Hur söt kan man bli egentligen?

Min man hävdar att jag skriver alldeles för fort och alldeles för slarvigt på datorn. Det kan väl vara (lite) sant. Men inte har jag tid att sitta och vänta på att det ska bli rätt, tankarna har ju redan sprungit vidare. Ibland läser jag igenom det jag skrivit (i racerfart) och rättar till lite väl uppenbara stavfel eller dylikt. Men det är ju så trist. Jag menar - man är väl ofullkomlig? Det är lika bra att bevisa det för sig själv och andra lite då och då. Om någon skulle tro något annat. Sedan är jag ju i och för sig utbildad svenskfröken (jag skulle bra gärna vilja lägga till ett litet a i det ordet - svenskafröken) så jag borde ju i ärlighetens namn anstränga mig något. Men då påminner jag mig själv om att jag ju faktiskt är mammaledig. Och dessutom har jag ju 30 poäng kvar innan jag tar examen. Så det så.

Min son, min STORA son - som känns som om han vuxit nån meter eller två sedan lillasyster kom till världen - har en ofantligt mysig period i sin språkutveckling just nu. Den är nämligen väldigt inriktad på det söta, gulliga och älskvärda. Igår gick vi och hälsade på "kossabäbisarna" som de fick heta. Nog vet han att de heter kalvar, men "kossabäbisar" lät ju å mkt gulligare. Framförallt när det sades med en gulligaste och mest lillgamla röst som finns att uppbringa. Idag när det var dags att säga godnatt vid middagssömnen (inte för att det då är natt, men man kan ju inte gärna säga goddag när nån ska sova) sade han med nappen i mun: "godnaaaatt min lilla gullevääään." Såklart egen produktion även på det.
I samma nisch kan nämnas att vår tv-ruta är lite kladdigare än vanligt. Det var nämligen en så otroligt gullig halmhatt som hängde i en hall på "äntligen hemma" så Elias ville absolut pussa på den. "Åååh, vilken gulliiiig haaaaaatt! Pussa på den!" Den var i bild några gånger så pussmärkena blev några stycken. Hur man nu kan tycka att en halmhatt är gullig...
Roligt är det i alla fall.