Eftersom jag ska skriva om mina egna barn handlar dagens inlägg endast om det första ordet i rubriken, möjligen det andra, men absolut inte det tredje ;-)
Skämt å sido. Jag är av den åsikten att uppror inte ska döljas med allmänt liberala omskrivningar som frigörelse elller nåt annat. Däremot kan uppror vara en del av frigörelse. Det är dock min övertygelse att små barn inte går eller kryper runt med uppror inom sig. Uppror är en serie av medvetna handlingar som som en del i en strategi att vända sig emot en auktoritet. Det barn sysslar med är mera "jag vill" eller "jag vill inte" som en del av en upptäcksfärd för att hitta sin identitet och egen vilja. Därför kan man heller inte gärna kalla allt tonårstrots för uppror. Det är trots.
Det här kommer jag nog få äta upp. Jag är alldeles för mosig i huvudet för att yppa sådana här djupheter på ett vettigt sätt.
Hursomhelst. Mina barn har lyckats hitta till en utvecklingsperiod samtidigt. M a o de trotsar allt de kan samtidigt. Och gärna högljutt. T ex vaknade jag idag av att jag trodde att brandlarmet tjöt. På fullaste allvar. Men det var min dotter. Hm...
Min son har glömt hur man talar. Han skriker. Så fort han får ett nej får jag ett skrik eller tre.
Däremot har han en fantastisk egenskap att han kan ta ett nej hur bra som helst om jag bara bemödar mig att förklara varför jag kommer att säga nej innan jag säger ordet nej. Det där ble krångligt.
Istället för att som svar på "Får jag spela McQueen på x-box, mamma" säga "Nej, det får du inte." Kan jag vänligt förklara "vi ska strax äta middag och när du har ätit färdigt kan jag spela emot dig". Jaha, då slipper jag skrik och tandagnisslan (bokstavligen). Problemet är att i min uppgift som förälder ingår också uppdraget att lära mina barn att kunna ta ett nej utan att hela världen rasar samman. Jag tror att jag har skrivit om det förr, men jag undrar om man inte som förälder gör sig själv en otjänst om man hela tiden ska vända ut och in på sig för att förmildra sina "nej". Att avleda ett missnöjt barn från skrik och bråk till nytt intresse och lek är en konst utan dess like. Men att bara avleda utan att säga nej kommer innebära barn som inte lär sig att ta ett nej. Och när jag skriver "ta ett nej" menar jag inte att de ska förstå hur orättvis världen är, hur hårt allt kan vara etc etc. Nej jag menar att mina barn ska lära sig att ett nej inte är en katastrof. Det innebär inte att man är misslyckad. Det innebär inte att alla möjligheter till lycka är stängda för evighet. Det innebär inte att man är oälskad. Det innebär.... nej. Simply as that. Mina barn tycks vara födda med ett obändigt och sunt självfötroende TACK GUD. Och vi (min kära man och jag) gör vårt bästa för att öka på detta allt vi kan.
Jaha, så var var jag nu. Mina barn trotsar. Och jag ska ha tålamod att pedagogiskt och kärleksfullt lotsa dem vidare mot en ökad självinsikt och egen identitet. Samtidigt som jag dricker äckliga pulversoppor för att för en gångs skull satsa på mig själv, det är inte lätt i can assure you. Det sista lät ju väldigt motsägelsefullt. Men sanningen är att jag är så dålig på att ta hand om mig själv så det är inte klokt. Jag städar inte på min sida sängen, jag sätter inte på mig snygga kläder, jag motionerar inte, jag läser inte uppbyggelselitteratur, jag går inte till frissan så ofta som jag borde och jag äter alldeles för dåligt (inte i mängd men i sammansättning). Jag tar inte hand om mig.
Så som ett första steg för att börja ta hand om mig har jag bestämt mig för att jag är värd att vara normalviktig. Och då pratar jag om vikt, inte importance. :-) Resan - etapp två - har påbörjats och jag ser fram emot ett första delmål. När jag har passerat detta ska jag få gå till frisören (alltså jag tillåter mig själv då, min man har velat att jag ska gå länge :-) och få en civiliserad look (hopefully). Och vid nästa delmål ska jag.... det har jag inte tänkt ut än. Hm... fast huvudsaken är att jag ser fram emot första målet. Jag får väl klura ut det där andra sedan.
Det här går i alla fall väldigt bra och jag är lite ovan i att bry mig om mig själv, men jag lär mig så sakteliga.
Ja, nu handlar det här ju om mina älskade och trotsiga barn, men så kan det gå.
Och nu hinner jag inte skriva mer. Suck. Finns det nån så vimsig som jag?
Visar inlägg med etikett Diary. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Diary. Visa alla inlägg
söndag 8 februari 2009
söndag 18 januari 2009
Nytt år, ny layout
Vilken födelsedag!
Blir väckt av min underbara familj strax efter åtta (bara det - sovmorgon!) med paket på sängen. Jag fick örhängen från Pilgrim, Parfym från DKNY och smyckeskrin. Därefter långfrukost som maken gjort i ordning. Efter den goda lunchen åkte vi till Leksand och lämnade barnen hos farmor och sedan gick vi på bio och såg Australia och käkade popcorn och godis som galningar. Vi avslutade storstilat med Restaurant Bosporen för att sedan åka till våra trötta och nöjda barn. Av svärmor fick jag dessutom ett presentkort på massage och av makens mormor ett stort fång med tulpaner. Gissa om jag känner mig uppvaktad!
Nu sitter jag här och är så nöjd, lycklig, trött och älskad. Jag har det för bra. Långt över mina förväntningar i år igen. Må jag aldrig glömma att vara tacksam för min underbara man och fantastiska barn.
Måste bara tillägga att filmen helt klart hamnar bland mina topp tio all times. En mix av Mitt Afrika, Crocodile Dundee och Pearl Harbor.
I morgon börjar en ny kurs och jag ska försöka ladda batterierna lite. Jag har ju precis avslutat förra och knappt hunnit njuta av det.
God natt, vänner! Krama någon och var tacksam för de du har i din närhet.
Blir väckt av min underbara familj strax efter åtta (bara det - sovmorgon!) med paket på sängen. Jag fick örhängen från Pilgrim, Parfym från DKNY och smyckeskrin. Därefter långfrukost som maken gjort i ordning. Efter den goda lunchen åkte vi till Leksand och lämnade barnen hos farmor och sedan gick vi på bio och såg Australia och käkade popcorn och godis som galningar. Vi avslutade storstilat med Restaurant Bosporen för att sedan åka till våra trötta och nöjda barn. Av svärmor fick jag dessutom ett presentkort på massage och av makens mormor ett stort fång med tulpaner. Gissa om jag känner mig uppvaktad!
Nu sitter jag här och är så nöjd, lycklig, trött och älskad. Jag har det för bra. Långt över mina förväntningar i år igen. Må jag aldrig glömma att vara tacksam för min underbara man och fantastiska barn.
Måste bara tillägga att filmen helt klart hamnar bland mina topp tio all times. En mix av Mitt Afrika, Crocodile Dundee och Pearl Harbor.
I morgon börjar en ny kurs och jag ska försöka ladda batterierna lite. Jag har ju precis avslutat förra och knappt hunnit njuta av det.
God natt, vänner! Krama någon och var tacksam för de du har i din närhet.
lördag 10 januari 2009
Värdelös mamma
Jag är mamma. Mamma ut i fingerspetsarna med allt vad det innebär. Jag berömmer mig inte av att vara en perfekt mamma. Tvärtom. Jag är i mycket en värdelös mamma. Nu undrar ni vad i allsin dar jag menar. Det är sant. Jag är helt värdelös mamma ibland. Big mistakes... Big time.
Min dotter är ju mjölkallergiker. Till elände för henne och alla som vill sova i samma byggnad som henne. Det är riktigt jobbigt varje gång hon får mjölk i sig. Vi har varit extremt duktiga på att elimenera mjölk ur hennes kost och i princip har hon inte fått mjölk i sig nån gång sedan vi uptäckte att hon var mjölkallergiker. Tills dagen innan nyårsafton. Det är ju det jag säger. Jag är värdelös mamma.
Vi sitter och äter frukost. Jag vet inte hur det är med er, men jag måste äta frukost för att vakna. Innan dess är det inte mycket som rör sig i huvudet, det mesta går på instinkter och rutin. Elias hade ätit färdigt, mjölk och smörgås (han dricker mjölk och har ost på smörgåsen för att slippa ta kalktabletter o dyl.) och lämnat bordet. Lovisa äter mjölkfri gröt och dricker hallonjuice. Problemet är... att de har nästan likadana muggar. Fantastiskt fina muggar, den ena grön den andra blå, båda från USA. Synd att de ska vara så lika. För vips har jag fört mjölkmuggen till min mjölkallergiska dotters mun och tvingat henne att smaka. Nu var hon ovanligt trilsk och ville inte smaka, men nån droppe fick hon i sig innan jag höll på att DÖ. Hur dum får man vara? Hur knäpp får man vara? Ge sin dotter mjölk att dricka?!
Och mycket riktigt. Det dröjde inte många dygn innan de typiska symtomen infann sig. Sömnbrist, otaliga diarreblöjor (ursäkta detaljerna), magknip och gaser. Hon blir så ömklig och får så ont. Och hennes lilla tunna kropp kan inte tillgodogöra sig näringen. Samvetet höll på att döda mig.
När det gått fem dagar var vi helt slut och undrade hur jag skulle klara min examen som skulle infalla om några dagar. Natten som nyss förlidit hade varit odräglig. Hon hade varit vaken - och därmed även jag - till tre på morgonen. Sonen far iväg till dagis och jag är hemma med dottern. Ringer lite till min mamma och beklagar mig. Medan jag pratar med henne i fem minuter river min dotter ur burkskåpet, kastrullskåpet och byrån i hallen. Jag avslutar raskt när jag hör att hon öppnar kylskåpsdörren. Jag rusar in i köket och - SKRIKER. Det är inte min dotter. Det är ett monster med brun choklad smetad i hela ansiktet och otaliga äckliga aladdinbitar (ni vet de där körsbär i likör och romrussin som alltid blir kvar) spridda utanför kylen. Jo, det var min dotter. Och hon hade upptäckt en intressant kartong - röd och fin - som stod på nedersta hyllan. Resultatet - ännu mera mjölk i magen. Nu måste jag bara få fria mig lite - det var mannen som ställt chokladen där, men det visste jag inte då, det kunde lika gärna vara jag. Principen är annars: mjölkprodukter högst upp i alla skåp. Nu var det inte mycket kvar av mitt mammaförtroende. Inte alls.
Dagen efter när jag byter en av de otaliga lite mer fylliga blöjorna på skötbädden på torktumlaren trilskas dottern rejält. Det vill man inte i vanliga fall och i synnerhet inte när blöjan är av det slag det var idag. Jag gav henne en shampoo-flaska men den intresserade henne näppeligen. Jag ser ett örhänge. Ett fint litet örhände, ungefär 1,5 cm stort i form av en blomma i en silvrig metall. I ett infall av idioti visar jag det för henne, tvättar klart och... ser hur hon stoppar det i munnen. På en millesekund har hon satt i halsen och hon blir högröd i ansiktet. Jag känner hur hjärtat stannar på mig, sliter upp henne, bajsig eller ej och böjer henne framåt och slår med handflatan mellan skulderbalden - alldeles som man ska göra. Eländesörhänget kommer inte ut. NU är hon blå. Jag kikar i munnen och sliter ner mina fingrar för att rensa ut föremålet. Jag känner det. Jag känner... hur jag trycker ned det i halsen på henne. Jag får PANIK! Jag slår igen på skuldrorna och hon hostar till men... inget örhänge. Nu gallskriker jag. Maken kommer farande och jag storbölar att jag har tryckt ned ett örhänge i halsen på min do-ho-tt-eh-er. Han tar henne och jag rusar med däckskrik i kurvorna (jag lovar) till telefonen för att mötas av en kötid på fem minuter till sjukvårdsrådgivningen. Vi är kändisar jag och sjukvårdsrådgivningen. Känns nästan som jag känner alla som sitter där, buttra Karin, trevliga Anna och goa Ines. Jag lovar, det tänkte jag inte på nu. Jag hulkar. Jag h-a-r t-r-y-c-k-t n-e-d e-t-t ö-r-h-ä-n-g-e i min dotters hals. Hur kan man göra nåt sånt?! Min man kommer in till sin hulkande fru med det gnällande barnet och försäkrar att det inte är mitt fel - det var en olycka. Pyttsan. Jag vet att det var mitt fel. Vilken idiot till morsa ger sin dotter ett örhänge att titta på oavsett om det är sjutton bajsblöjor på spel eller inte??!!!!
