Sedan vi flyttade till storstan har en del förändrats i vardagslivet. En sådan sak är sonens sömn. Vi har varit väldigt bortskämda med en son som somnar själv och sover hela natten. Så har det varit sedan han var knappa året. Hans rutiner är välling och saga, borsta tänder, gå på toa, byta blöja och sedan i säng för "Gudsomhaver". Det har gått friktionsfritt (för det mesta). Nu har en nyordning inträtt. Detta i samband med att även det berömda treårstrotset anlänt till hemmets i övrigt lugna vrå. Nu vill sonen inte sova. Han uppvisar en otrolig uppfinningsrikedom för att sinka det sista "godnattet" och för att slippa somna. Först ska man be "Gudsomhaver", sedan säger sonen "Be!", vilket betyder att man ska be lite fritt, tacka för dagen, be för natten och mormor och morfar mm mm. Sedan brukar modern eller fadern helt sonika säga "God natt" och sedan lämna rummet. Nu vill sonen att man ska sjunga. "Vem har tänt", ber han om varje kväll. Det är Carolas "Himlen i min famn". Sonen har sedan han var mkt liten trott att det är mor som sjunger den på skivan (till moderns förtjusning). Därefter ska det berättas saga, göras välling, bytas blöja och bedjas en bön igen. Om man nu inte genomskådar sonens förtjusande gulliga röst redan innan han börjar dra hela registret.
Igår lade han sin lilla Nalle brevid sig på kudden och började ett samtal med densamma:
- Ligger du bra där, Nallen?
- Vill du sova Nallen?
- Nej, svarar Nallen (med en mycket ljusare röst).
- Vill du ha välling, Nallen? (med sin vanliga röst).
- Ja. Jag är hungring, svarar Nallen (med Nallerösten).
- Ska du sova nudå, Nallen, (frågar Elias med sin vanliga röst).
- Jag vill gå ner från sängen och vara hos mor, svarar Nallen (med Nallerösten).
- Mor, säger Elias med sin vanliga röst och tittar på mig.
- Nallen vill inte sova, han vill ligga i din säng och gosa med dig. Jag vill också följa med.
Nu fick inte Nallen det. Och till slut sov både Nalle och Eliasi sin säng med Mcqueen-lampan på och dörren på glänt. Och föralldel, när den i övrigt rätt så påfrestande trotsperioden tar sig sådana här uttryck så kan man ju inte klaga. Han är om inte annat rätt smart och fantasifull, lillkillen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja det var en liten smarting det!*ler* Och när trotset tar sådana uttryck är det ju bara mysigt och charmigt. För ett tag sen när vår 3-åring "gå-och-lägga-sig-revolterade" var det inte fullt så charmigt...det var bara vråååål och bråk och gråt och varade hela kvällarna *suck*. Nu är det dock som vanligt igen. Tack och lov!!
Skicka en kommentar