säga nej kommer innebära barn som inte lär sig att ta ett nej. Och när jag skriver "ta ett nej" menar jag inte att de ska förstå hur orättvis världen är, hur hårt allt kan vara etc etc. Nej jag menar att mina barn ska lära sig att ett nej inte är en katastrof. Det innebär inte att man är misslyckad. Det innebär inte att alla möjligheter till lycka är stängda för evighet. Det innebär inte att man är oälskad. Det innebär.... nej. Simply as that. Mina barn tycks vara födda med ett obändigt och sunt självfötroende TACK GUD. Och vi (min kära man och jag) gör vårt bästa för att öka på detta allt vi kan.

Jaha, så var var jag nu. Mina barn trotsar. Och jag ska ha tålamod att pedagogiskt och kärleksfullt lotsa dem vidare mot en ökad självinsikt och egen identitet. Samtidigt som jag dricker äckliga pulversoppor för att för en gångs skull satsa på mig själv, det är inte lätt i can assure you. Det sista lät ju väldigt motsägelsefullt. Men sanningen är att jag är så dålig på att ta hand om mig själv så det är inte klokt. Jag städar inte på min sida sängen, jag sätter inte på mig snygga kläder, jag motionerar inte, jag läser inte uppbyggelselitteratur, jag går inte till frissan så ofta som jag borde och jag äter alldeles för dåligt (inte i mängd men i sammansättning). Jag tar inte hand om mig.

Så som ett första steg för att börja ta hand om mig har jag bestämt mig för att jag är värd att vara normalviktig. Och då pratar jag om vikt, inte importance. :-) Resan - etapp två - har påbörjats och jag ser fram emot ett första delmål. När jag har passerat detta ska jag få gå till frisören (alltså jag tillåter mig själv då, min man har velat att jag ska gå länge :-) och få en civiliserad look (hopefully). Och vid nästa delmål ska jag.... det har jag inte tänkt ut än. Hm... fast huvudsaken är att jag ser fram emot första målet. Jag får väl klura ut det där andra sedan.

Det här går i alla fall väldigt bra och jag är lite ovan i att bry mig om mig själv, men jag lär mig så sakteliga.

Ja, nu handlar det här ju om mina älskade och trotsiga barn, men så kan det gå.

Och nu hinner jag inte skriva mer. Suck. Finns det nån så vimsig som jag?

Det där om allsidighet och opartiskhet

Här snor jag helt enkelt ett inlägg från min gode vän Daniel:
Minns ni de stora rubrikerna att Israel bombat en skola som stod under FN:S beskydd i Gaza? Nu har FN gått ut med dementi. Var läser du om det i de svenska tidningarna?

UN retracts claim Israeli strike hit school
THE United Nations has retracted a claim that an Israeli strike which killed more than 40 people in northern Gaza city of Jabaliya last month hit a school run by a UN agency.
"The humanitarian coordinator would like to clarify that the shelling, and all of the fatalities, took place outside rather than inside the school," the UN Office for the Co-ordination of Humanitarian Affairs said in its latest weekly update on the situation in Gaza.
It stressed that its initial report of the January 6 incident correctly stated that Israeli shells hit outside the school run by the UN agency for Palestinian refugees UNRWA, but that it later referred to "the shelling of the UNRWA school in Jabaliya".
The Israeli military initially said its forces had responded to hostile fire from within the UN school but later reportedly retracted that statement.
The attack sparked widespread outrage in the midst of Israel's deadly offensive in Gaza.

Ordning!

Kvällens lektyr! Hoppas att inspirationen håller i sig så att det blir något gjort också! Tack lilla mamman för boken! Hon hävdade att hon köpt den till sig själv och att hon nu läst klart den, men jag undrar jag... Den var nog mest till mig.

Axplock

Idag var han i sitt esse sonen. Jag minns tyvärr inte allt. Men oj vad jag har skrattat gott. Det är så ljuuuuuvligt att vara mamma! Jag känner mig rik!
Några små meningar som fick avsluta denna dag:

"Kan man få gå och sova nån gång här, eller?" 18.18

"Mamma, du ska få ett nytt namn. Du ska heta Knirp och jag ska heta Flirp." 18.21