Jag lyckas samla mig så pass att jag börjar fundera på när dottern är född. Vilket år var de tnu? Vilka är de sista siffrorna? Jag skriver ned det för säkerhets skull. Det tar hela kötiden för mig att luska ut det medan jag gör mitt bästa för att samla röst och snyftningar. "Samtalet kommer att spelas in i utbildningssyfte". Jag älskar den meningen, det betyder att det är dags att få hjälp. Syster i andra änden av luren lyssnar tålmodigt och frågar sedan: "Kan hon andas, annars får ni ringa 112." Hjälp, jag dog lite till. "Ja, hon andas". Hon kopplar lite hit och dit och återkommer sedan med beskedet att jag bör åka in direkt till öron-näsa-hals så får jag en akuttid om en halvtimme. Å så jag åker. Darrig på både ben och röst. Med en dotter som gnäller i min famn. Jag har aldrig varit så rädd eller nedstämd tror jag. Jag har skadat mitt barn. Vad är jag för en mamma?
Det är -20 ute och jag har astma innan jag har kört ut builen ur garaget. Det skiter jag i. Jag kan gott ha det. Elaka mammusling. Jag minns knappt resan dit (den tar fem minuter). Jag hade tur att det var gratis att parkera efter 19 för jag hade bara 50 öre och det gillar inte de där automaterna av någon anledning. Inte gillar de VISA heller. De ska bara ha preem och hydro och sånt där trams. Jag lastar ur barnvagnen, barn och skötväska i rasande fart och flänger den knappa km in till sjukhuset i en fart som skulle fått Kallurs att vända sig om av pur förvåning. När jag kommer innanför snurrdörrarna kan jag knappt andas längre. Mina lungor har klistrat ihop av den torra -20-luften som plågar mina astmarör till lungor. Jag hastar in i en hiss och ringer lydigt på dörren inan jag går in i väntrummet. Nu får vi vänta i en evighet (bara 20 minuter) men jag hinner lugna ned mig något under tiden. Jag måste för jag kan knappt andas. En gullig liten syster (hon var liten) ser min belägenhet och frågar om jag behöver hjälp. Hon fattar av mitt väsande att det gör jag nog och hämtar raskt en splirrans ny turbuhailer - en massa hundralappar från landstinget till mig så där bara. Tackartackar.
Vår tur. En butter läkartant. Hon har ingen förståelse för mina nerver. Åh mina nerver, de är utanpå och otroligt skälvande. Jag tror att det syns, i eldskrift, skrivet i min panna att här är mamman som försöker kväva sitt barn och sedan riva upp hennes inälvor med ett örhänge. Eller för den delen - här är mamman som är så idiotisk att hon ger sin ettåring ett vasst örhänge att leka med. De har sett det allihop. Neonskrift. Pulserande och blinkande.
Efter några helt ovidkommande frågor bokar hon en tid på röntgen och ber mig vänta i väntrummet igen. Jaha, nu ska jag visa att jag är lydig och duktig mamma. Jag vill kompensera Lovisa, doktorn och hela världen efter mitt misstag... min katastrof. Efter en liten femminutare kommer hon och berättar att hon ska på operation - att hon vågar, min dotter har ju ett örhänge i magen!!! Och hon fortsätter: om nu örhänget är i magen får magen ha sin gilla gång och örhänget kommer att återlämnas till sin ägare inkapslad i isolering av luktande slag om några dagar. Om hon får ont kan jag ringa kirurgen så hjälper de mig. Kirurgen - det ordet kan ju få vem som helst att dåna. Om däremot örhänget är i lungorna måste vi ta ut det. "Vi". Jag var beredd att sprita mig direkt och dra på operationshandskarna (aidshandskar som min syster sa). Men som sagt, om det är i magen kan jag åka hem. tack, tack, snälla fru doktorn. Hej då, operera bra... eller nåt.
Röntgen, röntgen.... Hur länge kan man få vänta. Skottskador, motorcykelolyckor, brutna ben, allt elände skulle nog hända ikväll så vi fick nog vackert vänta hela natten. MEN då ingrep den lilla systern igen och ringde. Hon RINGDE till röntgen. Tänk vad de kan nu för tiden. Och vi fick komma bums. Jag är ett knippe av tacksamhet och lillasystern följer oss till Röntgen. Hon var så förstående, hon kanske också har tryckt ned nåt olämpligt vasst i sitt barns strupe nån gång? Tror inte det.
Röntgen. Värre rum finns inte. Kaaaaaalt, kallt och sterilt. Jag och en röntgensyrra får hålla fast min lilla dotter, dottern som det är så synd om och som har ett vasst örhänge i sig, på den där hårda britsen. Armarna upp över huvudet och stilla med magen. Mitt hjärta brast nästan. Klick. Klart! Och röntgendoktorn kunde kolla direkt. Då kommer röntgensystern tillbaka och frågar om hon har bajsat sen .... så hittar hon inte orden. "Sen jag tryckte ned örhänget i halsen på henne", jag hjälper henne lite på traven. Ja, just det. Nej, hon har inte bajsat. Hon försvinner igen. Och kommer tillbaka direkt och säger att de inget ser på bilden. Förvirring. Vad? Vad sa du?
Men, men, men var är den då? jaha, den är inte i lungorna i alla fall. Vad var det öron-näsa-hals-doktorn sa att jag skulle göra då? Åka hem...
Så vi åker hem.
Väl hemme är jag helt slut. Jag plågas fortfarande av eländet och huvudet fullkomligt bankar av migrän som strålar ut i hela kroppen. Och Lovisa vill inte somna. Vi kämpar lite med hennes läggning när vi störs av telefonen.
Det är öron-näsa-hals-doktorn som lite nervöst säger att jag nog inte skulle ha åkt hem. Hon frågar om materialet i örhänget. Jag svarar så gott jag kan, men nu börjar benen skaka igen. Jo, säger hon. Om den inte är i magen och inte i lungorna kan den sitta bakom näsan. Du får nog komma tillbaka. Klockan är 22 på kvällen. Det är varken min eller Lovisas primetime men jag säger lydigt: "Javisst. Jag kommer på en gång." Men så tillägger läkaren: "ni har inte letat efter örhänget så det inte ligger på golvet eller så?" Jodå sa jag, två gånger. För det hade jag. Alldeles bakom är man ju inte. Så klart att jag hade letat. vad pinsamt det hade varit att åka in om hon inte hade svalt örhänget....
Jag sväljer klumpen i halsen och tar upp min dotter och ber maken kolla en gång till om han inte ser nåt blommigt örhänge. Det gör han. Han hittar det. På golvet. Då kan det ju inte vara i hennes mage. Då... har vi ju gjort allt det här i onödan.
Telefonen ringer igen och jag rusar dit. Det är öron-näsa-hals-doktorn som ringer och undrar om vi bor i Leksand eller Falun och hur lång tid det kommer att ta innan jag är där med ettåringen. Jag bor i Falun säger jag först.... fast. "Vi har hittat det."
Jag måste bara säga. Då steg hon i graderna imina ögon. För då säger hon bara (utan något brett leende - sånt hör man): "Men vad skönt. Det var ju bra. Då kan ni gå och lägga er nu! Ha det så bra!"
Jag lägger på luren igen och konstaterar att ja, det dåliga samvetet är kvar, men lättnaden över att det där eländiga örhänget inte är min dotters mage utan i min hand slår nästan samvetet just nu. Problemet är bara att så dum som jag kände mig då har jag aldrig förut känt mig. Örhänget låg på golvet. Och jag gav mig ut i... ja ni kan ju läsa storyn igen så förstår ni. Åsna. Det tycker jag passar rätt så bra.
För att inte tala om vilken värdelös mamma jag är ändå.
Fast en sak är säker. Jag älskar mina barn så att det gör ont i mig. Jag ääääälskar.
Och jag blir nog vuxen och förståndig jag med. Kan man ju hoppas. Även om det inte känns så just nu. Ett mammasamvete är något av det mest plågsamma som finns.
Min dotter är ju mjölkallergiker. Till elände för henne och alla som vill sova i samma byggnad som henne. Det är riktigt jobbigt varje gång hon får mjölk i sig. Vi har varit extremt duktiga på att elimenera mjölk ur hennes kost och i princip har hon inte fått mjölk i sig nån gång sedan vi uptäckte att hon var mjölkallergiker. Tills dagen innan nyårsafton. Det är ju det jag säger. Jag är värdelös mamma.
Vi sitter och äter frukost. Jag vet inte hur det är med er, men jag måste äta frukost för att vakna. Innan dess är det inte mycket som rör sig i huvudet, det mesta går på instinkter och rutin. Elias hade ätit färdigt, mjölk och smörgås (han dricker mjölk och har ost på smörgåsen för att slippa ta kalktabletter o dyl.) och lämnat bordet. Lovisa äter mjölkfri gröt och dricker hallonjuice. Problemet är... att de har nästan likadana muggar. Fantastiskt fina muggar, den ena grön den andra blå, båda från USA. Synd att de ska vara så lika. För vips har jag fört mjölkmuggen till min mjölkallergiska dotters mun och tvingat henne att smaka. Nu var hon ovanligt trilsk och ville inte smaka, men nån droppe fick hon i sig innan jag höll på att DÖ. Hur dum får man vara? Hur knäpp får man vara? Ge sin dotter mjölk att dricka?!
Och mycket riktigt. Det dröjde inte många dygn innan de typiska symtomen infann sig. Sömnbrist, otaliga diarreblöjor (ursäkta detaljerna), magknip och gaser. Hon blir så ömklig och får så ont. Och hennes lilla tunna kropp kan inte tillgodogöra sig näringen. Samvetet höll på att döda mig.
När det gått fem dagar var vi helt slut och undrade hur jag skulle klara min examen som skulle infalla om några dagar. Natten som nyss förlidit hade varit odräglig. Hon hade varit vaken - och därmed även jag - till tre på morgonen. Sonen far iväg till dagis och jag är hemma med dottern. Ringer lite till min mamma och beklagar mig. Medan jag pratar med henne i fem minuter river min dotter ur burkskåpet, kastrullskåpet och byrån i hallen. Jag avslutar raskt när jag hör att hon öppnar kylskåpsdörren. Jag rusar in i köket och - SKRIKER. Det är inte min dotter. Det är ett monster med brun choklad smetad i hela ansiktet och otaliga äckliga aladdinbitar (ni vet de där körsbär i likör och romrussin som alltid blir kvar) spridda utanför kylen. Jo, det var min dotter. Och hon hade upptäckt en intressant kartong - röd och fin - som stod på nedersta hyllan. Resultatet - ännu mera mjölk i magen. Nu måste jag bara få fria mig lite - det var mannen som ställt chokladen där, men det visste jag inte då, det kunde lika gärna vara jag. Principen är annars: mjölkprodukter högst upp i alla skåp. Nu var det inte mycket kvar av mitt mammaförtroende. Inte alls.
Dagen efter när jag byter en av de otaliga lite mer fylliga blöjorna på skötbädden på torktumlaren trilskas dottern rejält. Det vill man inte i vanliga fall och i synnerhet inte när blöjan är av det slag det var idag. Jag gav henne en shampoo-flaska men den intresserade henne näppeligen. Jag ser ett örhänge. Ett fint litet örhände, ungefär 1,5 cm stort i form av en blomma i en silvrig metall. I ett infall av idioti visar jag det för henne, tvättar klart och... ser hur hon stoppar det i munnen. På en millesekund har hon satt i halsen och hon blir högröd i ansiktet. Jag känner hur hjärtat stannar på mig, sliter upp henne, bajsig eller ej och böjer henne framåt och slår med handflatan mellan skulderbalden - alldeles som man ska göra. Eländesörhänget kommer inte ut. NU är hon blå. Jag kikar i munnen och sliter ner mina fingrar för att rensa ut föremålet. Jag känner det. Jag känner... hur jag trycker ned det i halsen på henne. Jag får PANIK! Jag slår igen på skuldrorna och hon hostar till men... inget örhänge. Nu gallskriker jag. Maken kommer farande och jag storbölar att jag har tryckt ned ett örhänge i halsen på min do-ho-tt-eh-er. Han tar henne och jag rusar med däckskrik i kurvorna (jag lovar) till telefonen för att mötas av en kötid på fem minuter till sjukvårdsrådgivningen. Vi är kändisar jag och sjukvårdsrådgivningen. Känns nästan som jag känner alla som sitter där, buttra Karin, trevliga Anna och goa Ines. Jag lovar, det tänkte jag inte på nu. Jag hulkar. Jag h-a-r t-r-y-c-k-t n-e-d e-t-t ö-r-h-ä-n-g-e i min dotters hals. Hur kan man göra nåt sånt?! Min man kommer in till sin hulkande fru med det gnällande barnet och försäkrar att det inte är mitt fel - det var en olycka. Pyttsan. Jag vet att det var mitt fel. Vilken idiot till morsa ger sin dotter ett örhänge att titta på oavsett om det är sjutton bajsblöjor på spel eller inte??!!!!
