Det är inte midnatt men nog tassar jag på tårna alltid, för på övervåningen ligger mina två skatter och sover middag, den ena med mer feber än den andra. Låt oss hoppas att middagssömnen har en god inverkan på hälsan. Jag har legat sjuk i två dar och nu är det barnens tur, fast de har mer dagissnor än utmattning som var min melodi.
Visst är det förunderligt vad man berörs av barn som är sjuka... Jag borde ha ett förbud för att titta på sjukhusserier av typ akut, 112, eller förlossningsvarianter. Jag finner mig sitta med tårar rinnande nedför kinderna så fort ett barn mår dåligt eller är i fara. Jag har begåvats med en väldigt livlig fantasi. Det är positivt. Det gör också att man ibland har en lite väl överdriven förmåga till inlevelse. Sist var det en kille som fått gipsplattor över sig och fått crush-syndrome. Hemskheter. Där fälldes det många tårar... Både av hans föräldrar och av mig. Killen överlevde och är fullt återställd - ett medicinskt mirakel. Tack och lov att det slutade väl.
Igår visade sig september från sin allra härligaste sida och trots matthet och lite feber var jag tvungen att ringa hem maken för en kopp kaffe på uteplatsen. Det var ljuvligt - och varmt. Om vi är på benen i helgen vill jag ut och traska i svamp - och bärskogen. Det är ju fantastiskt vilket skafferi vi har där ute.
Förresten undrar jag om Carola och Kicken är ett par på riktigt. Och vad tycker jag om det i så fall? Hm, varför måste jag tycka ngt om det? Nej, nej, här förbehåller jag mig rätten att inte tycka ngt, förutom att det var väldigt vad hon tycks gilla killar med långt blont hår. Men så var hon ju ung på 80-talet när pudelrockarna var som mest poppis. Heja Carola, hoppas du hittar kärleken!
Nä, nu ska jag göra ngt produktivt innan barnen vaknar. Dammråttorna ska få sig en omgång!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar