Nytt år, ny layout

Vilken födelsedag!

Blir väckt av min underbara familj strax efter åtta (bara det - sovmorgon!) med paket på sängen. Jag fick örhängen från Pilgrim, Parfym från DKNY och smyckeskrin. Därefter långfrukost som maken gjort i ordning. Efter den goda lunchen åkte vi till Leksand och lämnade barnen hos farmor och sedan gick vi på bio och såg Australia och käkade popcorn och godis som galningar. Vi avslutade storstilat med Restaurant Bosporen för att sedan åka till våra trötta och nöjda barn. Av svärmor fick jag dessutom ett presentkort på massage och av makens mormor ett stort fång med tulpaner. Gissa om jag känner mig uppvaktad!

Nu sitter jag här och är så nöjd, lycklig, trött och älskad. Jag har det för bra. Långt över mina förväntningar i år igen. Må jag aldrig glömma att vara tacksam för min underbara man och fantastiska barn.

Måste bara tillägga att filmen helt klart hamnar bland mina topp tio all times. En mix av Mitt Afrika, Crocodile Dundee och Pearl Harbor.

I morgon börjar en ny kurs och jag ska försöka ladda batterierna lite. Jag har ju precis avslutat förra och knappt hunnit njuta av det.

God natt, vänner! Krama någon och var tacksam för de du har i din närhet.

Signade juletid!

Ida, Samuel, Farfar Sven och Elsa, Simon

Dan före dopparedan

Farmors matsalsmöbel

Farmors koffert

Liten prinsessa

Maken ska fota så man får vänta på maten...

Nötstek i lergyta med ratatouille, potatiskgratäng och sås.

Det var vår julmat.

Efter krubbgudstjänsten i Kristine kyrka blev det julklappsutdelning.

Ännu fler McQueenbilar

På juldagen kom mormor och morfar.

Lovisa från en hund som skäller och hoppar!

Hej då mormor och morfar!! Tack för allt!

Trumset till Eli. Ja, vi bor i lägenhet.

McQueenbana till Eli.

Julklappar och god mat i mängder hos farmor.

Lovisa i fina kläder från moster på sin nya lila bil.

Morbror och moster på besök.

Här sjunger vi Lips! Jag vann :-)

Jana och Febe!

Harry!

Rakel med döttrar!

Far och son

Trött och nöjd

Here you go sis, pics!

Bloggaren i egen hög person

"Snart är det jul, Elias!"

"Men inte idag..."

Här är vi i vår uppfostran.

Tips på hur man får barn att sluta lipa mottages tacksamt.

Lovisa utnyttjar sin kreativitet

och uppfinner ett nytt användningsområde för vår nyckellåda.

Lusselelle....

Vår stjärngosse!

Dagis-lucia

Liten lucia i pappas famn

Huvudbonader är roligt.

Här ett par pyamasbyxor.

Pappas påhitt!

Pepparkaksbak!

Uppdateringar

* Lovisa springer runt här hela dagarna och välter och häller ut allt hon kan komma på. Det är en illa rolig lek. Tydligen. Hon har avancerat en nivå i höjd nu och jag måste vara på min vakt hela tiden. Hennes favoritsysselsättning är att klättra upp på soffans ryggstöd och vidare upp på fönsterbrädan. Spännande.

* Elias dagis tycker att det är god pedagogik att låta barnen rita på stenciler med Pokémon.

* Elias dagis ska snart bjuda in till lussefirande. Så mina dagar består av trevliga små inslag där sonen går runt för sig själv och sjunger tipp, tapp, tippetippetipptapp. Och andra godbitar som pepparkaksgubbarna, tomten i ett hus vid skogens slut, bockarna bruse (vet inte om de ingår i lusserepertoaren), sakta lucia (observera uttalet) och andra musikaliska trevligheter. Om vi är väldigt ambitiösa kan det hända att mamman spelar piano till. Då gör Lovisa också det. Det är lite nyskapande jazz sådär.

* I övrigt har Eli en adventskalender med McQueen på som han ääääälskar att öppna varje morgon efter sedvanligt räknande till vilken dag i december man kommit till. Ska bli spännande att se hur det går efter tolv, vilket är den siffra han nu kan räkna till. Jag blir riktigt avundsjuk för chokladen luktar så gott!

* Lovisa har efter tragglande i femminutersmetoden funnit sig väl tillrätta och somnar nu utan några större bryderier och sover sedan hela natten. Helt plötsligt har mamman och pappan ett liv igen. Jag har dessutom till min förvåning upptäckt att det finns en pappa. Det var ett tag sedan jag såg honom... känns det som. Det var ju trevligt. Hej, hej!

