ett litet sent tips....

Jag har ju tippat hur det skulle gå i NHL-slutspelets förstarunda, men jag har ju inte skrivit det här. Tänkte bara redovisa hur det gick och berätta hur jag tippar inför andra omgången (i sann Hugossonsk anda). Jag har INTE tippat hur många matcher de kommer vinna med, det är jag alldeles för dålig på, men jag har tippat vinnarna.

Boston - Montreal, mitt tips: BOS RÄTT
Washington - New York, mitt tips WAS RÄTT
New Jersey - Carolina, mitt tips NJ FEL
Pittsburgh - Philadelphia mitt tips PIT RÄTT

San Jose - Anaheim, mitt tips: SJ FEL
Detroit - Columbus, mitt tips DET RÄTT
Vancouver - St. Louis Blues, mitt tips: VAN RÄTT
Chicago - Calgary, mitt tips: CHI RÄTT

Jag tippade alltså 6 rätt av 8 möjliga

Så till andra omgången

Boston - Carolina, mitt tips BOS
Washington - Pittsburgh, mitt tips WAS (Hoppas)

Detroit - Anaheim, mitt tips DET
Vancouver - Chicago, mitt tips CHI

Får vi se vem som har flest rätt.... (det är ju maken, brorsan och jag som brukar tippa, men om någon mer vill gissa så varsågoda!)

att vara rädd för vargen - eller svinpest

Jag vill bara säga: jag vägrar oroa mig. Har vi inte tillräckligt att oroa oss för ändå? Jag har aldrig förstått de som frivilligt ägnar energi, kraft och tid åt att oroa sig för saker man aldrig kommer att råka ut för. Det verkar som en del till och med njuter av att oroa sig, som om man är en bättre mamma eller pappa om man oroar sig för allt. Cancerframkallande ämnen, glasbitar i kycklingar, fågelinfluensa, terrorattacker och nu svinpest. Jag är inte ute efter att förringa det allvar som ändå finns i utbrottet av ett virus som skördar dödsoffer. Jag känner med de drabbade och hoppas att de som ansvariga ska fatta visa och effektiva beslut för att begränsa utbrottet till ett minimum.

MEN jag vägra att oroa mig.

Den dagen det drabbar någon när eller kär kommer jag att oroa mig tillräckligt ändå. Varför ska jag ta ut en sorg i förskott? Vad leder det till för gott? Jag går inte runt och oroar mig för att mina barn ska bli kidnappade, våldtagna, överkörda, få cancer etc. Det finns ingen anledning. Den oron för bara en sak med sig och det är inte positivt. Min oro för saker som kommer eller inte kommer drabba mig eller de mina leder bara till att jag mår dåligt (helt utan anledning) och att min oro förs över på mina barn. Jag anser att det i högsta grad ingår i mitt uppdrag som mamma att inte oroa mig i onödan och därmed föra över oron på mina barn. Jag ska stå för trygghet och framtidstro. Allt annat är i det närmaste ett svek.

Familjeliv. En hygglig sajt som fungerar som mötesplats för väldigt många föräldrar (blivande och vardande). Hur många gravida tjejer har jag inte chattat med, mailat med, pratat med som utifrån vad någon skrivit på familjeliv blivit orolig för att de har proppar, cancer, missbildat barn, havandeskapsförgiftning etc. Det måste finnas en balans här. I allt som är nytt - som föräldraskap, ingår ett visst mått av oro. Ju mer varm i kläderna man blir desto mindre oro (eller?). Det är inte konstigt att man som gravid funderar och undrar över hur ens barn har det i magen, men genom att läsa om alla tänkliga problem och komplikationer som kan uppstå kan en viss (onödig) oro börja spira. En oro som inte på något sätt är lämplig för gravida! Att ha kunskap är inte samma sak som att vara onödigt orolig. Därför läser inte jag om svinpest på kvällstidningarnas nätupplagor, jag väljer mina källor.

Så växthuseffekt, cancer, droger och svinpest - j a g ä r i n t e r ä d d f ö r e r! Och jag kommer göra det som står i min makt för att bekämpa och utrota allt som vill förstöra min och mina barns sinnesfrid och fysiska hälsa.

