Att vara positiv i en negativ värld

För det första är det inte lätt. Att vara positiv i en negativ värld. Men om man nu är det får man räkna med att världen blir ännu mer negativ -t inställd emot en. Hur vågar man gå runt och vara positiv och glad, ja rentav skratta, när världen ser ut som den gör och folk mår dåligt och förlorar jobben? Ja, hur vågar man?

Jag har avslöjat mig själv. Igen. Hiskeligt vilket humör jag har. OK, jag kanske har det i generna, men det är aldrig en ursäkt. Jag kan till och med bli irriterad på en stackars bilförare som ställt sin bil så jag måste köra lite extra sakta genom parkeringen. Jag menar - varför ens orka bli irrikterad på det? Det är sånt som kommer av stress och som utlöser ännu mer stress.

Jag hörde en utmärkt föreläsning en gång som sändes på svt24 om att det grundläggande finns två typer av människor. Den ena är allmänt lugn och jämnmodig till humöret medan den andra typen har lite lättare att tända på alla cylindrarna. Den sistnämnda typen blir arg på bilköer, irriterad på långsamma kassörskor och folk som behagar parkera för nära ens egen bil eller andra helt oväsentliga grejer. Det är just den typen som oftast drabbas av hjärtinfarkter och andra stressrelaterade sjukdomar.

Jag har tänkt ändra på det här. Med början nu. Varför ska jag bli irriterad över huvudtaget? Jag är en glad människa. Till och med en mycket glad människa. Så nu när jag har upptäckt den här otäcka sidan hos mig kan jag ju göra något åt den. Skönt. Och skönt att livet faktiskt är en vandring där varje ny kurva leder till nya upptäckter och upplevelser som berikar och berör en. Även om det just denna gång handlade om mina negativa sidor....

Nej, nu ska jag gå ut och mata änder med mina barn! See you

Här och nu

När världsekonomin rasar och arbetslösheten stiger
är jag ändå trygg
Hela mitt inre andas frid
även om min hjärna vill stressa och oroa sig
Förändringar är jobbiga och kanske oönskade
men leder vidare
Livet är inte en Piston Cup-tävling
det är en färd offroad a la Paris-Dakar
Bakom varje berg, kulle, dal, sänka eller storm
finns något nytt att upptäcka och uppleva
medan man reser framåt, mot målet
Konsten är att inte gasa förbi livets märkvärdigheter
konsten är att leva livet till fullo
inte där och då
inte om bara
till fullo här och nu
Om det än stormar och viner så jag inte hör din röst
känner jag ändå din hand i min
Om jag än snubblar, ramlar och slår mig
reser du mig upp och stöttar mig om ryggen
Om jag än går vilse i dimma och kaos
går du med mig
du lämnar mig inte
du är här

trots, olydnad och uppror

Eftersom jag ska skriva om mina egna barn handlar dagens inlägg endast om det första ordet i rubriken, möjligen det andra, men absolut inte det tredje ;-)

Skämt å sido. Jag är av den åsikten att uppror inte ska döljas med allmänt liberala omskrivningar som frigörelse elller nåt annat. Däremot kan uppror vara en del av frigörelse. Det är dock min övertygelse att små barn inte går eller kryper runt med uppror inom sig. Uppror är en serie av medvetna handlingar som som en del i en strategi att vända sig emot en auktoritet. Det barn sysslar med är mera "jag vill" eller "jag vill inte" som en del av en upptäcksfärd för att hitta sin identitet och egen vilja. Därför kan man heller inte gärna kalla allt tonårstrots för uppror. Det är trots.

Det här kommer jag nog få äta upp. Jag är alldeles för mosig i huvudet för att yppa sådana här djupheter på ett vettigt sätt.

Hursomhelst. Mina barn har lyckats hitta till en utvecklingsperiod samtidigt. M a o de trotsar allt de kan samtidigt. Och gärna högljutt. T ex vaknade jag idag av att jag trodde att brandlarmet tjöt. På fullaste allvar. Men det var min dotter. Hm...

Min son har glömt hur man talar. Han skriker. Så fort han får ett nej får jag ett skrik eller tre.

Däremot har han en fantastisk egenskap att han kan ta ett nej hur bra som helst om jag bara bemödar mig att förklara varför jag kommer att säga nej innan jag säger ordet nej. Det där ble krångligt.

