Tabu

Vet ni att något av det fulaste som finns är: bantning. Just det - att banta, gå ned i vikt, att medvetet anpassa kost och motion för att gå ned i vikt. Nej, det är inte fult att bara motionera och på så vis gå ned i vikt. Det är fint, duktigt, fräscht och åtråvärt. Sportigt och duktigt!

Men att dra ned på kaloriintaget för att få ett nedåtgående resultat på vågen ses allmänt sett av andra kvinnor som ett potentiellt hot och av andra män som utseendefixering. Det stannar inte där. Andra kvinnors kommentarer till den aktuella bantaren kan bestå av något liknande detta:

"Nej, men inte ska väl du?"

"Är det riktigt sunt det där?"

"Nej, nu får du inte gå ned mer, då finns det ju inget kvar av dig."

"Du som alltid ser så bra ut."

Män säger å andra sidan ingenting. De blir generade, bortkomna och vet inte hur man ska tackla en kvinna som fått för sig att gå ned i vikt.

Nu finns det ju olika anledningar till att gå ned i vikt. Ok, jag erkänner. Artonåringar med BMI 23 som får för sig att de är tjocka och behöver gå ned 5 kilo eller så tycker jag är "lite korkade" ursäkta ordvalet, eller i alla fall har de brist på självförtroende, självinsikt eller bra kompisar (brist på alltså). Men om man har BMI över 25 är man överviktig. Har man dessutom BMI över 27 anses man befinna sig i en riskzon för sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdom, högt blodtryck, diabetes eller liknande. Har man mer än BMI 30 klassas övervikten som fetma. (La ni märke till att jag inte skrev att man är fet då. Det låter ju så fult.)

Min poäng är: OM en person med BMI över 25, och än mer över 27 och absolut över 30, får för sig att de behöver gå ned i vikt så ska detta inte bekämpas eller motarbetas med diverse indiskreta eller dikreta kommentarer. Det ska premieras. Uppmuntras, stöttas och belönas.

(Här kan jag anlägga ett samhällsekonomiskt perspektiv. Samhället skulle spara miljarder om personer som befinner sig i riskzonen för överviktsrelaterade sjukdomar tappade i vikt. Nog om detta.)

Nu ska jag ärligt erkänna att jag själv tyckt att det varit lite jobbigt när någon som väger väsentligt mycket mindre än mig (eller för att vara korrekt -har lägre BMI) berättar att de bantar eller går på viktväktarna eller är med i viktklubb. Men det har aldrig gjort att jag velat hindra dem från att fortsätta. Det har bara gjort mig lite taggad att själv sätta igång.

Varför sker detta icke? Varför ska bantande personer tvingas gömma sig (i skam eller av rädsla för att bli missförstådda, övertalade att sluta eller trugade att ta en kaka till)?

Oj, det här blev ett riktigt brandtal.

Nu till saken. Idag är det dag 14 av min bantning. Jag har i 14 dagar druckit pulversopper a la Nutrilett, plus vatten. Det är mitt totala födointag. Om man bortser från mina fem tekoppar, något paket läkerol och några glas lightläsk under dessa två veckor har jag inte ätit något annat.

Folk blir provocerade.
Folk, som känner mig.
Folk som sett mig det senaste året vet att jag väger lugnt sagt något mer än de fem kilo över BMI 25 som jag brukar. Jag har fött två underbara barn. Och även om det inte är en regel så är det inte ovanligt att man i samband med grossesser (vilket ord) går upp en hel del i vikt. Jag har inte gått ned detta. Ännu.

Jag tror nog att om jag bara hade räknat prickar (viktväktarna) som jag tidigare gjort med stor framgång så hade inte provokationen varit lika sartk, men även när jag var viktväktare upplevde jag många oväntade reaktioner. Men att disciplinera sig och inte äta något - att bara dricka pulversoppor. Det är i det närmaste ett federalt brott. Ändå används just dessa pulversoppor på landets överviktsenheter - med goda resultat.

Innan dessa 14 dagar hade jag BMI 32,7 som är - just det FETMA. Det är därför självklart för mig att för min egen skull, för mina barns skull och för min mans skull (!) gå ned i vikt. Att man sedan ser bättre ut och kan ha snyggare kläder när man gått ned i vikt är ju bara ett plus, men inget syfte. Jag vill orka mer, få bättre kondition, bättre styrka, slippa oroa mig för att få proppar (jag har ju faktiskt en ärftlig risk därför).

Folk blir ändå provocerade, Jag blir förvånad.

Efter 13 dagar har jag gått ned 7,2 kilo och har nu BMI 30,4. Det är helt sjukt!!
Om något kilo är jag inte längre fet, bara överviktig. Men fortfarande i riskzonen för överviktsrelaterade sjukdomar.

Jag kommer att fortsätta att banta. Stolt. Lite förvånad över mig själv och den disciplin jag hittills uppvisat. Men jag kommer att fortsätta.

Stackars den välmenande som kommer med nästa välmenande kommentar för att "få mig att må bättre". Då kanske jag välmenande kommer att upplysa dem om ett eller annat.

Frida /stolt bantare