Jag lyckas samla mig så pass att jag börjar fundera på när dottern är född. Vilket år var de tnu? Vilka är de sista siffrorna? Jag skriver ned det för säkerhets skull. Det tar hela kötiden för mig att luska ut det medan jag gör mitt bästa för att samla röst och snyftningar. "Samtalet kommer att spelas in i utbildningssyfte". Jag älskar den meningen, det betyder att det är dags att få hjälp. Syster i andra änden av luren lyssnar tålmodigt och frågar sedan: "Kan hon andas, annars får ni ringa 112." Hjälp, jag dog lite till. "Ja, hon andas". Hon kopplar lite hit och dit och återkommer sedan med beskedet att jag bör åka in direkt till öron-näsa-hals så får jag en akuttid om en halvtimme. Å så jag åker. Darrig på både ben och röst. Med en dotter som gnäller i min famn. Jag har aldrig varit så rädd eller nedstämd tror jag. Jag har skadat mitt barn. Vad är jag för en mamma?
Det är -20 ute och jag har astma innan jag har kört ut builen ur garaget. Det skiter jag i. Jag kan gott ha det. Elaka mammusling. Jag minns knappt resan dit (den tar fem minuter). Jag hade tur att det var gratis att parkera efter 19 för jag hade bara 50 öre och det gillar inte de där automaterna av någon anledning. Inte gillar de VISA heller. De ska bara ha preem och hydro och sånt där trams. Jag lastar ur barnvagnen, barn och skötväska i rasande fart och flänger den knappa km in till sjukhuset i en fart som skulle fått Kallurs att vända sig om av pur förvåning. När jag kommer innanför snurrdörrarna kan jag knappt andas längre. Mina lungor har klistrat ihop av den torra -20-luften som plågar mina astmarör till lungor. Jag hastar in i en hiss och ringer lydigt på dörren inan jag går in i väntrummet. Nu får vi vänta i en evighet (bara 20 minuter) men jag hinner lugna ned mig något under tiden. Jag måste för jag kan knappt andas. En gullig liten syster (hon var liten) ser min belägenhet och frågar om jag behöver hjälp. Hon fattar av mitt väsande att det gör jag nog och hämtar raskt en splirrans ny turbuhailer - en massa hundralappar från landstinget till mig så där bara. Tackartackar.
Vår tur. En butter läkartant. Hon har ingen förståelse för mina nerver. Åh mina nerver, de är utanpå och otroligt skälvande. Jag tror att det syns, i eldskrift, skrivet i min panna att här är mamman som försöker kväva sitt barn och sedan riva upp hennes inälvor med ett örhänge. Eller för den delen - här är mamman som är så idiotisk att hon ger sin ettåring ett vasst örhänge att leka med. De har sett det allihop. Neonskrift. Pulserande och blinkande.
Efter några helt ovidkommande frågor bokar hon en tid på röntgen och ber mig vänta i väntrummet igen. Jaha, nu ska jag visa att jag är lydig och duktig mamma. Jag vill kompensera Lovisa, doktorn och hela världen efter mitt misstag... min katastrof. Efter en liten femminutare kommer hon och berättar att hon ska på operation - att hon vågar, min dotter har ju ett örhänge i magen!!! Och hon fortsätter: om nu örhänget är i magen får magen ha sin gilla gång och örhänget kommer att återlämnas till sin ägare inkapslad i isolering av luktande slag om några dagar. Om hon får ont kan jag ringa kirurgen så hjälper de mig. Kirurgen - det ordet kan ju få vem som helst att dåna. Om däremot örhänget är i lungorna måste vi ta ut det. "Vi". Jag var beredd att sprita mig direkt och dra på operationshandskarna (aidshandskar som min syster sa). Men som sagt, om det är i magen kan jag åka hem. tack, tack, snälla fru doktorn. Hej då, operera bra... eller nåt.
Röntgen, röntgen.... Hur länge kan man få vänta. Skottskador, motorcykelolyckor, brutna ben, allt elände skulle nog hända ikväll så vi fick nog vackert vänta hela natten. MEN då ingrep den lilla systern igen och ringde. Hon RINGDE till röntgen. Tänk vad de kan nu för tiden. Och vi fick komma bums. Jag är ett knippe av tacksamhet och lillasystern följer oss till Röntgen. Hon var så förstående, hon kanske också har tryckt ned nåt olämpligt vasst i sitt barns strupe nån gång? Tror inte det.
Röntgen. Värre rum finns inte. Kaaaaaalt, kallt och sterilt. Jag och en röntgensyrra får hålla fast min lilla dotter, dottern som det är så synd om och som har ett vasst örhänge i sig, på den där hårda britsen. Armarna upp över huvudet och stilla med magen. Mitt hjärta brast nästan. Klick. Klart! Och röntgendoktorn kunde kolla direkt. Då kommer röntgensystern tillbaka och frågar om hon har bajsat sen .... så hittar hon inte orden. "Sen jag tryckte ned örhänget i halsen på henne", jag hjälper henne lite på traven. Ja, just det. Nej, hon har inte bajsat. Hon försvinner igen. Och kommer tillbaka direkt och säger att de inget ser på bilden. Förvirring. Vad? Vad sa du?
Men, men, men var är den då? jaha, den är inte i lungorna i alla fall. Vad var det öron-näsa-hals-doktorn sa att jag skulle göra då? Åka hem...
Så vi åker hem.
Väl hemme är jag helt slut. Jag plågas fortfarande av eländet och huvudet fullkomligt bankar av migrän som strålar ut i hela kroppen. Och Lovisa vill inte somna. Vi kämpar lite med hennes läggning när vi störs av telefonen.
Det är öron-näsa-hals-doktorn som lite nervöst säger att jag nog inte skulle ha åkt hem. Hon frågar om materialet i örhänget. Jag svarar så gott jag kan, men nu börjar benen skaka igen. Jo, säger hon. Om den inte är i magen och inte i lungorna kan den sitta bakom näsan. Du får nog komma tillbaka. Klockan är 22 på kvällen. Det är varken min eller Lovisas primetime men jag säger lydigt: "Javisst. Jag kommer på en gång." Men så tillägger läkaren: "ni har inte letat efter örhänget så det inte ligger på golvet eller så?" Jodå sa jag, två gånger. För det hade jag. Alldeles bakom är man ju inte. Så klart att jag hade letat. vad pinsamt det hade varit att åka in om hon inte hade svalt örhänget....
Jag sväljer klumpen i halsen och tar upp min dotter och ber maken kolla en gång till om han inte ser nåt blommigt örhänge. Det gör han. Han hittar det. På golvet. Då kan det ju inte vara i hennes mage. Då... har vi ju gjort allt det här i onödan.
Telefonen ringer igen och jag rusar dit. Det är öron-näsa-hals-doktorn som ringer och undrar om vi bor i Leksand eller Falun och hur lång tid det kommer att ta innan jag är där med ettåringen. Jag bor i Falun säger jag först.... fast. "Vi har hittat det."
Jag måste bara säga. Då steg hon i graderna imina ögon. För då säger hon bara (utan något brett leende - sånt hör man): "Men vad skönt. Det var ju bra. Då kan ni gå och lägga er nu! Ha det så bra!"
Jag lägger på luren igen och konstaterar att ja, det dåliga samvetet är kvar, men lättnaden över att det där eländiga örhänget inte är min dotters mage utan i min hand slår nästan samvetet just nu. Problemet är bara att så dum som jag kände mig då har jag aldrig förut känt mig. Örhänget låg på golvet. Och jag gav mig ut i... ja ni kan ju läsa storyn igen så förstår ni. Åsna. Det tycker jag passar rätt så bra.
För att inte tala om vilken värdelös mamma jag är ändå.
Fast en sak är säker. Jag älskar mina barn så att det gör ont i mig. Jag ääääälskar.
Och jag blir nog vuxen och förståndig jag med. Kan man ju hoppas. Även om det inte känns så just nu. Ett mammasamvete är något av det mest plågsamma som finns.
tisdag 16 december 2008
December news
Häromdagen var jag och barnen och fyndade kuddar och gardiner på Rusta och ÖoB. Vårt vardagsrum blev så juligt och fint.
söndagen 7/12
Barnen vaknade alldeles för tidigt idag. I synnerhet som deras far spenderat natten framför datorn med att titta på Chicago-Detroit. Mellan kl 2 och 4 satt han uppe. Detroit vann med 5-4. Helt oväsentligt och nästan helt oförståeligt. Allra helst som vi alla är genomförkylda. Det blev ingen gudstjänst för oss idag men vi pallrade oss ut i vintervit kyla för att gå på julmarknad vi Falu Koppargruva. Megastor julmarknad. Mysigt och juligt värre. Men de tog 20:- i inträde. Har ni hört nåt så sniket? Vad vi köpte på marknaden? Det vi alltid köper på marknader: Nougat till Daniel.
På kvällen tittade vi på Arnfilm nr 2 "Riket vid vägens slut" som tyvärr var en ren besvikelse. Jan Guillou (HUR stavar karln?) måste ha svår sömnlöshet pga av avsky och grämelse. Å andra sidan drar ju filmen in stålars. Hur nu det rimmar med hans kommunism...?
När jag lämnade tillbaka filmen chittchattade jag lite med videokillen och sa att jag var besviken. Jag har ju läst böckerna (allihopa) typ fem gånger - minst - och älskar dem innerligt. Första Arn-filmen var dessutom så mycket bättre. Men han - videokillen - han sa att han gillat filmen skarpt. Han hade sett den på bio. Då blir man ju lite förvånad - inte för att han sett den på bio, men för att nån som arbetar med att hyra ut filmer rimligtvis borde ha lite perspektiv på kvalitet och så vidare. Så jag frågade nåt mer chittchattit och han berättar att han i o f inte läst nån av böckerna. Och inte heller sett första filmen. Då var filmen tydligen jättebra??!!
Måndag 8/12
Sjuk. Daniel är hemma från arbetet.
Långsam dag som började bra. Jag läste i vår andaktsbok de dagar som var för 7-8/12. Så fantastiskt! Så mitt i mitt liv och in i vår situation. Jag rös. Jag känner ett otroligt "sug" efter Guds ord. Jag längtar efter att äta och "andas liv igen". Daniel och jag bad tillsammans på kvällen. En tanke påminde mig om Hes 37 där det står om en dal som var full av döda ben och hur de benen fick liv igen. En profet talade liv - talade senor och muskler och liv över dem och de började leva. Kan så livlösa ting få liv och börja andas igen så kan nog jag få lite fart på mig också!! Man fick lite hopp!
När vi hade bett tillsammans kände jag att för första gången på länge känns det som om jag ser en ände på öknen! Jag har fått hopp igen. Daniel sa att det nog beror på att vi har fått tillbaka våra kvällar och därmed ork - våra liv. Det ligger nog något i det.
Jag tror att Gud har satt igång med "operation rädda Frida". Två fantastiska kvinnogrupper på en vecka, underbar bön med min man, härliga andakter och en bibel som strålar av liv varje gång jag läser i den!
Allt började för några veckor sedan när jag åkte själv till Leksand och satt och sjöng för mig själv i bilen. Det hela blev till en bön - ett hjärtas rop. Och Vips! Så hade jag en sång. Jag kan ju inte sjunga in den så ni kan höra den, men texten blev så här:
Led mig Herre kär
Led mig Herre kär
På din väg
steg för steg
Låt ditt ljus skina klart
Jag behöver dig
Håll min hand, bär mig
I ditt ljus ser jag ljus
Tisdag 9/12
Det här med att inte göra sig några bekymmer för morgondagen som det står om i bibeln kan jag vara lite dålig på. Av någon anledning har jag blivit så trist att jag vill tänka ut allt som kan gå fel - för att undivka det. Då blir ju fokus på det negativa och på fruktan för allt som kan gå på tok. Mina tankar kretsar då kring det negativa och mina handlingar styrs utifrån problem istället för möjligheter. Hjälp mig Gud!!
Idag har jag handlat lite julklappar. Å vad roligt det är!!!!!!
Torsdag 11/12
Idag hade Elias Luciafirande på dagis. Han var en stjärngosse. En otroligt bedårande sådan. Han strålade ikapp med ljusen omkring honom och viftade lite tafatt med sin guldstjärna i takt med "sakta lucia". På dagis firar de utomhus så under detta nattlinne skulle overall och stövlar få plats och struten fick ha en bamsemössa som stack fram i pannan. Allt var så mysigt. Det var fullt med snö, lite mörkt och så sjunger barnen för full hals några julsånger. Hjälp, vad stor han är!!! Farmor kom och tittade också.
Efteråt tog Farmor hand om barnen en timme medan jag och Daniel inhandlade de sista julklapparna. Jag tror att det kommer bli jättebra! Det var mysigt att göra det tillsammans.
För övrigt fick Daniel en parkeringsbot på sin firmabil som jag fixade en annulering på PLUS att vi fick gratis parkering i en vecka till firmabilen. Man är väl sin fars dotter?!
Jag gjorde i ordning "en förälders böneplan" idag. Klistrade in lappar jag hade skrivit ut på datorn i en pingvinbok jag fått av mamma och pappa från deras resa till Antarktis. Jag hoppas kunna få in en vana att be enligt den.
Jag har haft en ovanligt produktiv dag - städat hela lägenheten - samtidigt som jag har bihåleinflammation.