Om man hade mer tid

Har du hört den förut? Om jag bara hade mer tid.... osv. För egen del handlar det mycket om att bli bättre på att prioritera och effektivisera. Just nu sitter jag vid datorn, ensam hemma. Mannen och barnen är i Leksand på bytardag medan jag ska vara effektiv och plugga. Jag måste sätta mig in i kvalitativa intervjuer med en fenomenografisk ansats. Det låter värre än vad det är, men eftersom jag har tre intervjuer i morgon, en på tisdag och en på onsdag måste jag ägna vilodagen åt förberedelser. Jag ska alldeles strax börja, men först ska jag ta mig en snabbpromenad till Willys och köpa lite lunch och annat smått och gott man kan behöva en pluggdag som denna. På så vis passar jag ju på att få lite frisk luft och försätta mig själv under intensiv pollenattack. Jag har nu tagit min lilla lilla tablett - zyrlex så jag känner mig förberedd för att mota pollen i grind.

Jag skulle bra mycket hellre vara på bytardag. Den inträffar två gånger per år och är en jobbig, stressig och intensiv dag då jag får fynda hur mycket jag vill. Förra gången hade jag en lax (tusen kronor) att göra av med och eftersom jag själv sålt kläder gick vi plus i alla fall. Nu ska det inte spenderas så mycket idag, men vi hoppas hitta lite skodon till barnen och kanske en sommarjacka till storebror. Själva försöker vi sälja vår syskonvagn för mer pengar än vad vi köpte den för (säg det inte till någon), den är fortfarande hutlöst billig och minst 500 kronor billigare än den billigaste på Blocket. Får se om vi lyckas...

Annars ökar kartongbergen i lägenheten. Det går framåt, sakta men säkert. Eftersom jag har så intensiva dagar framför mig hoppas jag att makens disciplin och effektivitet håller i sig (han har imponerat hittills). För på torsdag ska det vara klart. Sen ska bara grejerna skruvas i sär, så går lasset på fredag. Hoppas, hoppas, hoppas att någon förbarmar sig över oss och hjälper till att bära grejer...

Vi åkte förbi nya huset igår. Jag lääääängtar så. Det gör man väl alltid när man ska flytta. Man kan liksom inte komma dit fort nog. Fastighetschefen för nya stället ringde och berättade att en granne klagat på en sälg som står på vår tomt. Det är en mastodontsälg och den är både hög och bred, minst tio stammar. Grannen har klagat i massor av år, den har visst grenar som går in över hennes tomt. Hon som bott i huset innan har vägrat och också bett oss att inte hugga ned trädet, för då får vi nämligen ingen skugga alls. Nu är ju sälgen inte så värst snäll av sig, den både pollar och skräpar ned. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Skugga vill man ha så man kan sätta sandlådan i skydd för den gassande solen. Pollen och skräp vill jag inte ha. Träd är alltid trevligt, men de är nöjda grannar också. Kära. Hur ska det bli?

Det får jag tänka på en annan dag, nu ska jag till Willys. Dags för attack!!!!

Trevlig söndag på er!

Och tack kära Giggi för att du påpekade att vinterbilden inte var i takt med tiden. Jag hittade ingen lämplig vårbild så det ni ser längst upp är stenar från stranden i Visby. Bilen är ju otroligt oproportionelig, men den är tagen under min och mannens romantiska weekend i Visby för två år sedan och jag älskar stenar.... Så det så.

Kram

pause

Idag jobbar Daniel första dagen på nya jobbet. Hurra!

Jag är hemma med ett gäng (ungefär två) halvkrassliga barn. Nästan helt friska men inte tillräckligt för dagis eller utelek. Idag har jag en lika lång lista på grejer som är absolut nödvändiga att göra som jag angett i inlägget nedan. När vi klättrat på varandra och väggarna hela dagen får mamman nog och vrålar att nu klär vi på oss! Mamman - jag - hade ingen som helst plan. Vi var bara tvungna att ta oss ut. Det slutade med att sonen föreslog en picknick på våren. Helst med bad, "det är väl nästan sommar nu, mamma?" Det sista kunde jag ju inte gå honom till mötes med, men väl det första. Vi åker... ajjajj det här är inte bra. Men vi åker till en känd hamburgerkedja, köper med oss lite mat av varierande nyttighet och åker högst upp i Falun, vid hoppbackarna. Där sitter vi sedan i solskenet, visserligen blåfrusna med extra filtar och allt, och njuter av att vara tillsammans. Det var väl inte det mest lämpliga man kunde ha gjort med halvkrassliga barn, men det var det mest lämpliga vi kunda ha gjort för humöret och modet. Kära vad glada vi var sen!