"Mamma, kan du gå nån gång så jag får somna?" 18.26

Göra och vara

Jag såg på en talkshow för länge sen... vad heter hon? Hon som gått upp och ned i vikt en massa, brunhårig tjej.... Minnet är inte vad det borde vara.... Nåt på R. Ricki Lake! Hursomhaver. Hon sade som en summasumarum efter en helt ointressant show: "Det viktigaste är inte vem du är utan vad du gör." Tänk det där hängde jag upp mig på totalt. Jag kan förstå tanken, framförallt om du bor i ett multinationellt samhälle med diverse rasism - det kommer inte an på hudfärg utan om du är en god människa etc etc. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur fel det är ändå. Det är ju just för att jag är den jag är som har har ett värde som människa. Det kommer inte an på vad jag gör. Har personer med en lång radda välgörenhetsinsatser ett större värde än någon som bara på sin höjd lagt en krona i Ronald McDonald-bössan? Nej. Och det är så viktigt att det är så! Nej! Ditt värde sitter inte i om du gör gott eller inte. Det hindrar inte att vi ska göra gott. Mycket och ofta, helst jämt.

Som småbarnsmamma har jag tappat bort det här. Totalt. Jag har för mig själv värderat mig i vad jag gör istället för den jag är. Det har inte varit särskilt lyckosamt. Det handlar om att gå ned i vikt, börja motionera, hålla ordning hemma, klara av det senaste momentet i barnuppfostran - fem-minuters-metoden eller pott-träning, senaste tentan etc etc. Nu är det ju så att jag är ju väldigt ofullkomlig - vilket innebär att jag misslyckas rätt ofta med det jag föresätter mig. Jag är dessutom rätt ambitiös och ställer höga och svåra krav på mig.

Allt det här leder till att man nedvärderar sig själv och därmed inte älskar sig själv som man bör. Men jag har kommit på att jag nog är bra. Rätt så bra faktiskt. Mina egenskaper - den jag är, utan handlingar och misslyckanden - är bra. Och det har jag inget att göra med. Det är sådan Gud har skapat mig. Om jag skalar av allt GÖRA och istället tittar på VARAndet så hittar jag en rätt så bra tjej där. Det hade jag alldeles glömt bort.

Jag har en underbar vän som talar sanning med mig. Även den obehagliga sanningen. Hon påminde mig häromdagen: "Du är bra Frida. Du duger!" Jag ville genast radda upp alla mina senaste misslyckanden och minsann berätta att jag inte alls duger. Men hon har rätt. Jag duger.

Och det här gäller ju inte bara mig. Det gäller oss alla. Att inte hela tiden fokusera på alla pågående förbättringsprojekt man håller på med i sitt liv. Att istället lyfta fram det som är bra!! Som pedagog fokuserar man på barns starka sidor för att bygga vidare på just styrkorna och få barnen att uppleva känslan av att lyckas - att duga. Om man istället bara arbetar med det barn har svårt med så kommer de bara få känna ett evigt tragglande och misslyckanden. Det måste finnas en balans.

I enlighet med den här lilla vardagsuppenbarelsen (Tack kära Jenny!) har jag kommit fram till att det är så viktigt att leva NU. Att njuta av livet här och nu. Mitt i sömnkaos, diskkaos, tvättkaos, överviktkaos, motionskaos etc etc. Att älska sig själv som man är med alla fel och lyten. Att hitta guldkornen här och nu gör att man orkar ta sig vidare i en process där man kan förändras till det bättre. Man kan inte tänka: när jag har fått ordning på vikt, barn, nattningar, motion, håret, tentan, lönen - DÅ kommer jag bli lycklig. Nej, tyvärr är sanningen den att du alltid kommer att ha något att sträva efter- något att förbättra. Vi kan inte bli perfekta. Och inser vi inte detta kommer vi alltid att leva i fåfäng strävan efter framtiden istället för att vara lyckliga här och nu. Nyckeln är att kunna vara tillfreds och lycklig nu, men inte nöjd!

Jag kommer att berätta mer om det här med att tala sanning till sin vän senare. Men det var allt för nu.

Jag känner mig faktiskt lite gladare nu.

Säkert ointressant för er, men

Nu har Lovisa kissat två gånger på pottan. Femton månader. Hon gick och satte sig på pottan och jag tog av henne blöjan - lite nyfiken om det skulle bli något. Och det blev det. Och det var så roligt för hon blev överlycklig över detta. Och nästa dag blev det likadant. Kära nån, jag har inte tid med pott-träning nu, vad gör man?

Jag har förvånat sett hur hon vareviga dag drar av sig stumporna. Och jag sätter på dem igen och hon verkar nöjd. Så går det några minuter så drar hon av dem igen. Du vet, man funderar - tycker hon att det är halt med strumpor? Så kan det väl vara. Är hon varm om fötterna? Det är hon verkligen inte - isbit!

Ett annat fenomen är att hon hela tiden ska klättra upp på stolen vid datorn och sitta och trycka på tangentbordet medan hon håller i telefonen och pratar och pratar - mest med pappa.