Fredag 12/12
Jag har vid två trötta tillfällen (precis innan sovtåget avgår) bett Gud väcka mig så jag kan komma upp lite tidigare innan barnen vaknar och på så sätt få tid för mig själv - be och läsa bibeln och dricka te i lugn och ro. Båda gångerna har jag vaknat klockan FEM! Pigg, ovanligt pigg denna okristliga tid. Så... jag somnar om och vaknar en timme senare och ät jättetrött!! Och - så har sonen vaknat samtidigt. Det visste ju Gud - inte jag. Nästa gång ska jag gå upp även om klockan är fem, be, läsa bibeln, duscha och dricka te och om barnen inte vaknat ska jag gå och lägga mig igen och morna mig en stund. Var inte det smart?
söndagen 7/12
Barnen vaknade alldeles för tidigt idag. I synnerhet som deras far spenderat natten framför datorn med att titta på Chicago-Detroit. Mellan kl 2 och 4 satt han uppe. Detroit vann med 5-4. Helt oväsentligt och nästan helt oförståeligt. Allra helst som vi alla är genomförkylda. Det blev ingen gudstjänst för oss idag men vi pallrade oss ut i vintervit kyla för att gå på julmarknad vi Falu Koppargruva. Megastor julmarknad. Mysigt och juligt värre. Men de tog 20:- i inträde. Har ni hört nåt så sniket? Vad vi köpte på marknaden? Det vi alltid köper på marknader: Nougat till Daniel.
På kvällen tittade vi på Arnfilm nr 2 "Riket vid vägens slut" som tyvärr var en ren besvikelse. Jan Guillou (HUR stavar karln?) måste ha svår sömnlöshet pga av avsky och grämelse. Å andra sidan drar ju filmen in stålars. Hur nu det rimmar med hans kommunism...?
När jag lämnade tillbaka filmen chittchattade jag lite med videokillen och sa att jag var besviken. Jag har ju läst böckerna (allihopa) typ fem gånger - minst - och älskar dem innerligt. Första Arn-filmen var dessutom så mycket bättre. Men han - videokillen - han sa att han gillat filmen skarpt. Han hade sett den på bio. Då blir man ju lite förvånad - inte för att han sett den på bio, men för att nån som arbetar med att hyra ut filmer rimligtvis borde ha lite perspektiv på kvalitet och så vidare. Så jag frågade nåt mer chittchattit och han berättar att han i o f inte läst nån av böckerna. Och inte heller sett första filmen. Då var filmen tydligen jättebra??!!
Måndag 8/12
Sjuk. Daniel är hemma från arbetet.
Långsam dag som började bra. Jag läste i vår andaktsbok de dagar som var för 7-8/12. Så fantastiskt! Så mitt i mitt liv och in i vår situation. Jag rös. Jag känner ett otroligt "sug" efter Guds ord. Jag längtar efter att äta och "andas liv igen". Daniel och jag bad tillsammans på kvällen. En tanke påminde mig om Hes 37 där det står om en dal som var full av döda ben och hur de benen fick liv igen. En profet talade liv - talade senor och muskler och liv över dem och de började leva. Kan så livlösa ting få liv och börja andas igen så kan nog jag få lite fart på mig också!! Man fick lite hopp!
När vi hade bett tillsammans kände jag att för första gången på länge känns det som om jag ser en ände på öknen! Jag har fått hopp igen. Daniel sa att det nog beror på att vi har fått tillbaka våra kvällar och därmed ork - våra liv. Det ligger nog något i det.
Jag tror att Gud har satt igång med "operation rädda Frida". Två fantastiska kvinnogrupper på en vecka, underbar bön med min man, härliga andakter och en bibel som strålar av liv varje gång jag läser i den!
Allt började för några veckor sedan när jag åkte själv till Leksand och satt och sjöng för mig själv i bilen. Det hela blev till en bön - ett hjärtas rop. Och Vips! Så hade jag en sång. Jag kan ju inte sjunga in den så ni kan höra den, men texten blev så här:
Led mig Herre kär
Led mig Herre kär
På din väg
steg för steg
Låt ditt ljus skina klart
Jag behöver dig
Håll min hand, bär mig
I ditt ljus ser jag ljus
Tisdag 9/12
Det här med att inte göra sig några bekymmer för morgondagen som det står om i bibeln kan jag vara lite dålig på. Av någon anledning har jag blivit så trist att jag vill tänka ut allt som kan gå fel - för att undivka det. Då blir ju fokus på det negativa och på fruktan för allt som kan gå på tok. Mina tankar kretsar då kring det negativa och mina handlingar styrs utifrån problem istället för möjligheter. Hjälp mig Gud!!
Idag har jag handlat lite julklappar. Å vad roligt det är!!!!!!
Torsdag 11/12
Idag hade Elias Luciafirande på dagis. Han var en stjärngosse. En otroligt bedårande sådan. Han strålade ikapp med ljusen omkring honom och viftade lite tafatt med sin guldstjärna i takt med "sakta lucia". På dagis firar de utomhus så under detta nattlinne skulle overall och stövlar få plats och struten fick ha en bamsemössa som stack fram i pannan. Allt var så mysigt. Det var fullt med snö, lite mörkt och så sjunger barnen för full hals några julsånger. Hjälp, vad stor han är!!! Farmor kom och tittade också.
Efteråt tog Farmor hand om barnen en timme medan jag och Daniel inhandlade de sista julklapparna. Jag tror att det kommer bli jättebra! Det var mysigt att göra det tillsammans.
För övrigt fick Daniel en parkeringsbot på sin firmabil som jag fixade en annulering på PLUS att vi fick gratis parkering i en vecka till firmabilen. Man är väl sin fars dotter?!
Jag gjorde i ordning "en förälders böneplan" idag. Klistrade in lappar jag hade skrivit ut på datorn i en pingvinbok jag fått av mamma och pappa från deras resa till Antarktis. Jag hoppas kunna få in en vana att be enligt den.
Jag har haft en ovanligt produktiv dag - städat hela lägenheten - samtidigt som jag har bihåleinflammation.
Fredag 12/12
Jag har vid två trötta tillfällen (precis innan sovtåget avgår) bett Gud väcka mig så jag kan komma upp lite tidigare innan barnen vaknar och på så sätt få tid för mig själv - be och läsa bibeln och dricka te i lugn och ro. Båda gångerna har jag vaknat klockan FEM! Pigg, ovanligt pigg denna okristliga tid. Så... jag somnar om och vaknar en timme senare och ät jättetrött!! Och - så har sonen vaknat samtidigt. Det visste ju Gud - inte jag. Nästa gång ska jag gå upp även om klockan är fem, be, läsa bibeln, duscha och dricka te och om barnen inte vaknat ska jag gå och lägga mig igen och morna mig en stund. Var inte det smart?
fredag 5 december 2008
Uppdateringar
* Lovisa springer runt här hela dagarna och välter och häller ut allt hon kan komma på. Det är en illa rolig lek. Tydligen. Hon har avancerat en nivå i höjd nu och jag måste vara på min vakt hela tiden. Hennes favoritsysselsättning är att klättra upp på soffans ryggstöd och vidare upp på fönsterbrädan. Spännande.
* Elias dagis tycker att det är god pedagogik att låta barnen rita på stenciler med Pokémon.
* Elias dagis ska snart bjuda in till lussefirande. Så mina dagar består av trevliga små inslag där sonen går runt för sig själv och sjunger tipp, tapp, tippetippetipptapp. Och andra godbitar som pepparkaksgubbarna, tomten i ett hus vid skogens slut, bockarna bruse (vet inte om de ingår i lusserepertoaren), sakta lucia (observera uttalet) och andra musikaliska trevligheter. Om vi är väldigt ambitiösa kan det hända att mamman spelar piano till. Då gör Lovisa också det. Det är lite nyskapande jazz sådär.
* I övrigt har Eli en adventskalender med McQueen på som han ääääälskar att öppna varje morgon efter sedvanligt räknande till vilken dag i december man kommit till. Ska bli spännande att se hur det går efter tolv, vilket är den siffra han nu kan räkna till. Jag blir riktigt avundsjuk för chokladen luktar så gott!
* Lovisa har efter tragglande i femminutersmetoden funnit sig väl tillrätta och somnar nu utan några större bryderier och sover sedan hela natten. Helt plötsligt har mamman och pappan ett liv igen. Jag har dessutom till min förvåning upptäckt att det finns en pappa. Det var ett tag sedan jag såg honom... känns det som. Det var ju trevligt. Hej, hej!
Ja, det var lite uppdateringar. Återkommer med mer djuplodande saker... om några år.
KRAM
* Elias dagis tycker att det är god pedagogik att låta barnen rita på stenciler med Pokémon.
* Elias dagis ska snart bjuda in till lussefirande. Så mina dagar består av trevliga små inslag där sonen går runt för sig själv och sjunger tipp, tapp, tippetippetipptapp. Och andra godbitar som pepparkaksgubbarna, tomten i ett hus vid skogens slut, bockarna bruse (vet inte om de ingår i lusserepertoaren), sakta lucia (observera uttalet) och andra musikaliska trevligheter. Om vi är väldigt ambitiösa kan det hända att mamman spelar piano till. Då gör Lovisa också det. Det är lite nyskapande jazz sådär.
* I övrigt har Eli en adventskalender med McQueen på som han ääääälskar att öppna varje morgon efter sedvanligt räknande till vilken dag i december man kommit till. Ska bli spännande att se hur det går efter tolv, vilket är den siffra han nu kan räkna till. Jag blir riktigt avundsjuk för chokladen luktar så gott!
* Lovisa har efter tragglande i femminutersmetoden funnit sig väl tillrätta och somnar nu utan några större bryderier och sover sedan hela natten. Helt plötsligt har mamman och pappan ett liv igen. Jag har dessutom till min förvåning upptäckt att det finns en pappa. Det var ett tag sedan jag såg honom... känns det som. Det var ju trevligt. Hej, hej!
Ja, det var lite uppdateringar. Återkommer med mer djuplodande saker... om några år.
KRAM
tisdag 11 november 2008
resultat halvägs
Jag har druckit soppor i tre veckor. Två veckor i sträck, två veckors uppehåll och nu en vecka av soppor - återstår en till innan jag får äta och tugga igen.
Hittills:
-9 cm runt midjan
-10 kg
BMI:Numera överviktig!!!!! Till skillnad mot fet.
Då vet ni!
Det är en lång väg kvar. Men vägen hit har varit rätt angenäm.
Hittills:
-9 cm runt midjan
-10 kg
BMI:Numera överviktig!!!!! Till skillnad mot fet.
Då vet ni!
Det är en lång väg kvar. Men vägen hit har varit rätt angenäm.
måndag 3 november 2008
det fula gula huset
Det var en gång ett hus ibland många andra hus. Huset såg inte mycket ut om man endast dömde utifrån det yttre. Det var rentav fult. Smutsigt gult.
Så en dag kom en liten familj resandes från annan ort. De hade rest länge och var trötta och hälsan var inte den bästa. Det var mörkt, kallt och halt. Om bara två dagar var det jul. Familjen hade en pappa som tyckte om att läsa tabeller och en mamma som tyckte om att läsa böcker. Det fanns två telningar också, ljuvliga sådana. Den ena mindre än den andra och den andra lockligare än den ena. Här skulle deras hemvist bliva och förbli för en framtid - ingen visste hur länge. Hur skulle det bli? Begynnelsen var ringa och svår. Men för det blev de rikligen kompenserade av de som såg om det fula gula huset. Efter några brev.
Familjen trivdes bra i sitt nya, fula hus. Det var tackochlov inte så fult på insidan. Mamman brukade tänka att det var ungefär som med sin nästa. Insidan är oftast mycket vackrare än ytskiktet. Om någon tog sig tid att hälsa på den lilla familjen skulle de snart märka att mamman sjöng och ibland även visslade för att hon var lycklig. Hon trivdes. Hon ägnade tid åt att försköna husets yttre genom att hänga upp gardiner i rummen - de syntes ju även utifrån. Pappan pustade ut över den börda som inte längre fanns på hans axlar - att varje månad, i synnerhet över den kalla årstiden, fylla det gamla husets hjärta med små spånpluttar kallade Pelle. Ts.
Snart gick livet sin gilla gång. Barnen växte. Det gjorde även mamman och pappan och möjligtvis växte inte den minsta så som hon borde gjort. Hon hade tydligen en mage som inte kom överens med mejeriprodukter. Till slut blev mamman mindre och den minsta något större. Alla var glada.
