Det har sina sidor att bo i ett bostadsområde med lägenheter

Låt mig förklara. Vi är ju tämligen nyinflyttade i Norslund, ett lagom trevligt bostadsområde med smutsgula tegelhus i sisådär tre, fyra våningar. Här bor rätt många invandrare, något både jag och maken gillar. Det är härligt med olika kulturer. Hittills har vi dock inte sett så värst många boende överhuvudtaget. Folk är visst inomhus så här års.
Häromdagen kom maken hem från arbetet och märkte att någon ställt sig på vår parkering. Lite lagom irriterad parkerar han på gästparkeringen och springer in i vår lägenhet, vi bor precis vid parkeringen och bara en halv trappa upp. Väl inne i hallen registrerar Daniel att jag har möblerat om och lagt in en ny matta. Frågan är vem som sitter i vardagsrummet. Vid en dator. I vardagsrummet. Där har vi ingen dator. På en liten millesekund inser Daniel till sin förskräckelse att jag nog inte alls möblerat om. Det är inte vår hall. Det är inte ens vår lägenhet. Och det sitter någon vid en dator med ryggen åt Daniel. Det var en rätt lam ursäkt som han lyckas få ur sig innan han snabbt som ögat rusar ut ur lägenheten och ser sig omkring. Mycket riktigt. Han hade rusat in i huset nedanför vårt. Vid närmare eftertanke stod det ingen bil på vår parkeringsplats heller...

"Happy birthday sweet..."

Fast numera är det 31. Väldans vad stort det låter. För att inte tala om vad stort det är, och vad stor jag är (stl alltså). Vaknade strax efter sju av att min man och min son kom och sjöng för mig i skenet av ett levande ljus som stod på en fantastisk frukostbricka. Jag fick en bok (Stieg Larssons första - ska bli spännande), och ett kort med dagens schema: 7.00 väckning och frukost på sängen, 11.00 klippning (på stans finaste och dyraste salong!!!), 12.00 lunch (på rådhuskällaren), därefter skoinköp och till sist: 17.00 Daniel kommer hem med mat. Sen fick jag en halvtusing att spendera på IKEA. I morgon ska vi åka på kurbad och äta ute bara jag och maken. Visst har jag det rätt bra?! Vilken man jag har! Kära nån. Frukost på sängen - erkänner, det förväntade jag mig nog. Och nog är det kul med ett paket också, men allt detta andra. Daniel du är fantastisk! *lycklig suck*
Slutsats: vad skönt att inte vara 16 längre...

Det som göms i snö

Jag är så upprörd. Vad bor jag i för en svinstia? Är alla städer så här skitiga? Hur kan folk slänga precis allt möjligt överallt på marken? Och alla hundägare! Är på gränsen till att skriva en motion som fövägrar hundägare rätten att gå ut och gå med hunden om den inte låter bli att bajsa. För av någon anledning bajsar hundar. Överallt. Och gärna där man ska gå, dvs på trottoarer, gräsmattor och fotbollsplaner m m.
Här kommer man från lilla Rälta där det närmaste man kan komma nedskräpning är en liten hög med rävbajs under vinbärsbusken. Men det hör liksom till, och inte kan man klandra rävarna för de har ingen husse eller matte som bär runt på svarta påsar i fickorna. Och var hamnar man? I en komplett sopstation. Här finns allt: bananskal, raketrester, hundbajs, glasspinnar, willyspåsar, lidlpåsar, plaströr, trasiga cyklar, reklamblad m m. Jag vet att det inte bor så många i Rälta, det bor desto fler här i kring. Men, jag menar, det kan väl inte vara enda förklaringen?! Och jag som trodde att vi svenskar var rädda om vår natur. Nej, pyttsan. En liten trevlig farbror som heter Lars åker runt i sin gräsklippare utan gräsklippare.. eller just det, det är nog en golfbil när jag tänker efter... och han plockar upp skiten svenskarna och invandrarna (även de svenskar många av dem) lämnat efter sig under sina promenader runt i landskapet.
Hjälp, promenader är inte längre ett nöje, de är ett lidande. För att inte tala om vilka prestationer i slalom man får uträtta när man sicksackar kring eländet.
Min man och jag pratade igår om att börja gå långa kvällspromenader med barnen när det ljusnar. Jag har ångrat mig. Jag går nog hellre när det är mörkt. Fast... då ser jag ju inte hundbajset...
Ni andra som bor i städer. Har ni också så här skitigt? Och ni bara står ut med eländet?!

Självinsikt

-Kan du hämta salvan som ligger i vardagsrummet åt mig, Elias?
-Neeeej!
Varpå jag reser mig ur sängen och går de få stegen och hämtar salvan.
-Neeeej! Den ska ligga där!
Min son skriker och pekar på vardagsrumsgolvet.
-Men jag måste ha den till Lovisa, svarar jag.
-Saffsa inte med mig, svarar Elias bestämt.

Man lär sig en del om sig själv ibland...

Survivor

Vi överlevde mot alla odds julens förskräckliga flytt. Nu är vi stolta storstadsbor och det känns rätt konstigt när jag aldrig bott mer centralt än inne i lilla Leksand. Det känns kul! Jag hinner inte skriva mer just nu, maken ska spela klart sin oerhört viktiga match på NHL-spelet och klockan är missinassen (läs: mitt i natten). Återkommer med bilder och mer info om hur det är att bo i Falun. Jag kan bara säga; jag är förundrad. Jag kanske kommer trivas här... Good night sweethearts!

Kung Vinter

Har ni läst Olles skidor? Den är ju bara helt underbar! Nu var det någon månad sedan jag läste den för sonen, men i morse kallade han ivrigt på mig ifrån vardagsrummet. Han satt uppkrupen i sin egen lilla blåa fåtölj och tittade ut genom fönstret och sade: -Titta mor! Fajbjoj Jimfjost har varit här i natt! Titta vad snyggt!

Det var så vackert i dag att det inte går att återge i ord. Det är bra vackert när det är 20 minusgrader, dimma och rimfrost.

Förresten var det lite kyligt inne i morse. Jag kände att jag nog frös om fötterna. Sonen uttryckte det så här: - Mor, ge mig filten. Jag fryser om mig.

Vår gårdsplan

Utsikt genom köksfönstret

Vinrankan utanför vardagsrummet

Dimman över Sjöbotten

Bye Bye Rälta

Tänkte bara dela med mig av några bilder av vårt hem de senaste fyra åren. Nu flyttar vi! Falun nästa. Att flytta från villa med stor källare till en lägenhet... Det är spännande!

The House

Elias badar på tomten i maj 2006

Vår i Rälta 2006


Vinter på Rälta Sjöbotten

Promenad

Bullerbyn (Söder Rälta)