Och så har vi rotandet i skåpen och lagandet av låtsasmaten...

Så kom jag på... hennes mamma är alltid barfota. Hennes mamma sitter ofta vid datorn och pratar i telefonen. Och hennes mamma rotar i skåpen och lagar mat. Hon är en liten härmapa!

Det här med namn....

Min blogg hette till för någon vecka sedan The bright side of life. Var jag fick namnet ifrån? Ja du... Jag hade så bråttom att börja blogga att jag bara tog något. Det var på engelska och jag var väldigt positivt inställd till livet i allmänhet så då fick bloggen heta som den hette. Problemet för mig är att jag efter ett tag inte kan låta bli att tänka på Monty Python (eller hur de nu stavar). Jag har en god vän som tycker att de utför mästerverk. Vi hade en het diskussion i gymnasiet (den var kanske inte så het, men det låter bättre än ljummen) om korsfästelsen där sången Always look on the bright side of life framförs. Jag vet inte ens om jag hade sett scenen men jag minns att jag sjöng på sången någon gång i tonåren och min pappa sade ifrån att den där fick jag inte sjunga på... eller nåt sånt. Jag minns inte, jag börjar bli så gammal.

Hursomhaver. Jag var inte nöjd med det där namnet. Jag var tvungen att byta ut det på en gång. Problemet var att jag inte hade kommit på något nytt. Så... i några få dagar hette min blogg istället Parks Allehanda. I mean give me a break! Jag fick bilden av en diversehandlare i en Astrid Lindgren-film. Ni vet en sådan där som har karameller i glasburkar på disken och allt i burkar som står staplade på vackra hyllor. Där kunde man köpa allt! Allt! Det har jag åtminstone läst i Lill-Karin i Handelsboden. En förträfflig bok som förtjänar att läsas. Även de övriga nio böckerna i serien. Nej, det namnet dög inte.

No good. No good at all. Så jag snodde helt enkelt ett namn som florerat i min nya släkt ett gott tag. Det var nämligen namnet på kusinernas egna band. Parkliv. Det är bara det att bandet finns inte längre och det passade så förträffligt in på vad jag var ute efter. Så jag frågade en av bandmedlemmarna - min man. Och han godkände att jag lånade det. Sedan berättar han att Per Gessle hade en turné med samma namn. Å andra sidan är det ingen av oss andra som hade en aning om det och det var nog inte heller upphovsrättsskyddat... Så nu heter bloggen Parkliv. Får se hur länge det nu varar....

NY BIL!!!!!!

Så här ser vår nya bil ut! Exakt. fast ett annat bilnummer. Fin,va ?
*lycklig*

Efter idogt sökande hittade vi denna pärla i Dalarna av alla ställen. Det är en Audi A6 årsmodell 01. Priset var det bästa och dessutom prutade Daniel ytterligare 4000. Det är positivt. Så nu ska Cittran bort...

Är man löjlig om man blir lite känslomässigt bunden till sina bilar?
Vår förra Toyota har jag sett två gånger efter att vi sålde den och, tänk, jag tycker att den tittar så anklagande på mig...

Nytt år, ny layout

Vilken födelsedag!

Blir väckt av min underbara familj strax efter åtta (bara det - sovmorgon!) med paket på sängen. Jag fick örhängen från Pilgrim, Parfym från DKNY och smyckeskrin. Därefter långfrukost som maken gjort i ordning. Efter den goda lunchen åkte vi till Leksand och lämnade barnen hos farmor och sedan gick vi på bio och såg Australia och käkade popcorn och godis som galningar. Vi avslutade storstilat med Restaurant Bosporen för att sedan åka till våra trötta och nöjda barn. Av svärmor fick jag dessutom ett presentkort på massage och av makens mormor ett stort fång med tulpaner. Gissa om jag känner mig uppvaktad!

Nu sitter jag här och är så nöjd, lycklig, trött och älskad. Jag har det för bra. Långt över mina förväntningar i år igen. Må jag aldrig glömma att vara tacksam för min underbara man och fantastiska barn.

Måste bara tillägga att filmen helt klart hamnar bland mina topp tio all times. En mix av Mitt Afrika, Crocodile Dundee och Pearl Harbor.

I morgon börjar en ny kurs och jag ska försöka ladda batterierna lite. Jag har ju precis avslutat förra och knappt hunnit njuta av det.

God natt, vänner! Krama någon och var tacksam för de du har i din närhet.