Istället för att som svar på "Får jag spela McQueen på x-box, mamma" säga "Nej, det får du inte." Kan jag vänligt förklara "vi ska strax äta middag och när du har ätit färdigt kan jag spela emot dig". Jaha, då slipper jag skrik och tandagnisslan (bokstavligen). Problemet är att i min uppgift som förälder ingår också uppdraget att lära mina barn att kunna ta ett nej utan att hela världen rasar samman. Jag tror att jag har skrivit om det förr, men jag undrar om man inte som förälder gör sig själv en otjänst om man hela tiden ska vända ut och in på sig för att förmildra sina "nej". Att avleda ett missnöjt barn från skrik och bråk till nytt intresse och lek är en konst utan dess like. Men att bara avleda utan att säga nej kommer innebära barn som inte lär sig att ta ett nej. Och när jag skriver "ta ett nej" menar jag inte att de ska förstå hur orättvis världen är, hur hårt allt kan vara etc etc. Nej jag menar att mina barn ska lära sig att ett nej inte är en katastrof. Det innebär inte att man är misslyckad. Det innebär inte att alla möjligheter till lycka är stängda för evighet. Det innebär inte att man är oälskad. Det innebär.... nej. Simply as that. Mina barn tycks vara födda med ett obändigt och sunt självfötroende TACK GUD. Och vi (min kära man och jag) gör vårt bästa för att öka på detta allt vi kan.

Jaha, så var var jag nu. Mina barn trotsar. Och jag ska ha tålamod att pedagogiskt och kärleksfullt lotsa dem vidare mot en ökad självinsikt och egen identitet. Samtidigt som jag dricker äckliga pulversoppor för att för en gångs skull satsa på mig själv, det är inte lätt i can assure you. Det sista lät ju väldigt motsägelsefullt. Men sanningen är att jag är så dålig på att ta hand om mig själv så det är inte klokt. Jag städar inte på min sida sängen, jag sätter inte på mig snygga kläder, jag motionerar inte, jag läser inte uppbyggelselitteratur, jag går inte till frissan så ofta som jag borde och jag äter alldeles för dåligt (inte i mängd men i sammansättning). Jag tar inte hand om mig.

Så som ett första steg för att börja ta hand om mig har jag bestämt mig för att jag är värd att vara normalviktig. Och då pratar jag om vikt, inte importance. :-) Resan - etapp två - har påbörjats och jag ser fram emot ett första delmål. När jag har passerat detta ska jag få gå till frisören (alltså jag tillåter mig själv då, min man har velat att jag ska gå länge :-) och få en civiliserad look (hopefully). Och vid nästa delmål ska jag.... det har jag inte tänkt ut än. Hm... fast huvudsaken är att jag ser fram emot första målet. Jag får väl klura ut det där andra sedan.

Det här går i alla fall väldigt bra och jag är lite ovan i att bry mig om mig själv, men jag lär mig så sakteliga.

Ja, nu handlar det här ju om mina älskade och trotsiga barn, men så kan det gå.

Och nu hinner jag inte skriva mer. Suck. Finns det nån så vimsig som jag?

Det där om allsidighet och opartiskhet

Här snor jag helt enkelt ett inlägg från min gode vän Daniel:
Minns ni de stora rubrikerna att Israel bombat en skola som stod under FN:S beskydd i Gaza? Nu har FN gått ut med dementi. Var läser du om det i de svenska tidningarna?

UN retracts claim Israeli strike hit school
THE United Nations has retracted a claim that an Israeli strike which killed more than 40 people in northern Gaza city of Jabaliya last month hit a school run by a UN agency.
"The humanitarian coordinator would like to clarify that the shelling, and all of the fatalities, took place outside rather than inside the school," the UN Office for the Co-ordination of Humanitarian Affairs said in its latest weekly update on the situation in Gaza.
It stressed that its initial report of the January 6 incident correctly stated that Israeli shells hit outside the school run by the UN agency for Palestinian refugees UNRWA, but that it later referred to "the shelling of the UNRWA school in Jabaliya".
The Israeli military initially said its forces had responded to hostile fire from within the UN school but later reportedly retracted that statement.
The attack sparked widespread outrage in the midst of Israel's deadly offensive in Gaza.