Ja, det var lite uppdateringar. Återkommer med mer djuplodande saker... om några år.

KRAM

tålamod är en dygd

Aktörer:
Elias fröken
Elias
Ebba
och lilla Alice
Elias mamma

Akt 1

Scenen:
Matdags i förskolan.

Ebba har mycket kvar på tallriken när Alice högljutt visar att hon är väldigt trött. Hon vill sova.... Hon behöver sova.

Elias fröken: Ebba nu får du nog skynda på lite för Alice har tappat tålamodet.
Elias (förvånat): Men jag har inte tappat tålamodet på golvet!

Akt 2
Scenen:
I bilen hem från förskolan

Elias mamma: Så du tappade inte tålamodet på golvet idag, Elias?
Elias: Nej, bara på bordet. Men det torkade fröken upp sen!

Börja längst ned och scrolla upp!

Pappa på promenad med bäbis

Musikaliska övningar

103

Det här är tydligen mitt 103:e blogginlägg. Då vet ni.

Jag ville bara omtala att det idag är mycket bättre. Kanske inte med hälsan, men med modet. (Ska till doktorn med Lovis kl 15, Elias fick ingen tid idag.) Modet är viktigast. Vi som spenderade mycket tid i Uppsala på 90-talet vet att pastor Ulf så gott som varje söndag frågade "Är ni vid gott mod?". Jag var tonåring och tyckte mest att det var ett evigt tjatande. Nu är jag mor i yngre medelåldern och fattar poängen. Det är så dags nu.

Andra återkommande inslag var "Av hela mitt hjärta" och "Tack, tack Jesus". Vet inte om det berodde på dålig fantasi, osäkerhet hos lovsångsledaren eller att det verkligen var just de sångerna som skulle sjungas söndag efter söndag. Osäkerheten - vet man att pastorn gillat sångvalet en söndag finns ju chansen att han ska gilla det nästa - förutsatt att man tar samma. Vid den här tiden predikades lovsångarnas tjänst som "att förbereda folket för predikan" snarare än något som i sig självt var oerhört viktigt - att komma inför tronen och stanna där - inte hasta vidare till nästa moment - oftast pålysningar, offer och predikan. Så är det inte nu. Åtminstone uppfattar jag det inte så. Lovsången, tillbedjan, har breddats, fördjupats och utvecklats. Sist jag var i Uppsala rann tårarna nedför mina kinder under lovsången. Kanske inte bara för att lovsången var så underbar - det var rätt underbart att prisa Gud ensam, utan pockande barn och framförallt underbart att prisa Gud med så många andra. Himmelskt.

I övrigt (1) kan jag berätta att tentamen bestod av tre texter som skulle analyseras: en ledare från Svenska Brukshundsklubben, Bushs tal efter den 11 september samt ett avsnitt ur Horatius Ars Poetica, det sistnämnda på Hexameter. Det ni.

I övrigt (2) har jag idag lyckats städa mitt kök. Jag ser återigen vårt häftiga golv - det svart- och vitrutiga som lyckas få mig på gott humör så gott som dagligen. Innan doldes det effektivt av kvarglömda avkrypta sockor, grytlock, matrester, leksaksborrmaskiner, plastburkar, hushållspapper och annat möjligt och omöjligt som inte upphör att förvåna en vid städning. Var kommer allt ifrån?

Jag anser att städning är det tacksammaste och otacksammaste man kan ägna sig åt. Tacksamt för att det blir så fint - man blir lycklig i hjärteroten och njuter över renligheten. Jag blir för övrigt lycklig bara för att jag har presterat ett städat rum. Det är en bedrift. Otacksamt för att det aldrig varar mer än högst en timme. Det är hårt för en sådan slarvig människa som jag. Frågan "Tar det här aldrig slut?" återkommer med allt tätare intervall. Jag inser självklart att det inte kommer ta slut. Men stökintensiviteten kanske sjunker något i takt med att barnen växer upp (och jag med). Man kan ju alltid hoppas. Man ska ju alltid hoppas. Man lever på hoppet. Tro, hopp och kärlek. Eviga företeelser.

med hopp om en ljusare framtid!

Idag kommer jag njuta av den här dagen!!!