Nu var inte den lilla familjen ensamma om att bo i det fula huset. Här bodde många andra -familjer, par, studenter, ensamstående. Inunder familjen bodde ett par. Det visste inte mamman första gången hon hälsade på dem. De var nämligen av samma sort. Något mamman inte var så van vid. Ovanför den lilla familjen bodde tre glada studenter. Ibland var de väldigt glada, vilket genljöd ned till den lilla familjen på dygnets alla timmar. Ibland gjorde studenternas glädje att familjens glädje flög sin kos. Allra helst som glädjen ibland fick sitt uttryck när familjen helst ville sova. I ett annat hem i det fula huset bodde en parant drottning från Saba. Hon var populär. Mycket. Bland många prinsar som gjorde sitt bästa för att röva bort henne och fria varje kväll. Hon kom dock tillbaka efter någon halvtimme och lät sina smattrande klackar ljuda genom trappuppgången. Upp och ned, in och ut i olika prinsars bilar. Hon måste vara väldigt vacker. Mittemot den lilla familjen bodde en annan liten familj. Det var så trevligt med en telning i samma ålder. Vid närmare anblick såg man att den andra familjen var rätt så trasig i sömmarna - de hotade att spricka. Inte minst när mamman i den andra lilla familjen helt plötsligt började bli fet. Nu pratade mammorna ofta med varandra och den andra mamman blev efter ett tag och vid närmare eftertanke rätt så nöjd med att bli fetare och fetare. Ett tag tänkte hon ta en drastisk bantningskur, men mamman i den lilla familjen som nyss flyttat in, försäkrade henne om att det går att bli smal om man bara blir riktigt fet först i tre kvartal eller så. Nu har den andra familjen mittemot snart två telningar. Mamman är väldigt fet. Och vacker. Hon strålar. Sömmarna knakar fortfarande. Kanske kan de hitta en bra skräddare som kan laga med björntråd. Sådana lagningar kommer alltid att synas. men oj vad starkt tyget blir.
Det var spännande i det gula fula huset. Ibland kom det polisbilar, ibland ambulanser. Nästan varje dag fanns det något spännande att titta på. Det var familjen inte van vid. Ibland åkte en traktor förbi deras gamla hus, men polisbilar var roligare.
Den lilla familjen förstod att de nog inte flyttat till det lilla fula gula huset av en slump. De behövdes. Och det är trevligt att vara behövd.
Så en dag kom en liten familj resandes från annan ort. De hade rest länge och var trötta och hälsan var inte den bästa. Det var mörkt, kallt och halt. Om bara två dagar var det jul. Familjen hade en pappa som tyckte om att läsa tabeller och en mamma som tyckte om att läsa böcker. Det fanns två telningar också, ljuvliga sådana. Den ena mindre än den andra och den andra lockligare än den ena. Här skulle deras hemvist bliva och förbli för en framtid - ingen visste hur länge. Hur skulle det bli? Begynnelsen var ringa och svår. Men för det blev de rikligen kompenserade av de som såg om det fula gula huset. Efter några brev.
Familjen trivdes bra i sitt nya, fula hus. Det var tackochlov inte så fult på insidan. Mamman brukade tänka att det var ungefär som med sin nästa. Insidan är oftast mycket vackrare än ytskiktet. Om någon tog sig tid att hälsa på den lilla familjen skulle de snart märka att mamman sjöng och ibland även visslade för att hon var lycklig. Hon trivdes. Hon ägnade tid åt att försköna husets yttre genom att hänga upp gardiner i rummen - de syntes ju även utifrån. Pappan pustade ut över den börda som inte längre fanns på hans axlar - att varje månad, i synnerhet över den kalla årstiden, fylla det gamla husets hjärta med små spånpluttar kallade Pelle. Ts.
Snart gick livet sin gilla gång. Barnen växte. Det gjorde även mamman och pappan och möjligtvis växte inte den minsta så som hon borde gjort. Hon hade tydligen en mage som inte kom överens med mejeriprodukter. Till slut blev mamman mindre och den minsta något större. Alla var glada.
Nu var inte den lilla familjen ensamma om att bo i det fula huset. Här bodde många andra -familjer, par, studenter, ensamstående. Inunder familjen bodde ett par. Det visste inte mamman första gången hon hälsade på dem. De var nämligen av samma sort. Något mamman inte var så van vid. Ovanför den lilla familjen bodde tre glada studenter. Ibland var de väldigt glada, vilket genljöd ned till den lilla familjen på dygnets alla timmar. Ibland gjorde studenternas glädje att familjens glädje flög sin kos. Allra helst som glädjen ibland fick sitt uttryck när familjen helst ville sova. I ett annat hem i det fula huset bodde en parant drottning från Saba. Hon var populär. Mycket. Bland många prinsar som gjorde sitt bästa för att röva bort henne och fria varje kväll. Hon kom dock tillbaka efter någon halvtimme och lät sina smattrande klackar ljuda genom trappuppgången. Upp och ned, in och ut i olika prinsars bilar. Hon måste vara väldigt vacker. Mittemot den lilla familjen bodde en annan liten familj. Det var så trevligt med en telning i samma ålder. Vid närmare anblick såg man att den andra familjen var rätt så trasig i sömmarna - de hotade att spricka. Inte minst när mamman i den andra lilla familjen helt plötsligt började bli fet. Nu pratade mammorna ofta med varandra och den andra mamman blev efter ett tag och vid närmare eftertanke rätt så nöjd med att bli fetare och fetare. Ett tag tänkte hon ta en drastisk bantningskur, men mamman i den lilla familjen som nyss flyttat in, försäkrade henne om att det går att bli smal om man bara blir riktigt fet först i tre kvartal eller så. Nu har den andra familjen mittemot snart två telningar. Mamman är väldigt fet. Och vacker. Hon strålar. Sömmarna knakar fortfarande. Kanske kan de hitta en bra skräddare som kan laga med björntråd. Sådana lagningar kommer alltid att synas. men oj vad starkt tyget blir.
Det var spännande i det gula fula huset. Ibland kom det polisbilar, ibland ambulanser. Nästan varje dag fanns det något spännande att titta på. Det var familjen inte van vid. Ibland åkte en traktor förbi deras gamla hus, men polisbilar var roligare.
Den lilla familjen förstod att de nog inte flyttat till det lilla fula gula huset av en slump. De behövdes. Och det är trevligt att vara behövd.
103
Det här är tydligen mitt 103:e blogginlägg. Då vet ni.
Jag ville bara omtala att det idag är mycket bättre. Kanske inte med hälsan, men med modet. (Ska till doktorn med Lovis kl 15, Elias fick ingen tid idag.) Modet är viktigast. Vi som spenderade mycket tid i Uppsala på 90-talet vet att pastor Ulf så gott som varje söndag frågade "Är ni vid gott mod?". Jag var tonåring och tyckte mest att det var ett evigt tjatande. Nu är jag mor i yngre medelåldern och fattar poängen. Det är så dags nu.
Andra återkommande inslag var "Av hela mitt hjärta" och "Tack, tack Jesus". Vet inte om det berodde på dålig fantasi, osäkerhet hos lovsångsledaren eller att det verkligen var just de sångerna som skulle sjungas söndag efter söndag. Osäkerheten - vet man att pastorn gillat sångvalet en söndag finns ju chansen att han ska gilla det nästa - förutsatt att man tar samma. Vid den här tiden predikades lovsångarnas tjänst som "att förbereda folket för predikan" snarare än något som i sig självt var oerhört viktigt - att komma inför tronen och stanna där - inte hasta vidare till nästa moment - oftast pålysningar, offer och predikan. Så är det inte nu. Åtminstone uppfattar jag det inte så. Lovsången, tillbedjan, har breddats, fördjupats och utvecklats. Sist jag var i Uppsala rann tårarna nedför mina kinder under lovsången. Kanske inte bara för att lovsången var så underbar - det var rätt underbart att prisa Gud ensam, utan pockande barn och framförallt underbart att prisa Gud med så många andra. Himmelskt.
I övrigt (1) kan jag berätta att tentamen bestod av tre texter som skulle analyseras: en ledare från Svenska Brukshundsklubben, Bushs tal efter den 11 september samt ett avsnitt ur Horatius Ars Poetica, det sistnämnda på Hexameter. Det ni.
I övrigt (2) har jag idag lyckats städa mitt kök. Jag ser återigen vårt häftiga golv - det svart- och vitrutiga som lyckas få mig på gott humör så gott som dagligen. Innan doldes det effektivt av kvarglömda avkrypta sockor, grytlock, matrester, leksaksborrmaskiner, plastburkar, hushållspapper och annat möjligt och omöjligt som inte upphör att förvåna en vid städning. Var kommer allt ifrån?
Jag anser att städning är det tacksammaste och otacksammaste man kan ägna sig åt. Tacksamt för att det blir så fint - man blir lycklig i hjärteroten och njuter över renligheten. Jag blir för övrigt lycklig bara för att jag har presterat ett städat rum. Det är en bedrift. Otacksamt för att det aldrig varar mer än högst en timme. Det är hårt för en sådan slarvig människa som jag. Frågan "Tar det här aldrig slut?" återkommer med allt tätare intervall. Jag inser självklart att det inte kommer ta slut. Men stökintensiviteten kanske sjunker något i takt med att barnen växer upp (och jag med). Man kan ju alltid hoppas. Man ska ju alltid hoppas. Man lever på hoppet. Tro, hopp och kärlek. Eviga företeelser.
med hopp om en ljusare framtid!
Idag kommer jag njuta av den här dagen!!!
Frida
Jag ville bara omtala att det idag är mycket bättre. Kanske inte med hälsan, men med modet. (Ska till doktorn med Lovis kl 15, Elias fick ingen tid idag.) Modet är viktigast. Vi som spenderade mycket tid i Uppsala på 90-talet vet att pastor Ulf så gott som varje söndag frågade "Är ni vid gott mod?". Jag var tonåring och tyckte mest att det var ett evigt tjatande. Nu är jag mor i yngre medelåldern och fattar poängen. Det är så dags nu.
Andra återkommande inslag var "Av hela mitt hjärta" och "Tack, tack Jesus". Vet inte om det berodde på dålig fantasi, osäkerhet hos lovsångsledaren eller att det verkligen var just de sångerna som skulle sjungas söndag efter söndag. Osäkerheten - vet man att pastorn gillat sångvalet en söndag finns ju chansen att han ska gilla det nästa - förutsatt att man tar samma. Vid den här tiden predikades lovsångarnas tjänst som "att förbereda folket för predikan" snarare än något som i sig självt var oerhört viktigt - att komma inför tronen och stanna där - inte hasta vidare till nästa moment - oftast pålysningar, offer och predikan. Så är det inte nu. Åtminstone uppfattar jag det inte så. Lovsången, tillbedjan, har breddats, fördjupats och utvecklats. Sist jag var i Uppsala rann tårarna nedför mina kinder under lovsången. Kanske inte bara för att lovsången var så underbar - det var rätt underbart att prisa Gud ensam, utan pockande barn och framförallt underbart att prisa Gud med så många andra. Himmelskt.
I övrigt (1) kan jag berätta att tentamen bestod av tre texter som skulle analyseras: en ledare från Svenska Brukshundsklubben, Bushs tal efter den 11 september samt ett avsnitt ur Horatius Ars Poetica, det sistnämnda på Hexameter. Det ni.
I övrigt (2) har jag idag lyckats städa mitt kök. Jag ser återigen vårt häftiga golv - det svart- och vitrutiga som lyckas få mig på gott humör så gott som dagligen. Innan doldes det effektivt av kvarglömda avkrypta sockor, grytlock, matrester, leksaksborrmaskiner, plastburkar, hushållspapper och annat möjligt och omöjligt som inte upphör att förvåna en vid städning. Var kommer allt ifrån?
Jag anser att städning är det tacksammaste och otacksammaste man kan ägna sig åt. Tacksamt för att det blir så fint - man blir lycklig i hjärteroten och njuter över renligheten. Jag blir för övrigt lycklig bara för att jag har presterat ett städat rum. Det är en bedrift. Otacksamt för att det aldrig varar mer än högst en timme. Det är hårt för en sådan slarvig människa som jag. Frågan "Tar det här aldrig slut?" återkommer med allt tätare intervall. Jag inser självklart att det inte kommer ta slut. Men stökintensiviteten kanske sjunker något i takt med att barnen växer upp (och jag med). Man kan ju alltid hoppas. Man ska ju alltid hoppas. Man lever på hoppet. Tro, hopp och kärlek. Eviga företeelser.
med hopp om en ljusare framtid!
Idag kommer jag njuta av den här dagen!!!
Frida
söndag 2 november 2008
Som luften ur en ballong
Mina barn - glada men sjuka Idag har jag skrivit tentamen i stilistik. Tentan tog 6 timmar. Jag hann inte ens gå på toaletten. Än mindre läsa igenom de 12 sidor jag hann skriva på datorn. Ska bli spännande att se vad det blev för betyg. Anyhow. Total urladdning.
Jag efterfrågar batteriladdare för föräldrar med småbarn.
I morgon börjar nästa kurs. Den här gången specialpedagogik om funktionshinder på heltid. just nu förstår jag inte hur jag ska orka. Men det är roligt. Det är intressant. Det är fantastiskt att märka att man har några få hjärnceller kvar. Men märk väl - de är färre och långsammare. Jag är avundsjuk på er karlar som slipper dessa hormonchocker och hjärcellsförluster. Till och med Krister Renard håller med mig om att man nog blir lite långsammare i skallen om man väntar och föder barn och inte samtidigt gymnastiserar de grå. Det är det jag håller på med nu.