Om relationer 1: Förväntningar

Innan man flyttar ihop eller, som jag föredrar, gifter sig är det bra att ha tänkt igenom några saker. Än viktigare är att ha talat igenom några saker med den man ska dela bostad, liv, lust och nöd med. Har man nu gängat sig utan att ha talat om dessa frågor är inte loppet kört. Man kan när som helst behöva ägna lite sund tid åt sin viktigaste relation.

Jag har tidigare skrivit om äktenskapet http://kullans.blogspot.com/2008/12/om-ktenskapet.html. Det inlägget grundade sig på en predikan av Joakim Lundqvist, med diverse utläggningar av mig själv, och kan ju vara värt en fem minuters läsning.

Nu vill jag skriva om något som grundläggande har med kommunikation att göra. Mer om kommunikation kommer senare. Jag ska fokusera på förväntningar.

De här tankarna jag kommer ta upp är mina högst egna och jag gör inget anspråk på att vara expert. Jag vill gärna ha era synpunkter och tillägg på det jag skriver. Jag har bara varit ett par med Daniel i snart åtta år och vi har varit gifta i snart sex. Jag är verkligen ingen allvetande relationsexpert. Men jag funderar mycket på de här frågorna och tänkte på det här sättet skriva ned lite för att få lite reaktioner och lära mig lite mer.

Nummer 1
Viktigt att slå fast är att parrelationen är den viktigaste relation man har. Det kan tyckas självklart, men har man fått en eller fem telningar så är det inte lika självklart att ens make eller maka kommer på första platsen. Är parrelationen den viktigaste relationen borde den alltså ha den högsta prioriteten och också tilldelas tid och kraft i relation till prioriteten.

Din bakgrund
Som person är du en produkt av ditt arv och din miljö. Väääldigt djupt. Men det är viktigt att komma ihåg när man talar om förväntningar på en relation. Hur var dina föräldrar? Hur fungerade deras relation? Hur löste de konflikter? Hur grälade de? Hur försonades de? Vilken tid ägnade de åt varandra dagligen? på vilket sätt visade de uppskattning för varandra? Vilken ton hade de när de talade med varandra? Vilken plats och prioritet gav de varandra?

Har ni något par som kan vara föredömen för er? Några ni kan se på och ta efter och kanske använda som bollplank? Det är viktigt att ha några med ett sunt förhållande som man kan lära sig av.

Det här har givetvis format både dig och mig. Om min pappa aldrig visade min mamma uppskattning för allt hon gjorde påverkar det min bild av hur man är mot varandra som man och kvinna. Om min mamma gav min pappa plats nr 14 efter barn, hem, träning, arbete etc så kommer det att prägla mig.

Det här påverkar oss, men inte givetvis på det sättet att vi kommer bli likadana som våra föräldrar. Tvärtom kan vi göra allt för att INTE bli som våra föräldrar. Det är dock tveksamt hur lyckosamma vi är. :-)

Förälskelse
När du träffar prince charming så går allt i rosa (eller vilken favoritfärg du nu har). Känslorna svallar och det finns inget moln på himlen what so ever. Rent vetenskapligt brukar man säga att den här perioden - förälskelseperioden - varar ungefär ett år. Därefter kommer verkligheten att börja skymta under alla rosa moln. Verkligheten behöver inte vara förälskelsens undergång. Tvärtom. Men det man gör under förälskelsen avgör om känslorna kommer att övergå till kärlek eller inte. Om man ägnar tid åt att lära känna varandra på djupet - och inte bara fysiskt - ökar chanserna för kärlek. Om man bygger en relation som också grundar sig på vänskap ökar chanserna likaväl.

Kärlek är ett beslut!
Och låt mig bara slå fast. Jag tror inte på slumpen. Jag tror att kärlek är hårt arbete som grundar sig på viljebeslut och viljebeslut only. Men det börjar inte där. Det börjar med känslor. Och kommer att fortsätta med känslor om man bestämmer sig för att: "Yes! Den här personen kommer jag att älska för resten av mitt liv." Det beslutet står fast även när den grå vardagen kväver passionen. Vänskapen - att vi trivs i varandras sällskap. Att vi väljer varandras sällskap före andras. Att vi är varandras bästa vänner och förtrogna. Att vi respekterar och beundrar varandra. Att vi vet om varandras fel och misstag och älskar varandra ändå! Den vänskapen består även i tråkiga eller blåsiga tider. Det är den relationen som också gör att känslorna kan få komma igen. Passionen kan blomma upp som aldrig förr. Det handlar om att bli kär - om och om igen - i samme man eller kvinna.