Man måste

Sonen har levererat några sanningar som roat mig de senaste dagarna. Igår lekte han och jag att Mcqueen & Co (OBS ingen meny från en känd hamburgerkedja) hoppade över ett stort hopp som vi tillverkat av järnvägsspår, kraftig tejp och en blå stor låda. När jag efter ett tag började förvarna att mamman måste avsluta för att laga mat tittade han allvarligt på mig och sade deadly serious: Man måste leka med sina barn ibland också!

Idag satt jag vid datorn efter middagen och lyssnade av någon anledning på La Voix - schlagerbidraget som gjort operan folklig - eller vad de nu säger, när jag mitt i refrängen hör ett illvrål från sonen. Jag rusar upp och in på toaletten där sonen sitter, högeligen förargad. När jag torkad lilla rumpan säger han bestämt: Man måste höra sina ungar när de ropar klar!

Jag kan ju inte annat än att hålla med.

Påsken för Elias

Elias snart fyra år som i år fick påskdramat beskrivet för sig i berättelseform på sängkanten på skärtorsdagskvällen. På dagis är det ingen som tar upp varför vi firar påsk. Där handlar det om påskharar, ägg och fjädrar. Det rörde djupt vid mitt hjärta att se hans ögon lysa när han fick höra om Jesu kärlek och vad han gjort för oss. När jag berättat att han tog alla våra sjukdomar och allt dumt vi gjort och sagt på sig när han dog - och att han vann över döden - sa Elias: Wow, han måste vara den bästa superhjälten, mamma. När vi sedan skulle säga "Gudsomhaver" frågade jag om vi skulle be för något. Elias svarar: Vi kan väl tacka Jesus att han lever och att han vann över döden, mamma? Efter den här kvällen talar han ofta om Jesus och Gud som är i himlen och som har tagit alla våra sjukdomar. Till och med Mofasa (lejonpappan) i Lejonkungen fick sig en släng: Han är väl uppe hos Gud nu, mamma? Det är underbart att få vara mamma.

Dagens lista

packa kartonger
skaffa fler kartonger
boka flyttbil
beställa adressändring
plocka
sortera och vika tvätt
stryka
sortera ut för små kläder - slänga eller ge bort
tvätta
dammsuga damma
skura
läsa in mig på kvalitativa undersökningar
uppdatera mig på examensarbetets instruktioner
skriva intervjufrågor
maila handledare
skriva in intervjuerna med rektorerna
skaka mattan
skura fönster
slänga allt som inte ska med till Insjön
boka flytthjälp
laga mat
leka med barnen
bada barnen
söva barnen

gamla sånger

Jag satt och förberedde påskdagsmorgonens sånger för någon vecka sedan. För en gångs skull hade jag väldigt gott om tid och jag ägnade den åt att ta mig igenom min gedigna samling av sånger. Här kan du hitta allt ifrån 80-talssånger från Livets Ords tidiga historia, underbara segersånger från Södermalmkyrkan, psalmer från missionskyrkan, segertoner, Hillsong, Pensacola, David Ingels och sånger från Davids hjärta. Jätteroligt. Har du, som jag, tänkt på att det går trender, men också vågor, i lovsångerna i våra församlingar. En sanbb överblick säger mig att det har med den tid kristenheten eller, för den delen, den lokala församlingen befinner sig i. det kan vara tid av kamp, nya landvinningar, missionsiver, innerlig stilla tillbedjan etc etc. Som vanligt är det svårt att se vilken tid man befinner sig i just nu men jag skrattade gott åt de härliga segersångerna som vi sjöng för full hals för 15 år sedan.

Seger, seger, seger till Guds folk
Vi är födda till seger
Vi är ett folk av hjältar

Påskdagen blev ett lite svårare kapitel. Inför sista gallringen var det alldeles för många sånger kvar men till sist blev gudstjänstens sånger dessa:

Vi kallar på folken att komma och tillbe inför Herren... (Är det Bo Järpehag?)
Ifrån alla folk och tungomål hörs en sång till Guds lamm...