Jag är bara så otroligt otränad.
Hälsan tiger still. Jag är frisk. Ganska. Har luftrörskatarr och begynnande bihåleinflammation, men betecknar mig inte som sjuk. Jag står på benen. Maken är förkyld. Lovisa är så sjuk att man får ont i hjärtat av att titta på henne. Hennes ögoninflammation gör att hon ser ännu sjukare ut. Elias som precis återhämtat sig efter förkylning, förkylningsastma, maginfluensa, förkylning och öroninflammation (dock blev han aldrig av med hostan och snoret) har idag feber. Igen. Så i morgon blir det till att ringa vårdcentralen. Jag tror inte att man ska vara sjuk i fyra veckor, sedan återhämta sig lite för att sedan få feber igen.
JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ SJUKDOM!!!
Men jag är i alla fall tacksam över att tentan är över och därmed tentaplugget för den här gången. Nu dröjer det åtminstone en vecka innan nästa prestation ska bedömas. Hoppas att vi hunnit bli friska tills dess.
Jag är varm förespråkare av barnaskaffande. Men som min mamma skulle ha sagt "det sa prästen ingenting om den där gången". Vad menar jag? Jo, jag hade faktiskt inte ens min vildaste fantasi (och den är vild, jag försäkrar) kunnat föreställa sig hur det kan bli när alla i familjen blir sjuka samtidigt, eller i omgångar, och all sömn raderas totalt. Tur att barnen blir större. Immunförsvaret blir starkare. Kanske kan man få sova om några år.
Jag efterfrågar batteriladdare för föräldrar med småbarn.
I morgon börjar nästa kurs. Den här gången specialpedagogik om funktionshinder på heltid. just nu förstår jag inte hur jag ska orka. Men det är roligt. Det är intressant. Det är fantastiskt att märka att man har några få hjärnceller kvar. Men märk väl - de är färre och långsammare. Jag är avundsjuk på er karlar som slipper dessa hormonchocker och hjärcellsförluster. Till och med Krister Renard håller med mig om att man nog blir lite långsammare i skallen om man väntar och föder barn och inte samtidigt gymnastiserar de grå. Det är det jag håller på med nu.
Jag är bara så otroligt otränad.
Hälsan tiger still. Jag är frisk. Ganska. Har luftrörskatarr och begynnande bihåleinflammation, men betecknar mig inte som sjuk. Jag står på benen. Maken är förkyld. Lovisa är så sjuk att man får ont i hjärtat av att titta på henne. Hennes ögoninflammation gör att hon ser ännu sjukare ut. Elias som precis återhämtat sig efter förkylning, förkylningsastma, maginfluensa, förkylning och öroninflammation (dock blev han aldrig av med hostan och snoret) har idag feber. Igen. Så i morgon blir det till att ringa vårdcentralen. Jag tror inte att man ska vara sjuk i fyra veckor, sedan återhämta sig lite för att sedan få feber igen.
JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ SJUKDOM!!!
Men jag är i alla fall tacksam över att tentan är över och därmed tentaplugget för den här gången. Nu dröjer det åtminstone en vecka innan nästa prestation ska bedömas. Hoppas att vi hunnit bli friska tills dess.
Jag är varm förespråkare av barnaskaffande. Men som min mamma skulle ha sagt "det sa prästen ingenting om den där gången". Vad menar jag? Jo, jag hade faktiskt inte ens min vildaste fantasi (och den är vild, jag försäkrar) kunnat föreställa sig hur det kan bli när alla i familjen blir sjuka samtidigt, eller i omgångar, och all sömn raderas totalt. Tur att barnen blir större. Immunförsvaret blir starkare. Kanske kan man få sova om några år.
måndag 20 oktober 2008
Idag
Idag är idag, igår är igår, imorgon är i morgon, i år är i år.
Men här har du din morgondag, en present till dig från jag.
Gör nånting av den medan du kan, för i morgon har den blivit igår.
Hur logisk är det där egentligen? Hur kan morgondagen i morgon bli igår? *snurrig*
Här har sjukdomarna bokstavligen avlöst varandra och spritt sig elakartat mellan familjens medlemmar.
Min syster efterfrågade en uppdatering och ville veta hur min dotters ettårkalas gick. Dottern fyllde år 4:e oktober. Då flyttade makens mormor så då blev det inget kalas. Veckan efter låg vi i magsjuka. Veckan efter det hade sonen öroninflammation. Det är idag det.
Det är tre veckor sedan hon blev ett och hon har ännu inte blivit firad *snyft*. Hon har ju ingen aning. Men det har jag. Och jag har sonens megaettårskalas i färskt minne...
För nåt år sedan sa min svägerska att jag skulle bara vänta och se vad skönt det blir när barnen växer upp. Den ständiga tröttheten försvinner och man orkar faktiskt göra något.
Då förstod jag inte vad hon menade. Elias var från 12 månaders ålder som en klocka som somnade själv i egen säng vid 19 och sov i 12 timmar i sträck (krävde hårt jobb, men gav fantastisk utdelning). Det har han fortsatt med, förutom när han är sjuk. Vilket han har varit ända sedan han började på dagis i slutet av augusti. Hursomhaver då förstod jag som sagt inte vad hon talade om, jag kände mig inte alls trött. Men nu. Idag. Med två barn som hela tiden är sjuka, varav den ena absolut måste bäras i timmar för att kunna somna eller somna om - jag hajjar. Jag är så desperat efter sömn att jag skär bort allt socialt liv för att få sova. Jag orkar inte umgås, inte surfa, inte vara i kyrkan. Jag får ju aldrig sova.
All vaken tid går åt det mest basala - laga mat, byta blöja, och söva barn, trösta ledsna ungar, snyta snoriga näsor, medicinera astmaväsande lungor, åka in och ut till akuten när de astmaväsiga lungorna hotar att inte släppa in någon luft alls och sätta på en kristvätt då och då, diska en maskin endast när det inte finns någon tallrik att äta på. I övrigt pluggar jag all tid jag bara kan. Jag har nämligen tenta i stilistik snart. Det är jättekul. Men samtidigt skriver jag en utvärderande studie på en massa åtgärdsprogram. Den måste vara klar nu om nån dag, annars får jag inte läsa nästa kurs.
Klagar jag? Nejdå. Det är bara dagens sanning. Så här är det att ha barn. När det går bra och alla är friska och glada är det det mest underbara som finns. Heaven. När alla är sjuka (inklusive mamman och pappan) och ingen får sova och inget hinns eller orkas med, då är det inte lika underbart. Då är det jobbigt. Men vem sa att livet skulle vara en dans på rosor?
Gud är med mig även om solen skiner eller molnen täcker den blå himlen och regntunga skyar skymmer min horisont. Tack och lov för det.
Nån som vet vad jag talar om?
Har ni sett det där programmet "Hål i väggen". Det kommer en vägg med ett hål i framrusande mot tävlande galningar i skinande trikåer som måste anpassa kroppen i en absurd ställning för att inte fösas ned av väggen ned i vatten. Jag känner mig ungefär så. Väggen rusar emot mig, jag kan inte se vilken absurd ställning jag måste inta med min trötta kropp för att komma igenom på andra sidan. Snart kanske jag ligger i en kall plaskpöl och undrar vad som hände.
Kommer jag krascha in i väggen, eller kommer det visa sig vara en "spökvägg" som man kan sjunka in i och komma ut på andra sidan, med håret i ordning, nytvättat, med rena strukna kläder, lagad mat och bäddade sängar och avklarade tentor och förhoppningsvis glada och friska barn? Om nån vecka vet jag.
kram!
Snart är jag glad och pigg igen. Jag vet inte när bara! PUSS
Men här har du din morgondag, en present till dig från jag.
Gör nånting av den medan du kan, för i morgon har den blivit igår.
Hur logisk är det där egentligen? Hur kan morgondagen i morgon bli igår? *snurrig*
Här har sjukdomarna bokstavligen avlöst varandra och spritt sig elakartat mellan familjens medlemmar.
Min syster efterfrågade en uppdatering och ville veta hur min dotters ettårkalas gick. Dottern fyllde år 4:e oktober. Då flyttade makens mormor så då blev det inget kalas. Veckan efter låg vi i magsjuka. Veckan efter det hade sonen öroninflammation. Det är idag det.
Det är tre veckor sedan hon blev ett och hon har ännu inte blivit firad *snyft*. Hon har ju ingen aning. Men det har jag. Och jag har sonens megaettårskalas i färskt minne...
För nåt år sedan sa min svägerska att jag skulle bara vänta och se vad skönt det blir när barnen växer upp. Den ständiga tröttheten försvinner och man orkar faktiskt göra något.
Då förstod jag inte vad hon menade. Elias var från 12 månaders ålder som en klocka som somnade själv i egen säng vid 19 och sov i 12 timmar i sträck (krävde hårt jobb, men gav fantastisk utdelning). Det har han fortsatt med, förutom när han är sjuk. Vilket han har varit ända sedan han började på dagis i slutet av augusti. Hursomhaver då förstod jag som sagt inte vad hon talade om, jag kände mig inte alls trött. Men nu. Idag. Med två barn som hela tiden är sjuka, varav den ena absolut måste bäras i timmar för att kunna somna eller somna om - jag hajjar. Jag är så desperat efter sömn att jag skär bort allt socialt liv för att få sova. Jag orkar inte umgås, inte surfa, inte vara i kyrkan. Jag får ju aldrig sova.
All vaken tid går åt det mest basala - laga mat, byta blöja, och söva barn, trösta ledsna ungar, snyta snoriga näsor, medicinera astmaväsande lungor, åka in och ut till akuten när de astmaväsiga lungorna hotar att inte släppa in någon luft alls och sätta på en kristvätt då och då, diska en maskin endast när det inte finns någon tallrik att äta på. I övrigt pluggar jag all tid jag bara kan. Jag har nämligen tenta i stilistik snart. Det är jättekul. Men samtidigt skriver jag en utvärderande studie på en massa åtgärdsprogram. Den måste vara klar nu om nån dag, annars får jag inte läsa nästa kurs.
Klagar jag? Nejdå. Det är bara dagens sanning. Så här är det att ha barn. När det går bra och alla är friska och glada är det det mest underbara som finns. Heaven. När alla är sjuka (inklusive mamman och pappan) och ingen får sova och inget hinns eller orkas med, då är det inte lika underbart. Då är det jobbigt. Men vem sa att livet skulle vara en dans på rosor?
Gud är med mig även om solen skiner eller molnen täcker den blå himlen och regntunga skyar skymmer min horisont. Tack och lov för det.
Nån som vet vad jag talar om?
Har ni sett det där programmet "Hål i väggen". Det kommer en vägg med ett hål i framrusande mot tävlande galningar i skinande trikåer som måste anpassa kroppen i en absurd ställning för att inte fösas ned av väggen ned i vatten. Jag känner mig ungefär så. Väggen rusar emot mig, jag kan inte se vilken absurd ställning jag måste inta med min trötta kropp för att komma igenom på andra sidan. Snart kanske jag ligger i en kall plaskpöl och undrar vad som hände.
Kommer jag krascha in i väggen, eller kommer det visa sig vara en "spökvägg" som man kan sjunka in i och komma ut på andra sidan, med håret i ordning, nytvättat, med rena strukna kläder, lagad mat och bäddade sängar och avklarade tentor och förhoppningsvis glada och friska barn? Om nån vecka vet jag.
kram!
Snart är jag glad och pigg igen. Jag vet inte när bara! PUSS
onsdag 17 september 2008
Ordförråd
Elias överraskar mig ideligen med nya spännande uttryck. Å andra sidan är det också förvånande när han visar att han inte förstår det ord eller uttryck jag just använt. Han är verkligen intresserad av ord den grabben! Efter att han har börjat på dagis har han kommit hem och invigt oss i än mer nya uttryck, vissa mer rumsrena än andra.
Lovisa är nu 11 månader och tillkännagav glatt ett nytt ord häromdagen: tatto! Dvs traktor. Hon är så lik sin bror.I övrigt pratar hon mest hela tiden. Andra ord är tex mma (mamma), mma (hemma), titta, tatt (tack), tittö (tittut), mööö (ett väldigt argt kossamu), hihihi (hästgnägg) och haddå (hejdå).
Jaja, tänker mina trogna läsare, barn snackar väl jämt.. Men det är så gulligt kära ni... Och kommunikationen blir helt annan. Det är rätt så roligt att se att Lovisas första ord är precis desamma som Elias. Och ungefär vid samma tid.
Kram på er
Lovisa är nu 11 månader och tillkännagav glatt ett nytt ord häromdagen: tatto! Dvs traktor. Hon är så lik sin bror.I övrigt pratar hon mest hela tiden. Andra ord är tex mma (mamma), mma (hemma), titta, tatt (tack), tittö (tittut), mööö (ett väldigt argt kossamu), hihihi (hästgnägg) och haddå (hejdå).