Frida

Som luften ur en ballong

Mina barn - glada men sjuka

Idag har jag skrivit tentamen i stilistik. Tentan tog 6 timmar. Jag hann inte ens gå på toaletten. Än mindre läsa igenom de 12 sidor jag hann skriva på datorn. Ska bli spännande att se vad det blev för betyg. Anyhow. Total urladdning.

Jag efterfrågar batteriladdare för föräldrar med småbarn.

I morgon börjar nästa kurs. Den här gången specialpedagogik om funktionshinder på heltid. just nu förstår jag inte hur jag ska orka. Men det är roligt. Det är intressant. Det är fantastiskt att märka att man har några få hjärnceller kvar. Men märk väl - de är färre och långsammare. Jag är avundsjuk på er karlar som slipper dessa hormonchocker och hjärcellsförluster. Till och med Krister Renard håller med mig om att man nog blir lite långsammare i skallen om man väntar och föder barn och inte samtidigt gymnastiserar de grå. Det är det jag håller på med nu.

Jag är bara så otroligt otränad.

Hälsan tiger still. Jag är frisk. Ganska. Har luftrörskatarr och begynnande bihåleinflammation, men betecknar mig inte som sjuk. Jag står på benen. Maken är förkyld. Lovisa är så sjuk att man får ont i hjärtat av att titta på henne. Hennes ögoninflammation gör att hon ser ännu sjukare ut. Elias som precis återhämtat sig efter förkylning, förkylningsastma, maginfluensa, förkylning och öroninflammation (dock blev han aldrig av med hostan och snoret) har idag feber. Igen. Så i morgon blir det till att ringa vårdcentralen. Jag tror inte att man ska vara sjuk i fyra veckor, sedan återhämta sig lite för att sedan få feber igen.

JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ SJUKDOM!!!

Men jag är i alla fall tacksam över att tentan är över och därmed tentaplugget för den här gången. Nu dröjer det åtminstone en vecka innan nästa prestation ska bedömas. Hoppas att vi hunnit bli friska tills dess.

Jag är varm förespråkare av barnaskaffande. Men som min mamma skulle ha sagt "det sa prästen ingenting om den där gången". Vad menar jag? Jo, jag hade faktiskt inte ens min vildaste fantasi (och den är vild, jag försäkrar) kunnat föreställa sig hur det kan bli när alla i familjen blir sjuka samtidigt, eller i omgångar, och all sömn raderas totalt. Tur att barnen blir större. Immunförsvaret blir starkare. Kanske kan man få sova om några år.

Glädjetjuv=styrkebov

Okej. Rubriken var inte lysande.

Men i kölvattnet av våra rätt tuffa veckor den närmaste tiden bestämde jag mig för att muntra upp mig själv genom att läsa uppbyggelselitteratur. Jag läser inte kristen undervisning bara för att det kommit ut en ny bok. Jag måste vänta in den tills den är precis rätt i mitt liv. Och nu var det tid för coola Joyce Meyer att få tala in i mitt liv för ett tag. Boken blev rätt passande: Sju saker som vill stjäla din glädje.

Under de första två kapitlen underade jag hur hon kunde känna mig. För det är mig boken är skriven till. Eller? Betyder det att det finns fler som har det så här. Ja, nog vet jag det. Jag är inte så inbilsk att jag tror att det bara är jag som har sjuka barn i tre veckor och obefintlig sömn som en följd därav. Men vi är onekligen olika och möter situationer olika. Men så visar det sig att vi är nog till syvende og sist rätt lika i grund och botten. Så skönt. Jag är inte ensam och det finns en väg ut ur eländet.

Med eländet menar jag inte i första hand sjukdom och sömnbrist utan just bristen på glädje och därmed styrka.

Så nu säger jag till mig själv varje morgon med ett påklistrat men gravallvarligt menat brett leende: Jag tänker njuta av den här dagen!

Och hör sen!

Boken kan för övrigt rekommenderas i livets alla situationer, men det blir liksom lite mer effektfullt när man är precis där man behöver vara för att orden ska nå sin fulla kraft hos en som läsare.

Det bästa är att hon gör så enkla och välkända sanningar som "fröjd i Herren är vår starkhet" till något nytt, fräscht och spännande. Inte så illa pinkat. Som någon annan än jag skulle ha sagt. Minns inte vem, så nu sa jag det själv.

Jag har inte läst längre än till sidan 44, men jag ser fram emot kapitlet som handlar just om sjuka barn och sömnbrist. För det kan verkligen stjäla ens kraft och glädje.

God natt vänner!

Bästa vardagsmotionen

DAAAAAANS