Precision

Det har gått en tid sedan jag skrev - om man undantar inlägget igår. Orsaken är tidsbrist, men också att det jag ville skriva om inte riktigt var redo för offentlighetens ljus. Nej. Jag är inte gravid. Det har ju såklart med det jag skrev igår att göra.

Tiden jag har tillbringat i lägenhet har fyllt sitt mått med råge. Jag avskyr att vara störd av grannarna. Jag ogillar skarpt att inte ha en egen tomt. Jag tycker inte om att bli impregnerad av cigarrettrök varje gång jag öppnar min balkongdörr. Jag är inte heller särskilt förtjust i att grannen har full ohejdad insyn i alla rum utom badrummet. Detta har jag meddelat till högre ort (både make och Gud). Jag vill ha ett hus med gräsmatta som barnen kan springa barfota på och leka på i sommar och på vintern. Jag vill ha ett hus där jag slipper höra studentfester till tre på nätterna genom sovrumsväggen. Jag vill bo där jag inte ser polisen fara fram och tillbaka med eller utan blåljus påslagna. Men jag är inte oresonlig. Jag ser alla fördelar. Om något går sönder går det inte på min redan ansträngda budget. Jag behöver inte skotta eller klippa gräs. Jag har hur mycket varmvatten som helst i kran och behöver inte köra nå' pellets i ur och skur. Att bo i lägenhet är praktiskt när man har småbarn och inte har tid eller pengar över till oförutsedda utgifter. Men det spelar ingen roll. Jag har tittat på dessa fördelar tills mina ögon nästan faller ur skallen. Det spelar ingen roll längre. JAG VILL HA ETT HUS. Med gräsmatta och utan grannar och cigarrettrök. Om jag så ska låna mig upp över öronen. Nja, inte riktigt, men nästan.

Vi har sökt och hittat ett hus i Insjön. Ett sånt där hus som är så perfekt för en barnfamilj med några extra bonusar som öppen planlösning mellan vardagsrum och kök, stort badrum med jacuzzi och massor av förvaring, bastu. Ja, en massa trevligheter och rätt få otrevligheter. Ingen förälskelse vid första ögonkastet. Snarare ett resonansäktenskap. Men det kan ju uppstå kärlek tänkte vi och lade ett bud. Vårt bud lades strax under utropet och vi hade skäl därför - i huvudsak relaterade till mattor och golv - på badrumsväggar och i vardagsrummet. Vi angav dessa skäl när tiden för intresseanmälningar gick ut en snöig fredag och mäklaren hörde av sig och meddelade att hon hade fått ett högre bud och att hon skulle återkomma för att följa upp buden på måndag.

Helgen ägnades åt kalkyler och rådslag och diverse bönestunder då vi lade hus, planer och liv i Guds händer. Framförallt bad vi att Gud skulle öppna rätt dörr och stänga fel - om ni förstår. Måndagen inföll och jag hade fjärilar i magen hela förmiddagen. Ingen mäklare ringde. Vid lunchtid ser jag att huset försvunnit från hemnet.se och får mindre skälvan (till skillnad mot den större). Jag ringer mäklaren utan framgång och först vid tretiden återkommer hon och meddelar att allt blev klart i fredags. De som lade ett högre bud fick huset. Jag klämmer fram (som värsta experten): men de har inte skrivit än? Mäklaren bekräftar att så inte är fallet och jag (med skakande knän men stabil röst) meddelar att vi vill bjuda över. Jag har nog aldrig hört en mer förvånad mäklare. Då blev jag förvånad själv - det kan väl inte höra till ovanligheterna att någon vill bjuda över? Hon söker säljarna och jag söker banken och maken. Nu har jag den större av skälvorna. Efter två timmar ringer hon och säger att säljarna har bestämt sig och att de andra får huset. De brydde sig inte om något högre bud. Jag måste erkänna att jag blev än mer förvånad. Men det tog inte många minuter innan jag insåg att nån stängt dörren i ansiktet. Precis som vi bett om.

Kvällen tillbringades med härliga väninnor i gemenskap och bön.

