Spontanitet

Daniel arbetar som bekant på en redovisningsbyrå (känd från radio och tidningar). Nyligen har de gått över till ett nytt datasystem med diverse driftstörningar som följd. En kollega till maken har slitit som en galning med att förstå sig på det nya oslagbart smarta programmet. När hon totalt slut tog en kort paus för lunch uttryckte hon sin frustration för sina kollegor genom att säga att hon skulle behöva boxa ur sig all ilska. Min make som dittills hade en seg dag fick ett spontant infall under måltiden och tog sig en promenad. Till stadium. Och köpte sig ett par boxhandskar. Och en boxboll. Innan den stackars kollegan anlände till sitt kontor hade han skrivat upp boxbollen i taket och placerat boxhandskarna på hennes skrivbord. Behöver jag nämna att det blev succé? Min man är väldigt omtyckt bland damerna på sitt jobb. Det förstår jag. Vad prylarna kostade? Blott femhundra spänn. Och jag fick se en ny sida hos min man. Impulsköp. För en inte alltför billig penning. Det tyckte jag var kul.

Tåg, nallen.

Sonen kommer med en liten mjuk bebisbok i ena nypan och nallen stadigt under armen. Han sätter sig tillrätta vid fotändan i sin mors säng och placerar nallen framför sig. Sedan börjar han högläsningen.
-Titta, nallen. Klossar! Och tåg. (vänder kartongblad) En cykel. En docka. (vänder kartongblad) En gul anka som badar i bubblor. Nu är boken slut. Säg: igen, nallen. Säg: igen, från början.
Och nallen säger: igen, från början (med lite hjälp av sonens moder). Och högläsningen börjar om från början. Ungefär fem gånger. Sedan tröttnar både nallen och sagoberättaren som går och bygger lego istället.

Fredrik

Ni vet han Fredrik. På Bonde söker fru. Nu hör jag hur mina trogna läsare drar efter andan: inte tittar väl hon på sånt skräp. Nja, det kan jag väl inte påstå. Bara gluttar lite... När jag ammar. Eller inte... ammar. Jag håller med mina läsare och tillägger: det är ett lågvattenmärke utan dess like när det gäller de ändå så förhatliga dokusoperorna. Anledningen: Fredrik. Han är en oerhört hederlig och söt liten bonde i Västergötland. Kanske inte med världens bästa självförtroende (understatement), med morgonfrilla dygnet runt och målbrottsröst. Av någon anledning har några flickor skrivit brev till honom och hävdat att de är intresserade att lära känna honom. Århundradets lögn. Nu är de två kvar i programmet. Av dem är ingen intresserade av Fredrik. Den ena gillar berömmelse (och skulle nog gifta sig med vem som helst för att få det) och den andra grisar. Det är sant. Grisar. Det bästa hon vet är att kastrera griskultingar. Bara det. Och härom kvällen ställde de Fredrik mot väggen för de ansåg att han inte var en tillräckligt bra värd. Att han inte brydde sig om dem. Att han åt mat och gick och lade sig utan att ge dem mat och utan att säga godnatt. Ge mig styrka. Jag förstår honom. Det gör tydligen inte de. Om man gör en sån sak mot lilla bonde-Fredrik i TV är man inte värdig att spola rent hans stövlar från grisbajs efter dagens grispass. Och alla ni som håller med mig sade - Amen.

Snövit och doktor Meggie

Bilarna hade ont. De skulle till verkstad. Där fanns doktor Meggie (en konstig figur med gigantsika fötter a la Fisher Price) som bad för bilarna. Bilen sa (det var mor): Jag har ont i däcken. Doktor Meggie sa (Elias): Tack för motorn och däcken. Amen.
Så var bilen frisk. Och så höll vi på. Med hela Elias bilpark. En del av er förstår att eftermötet blev rätt långt...
Igår tittade vi på Disneys Snövit. Endast utvalda delar, med snabbspolning förbi vissa mindre barnlämpliga avsnitt. Den är rätt hemsk på vissa ställen.... Den var i alla fall oändligt uppskattad när dvärgarna sjöng och dansade och allt vad de nu har för sig. Idag (morgonen efter) kom sonen in i mitt sovrum med en liten skotskrutig fluga som han ville ha "i håret - som snövit". Han blev väääldigt söt.

