Hur kommer det sig att man blir så fantastiskt glad när ens avkomma lyder? Det är något speciellt med lydnad. Sonen blir glad och jag blir glad. Lydnad leder alltså till glädje. Inte initialt (kan ju så klart innebära vissa vokala utgjutelser), men efteråt känns det så gott i hjärtat. Jag bad sonen plocka upp sitt lego från golvet innan jag satte på Mcqueen som han bad om. -Näe! Var svaret jag fick, men medan jag ammade lillasyster uppstod diverse ljud från sonens rum som indikerade på att legot i alla fall förflyttades. Jag gick så småningom dit och till min glädje (och fövåning ska erkännas) hade sonen plockat upp varenda liten legobit. Det var en väldigt lycklig känsla som uppstod i moderns maggrop. Han lydde!
Tilläggas bör att även om jag så klart bett honom att plocka undan tidigare har han aldirg fått uppmaningen att göra det så här på egen hand. Men han gjorde det! 1 gång av 1. Etthundra procent. Wow.
Sedan blir jag ju så lycklig över ordning i vårt hem. Och alla som känner mig sade:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag känner dig visserligen inte men jag sade: Förstår din glädje! Här jobbas det förfullt på att få barnen att lyda. Det går inte utan konsekvenser. Men vissa saker börjar sitta i ryggen nu, även om man får påminna, påminna och påminna...;)3-åringen lyder nästan aldrig än. Hon är en hård nöt att knäcka minsann *river mitt hår*
Skicka en kommentar