Det var tidigt på morgonen, just vid gryningen.... (Miracle music)
Halleluja, Jesus lever, dödens udd är bruten... (Ron Kenoly ur Södermalmkyrkans lovsånger)

Till konungen ger jag allt jag har, jag vill ge min sång både natt och dag... (Matthew Ward?)
Hela himlen prisar dig, underbar är du Gud, universum sjung, Halleluja till dig vår Kung (Hillsong)

Underbart att fira Jesu uppståndelse tillsammans!

påsken är över

Magsjuka, förkylning, hosta och pollenallergi. Vad ska sjukdom vara bra för?

Vad som hänt sen sist

Jag har aldrig varit med om maken. Sak på sak läggs på plats. In i minsta detalj. Utan kamp, strid eller tårar. Det känns bokstavligen som att någon bär mig i sin hand och öppnar varje dörr som behöver öppnas och stänger de som ska stängas. Jag är totalt omsluten av omsorg.

Nu ska vi bara ha en hyresgäst till vår lägenhet.

26 februari
visning av en villa i Insjön

1 mars
visning nr 2 med föräldrar

5 mars
Daniel i samtal med Bröderna Park om nytt jobb

6 mars
vi lägger vårt bud

9 mars
vi får inte huset

10 mars
vi får ett annat hus - mycket bättre än det förra. Daniel säger upp sig.

11 mars
jag blir kallad till intervju för ett nytt jobb

26 mars
intervju, blir erbjuden en annan tjänst - som är mycket bättre

31 mars
Får jobbet efter en andra intervju

6 april
Daniels nuvarande arbetsgivare frågar om Daniel kan sluta tidigare. Daniel ber att få kolla med Bröderna Park. Samtidigt sitter Sven på BP och suckar av trötthet över att ha för mkt att göra. Pia frågar om det är nåt hon kan hjälpa Sven med och han nekar men medger att det vore till stor hjälp om Daniel kom snart. 20 minuter senare ringer Daniel och frågar om han får börja efter påsklovet.

10 minuter efter Daniels samtal med chefen kallas hela kontoret till ett möte där chefen informerar att läget är kärvt och alla som vill uppmanas att ta tjänstledigt eller föräldraledigt så att ingen ska behöva varslas. Om inte Daniel hade sagt upp sig hade han varit först på tur att sluta.

7april
skriver kontrakt med skolan. Får frågan om jag vill vara lärare på lågstadiet istället för högstadiet. Hon som skulle ha F-2:an har blivit gravid. Ja, tack.

8 april
Elias får dagisplats och Lovisa förtur - på precis det dagis vi önskat oss till precis det datum vi ville. Och där är det km-långa köer. På skolkontoret fick vi för två veckor sedan beskedet att vi nog inte får plats på den förskolan och om vi mot förmodan skulle få plats så blir det inte förrän i augusti. MEN. I samband med mitt exjobb träffade jag rektorn för nämnda dagis och hon sade när hon fick höra att min son född 05 behövde dagis from maj: Det var nog meningen att du och jag skulle träffas idag, jag ska träffa personalen nästa vecka och jag ringer dig sen. Det är nämligen ofantligt ont om barn födda 05.

karriär

Tjoho. Nu ska jag åka och skriva på mitt anställningskontrakt.

Räckmackor, rektorer och tacksamhet

Jag har den senaste tiden varit stum av förundran över allt som har hänt i familjen. Jag har tidigare berättar om hur vi fick vår nya bostad. Tacksamhet.

Jag är i en arbetsintensiv period just nu med examensarbete och flytt och anstränger mig att hitta lugnet och fly stressen med ovanligt god framgång för att vara jag. Den senaste veckan har jag haft 5 viktiga möten/intervjuer med rektorer inför exjobbet. Varje möte var intensivt, stressigt och krävde förberedelse, välsvarvade formuleringar och snabba tankar. Rektorer är mer upptagna än vanliga människor och det var inte lätt att hitta luckor i deras välfyllda planeringskalendrar, men alla valde att ta sig tid till att träffa mig och hjälpa mig leta material. Tacksamhet.