Förväntningar
När du nu fattar beslutet att du vill dela liv och vardag med någon har du med dig otaliga förväntningar. Förväntningar på vad ert liv tillsammans kommer att innebära. Det kan handla om vem som ska laga mat, men det kan också handla om på vilket sätt du vill att din make eller maka visa kärlek och uppskattning. Det kan handla om hur ofta ni ska ha sex - och hur du ser på sex, det kan handla om vem som ansvarar för ekonomin eller hur man gör om konflikter uppstår.

Eftersom du och din partner inte växte upp i samma familj (och även om ni nu - hemska tanke - skulle ha gjort det så är ni olika ändå) har ni olikheter som vid en första anblick inte syns och dessutom brukar förälskelsen dölja det mesta av olikheter. För att undvika onödiga slitande konflikter, stora eller små, kan man tjäna många tårar och hårda ord på att tala ut om förväntningar. Att helt enkelt sätta sig ned och beta av område för område och berätta hur man ser på det hela och höra hur den andre ser på det. Jag och min man gjorde det här innan vi skulle gifta oss. det var oerhört värdefullt och har hjälpt oss mycket. Vid de här tillfällena samtalade vi med en pastor OCH HANS FRU! Observera. Och det var väldigt givande. De hade några år på nacken och hade sett lite mer av verklighetens gråa krankhet än vad vi i all vår förälskelse hade.

Mitt tips är alltså att sätta sig ned och göra en liten kartläggning om hur ens föräldrar var på viktiga områden och därefter - hur du ser på dessa områden.

Förslag på områden att tala om:

Ekonomi: gemensam eller avskild. varför?
Hur mkt pengar ska vi lägga på hyra/bil/kläder/mat/nöjen/enskilda nöjen/
Vem ansvarar för räkningar
Hur stora summor är det okej att använda utan att fråga den andre etc etc

Konflikter
Hur löser vi konflikter - skriker och bråkar, drar och undan och är tysta, reda ut på en gång eller låta det gå en tid
Vad gör vi om vi inte kan lösa en konflikt?

Sex
på vilket sätt, hur ofta, vem tar initiativ etc etc

framtiden
jobb, studier, resor, barn, hus - drömmar!

Tid för varandra och andra
vad är okej och inte okej när det gäller umgänge med andra, hur ofta etc.

Hemmet och barn
Sysslor, föräldraledighet, uppfostran, dagis

Nej, nu kommer jag inte på något mer just nu. Men, snälla ni, bidra gärna med något!

Det är vikigt att välja rätt tillfälle för kommunikation av det här slaget. Det bästa är att komma överens - boka tid - och i avslappnade former med skratt, gråt och trivsel tala om det viktigaste ni har - varandra!

Examinationen är över

Nu återstår inlämingen av mina uppsatser. Sedan är det bara exjobbet kvar. I princip, för först ska jag ju läsa en kurs på halvtid om grannspråk. Jag säger bara, det är typ det tristaste jag vet, men det är ett måste för att komma närmare gymnasiebehörigheten. Frågan är hur jag ska hålla uppe motivationen. Det blir nog inte mycket kurslitteratur jag köper där...

Funderar på exjobbet. Vad ska man skriva om. Jag har några idéer, men mottager gärna fler. Just nu är jag inne på att antingen skriva om barn som får läs- och skrivsvårigheter och vilket stöd föräldrarna får och vilka krav skolan ställer på dem när det gäller att hjälpa sitt barn med studier. Det andra alternativet handlar om arbetslag. Det är så självklart att alla lärare ska samlas i lärarlag varje vecka, men det finns så gott som intet skrivet om vad man ska göra eller hur man ska lägga upp arbetslaget för att åstadkomma något mer konstruktivt än att man pratar om elever och deras jobbiga föräldrar. Ursäkta generaliseringen.

Nu är jag förkyld, helt slut och har huvudvärk pga spänningar i ryggen. Jag ska bara fundera lite på vad jag ska göra med min födelsedag till helgen. Vad tycker ni? Den är högst ojämn... eller ja, den är ju iof delbar med 8, 4 och 2, men i alla fall. Jag är så trött. Det är alltid roligt med presenter. det är alltid roligt att bli uppvaktad och få träffa de man tycker om, men måste man? Något år flydde jag alla uppvaktningar och bad om att få slippa. Jag menar, det gör man ju inte förrän man fyller minst 70. Jag är lite asocial ibland. Undrar var jag har fått det ifrån... Jahapp, kom inte fram till något. Får återkomma i ämnet. Kalas eller inte?

Kissa på grammis

Jag fattar inte detta. Varför skulle polisen ta hänsyn till att Kleerup och andra var på grammisgalan för att festa? Varför ska de sluta göra sitt jobb bara för att några kändisar vill syssla med knark så att det märks i tv? Måste bara säga: Bra gjort snuten!