Morgonen efter satt jag vid datorn och kände att det var rätt jobbigt att inte ha en bostad när vi nu visste att Daniel skulle börja på sitt nya arbete i juni. Jag är inget fan av pendlingsavstånd, framförallt inte med arbetsdagar på 12-17 timmar exkl pendlingstiden. Lite sådär på måfå och utan större entusiasm (snarare motvilja) skickar jag in en intresseanmälan till en av Leksands kommuns fastighetsbolag men jag ser på hemsidan att det inte ser ljust ut. Det kryllar inte av fyror.

En halvtimme. Så lång tid går det innan en trevlig Maja är i telefonen och frågar om vi är intresserade av en lägenhet i Insjön på Hagvägen 8. Det skulle vara en fyra i två plan. Hon ger mig telefonnummer och ber mig åka och titta på den.

En lägenhet liksom. Efter att man hittat ett nästan perfekt hus och inte fått köpa det. Ni hajjar. Jag menar. Det var inte med glädjetjut jag såg det framför mig - att bo i lägenhet hela sommaren med barnen..... Men, intalade jag mig, jag kan ju bo där tills jag hittar ett hus med gräsmatta. Dessutom ligger den inom "vinkavstånd"till Bröderna Park - makens nya arbete. Med det menar jag typ 150 meter...

Jag är rätt lydig av mig, lite envis och halsstarrig ibland, men rätt så lydig. Så jag ringer Lilla Karin som bor i lägenheten och frågar om vi får komma och titta på söndag (när vi ändå är i Leksand för att gå i kyrkan). Men si det passade sig inte. Hon ville att vi skulle komma på en gång. Jag har ibland önskat att jag kunde skåda in i min hjärna när den som i det här fallet arbetar för högtryck för att snabbt överväga alternativen, i det här fallet sovtider, mattider, avstånd och makens arbete och på en millesekund sedan meddela att jo, det går visst bra.

Efter ett par tre telefonsamtal till maken går han med på att följa med. Barnen, framförallt det mindre och därmed ackompanjerat av det äldre, gnäller större delen av utflykten. Maken kör så min mage sitter i halsgropen. Halt och snöigt, men det var bråttom, vi var sena och lilla Karin som bor i lägenheten nu skulle bort efter att vi tittat klart. Vi anländer på minuten till Hagvägen 8. Vi inser att vi aldrig har lagt märke till det här huset överhuvudtaget trots att vi inte på något sett är obekanta med området. Vi knackar på en dörr i ett trevligt falurött hus med farstubro. Lilla Karin öppnar och då står jag där. Ni vet... man bara står fallen och undrar om det är sant. Kan man få bo här?!

Jag tänker inte gå igenom alla rum med er, men det här är alltså ett HUS. Ett hus MED EGEN TOMT. EN EGEN GRÄSMATTA SOM HYRESVÄRDEN KLIPPER OCH SKÖTER! Ett hus med världens största förråd. Ett hus med garage. Ett hus med körsbärsträd och syrénberså. Ett hus med altan och jordkällare. Jag bara gapade. Jag kunde inte dölja min förtjusning. Jag har aldrig varit särskilt bra på att ha pokerfejs, men nu var det kört. Jag ÄLSKADE huset. Det är skitigt, har slitna tapeter, världens billigaste och kantslitna kök, ett badrum där våtrumstapeterna hänger. Men huset har allt. Hyran kan vi leva med. Och om de dessutom byter ut några tapeter, fixar till badrummet och slänger in nån ny matta. Då kan jag nog bo där jämt.

Har ni sett Sound of music? "When the Lord closes a door, somewhere He opens a window."

Det här hände alltså i går och jag kunde knappt sova en blund på natten. Idag på morgonen har jag meddelat att vi vill ha lägenheten med smärre försköningar och så har vi sagt upp vår lägenhet.

Jag har fått det bästa av två världar. På måndagen stängde Gud dörren för huset vi trodde vi ville ha. På tisdagen öppnade han fönstret till huset han visste att vi ville ha. Det är härligt att vara frälst!