trots, olydnad och uppror

Eftersom jag ska skriva om mina egna barn handlar dagens inlägg endast om det första ordet i rubriken, möjligen det andra, men absolut inte det tredje ;-)

Skämt å sido. Jag är av den åsikten att uppror inte ska döljas med allmänt liberala omskrivningar som frigörelse elller nåt annat. Däremot kan uppror vara en del av frigörelse. Det är dock min övertygelse att små barn inte går eller kryper runt med uppror inom sig. Uppror är en serie av medvetna handlingar som som en del i en strategi att vända sig emot en auktoritet. Det barn sysslar med är mera "jag vill" eller "jag vill inte" som en del av en upptäcksfärd för att hitta sin identitet och egen vilja. Därför kan man heller inte gärna kalla allt tonårstrots för uppror. Det är trots.

Det här kommer jag nog få äta upp. Jag är alldeles för mosig i huvudet för att yppa sådana här djupheter på ett vettigt sätt.

Hursomhelst. Mina barn har lyckats hitta till en utvecklingsperiod samtidigt. M a o de trotsar allt de kan samtidigt. Och gärna högljutt. T ex vaknade jag idag av att jag trodde att brandlarmet tjöt. På fullaste allvar. Men det var min dotter. Hm...

Min son har glömt hur man talar. Han skriker. Så fort han får ett nej får jag ett skrik eller tre.

Däremot har han en fantastisk egenskap att han kan ta ett nej hur bra som helst om jag bara bemödar mig att förklara varför jag kommer att säga nej innan jag säger ordet nej. Det där ble krångligt.

Istället för att som svar på "Får jag spela McQueen på x-box, mamma" säga "Nej, det får du inte." Kan jag vänligt förklara "vi ska strax äta middag och när du har ätit färdigt kan jag spela emot dig". Jaha, då slipper jag skrik och tandagnisslan (bokstavligen). Problemet är att i min uppgift som förälder ingår också uppdraget att lära mina barn att kunna ta ett nej utan att hela världen rasar samman. Jag tror att jag har skrivit om det förr, men jag undrar om man inte som förälder gör sig själv en otjänst om man hela tiden ska vända ut och in på sig för att förmildra sina "nej". Att avleda ett missnöjt barn från skrik och bråk till nytt intresse och lek är en konst utan dess like. Men att bara avleda utan att säga nej kommer innebära barn som inte lär sig att ta ett nej. Och när jag skriver "ta ett nej" menar jag inte att de ska förstå hur orättvis världen är, hur hårt allt kan vara etc etc. Nej jag menar att mina barn ska lära sig att ett nej inte är en katastrof. Det innebär inte att man är misslyckad. Det innebär inte att alla möjligheter till lycka är stängda för evighet. Det innebär inte att man är oälskad. Det innebär.... nej. Simply as that. Mina barn tycks vara födda med ett obändigt och sunt självfötroende TACK GUD. Och vi (min kära man och jag) gör vårt bästa för att öka på detta allt vi kan.

Jaha, så var var jag nu. Mina barn trotsar. Och jag ska ha tålamod att pedagogiskt och kärleksfullt lotsa dem vidare mot en ökad självinsikt och egen identitet. Samtidigt som jag dricker äckliga pulversoppor för att för en gångs skull satsa på mig själv, det är inte lätt i can assure you. Det sista lät ju väldigt motsägelsefullt. Men sanningen är att jag är så dålig på att ta hand om mig själv så det är inte klokt. Jag städar inte på min sida sängen, jag sätter inte på mig snygga kläder, jag motionerar inte, jag läser inte uppbyggelselitteratur, jag går inte till frissan så ofta som jag borde och jag äter alldeles för dåligt (inte i mängd men i sammansättning). Jag tar inte hand om mig.

Så som ett första steg för att börja ta hand om mig har jag bestämt mig för att jag är värd att vara normalviktig. Och då pratar jag om vikt, inte importance. :-) Resan - etapp två - har påbörjats och jag ser fram emot ett första delmål. När jag har passerat detta ska jag få gå till frisören (alltså jag tillåter mig själv då, min man har velat att jag ska gå länge :-) och få en civiliserad look (hopefully). Och vid nästa delmål ska jag.... det har jag inte tänkt ut än. Hm... fast huvudsaken är att jag ser fram emot första målet. Jag får väl klura ut det där andra sedan.

Det här går i alla fall väldigt bra och jag är lite ovan i att bry mig om mig själv, men jag lär mig så sakteliga.

Ja, nu handlar det här ju om mina älskade och trotsiga barn, men så kan det gå.

Och nu hinner jag inte skriva mer. Suck. Finns det nån så vimsig som jag?