Värdelös mamma

Jag är mamma. Mamma ut i fingerspetsarna med allt vad det innebär. Jag berömmer mig inte av att vara en perfekt mamma. Tvärtom. Jag är i mycket en värdelös mamma. Nu undrar ni vad i allsin dar jag menar. Det är sant. Jag är helt värdelös mamma ibland. Big mistakes... Big time.

Min dotter är ju mjölkallergiker. Till elände för henne och alla som vill sova i samma byggnad som henne. Det är riktigt jobbigt varje gång hon får mjölk i sig. Vi har varit extremt duktiga på att elimenera mjölk ur hennes kost och i princip har hon inte fått mjölk i sig nån gång sedan vi uptäckte att hon var mjölkallergiker. Tills dagen innan nyårsafton. Det är ju det jag säger. Jag är värdelös mamma.

Vi sitter och äter frukost. Jag vet inte hur det är med er, men jag måste äta frukost för att vakna. Innan dess är det inte mycket som rör sig i huvudet, det mesta går på instinkter och rutin. Elias hade ätit färdigt, mjölk och smörgås (han dricker mjölk och har ost på smörgåsen för att slippa ta kalktabletter o dyl.) och lämnat bordet. Lovisa äter mjölkfri gröt och dricker hallonjuice. Problemet är... att de har nästan likadana muggar. Fantastiskt fina muggar, den ena grön den andra blå, båda från USA. Synd att de ska vara så lika. För vips har jag fört mjölkmuggen till min mjölkallergiska dotters mun och tvingat henne att smaka. Nu var hon ovanligt trilsk och ville inte smaka, men nån droppe fick hon i sig innan jag höll på att DÖ. Hur dum får man vara? Hur knäpp får man vara? Ge sin dotter mjölk att dricka?!

Och mycket riktigt. Det dröjde inte många dygn innan de typiska symtomen infann sig. Sömnbrist, otaliga diarreblöjor (ursäkta detaljerna), magknip och gaser. Hon blir så ömklig och får så ont. Och hennes lilla tunna kropp kan inte tillgodogöra sig näringen. Samvetet höll på att döda mig.

När det gått fem dagar var vi helt slut och undrade hur jag skulle klara min examen som skulle infalla om några dagar. Natten som nyss förlidit hade varit odräglig. Hon hade varit vaken - och därmed även jag - till tre på morgonen. Sonen far iväg till dagis och jag är hemma med dottern. Ringer lite till min mamma och beklagar mig. Medan jag pratar med henne i fem minuter river min dotter ur burkskåpet, kastrullskåpet och byrån i hallen. Jag avslutar raskt när jag hör att hon öppnar kylskåpsdörren. Jag rusar in i köket och - SKRIKER. Det är inte min dotter. Det är ett monster med brun choklad smetad i hela ansiktet och otaliga äckliga aladdinbitar (ni vet de där körsbär i likör och romrussin som alltid blir kvar) spridda utanför kylen. Jo, det var min dotter. Och hon hade upptäckt en intressant kartong - röd och fin - som stod på nedersta hyllan. Resultatet - ännu mera mjölk i magen. Nu måste jag bara få fria mig lite - det var mannen som ställt chokladen där, men det visste jag inte då, det kunde lika gärna vara jag. Principen är annars: mjölkprodukter högst upp i alla skåp. Nu var det inte mycket kvar av mitt mammaförtroende. Inte alls.