Flytta

Hej!
Vet ni hur befriande det kan kännas att ha flyttat? Just den känslan längtar jag efter nu. För at the moment känns flytten mest som en stenbörda utan dess like. Tänk vad härligt det ska bli att få börja om på ett nytt ställe! En ny chans att få ordning och reda. Nya bekantskaper (och gamla, vi behåller ju MINST en fot i var i Leksand), nya utsikter (genom lägenhetens fönster), nyrenoverade golv, väggar och nya vitvaror. Jag kan bli lyrisk för mindre. Maken får dryga två km till jobbet i stället för fem mil. Han kan till och med äta lunch hemma när han glömmer matlådan (det kommer vi spara pengar på!). Min man kommer inte behöva kliva upp fem på morgonen, han kan till och med utnyttja sin flextid om något av våra vackra barn haft nattaktiviteter för sig.
Det är bara ett lite aber. För att komma dit och bo där måste man ta med sig diverse saker härifrån. Då måste man först bestämma sig för vad som ska med och vad som ska slängas. Sedan ska det som ska slängas - slängas. Och det som ska med ska sorteras och läggas i rätt kartong. Nämnde jag att jag har två barn varav ett är nyfött och det andra är i lite lagom ålder för att motarbeta det mesta för tillfället? Nämnde jag att min man är hemifrån 12 timmar per dygn? Jag kanske gjorde det. Nämnde jag att flyttlasset går om fyra veckor. Men å andra sidan har jag ju lärt mig profylaxandning. Så överlever det gör jag nog. KRAM

Up to date

Jag är så trött, mor...

Världens stoltaste storebror

Hej då, mormor och morfar!

Cooling...

Hur söt kan man bli egentligen?

Min man hävdar att jag skriver alldeles för fort och alldeles för slarvigt på datorn. Det kan väl vara (lite) sant. Men inte har jag tid att sitta och vänta på att det ska bli rätt, tankarna har ju redan sprungit vidare. Ibland läser jag igenom det jag skrivit (i racerfart) och rättar till lite väl uppenbara stavfel eller dylikt. Men det är ju så trist. Jag menar - man är väl ofullkomlig? Det är lika bra att bevisa det för sig själv och andra lite då och då. Om någon skulle tro något annat. Sedan är jag ju i och för sig utbildad svenskfröken (jag skulle bra gärna vilja lägga till ett litet a i det ordet - svenskafröken) så jag borde ju i ärlighetens namn anstränga mig något. Men då påminner jag mig själv om att jag ju faktiskt är mammaledig. Och dessutom har jag ju 30 poäng kvar innan jag tar examen. Så det så.

Min son, min STORA son - som känns som om han vuxit nån meter eller två sedan lillasyster kom till världen - har en ofantligt mysig period i sin språkutveckling just nu. Den är nämligen väldigt inriktad på det söta, gulliga och älskvärda. Igår gick vi och hälsade på "kossabäbisarna" som de fick heta. Nog vet han att de heter kalvar, men "kossabäbisar" lät ju å mkt gulligare. Framförallt när det sades med en gulligaste och mest lillgamla röst som finns att uppbringa. Idag när det var dags att säga godnatt vid middagssömnen (inte för att det då är natt, men man kan ju inte gärna säga goddag när nån ska sova) sade han med nappen i mun: "godnaaaatt min lilla gullevääään." Såklart egen produktion även på det.
I samma nisch kan nämnas att vår tv-ruta är lite kladdigare än vanligt. Det var nämligen en så otroligt gullig halmhatt som hängde i en hall på "äntligen hemma" så Elias ville absolut pussa på den. "Åååh, vilken gulliiiig haaaaaatt! Pussa på den!" Den var i bild några gånger så pussmärkena blev några stycken. Hur man nu kan tycka att en halmhatt är gullig...
Roligt är det i alla fall.