I have a dream

För snart sju år sedan började jag studera till lärare på Högskolan Dalarna. När jag träffade min handledare på praktiken - Lillemor - berättade hon att hon tillsammans med andra handledare hade fått lyssna till en eller två lärarstudenter som föreläst om sina examensarbeten. Där och då, bestämde jag mig att det skulle jag göra med mitt exjobb. Jag bara vägrade skriva något som bara skulle behandlas i apparaten, betygsättas och sedan passera obemärkt och för alla framtid falla i glömska. Jag är olovligt ambitiös. Jag vet.

På måndag ska mitt examensarbete lämnas in. Nu är utbildningen över, jag ska ut i verkligheten och praktisera vad jag lärt mig. Jag har hela våren fokuserat på denna uppsats som engagerat, tröttat ut mig, plågat mig och inspirerat mig. Redan på introduktionsdagen i januari tog jag kontakt med Torsten som är ansvarig för kursen "pedagogiskt arbete III". Jag hade, till skillnad mot de flesta andra, redan gjort klart praktikdelen som inledde vårterminen. Jag hade alltså bara uppsatsskrivandet kvar och den kursen började inte förrän i slutet på mars. Men jag är ivrig av mig. Jag bad att få börja i förtid. Jag berättade vad jag ville skriva om och Torsten uttryckte att det var en jättebra idé till uppsats. Jag hade för flera år sedan bestämt mig för att undersöka samverkan mellan skola och hem -vad förvänar sig skola av hem och vice versa. Nu hade en idén slipats till att omfatta samverkan mellan skola och hem vid åtgärdsprogram. Åtgärdsprogram är ett dokument som upprättas i samarbete mellan skola och hem för att ge elever i behov därav särskilt stöd. Hur upplever föräldrar sin möjlighet till inflytande i mötet med skolan? Finns det någon reell möjlighet till inflytande?

I januari fick alla lärarstudenter på examensarbeteskursen, tillsammans med handledare från skolor och andra intressenter delta i en skolforskningsdag där aktuella forskare, både på Högskolan Dalarna och forskare utifrån med uppmärksammade publikationer presenterade sin forskning. Det erbjöds 6 föreläsningar och man kunde gå på tre av dessa. Dessa hölls på Högskolans största föreläsningssalar eftersom antalet studenter och andra deltagare var så många. De flesta som föreläste hade disputerat eller skulle inom den närmaste framtiden göra det. Bl a deltog Gunilla Granath från Göteborg. Jag njöt så otroligt. Det var så intressant och givande.

Inte långt därefter blev jag tilldelad Åsa som handledare. Åsa disputerade 2007 på en avhandling som rönt mycket uppmärksamhet kallad Med facit i hand. Åsa skulle egentligen inte handleda någon student denna termin men ansåg att min idé till uppsats var så intressant att hon tackade ja till att handleda mig. Första gången vi träffades berättade jag om min dröm - att få föreläsa om examensarbetet för studenter och lärare. Dvs att min uppsats skulle bli så pass angelägen för verksamheten att den skulle kunna bidra till en utveckling av skolan. Gissa om jag kände mig rätt så dum när hon berättade att hon inte kände till att det någonsin skett tidigare, jag kanske hade misstagit mig?

Nåväl, terminen har nu snart gått till ända och den har varit så otroligt intensiv att jag inte vet var jag ska börja i beskrivningen av allt jag och familjen har gått igenom. Men å så glada vi har varit genom flytt, nya jobb, nytt dagis och allt annat.... Tack Gud för det!

Under hela uppsatsskrivandet har Åsa gett mig de mest konstruktiva kommentarer du kan tänka dig. Allt har varit mitt i prick och lett processen vidare. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Det är bara det att hon inte vid något tillfälle skrivit ett "bra" eller "intressant" i marginalen. Det har bara varit förslag på ändringar. Tills näst sista genomläsningen nu i veckan. Då skrev hon "intressant och välskrivet". Jag blev så lättad och glad... tills jag läste vad hon skrivit om min diskussion. Den blev totalt dissad. Jag hade inte riktigt fattat hela poängen med en diskussion - det hade jag verkligen inte. Hela "knyta ihop påsen - grejen" var helt ute och cyklade. I torsdags lämnade jag in uppsatsen för sista genomläsningen, då drygt 60 sidor långt. Under hela dagen gick jag runt och var så orolig att hon skulle anse att jag misslyckats med diskussionen. Var den t o m så illa att jag inte skulle få "gå upp med" den till ventilering? Sent, sent på torsdag kväll kommer min man hem från arbetet där han sparat Åsas kommentarer på en cd-rom. Det första jag läser är: Nästan klart! Skulle du kunna tänka dig att föreläsa om din uppsats på skolforskningsdagen på Högskolan i september?

Jag dog. Jag grät. Jag skrattade och jag rös.

För det första: hon måste alltså tycka att arbetet är bra.
För det andra: hon kom ihåg vad jag sade och erbjöd mig att föreläsa eftersom hon visste att jag drömt om det i sju år. Vad otroligt gulligt av henne! Hon kunde inte gett mig något finare betyg.
För det tredje: dessutom visade det sig att hon är ansvarig för hela skolforskningsdagen....

Den kvällen somnade jag inte förrän efter två. Jag är löjligt ambitiös. Det är så att vi är alla olika och jag har alltid haft förkärlek för att skriva. Tidigare i veckan sa jag till daniel at jag var så rädd att inte få VG på exjobbet.... På Gymnasiet fick jag 4 på mitt specialarbete och jag är ledsen över det än idag... *knäppt, jag vet*

Nu spelar det nästan ingen roll vad jag får för betyg (bara nästan). Jag nådde min dröm och jag känner en sådan tillfredsställelse över detta att jag flyger på molnen. TACK GUD FÖR DIN OMSORG.

KEEP ON DREAMING. Sju år tog det.