Jaja, tänker mina trogna läsare, barn snackar väl jämt.. Men det är så gulligt kära ni... Och kommunikationen blir helt annan. Det är rätt så roligt att se att Lovisas första ord är precis desamma som Elias. Och ungefär vid samma tid.
Kram på er
måndag 15 september 2008
poliser utanför mitt fönster - i massor
I fredags kväll satt jag framför datorn och tittade på nyaste "Stolthet och fördom" (som till min förvåning är så bra - trots att jag är helt stormförälskad i den första femtimmarsserien). Ja, det var inget olagligt - hederligt köpt dvd från Willys, men jag fick titta vid datorn för maken satt vid tv:n och lekte med sitt nya xbox. Låter ju inte klokt egentligen. Jodå, vi är lyckligt gifta.
Så suddenly hör jag sirener och ser blinkande blåljus utanför. Nu hör det inte till ovanligheten att poliser rör sig i området. Jag törs knapp fundera på varför. Däremot hör det till ovanligheten att det är fem polisbilar som samtidigt parkerar - utanför mitt fönster. Klockan var inte alltför mycket - 20.30. Nu blev Keira lämnad åt sitt öde en bra stund för vi människor är nyfikna till naturen. Strax efteråt kommer en liten tjej gåendes med en kvinnlig polis vid armen (tvärtom var det nog), barfota och snubblandes fram. Hon kan knappt gå och strax faller hon ihop och kan inte resa sig. Brevid de två går två tjejer till som hjälper polisen att bära in flickan i en polisbil. De slänger en jacka över hennes huvud. Ytterligare några minuter senare kommer det en kvinna i slöja som - när hon ser folksamlingen som samlats vid polisbilarna - döljer sitt ansikte. Folk av alla de slag står utanför mitt fönster och gestikulerar och pratar upprört om det som h änt - på främmande språk så jag fattar ingenting. Till sist kommer en polis med en jätteschäfer och efter honom kommer tre poliser med skottsäkra västar och en man av asiatiskt ursprung (helt oviktigt var han kommer ifrån, men jag har aldrig sett honom förut) i handbojor. Han döljer inte sitt ansikte och verkar inte det minsta intresserad av att göra det heller. Poliserna står kvar ett tag, medan två av bilarna - de med folk i ger sig iväg.
Jag har inte en aning om vad det handlade om och jag har inte träffat någon granne att fråga.
Några dagar innan berättade grannarna ovanför - de som festar ofta och gärna - att de blivit väckta av polisen som en morgon bankat på dörren "det är polisen" och letat efter någon Hassan.
NU finns det några alternativ till dessa fem polisbilar. Några är så otrevliga att de tänker jag itne nämna, och ett annat är att de säkte efter gömda flyktingar (inte ovanligt här tydligen).
Man kan inte låta bli att bli lite omskakad. Inte rädd, inte orolig, men omskakad. Jag och min man är eniga om att det är nog bra att vi bor här. Vi behövs liksom....
Här är vad som hände (saxat från dalarnas tidningars hemsida):
Jag vet vilka flickorna är.
Flera polisbilar kallades till bostadsområdet Norslund när männen greps under fredagskvällen.
Tre män greps vid 20-tiden under fredagskvällen misstänkta för grov fridskränkning. Brottet ska ha skett mot två 16-åriga flickor som nu omhändertagits av polisen.
Männen, som är i 50-, 30- och 20-årsåldern, är släkt med flickorna.
De två 16-åringarna ska inte ha fått några allvarliga skador.
Så suddenly hör jag sirener och ser blinkande blåljus utanför. Nu hör det inte till ovanligheten att poliser rör sig i området. Jag törs knapp fundera på varför. Däremot hör det till ovanligheten att det är fem polisbilar som samtidigt parkerar - utanför mitt fönster. Klockan var inte alltför mycket - 20.30. Nu blev Keira lämnad åt sitt öde en bra stund för vi människor är nyfikna till naturen. Strax efteråt kommer en liten tjej gåendes med en kvinnlig polis vid armen (tvärtom var det nog), barfota och snubblandes fram. Hon kan knappt gå och strax faller hon ihop och kan inte resa sig. Brevid de två går två tjejer till som hjälper polisen att bära in flickan i en polisbil. De slänger en jacka över hennes huvud. Ytterligare några minuter senare kommer det en kvinna i slöja som - när hon ser folksamlingen som samlats vid polisbilarna - döljer sitt ansikte. Folk av alla de slag står utanför mitt fönster och gestikulerar och pratar upprört om det som h änt - på främmande språk så jag fattar ingenting. Till sist kommer en polis med en jätteschäfer och efter honom kommer tre poliser med skottsäkra västar och en man av asiatiskt ursprung (helt oviktigt var han kommer ifrån, men jag har aldrig sett honom förut) i handbojor. Han döljer inte sitt ansikte och verkar inte det minsta intresserad av att göra det heller. Poliserna står kvar ett tag, medan två av bilarna - de med folk i ger sig iväg.
Jag har inte en aning om vad det handlade om och jag har inte träffat någon granne att fråga.
Några dagar innan berättade grannarna ovanför - de som festar ofta och gärna - att de blivit väckta av polisen som en morgon bankat på dörren "det är polisen" och letat efter någon Hassan.
NU finns det några alternativ till dessa fem polisbilar. Några är så otrevliga att de tänker jag itne nämna, och ett annat är att de säkte efter gömda flyktingar (inte ovanligt här tydligen).
Man kan inte låta bli att bli lite omskakad. Inte rädd, inte orolig, men omskakad. Jag och min man är eniga om att det är nog bra att vi bor här. Vi behövs liksom....
Här är vad som hände (saxat från dalarnas tidningars hemsida):
Jag vet vilka flickorna är.
Flera polisbilar kallades till bostadsområdet Norslund när männen greps under fredagskvällen.
Tre män greps vid 20-tiden under fredagskvällen misstänkta för grov fridskränkning. Brottet ska ha skett mot två 16-åriga flickor som nu omhändertagits av polisen.
Männen, som är i 50-, 30- och 20-årsåldern, är släkt med flickorna.
De två 16-åringarna ska inte ha fått några allvarliga skador.
tisdag 9 september 2008
inspirerad av andra
Jag är så imponerad. Tänk att det finns människor som...
...är så givmilda. Vi har flera gånger fått kassar - massor, kartonger med barnkläder, sommar-, vinter, fin-, dagiskläder och pyamaser och ja allt! Det här har sparat så mycket pengar åt oss, så det är inte klokt!! Det här är en ljuvlig familj med fem barn som vi bara stormgillar! Härliga kläder är det också! Man blir bra varm i hjärtat. Av andra har vi fått möbler, tavlor, leksaker, diskmaskin, micro, tv, dator.... Gud är god som välsignar en med sådana vänner och släktingar. Må Gud välsigna dem rikligen tillbaka!!!!!
...har fem barn, varav det minsta nyfött och så har de ändå så fint och städat hemma - jämt! Det imponerar storligen på mig. Härom dagen blev jag inbjuden till en granne från Libanon. Jag blev både glad och nyfiken. Jag undrade om de var muslimer eller kristna och så undrade jag hur deras kaffe skulle smaka :-) Så fort jag klev över tröskeln möttes jag av en fin tavla där det stod "God bless our home".
Jag måste härmed erkänna att jag tidigare tyckt att dessa skyltar och klistermärken och dylikt ibland är lite löjliga - too much liksom. Men nu talar en omvänd. När jag läste de orden var det som om denna "blessing" slog emot mig. Ribban var satt liksom. "Här talar vi om redan vid tröskeln att vi tror och tror mycket!" Vid sidan om dörren hängde ett stort krucifix och väggarna hade fler härliga skyltar med bibelord och annat. Jag blev ju så klart glad över att de var troende - härliga katoliker, ortodoxa. Jag bestämde mig genast för att så fort jag kom hem skulle jag tillverka något dylikt. Jag blev nästan lite sorgsen över att vi inte hade någon sådan proklamation. Jag ville genast måla stora vinröda bokstäver längs taklisten med samma uttryck "God bless our home". Jag har inte frågat maken än dock ;-) Kanhända måste planen ändras.
Härefter avlöste intrycken varandra. Vackra möbler, intet dammkorn, ordning och reda på ytterkläder, leksaker, böcker, köksgrejer.... Jag var förstummad. Av vaddå, undrar ni. Nu tänker ni att det verkar som om jag aldrig varit i ett ordningsamt hem... Men det bara slog mig. Jag har två små barn och jättemycket tid att disponera som jag själv vill. Hon har fem barn varav den minsta nyfödd och hon har ingen tid alls. Hon gör aaaalllllllllt hemma. Min man tar åtminstone ut soporna :-) (Han gör myyyycket mer än så) Och ändå, så fint, sån höghet, sån kärlek till sitt hem och sin familj. Sådan tacksamhet över vad de hade och därmed tog de hand om det också.
Kontrasten var smärtsam när jag kom hem. Jag kavlade faktiskt omedelbart upp armarna och satte fart. I nästan tre timmar städade jag oavbrutet så att svetten lackade. Och sedan kunde jag titta ut över en skinande, sorterad, väldoftande och välkomnande hall, ett dammfritt, vädrat och renbäddat sovrum och ett vardagsrum med skakade kuddar, dammsugen soffa (bakom och induner) och inte en pryl framme. Gästtoan sken i kapp den också. Kvar att städa var köket och kontoret samt tvättstugan. Men nu var jag helt slut.... Men vad bra det kändes. Tyvärr hann jag inte måla den där "Godblessourhome-tavlan" den kvällen, men jag hann i alla fall hämta en svart penna och kladda dit "Gud hör bön- och han svarar också" på vår illgröna tavla på gästtoan.
Visst är det härligt att bli inspirerad av andra? Man får liksom ny kraft, ny energi.
Min man tycker att jag ska hälsa på vår granne ofta.... :-)
...är så givmilda. Vi har flera gånger fått kassar - massor, kartonger med barnkläder, sommar-, vinter, fin-, dagiskläder och pyamaser och ja allt! Det här har sparat så mycket pengar åt oss, så det är inte klokt!! Det här är en ljuvlig familj med fem barn som vi bara stormgillar! Härliga kläder är det också! Man blir bra varm i hjärtat. Av andra har vi fått möbler, tavlor, leksaker, diskmaskin, micro, tv, dator.... Gud är god som välsignar en med sådana vänner och släktingar. Må Gud välsigna dem rikligen tillbaka!!!!!
...har fem barn, varav det minsta nyfött och så har de ändå så fint och städat hemma - jämt! Det imponerar storligen på mig. Härom dagen blev jag inbjuden till en granne från Libanon. Jag blev både glad och nyfiken. Jag undrade om de var muslimer eller kristna och så undrade jag hur deras kaffe skulle smaka :-) Så fort jag klev över tröskeln möttes jag av en fin tavla där det stod "God bless our home".
Jag måste härmed erkänna att jag tidigare tyckt att dessa skyltar och klistermärken och dylikt ibland är lite löjliga - too much liksom. Men nu talar en omvänd. När jag läste de orden var det som om denna "blessing" slog emot mig. Ribban var satt liksom. "Här talar vi om redan vid tröskeln att vi tror och tror mycket!" Vid sidan om dörren hängde ett stort krucifix och väggarna hade fler härliga skyltar med bibelord och annat. Jag blev ju så klart glad över att de var troende - härliga katoliker, ortodoxa. Jag bestämde mig genast för att så fort jag kom hem skulle jag tillverka något dylikt. Jag blev nästan lite sorgsen över att vi inte hade någon sådan proklamation. Jag ville genast måla stora vinröda bokstäver längs taklisten med samma uttryck "God bless our home". Jag har inte frågat maken än dock ;-) Kanhända måste planen ändras.
Härefter avlöste intrycken varandra. Vackra möbler, intet dammkorn, ordning och reda på ytterkläder, leksaker, böcker, köksgrejer.... Jag var förstummad. Av vaddå, undrar ni. Nu tänker ni att det verkar som om jag aldrig varit i ett ordningsamt hem... Men det bara slog mig. Jag har två små barn och jättemycket tid att disponera som jag själv vill. Hon har fem barn varav den minsta nyfödd och hon har ingen tid alls. Hon gör aaaalllllllllt hemma. Min man tar åtminstone ut soporna :-) (Han gör myyyycket mer än så) Och ändå, så fint, sån höghet, sån kärlek till sitt hem och sin familj. Sådan tacksamhet över vad de hade och därmed tog de hand om det också.
Kontrasten var smärtsam när jag kom hem. Jag kavlade faktiskt omedelbart upp armarna och satte fart. I nästan tre timmar städade jag oavbrutet så att svetten lackade. Och sedan kunde jag titta ut över en skinande, sorterad, väldoftande och välkomnande hall, ett dammfritt, vädrat och renbäddat sovrum och ett vardagsrum med skakade kuddar, dammsugen soffa (bakom och induner) och inte en pryl framme. Gästtoan sken i kapp den också. Kvar att städa var köket och kontoret samt tvättstugan. Men nu var jag helt slut.... Men vad bra det kändes. Tyvärr hann jag inte måla den där "Godblessourhome-tavlan" den kvällen, men jag hann i alla fall hämta en svart penna och kladda dit "Gud hör bön- och han svarar också" på vår illgröna tavla på gästtoan.