Dagen efter när jag byter en av de otaliga lite mer fylliga blöjorna på skötbädden på torktumlaren trilskas dottern rejält. Det vill man inte i vanliga fall och i synnerhet inte när blöjan är av det slag det var idag. Jag gav henne en shampoo-flaska men den intresserade henne näppeligen. Jag ser ett örhänge. Ett fint litet örhände, ungefär 1,5 cm stort i form av en blomma i en silvrig metall. I ett infall av idioti visar jag det för henne, tvättar klart och... ser hur hon stoppar det i munnen. På en millesekund har hon satt i halsen och hon blir högröd i ansiktet. Jag känner hur hjärtat stannar på mig, sliter upp henne, bajsig eller ej och böjer henne framåt och slår med handflatan mellan skulderbalden - alldeles som man ska göra. Eländesörhänget kommer inte ut. NU är hon blå. Jag kikar i munnen och sliter ner mina fingrar för att rensa ut föremålet. Jag känner det. Jag känner... hur jag trycker ned det i halsen på henne. Jag får PANIK! Jag slår igen på skuldrorna och hon hostar till men... inget örhänge. Nu gallskriker jag. Maken kommer farande och jag storbölar att jag har tryckt ned ett örhänge i halsen på min do-ho-tt-eh-er. Han tar henne och jag rusar med däckskrik i kurvorna (jag lovar) till telefonen för att mötas av en kötid på fem minuter till sjukvårdsrådgivningen. Vi är kändisar jag och sjukvårdsrådgivningen. Känns nästan som jag känner alla som sitter där, buttra Karin, trevliga Anna och goa Ines. Jag lovar, det tänkte jag inte på nu. Jag hulkar. Jag h-a-r t-r-y-c-k-t n-e-d e-t-t ö-r-h-ä-n-g-e i min dotters hals. Hur kan man göra nåt sånt?! Min man kommer in till sin hulkande fru med det gnällande barnet och försäkrar att det inte är mitt fel - det var en olycka. Pyttsan. Jag vet att det var mitt fel. Vilken idiot till morsa ger sin dotter ett örhänge att titta på oavsett om det är sjutton bajsblöjor på spel eller inte??!!!!

Jag lyckas samla mig så pass att jag börjar fundera på när dottern är född. Vilket år var de tnu? Vilka är de sista siffrorna? Jag skriver ned det för säkerhets skull. Det tar hela kötiden för mig att luska ut det medan jag gör mitt bästa för att samla röst och snyftningar. "Samtalet kommer att spelas in i utbildningssyfte". Jag älskar den meningen, det betyder att det är dags att få hjälp. Syster i andra änden av luren lyssnar tålmodigt och frågar sedan: "Kan hon andas, annars får ni ringa 112." Hjälp, jag dog lite till. "Ja, hon andas". Hon kopplar lite hit och dit och återkommer sedan med beskedet att jag bör åka in direkt till öron-näsa-hals så får jag en akuttid om en halvtimme. Å så jag åker. Darrig på både ben och röst. Med en dotter som gnäller i min famn. Jag har aldrig varit så rädd eller nedstämd tror jag. Jag har skadat mitt barn. Vad är jag för en mamma?

Det är -20 ute och jag har astma innan jag har kört ut builen ur garaget. Det skiter jag i. Jag kan gott ha det. Elaka mammusling. Jag minns knappt resan dit (den tar fem minuter). Jag hade tur att det var gratis att parkera efter 19 för jag hade bara 50 öre och det gillar inte de där automaterna av någon anledning. Inte gillar de VISA heller. De ska bara ha preem och hydro och sånt där trams. Jag lastar ur barnvagnen, barn och skötväska i rasande fart och flänger den knappa km in till sjukhuset i en fart som skulle fått Kallurs att vända sig om av pur förvåning. När jag kommer innanför snurrdörrarna kan jag knappt andas längre. Mina lungor har klistrat ihop av den torra -20-luften som plågar mina astmarör till lungor. Jag hastar in i en hiss och ringer lydigt på dörren inan jag går in i väntrummet. Nu får vi vänta i en evighet (bara 20 minuter) men jag hinner lugna ned mig något under tiden. Jag måste för jag kan knappt andas. En gullig liten syster (hon var liten) ser min belägenhet och frågar om jag behöver hjälp. Hon fattar av mitt väsande att det gör jag nog och hämtar raskt en splirrans ny turbuhailer - en massa hundralappar från landstinget till mig så där bara. Tackartackar.

Vår tur. En butter läkartant. Hon har ingen förståelse för mina nerver. Åh mina nerver, de är utanpå och otroligt skälvande. Jag tror att det syns, i eldskrift, skrivet i min panna att här är mamman som försöker kväva sitt barn och sedan riva upp hennes inälvor med ett örhänge. Eller för den delen - här är mamman som är så idiotisk att hon ger sin ettåring ett vasst örhänge att leka med. De har sett det allihop. Neonskrift. Pulserande och blinkande.

Efter några helt ovidkommande frågor bokar hon en tid på röntgen och ber mig vänta i väntrummet igen. Jaha, nu ska jag visa att jag är lydig och duktig mamma. Jag vill kompensera Lovisa, doktorn och hela världen efter mitt misstag... min katastrof. Efter en liten femminutare kommer hon och berättar att hon ska på operation - att hon vågar, min dotter har ju ett örhänge i magen!!! Och hon fortsätter: om nu örhänget är i magen får magen ha sin gilla gång och örhänget kommer att återlämnas till sin ägare inkapslad i isolering av luktande slag om några dagar. Om hon får ont kan jag ringa kirurgen så hjälper de mig. Kirurgen - det ordet kan ju få vem som helst att dåna. Om däremot örhänget är i lungorna måste vi ta ut det. "Vi". Jag var beredd att sprita mig direkt och dra på operationshandskarna (aidshandskar som min syster sa). Men som sagt, om det är i magen kan jag åka hem. tack, tack, snälla fru doktorn. Hej då, operera bra... eller nåt.