Det har visat sig att mitt val av ämne för examensarbetet är mitt i prick för kommunen som deltar. Flera av rektorerna har uttryckt behovet av att få ta del av en undersökning som den jag nu genomför. Tacksamhet. Det är ju inte helt fel, varken för undersökningen eller för mitt självförtroende. Jag vet inte hur det är med andra som skriver examensarbete, en del kanske vill få det överstökat och flyga iväg ut i arbetslivet medan andra lägger ned själ och hjärta på att producera något innovativt så att en framtida arbetsgivare ska ta dem till sitt hjärta - och lönelista. Jag har haft många funderingar och en stark önskan har varit att få skriva något som kan komma till nytta - användning - i verksamheten. M a o skolan. Fy vad trist att skriva något som bara kommer att läsas av mig, handledaren, opponenten och examinatorn för att sedan aldrig mer öppnas av någon. Bortslösad tid. Jag vill ha meningsfullhet. Det verkar som om det kommer att bli så. Tacksamhet.

I samband med dessa möten har jag blivit erbjuden dagisplats för mina barn, arbete och en önskan om att få ta del av mitt arbete i form av en föreläsning för alla rektorer och specialpedagoger. Tacksamhet. Och lite prestationsångest...

Apropå arbete. Jag sökte för ungefär en månad sedan ett arbete som jag hittade på platsbanken.se. Det var en förskollärartjänst (läs: dagisfröken) på en kristen friskola i Borlänge. Det var ungefär vad som bjöds på den pedagogiska fronten i närområdet i Dalarna. I hela Sverige, men i synnerhet i Dalarna är det beckmörkt på lärarfronten. Det inte bara är ont om jobb, det varslas och sparkas hej vilt. Bara i Borlänge ska 100 lärartjänster bort. Förstårni - 100!!!

Jag sökte och fick komma på intervju. Innan intervjun ringde jag rektorn och frågade när tjänsten skulle tillsättas och fick till svar: gärna omgående men att det beror på de som söker. Nu har inte jag möjlighet att börja omgående. Jag har ingen barnomsorg för Lova och måste dessutom göra klart exjobbet. Det var med det i bakhuvudet jag åkte på intervju. Jag visste att det inte skulle fungera men jag åkte ändå. När intervju är färdig frågar rektorn om jag skulle kunna tänka mig att arbeta på skolan istället. Tja, vad säger man. Ja. Så jag svarade det. Tacksamhet.

Samma eftermiddag telefonerar rektorn och berättar att hon suttit och räknat och hittat 65% om jag vill ha. Ja... Men gärna mer, svarar jag och tänker i mitt sinne att 75% vore perfekt.
Rektorn återkommer dagen efter på telefon igen och berättar att hon nu har hittat 75% som hon vill erbjuda mig och frågar om vi kan träffas dagen därpå. Vilket jag inte kan, då är det rektorer på kö i almanackan. Då bokar hon kl 8 första dagen jag kan. Nu samtalar min man och jag hur man ska få ihop logistiken om jag arbetar i Borlänge och vi kommer efter diverse nattsamtal fram till att det ideala vore om jag arbetade 75% på 4 dagar och var ledig en. Då kan mannen flexa de andra fyra och arbeta mer den femte då jag är ledig. Allt för att Lovisa ska slippa mastodontdagar på förskolan. När vi samtalar om vilken lön som är rimlig och vilken jag vill ha så bestämmer jag mig för en summa som jag vill ha och en en lite lägre som blir undre gräns. Väl där - igår - är jag på intervju nr 2 för en tjänst som lärare i svenska på högstadiet och delvis på mellanstadiet. Innan samtalet är slut har vi pratat lön (jag fick precis vad jag ville ha), arbetstider (hon frågar om jag vill arbeta fyra eller fem dagar och jag säger fyra och hon berättar att det ordnar de så gärna), förmåner (sjukvårdsförsäkring) och när jag kan börja (i höst). Hon ber att få återkomma när hon diskuterat med ansvarig för högstadiet (som också var med på intervjun). Jag tackar och bockar över intervjun och rundvandringen och beger mig hemåt. Innan jag har kommit hem ringer hon och erbjuder mig tjänsten. Och jag tackar ja. På tisdag skriver vi på. Tacksamhet.

Nu är det så här. Den senste tidens händelser av räkmackekaraktär är inte en slump, det är inte vanligt flyt. Det är helt enkelt som att vandra i förberedda gärningar. Någon har tänkt och planerat en färdväg och vi vandrar gladeligen och tacksamma framåt på den. Tacksamhet. Jag är så tacksam att jag är frälst. Tacksamhet.