Låt mig förklara. Vi är ju tämligen nyinflyttade i Norslund, ett lagom trevligt bostadsområde med smutsgula tegelhus i sisådär tre, fyra våningar. Här bor rätt många invandrare, något både jag och maken gillar. Det är härligt med olika kulturer. Hittills har vi dock inte sett så värst många boende överhuvudtaget. Folk är visst inomhus så här års.
Häromdagen kom maken hem från arbetet och märkte att någon ställt sig på vår parkering. Lite lagom irriterad parkerar han på gästparkeringen och springer in i vår lägenhet, vi bor precis vid parkeringen och bara en halv trappa upp. Väl inne i hallen registrerar Daniel att jag har möblerat om och lagt in en ny matta. Frågan är vem som sitter i vardagsrummet. Vid en dator. I vardagsrummet. Där har vi ingen dator. På en liten millesekund inser Daniel till sin förskräckelse att jag nog inte alls möblerat om. Det är inte vår hall. Det är inte ens vår lägenhet. Och det sitter någon vid en dator med ryggen åt Daniel. Det var en rätt lam ursäkt som han lyckas få ur sig innan han snabbt som ögat rusar ut ur lägenheten och ser sig omkring. Mycket riktigt. Han hade rusat in i huset nedanför vårt. Vid närmare eftertanke stod det ingen bil på vår parkeringsplats heller...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Åh så skönt att inte vara ensam i släkten om att ibland - om än mycket sällan - drabbas av disträighet.
Påminner mig om den 4-åring som travade rakt in hos oss på Kummin och deklarerade att hon var tvungen att kissa. Det var liksom bara att hjälpa till. Hon konstaterade sen "DU är inte mamma!". Nej. Så sant. Hon hade också nyss flyttat in. Så det är nog ett känt syndrom.
Kram!
Tuss
Det kan även hända långt efter det att man är nyinflyttad.
Jag hade bott på Tövädersgatan i åtskilliga år när jag kom hem en dag och inte lyckades låsa upp dörren. Oerhört förbryllande. Försökte ihärdigt under en lång tid tills jag hörde någon ropa till mig på ett främmande språk inifrån lägenheten, varvid jag insåg att jag var på våningen under min egen...
*skratt* Vad härligt med liknande stories! Otroligt, det var visst vanligare än jag trodde. Vi har inte hälsat på de där grannarna ännu, men jag sneglar ditåt ibland och undrar vad han måste ha tänkt när det stod en främmande karl i hallen. Jag avundas inte min man. Jag är inte blyg, men en sådan situation skulle nog kunna få igång en rejäl dos av blyghet även hos mig.
Den där har jag också gjort när vi var nyinflyttade i vivalla. Det är som Limpan ibland säger: Om blickar kunde döda, hade jag förmodligen varit förkyld nu.
Vad glad jag är att jag hittat din blogg!:D Du skriver så fint och underhållande att jag finner mig själv med ett fånigt leende på läpparna titt som tätt. ...ja, jag har alltså läst en massa gamla inlägg också. Din son verkar ju vara hur go som helst ju! (Har lagt till dig som länk på min sida, hoppas det var okej, annars får du säga till så tar jag bort den.)
Skicka en kommentar