Hur ofta måste man göra det för att få kallas en äkta bloggare egentligen? Inte för att jag åstundar titeln, men jag har till min äkta förvåning insett att vissa bloggar en gång per dag, ibland flera, medan andra - oftast mammor, bloggar högst en gång i veckan. Om man tar en snabbtitt på mina sorgligt få länkar inser jag raskt att det kan nog gå ganska lång tid mellan bloggarna om man är mamma (gärna med fler barn, gärna med någon under ett år), har köpt nytt hus, skolar in något barn på dagis, eller studerar vid högskola. Åja, det räcker med att bara vara mamma också.
Jag har massor och inget att berätta så jag tänkte börja med att omtala att min son numera går på förskola. Fyra dagar i veckan 5 timmar åt gången. Han hade en sådan lätt inskolning att det nästan var historiskt. Han stortrivs, leker med alla och vill absolut inte gå hem när jag hämtar honom. Det känns ju väldigt skönt att han trivs.
När man ska till att lämna första barnet på förskola så fylls man av de mest motstridiga känslor du kan tänka dig. Jag tycker att det är så skönt att få lite tid för mig själv och lite tid för Lovisa och lite tid till studier medan Elias har det gott på dagis. Å andra sidan vill jag inte lämna ifrån mig honom. Jag vill inte att han ska vara så där stor. Varför är han inte liten längre? Och så det här, man känner sig ju rätt löjlig alltså (jag är nog kvinna - ja, jag är säker) jag är så glad att han trivs och inte vill hem. Jag är å andra sidan lite ledsen över att han inte vill hem.
Jag är så glad att han älskar sina nya kompisar och lite ledsen att han inte hinner vinka åt mamman. Jag är så glad att han stormgillar sin fröken och inte gråter. Å andra sidan blev jag både ledsen och glad när jag hörde att han hade gråtit en stund på dagis häromdagen. För att han längtade efter mamma. Inte vill jag att mitt barn skall vara ledset, men nog kändes det gott att han i alla fall längtade lite. Så nu vet jag det, då får han vara hur glad som helst när jag lämnar honom och skrika hur mycket han vill när vi ska gå hem. Jag vet ju att han älskar mig mest av alla och längtar efter mig... Gott. Fy vad löjlig man är!
Orsaken till förskolan är att mamman numera studerar. Ämnet är favoriten stilistik. Jag är i det närmaste lyrisk. Det är så kul!! Snart blir det specialpedagogik och sedan är det inte så långt till examen.
Nu vaknade tösabiten. Gotta go.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Frida, kort efter det att det svenska språket begåvades med ordet blogg uppkom också konceptet bloggpaus. Antagligen finns det där som en sorts förklaring till oregelbundenheter i publiceringsfrekvensen hos en bloggare. Så om man vill vara en seriös bloggare, men inte känner för att skriva nåt kan man helt enkelt deklarera att man har en bloggpaus. Problemet löst.
Jag skrev just ett förklarande inlägg om varför jag inte uppdaterat på länge. Hade jag läst daniels komentar först, hade jag kunat spara tid och bara skrivit att jag har en bloggpaus helt enkelt ;). Vad roligt att E trivs så bra på förskolan och att du är lyrisk över att få plugga. Grattis!:D Jag har å min sida precis skolat in on nr 2 i Förskoleklass. Fatta jag har typ TVÅ skolbarn! Jag är också glad över att han trivs och inte vägrar gå dit eller nått. (Det sist nämnda hade inte förvånat mig ett skvatt nämligen)Kram
Mysigt skrivet, längtar massor efter er!
Pussa massor på dem båda, och njut av din självständiga, mammaälskande lille grabb!
Hej frid! Så roligt att följa er! Skönt att inskolningen fungerade bra. Lycka till med studierna! Massor av kramar! Karolina
*skratt* Vilka härliga kommentarer!
Daniel - det var väl nästan en historisk kommentar? Din nr 2? *ler* Kul att även du ser dig som mamma. Annars är ju du en av de flitigaste på sista veckan eller så.
Makena, alltid lika roligt att höra ifrån dig, har verkligen saknat dina inlägg.
Sis - love you och vi hörs alldeles för sällan!
Giggi. Jag läser din också! Jättekul!!!
Skicka en kommentar