Visst är det härligt att bli inspirerad av andra? Man får liksom ny kraft, ny energi.
Min man tycker att jag ska hälsa på vår granne ofta.... :-)
fredag 25 juli 2008
Vad man kan göra på semestern
På tre veckor har
- vi varit två gånger på barnakuten med sonen pga astma
- dottern slutat amma
- sonen slutat med napp
- dottern fått mjölkproteinallergi (vi testar nu att utesluta all mjölk)
- sonen slutat med blöjor
Sömnbristen är total
- vi varit två gånger på barnakuten med sonen pga astma
- dottern slutat amma
- sonen slutat med napp
- dottern fått mjölkproteinallergi (vi testar nu att utesluta all mjölk)
- sonen slutat med blöjor
Sömnbristen är total
tisdag 17 juni 2008
Semester! Finally!
Det är precis som med sommarlov. Sista veckan och allra helst sista dagen förstår man inte hur man ska stå ut innan ledigheten infaller. Man är totalt slut. Så var det även här hemma. Och nu? Hur pigg som helst. Konstigt psykologiskt fenomen.
Första dagen på semestern: Furuvik.
Oh, så efterlängtat och oh, så lyckat. Trots åska, regn och frånvarande värme blev dagen en succé. Hagelskuren inträffade medan vi hälsade på orangutangerna som hade strömavbrott, så vi blev inte ett dugg haglade. Regnvädret som återfuktade Furuviks vackra planteringar störde oss inte nämnvärt. Elias och pappan åkte karuseller tills pappan nästan var grön i ansiktet. Jag måste verkligen varmt rekommendera Furuvik. Fram tills man är 4 år är det gratis entré och gratis att åka karuseller - om man åker med någon med åkband. I vårt fall har det båda åren blivit faderskapet (utan några protester från min sida ska förtydligas). Jag och mitt balanssinne har liksom tappat stinget. Vi klarar inte längre av gunggung och snurrsnurr. Det gör pappans än så länge. Toppen, toppendag. Och så träffade vi ju familjen Frampton och Winbo där. Mycket trevligt.
Apropå första dagen. Nu känns det som om vi bara kan softa resten av veckorna för nu har vi ju haft riktig semester. Skönt. Då kanske skrubben kan bli rensad och lägenheten ordentligt städad från golv till tak. Det är också skönt.
Glad midsommar på er!
Själva firar vi på väg till Åland från Grisslehamn tillsammans med fam Winbo. Perfekt. Det får regna hur mycket det vill. Vi kommer vara torra och äta gott ändå.
Kram
Första dagen på semestern: Furuvik.
Oh, så efterlängtat och oh, så lyckat. Trots åska, regn och frånvarande värme blev dagen en succé. Hagelskuren inträffade medan vi hälsade på orangutangerna som hade strömavbrott, så vi blev inte ett dugg haglade. Regnvädret som återfuktade Furuviks vackra planteringar störde oss inte nämnvärt. Elias och pappan åkte karuseller tills pappan nästan var grön i ansiktet. Jag måste verkligen varmt rekommendera Furuvik. Fram tills man är 4 år är det gratis entré och gratis att åka karuseller - om man åker med någon med åkband. I vårt fall har det båda åren blivit faderskapet (utan några protester från min sida ska förtydligas). Jag och mitt balanssinne har liksom tappat stinget. Vi klarar inte längre av gunggung och snurrsnurr. Det gör pappans än så länge. Toppen, toppendag. Och så träffade vi ju familjen Frampton och Winbo där. Mycket trevligt.
Apropå första dagen. Nu känns det som om vi bara kan softa resten av veckorna för nu har vi ju haft riktig semester. Skönt. Då kanske skrubben kan bli rensad och lägenheten ordentligt städad från golv till tak. Det är också skönt.
Glad midsommar på er!
Själva firar vi på väg till Åland från Grisslehamn tillsammans med fam Winbo. Perfekt. Det får regna hur mycket det vill. Vi kommer vara torra och äta gott ändå.
Kram
fredag 23 maj 2008
Dilemma
Jag har varit hemma med mina barn i tre år nu. Jag stortrivs! Jag älskar att vara hemma och ser det som en förmån att kunna vara det (på futtig mammapenning). Jag är helt övertygad om att det är bäst för mina barn att vara hemma med mig.
(Min son är tre år och otroligt social. Framåt, frimodig och trygg. Språket blommar och lekarna utvecklas hela tiden (lite skryt, jag vet, men så är det faktiskt). Jag kunde inte låta bli att fundera på hur min son skulle vara om han gick på dagis. Jag har ju sett en del ifrån den världen när jag har utbildat mig till lärare. Vad skulle han ta efter från kompisar? Skulle han inordna sig i rangordningen och antingen bli herre på täppan eller hackkyckling? Skulle han komma hem med svordomar, dåligt uppträdande och annat elände? Eller skulle han fortsätta att utvecklas positivt? Säkert en kombination...)
Det var en lång parantes. Det jag skulle skriva om var att jag är lite trött nu. Tre år är ganska lång tid. Det är inget jag hymlar med. Ibland behöver man komma ifrån för att få lite perspektiv och för att uppskatta vardagen och ens ljuva skatter. Jag skulle gärna ha en liten pyttesemester från mina barn (läs: tillsammans med min man) om det nu inte var så att jag skulle längta ihjäl mig så att jag inte skulle kunna njuta av det det minsta. Men å andra sidan. Mina barn kanske behöver en semester från mig?
När Elias var ett och ett halvt åkte jag och Daniel på en miniweekend till Visby. Det var väldigt härligt och nyttigt. Elias hade det så otroligt bra hos farmor. Jag längtade, men inte ihjäl mig. Och jag och maken njöt av en romantisk weekend på tu man hand.
Nu är min dotter bara knappt åtta månader så jag får nog vänta ett tag till med semesterplanerna.
Men vet ni. Jag tror jag har det. Jag behöver nog inte alls semester från barnen. Jag behöver semester från vardagen. Daniel ska ha sin första riktiga semester nånsin from den 15 juni. Han har alltid jobbat varenda sommar sedan han var 15 år. Det sär väl självklart att även vi hemmaarbetar behöver semester biland?! Jippie! Jag behöver inte åka ifrån mina barn. Jag behöver bara åka ifrån tvätten och disken ett tag.
Så där ja!
(Min son är tre år och otroligt social. Framåt, frimodig och trygg. Språket blommar och lekarna utvecklas hela tiden (lite skryt, jag vet, men så är det faktiskt). Jag kunde inte låta bli att fundera på hur min son skulle vara om han gick på dagis. Jag har ju sett en del ifrån den världen när jag har utbildat mig till lärare. Vad skulle han ta efter från kompisar? Skulle han inordna sig i rangordningen och antingen bli herre på täppan eller hackkyckling? Skulle han komma hem med svordomar, dåligt uppträdande och annat elände? Eller skulle han fortsätta att utvecklas positivt? Säkert en kombination...)
Det var en lång parantes. Det jag skulle skriva om var att jag är lite trött nu. Tre år är ganska lång tid. Det är inget jag hymlar med. Ibland behöver man komma ifrån för att få lite perspektiv och för att uppskatta vardagen och ens ljuva skatter. Jag skulle gärna ha en liten pyttesemester från mina barn (läs: tillsammans med min man) om det nu inte var så att jag skulle längta ihjäl mig så att jag inte skulle kunna njuta av det det minsta. Men å andra sidan. Mina barn kanske behöver en semester från mig?
När Elias var ett och ett halvt åkte jag och Daniel på en miniweekend till Visby. Det var väldigt härligt och nyttigt. Elias hade det så otroligt bra hos farmor. Jag längtade, men inte ihjäl mig. Och jag och maken njöt av en romantisk weekend på tu man hand.
Nu är min dotter bara knappt åtta månader så jag får nog vänta ett tag till med semesterplanerna.
Men vet ni. Jag tror jag har det. Jag behöver nog inte alls semester från barnen. Jag behöver semester från vardagen. Daniel ska ha sin första riktiga semester nånsin from den 15 juni. Han har alltid jobbat varenda sommar sedan han var 15 år. Det sär väl självklart att även vi hemmaarbetar behöver semester biland?! Jippie! Jag behöver inte åka ifrån mina barn. Jag behöver bara åka ifrån tvätten och disken ett tag.
Så där ja!
måndag 14 april 2008
Böcker
Jag är verkligen så förälskad i att läsa. Det har jag varit så länge jag kan minnas. En god bok är som en bra kompis. Jag är för övrigt väldigt förtjust i att läsa om böcker. De är nämligen helt annorlunda andra och tredje gången. Tänk första gången jag läste Anne på Grönkulla. Då var jag nog elva år. Idag är jag 31 och läste ut sista boken i serien igår. Upplevelsen är helt annorlunda, jag försäkrar. Anledningen är ju att jag är helt annorlunda. Jag fokuserar på och hoppar över andra saker idag än vad jag gjorde för (gulp) 20 år sedan.
När vi syskon var små tog vår mamma med oss till biblioteket med jämna mellanrum. Vi fick låna så mycket vi orkade bära, men bara en seriebok. Där grundlades min kärlek till litteratur och språk. Som lärare är jag övertygad om att bokläsning är jätteviktigt! Tidigt, tidigt kan man börja läsa med sina barn. Jag började läsa med mitt äldsta barn när han var fyra månader. Och nu går jag till biblioteket med mina barn och lånar böcker som vi läser varje dag. Det är så roligt att se barnen uppslukas av en berättelse eller spännande bilder.
Inte behöver man gå med i dyra barnboksklubbar när vi har så utmärkta bibliotek. Bibliotekarier är dessutom en underutnyttjad resurs. Fråga dem om hjälp och råd, de har många goda tips när det gäller litteratur för just ditt barns nivå och intresse. Det enda negativa med bibliotek är (förutom att det verkligen luktar bibliotek) att barnböckerna ibland är mer än lovligt trasiga. det blir liksom inte lika roligt då.
Ulf Ekman skrev ett citat på sin blogg: "du är vad du läser". Vad gör det här mig till då?
Några favoriter:
Arn (alla fyra) av Jan Guillou
Anne på Grönkulla av L M Montgomery
Stolthet och fördom (gillar även de andra, men den här är bäst) av Jane Austen
Milleniumserien av Stieg Larsson
Juryn (m fl) av John Grisham
Tom Sawyers äventyr av Mark Twain
Astrid Lindgren
Exodus av Leon Uris
Corrie Ten Bom
Effektiv bön av R.A. Torrey
Gudsfruktan av John Bevere
Att söka äktheten av Bill Hybels
Ditt bästa liv nu av Joel Osteen
De fem kärleksspråken av Gary Chapman
Jag rekommenderar samtliga utom Stieg Larsson för de är rätt hemska egentligen. Karln var så skicklig på att skriva bara!
Och nu vill jag ha boktips av dig!
När vi syskon var små tog vår mamma med oss till biblioteket med jämna mellanrum. Vi fick låna så mycket vi orkade bära, men bara en seriebok. Där grundlades min kärlek till litteratur och språk. Som lärare är jag övertygad om att bokläsning är jätteviktigt! Tidigt, tidigt kan man börja läsa med sina barn. Jag började läsa med mitt äldsta barn när han var fyra månader. Och nu går jag till biblioteket med mina barn och lånar böcker som vi läser varje dag. Det är så roligt att se barnen uppslukas av en berättelse eller spännande bilder.
Inte behöver man gå med i dyra barnboksklubbar när vi har så utmärkta bibliotek. Bibliotekarier är dessutom en underutnyttjad resurs. Fråga dem om hjälp och råd, de har många goda tips när det gäller litteratur för just ditt barns nivå och intresse. Det enda negativa med bibliotek är (förutom att det verkligen luktar bibliotek) att barnböckerna ibland är mer än lovligt trasiga. det blir liksom inte lika roligt då.
Ulf Ekman skrev ett citat på sin blogg: "du är vad du läser". Vad gör det här mig till då?
Några favoriter:
Arn (alla fyra) av Jan Guillou
Anne på Grönkulla av L M Montgomery
Stolthet och fördom (gillar även de andra, men den här är bäst) av Jane Austen
Milleniumserien av Stieg Larsson
Juryn (m fl) av John Grisham
Tom Sawyers äventyr av Mark Twain
Astrid Lindgren
Exodus av Leon Uris
Corrie Ten Bom
Effektiv bön av R.A. Torrey
Gudsfruktan av John Bevere
Att söka äktheten av Bill Hybels
Ditt bästa liv nu av Joel Osteen
De fem kärleksspråken av Gary Chapman
Jag rekommenderar samtliga utom Stieg Larsson för de är rätt hemska egentligen. Karln var så skicklig på att skriva bara!
Och nu vill jag ha boktips av dig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