Röntgen, röntgen.... Hur länge kan man få vänta. Skottskador, motorcykelolyckor, brutna ben, allt elände skulle nog hända ikväll så vi fick nog vackert vänta hela natten. MEN då ingrep den lilla systern igen och ringde. Hon RINGDE till röntgen. Tänk vad de kan nu för tiden. Och vi fick komma bums. Jag är ett knippe av tacksamhet och lillasystern följer oss till Röntgen. Hon var så förstående, hon kanske också har tryckt ned nåt olämpligt vasst i sitt barns strupe nån gång? Tror inte det.

Röntgen. Värre rum finns inte. Kaaaaaalt, kallt och sterilt. Jag och en röntgensyrra får hålla fast min lilla dotter, dottern som det är så synd om och som har ett vasst örhänge i sig, på den där hårda britsen. Armarna upp över huvudet och stilla med magen. Mitt hjärta brast nästan. Klick. Klart! Och röntgendoktorn kunde kolla direkt. Då kommer röntgensystern tillbaka och frågar om hon har bajsat sen .... så hittar hon inte orden. "Sen jag tryckte ned örhänget i halsen på henne", jag hjälper henne lite på traven. Ja, just det. Nej, hon har inte bajsat. Hon försvinner igen. Och kommer tillbaka direkt och säger att de inget ser på bilden. Förvirring. Vad? Vad sa du?

Men, men, men var är den då? jaha, den är inte i lungorna i alla fall. Vad var det öron-näsa-hals-doktorn sa att jag skulle göra då? Åka hem...

Så vi åker hem.

Väl hemme är jag helt slut. Jag plågas fortfarande av eländet och huvudet fullkomligt bankar av migrän som strålar ut i hela kroppen. Och Lovisa vill inte somna. Vi kämpar lite med hennes läggning när vi störs av telefonen.

Det är öron-näsa-hals-doktorn som lite nervöst säger att jag nog inte skulle ha åkt hem. Hon frågar om materialet i örhänget. Jag svarar så gott jag kan, men nu börjar benen skaka igen. Jo, säger hon. Om den inte är i magen och inte i lungorna kan den sitta bakom näsan. Du får nog komma tillbaka. Klockan är 22 på kvällen. Det är varken min eller Lovisas primetime men jag säger lydigt: "Javisst. Jag kommer på en gång." Men så tillägger läkaren: "ni har inte letat efter örhänget så det inte ligger på golvet eller så?" Jodå sa jag, två gånger. För det hade jag. Alldeles bakom är man ju inte. Så klart att jag hade letat. vad pinsamt det hade varit att åka in om hon inte hade svalt örhänget....

Jag sväljer klumpen i halsen och tar upp min dotter och ber maken kolla en gång till om han inte ser nåt blommigt örhänge. Det gör han. Han hittar det. På golvet. Då kan det ju inte vara i hennes mage. Då... har vi ju gjort allt det här i onödan.

Telefonen ringer igen och jag rusar dit. Det är öron-näsa-hals-doktorn som ringer och undrar om vi bor i Leksand eller Falun och hur lång tid det kommer att ta innan jag är där med ettåringen. Jag bor i Falun säger jag först.... fast. "Vi har hittat det."

Jag måste bara säga. Då steg hon i graderna imina ögon. För då säger hon bara (utan något brett leende - sånt hör man): "Men vad skönt. Det var ju bra. Då kan ni gå och lägga er nu! Ha det så bra!"

Jag lägger på luren igen och konstaterar att ja, det dåliga samvetet är kvar, men lättnaden över att det där eländiga örhänget inte är min dotters mage utan i min hand slår nästan samvetet just nu. Problemet är bara att så dum som jag kände mig då har jag aldrig förut känt mig. Örhänget låg på golvet. Och jag gav mig ut i... ja ni kan ju läsa storyn igen så förstår ni. Åsna. Det tycker jag passar rätt så bra.

För att inte tala om vilken värdelös mamma jag är ändå.

Fast en sak är säker. Jag älskar mina barn så att det gör ont i mig. Jag ääääälskar.
Och jag blir nog vuxen och förståndig jag med. Kan man ju hoppas. Även om det inte känns så just nu. Ett mammasamvete är något av det mest plågsamma som finns.