Hej vänner!
Vilket år!!! Jag lånar härmed några frågor från en vän och släkt i släkten som kan lämpa sig att svara på om man vill sammanfatta året.
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag flyttade till Falun. Det har jag aldrig gjort förut. Jag var med och startade en ny ungdomsorganisation i Sverige - Reacta. Blev intervjuad i Sofis mode (bilaga till Aftonbladet) angående mitt val av sexuell livsstil. Satte sonen på dagis.
Höll du några av dina nyårslöften?
Jag kan inte minnas att jag avlade några sådana. Jag är alltid hoppfull inför det nya året att det kommer bli bättre och härligare än det förra. Och på något konstigt vis blir det så!
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Jajamen! Bäbisar vimlar det av. Roligt värre!! Bl a Harry och Elsa.
Dog någon som stod dig nära?
Inte i år. Och det tackar jag Gud för.
Vilka länder besökte du?
hm... Falun, Uppsala, Filipstad, Örebro och Åland. That's it
Är det något du saknat år 2008 som du vill ha år 2009?
Oh, ja. Mer tid för mig själv och mer tid för min man. Mer tid till motion. Mer tid för vänner och för Gud.
Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
Midsommar på Åland - det var en fullträff! Tack kära vänner! Och så julen - en fridefull jul, den första på åratal.
Vad var din största framgång 2008?
Att jag fick bukt på foglossningen mha sjukgymnastik. Att jag gick ned i vikt (resan fortsätter). Den allra största är att jag fick chansen att uppmuntra min vän att behålla sin bäbis.
Största misstaget?
Misstagen är nog legio. men jag lägger dem inte på minnet. Jag försöker lära av dem och sedan gå vidare.
Har du varit sjuk eller skadat dig?
Foglossningen var dryg och har begränsat mig rejält. I övrigt har vi avverkat varenda dagissjuka som den onde har uppfunnit.
Bästa köpet?
X-box? HAHAHA. Vår nya kökslampa måste få ingå i den kategorin också.
Vad spenderade du mest pengar på?
Makens ovan nämnda leksak.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Åååå, mina barn, min älskade man. Mina underbara tjejkompisar i kvinnogruppen.
Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2008?
Jason M'raz "I'm yours", Duffys "Mercy" samt Sanna Nielsens "Empty Room". Eventuellt Carola och Johnsons "One Love"
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Mycket gladare än på länge. Men tröttare.
Vad önskar du att du gjort mer?
Motionerat. Träffat vänner. Sovit. Städat?
Vad önskar du att du gjort mindre?
Städat.
Hur tillbringade du julen?
I fridfullhet i hemmet med min älskade familj. Vi besökte också Kristine kyrka på krubbgudstjänst. Jag älskar våran jul!
Blev du kär i år?
Flera gånger. I min man. alltid min man.
Favoritprogram på TV?
House, Extreme Homemakover, Nytt läge, Himlen kan vänta.
Något du önskade dig men inte fick?
Ja. Men det är inte försent ännu.
Vad gjorde du på din födelsedag 2008?
Maken hade bullat upp med ett megalyxprogram innehållande frukost på sängen, klippning på stans finaste frisör, lunch på stans finaste restaurant och skoköp samt hämtmiddag.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mindre sjukdom och mera sömn (läs: sovande barn). Lite socialt liv hade inte skadat.
Hur skulle du beskriva din stil år 2008?
Avlagda och ärvda mammakläder trots att jag inte var gravid. Det vill jag inte minnas.
Vad fick dig att må bra?
Sjukgymnastik, vårt nya hem, kvinnogruppen, min mans omsorger och mina barns kärlek och glädje.
De bästa nya människorna du träffade?
Nya grannar, hjältinnorna i Reacta.
Gott nytt år!
Visar inlägg med etikett Tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tankar. Visa alla inlägg
fredag 2 januari 2009
torsdag 18 december 2008
The miracle of the moment
vad jag längtar..."
"Åh vad jag är frustrerad"
"Åh... if only"
"Om bara... när jag får det där.. då!"
"Om jag kommer in på den där utbildningen då"
"om jag får det där jobbet då"
"då kommer jag bli lycklig..."
eller?
Miracle Of The Moment
It's time for letting go
All of our "if onlies"
Cause we don't have a time machine
And even if we did
Would we really want to use it
Would we really want to go change everything
Cause we are who and where and what we are for now
And this is the only moment we can do anything about
So breathe it in and breathe it out
And listen to your heartbeat
There's a wonder in the here and now
It's right there in front of you
And I don't want you to miss the miracle of the moment
There's only One who knows
What's really out there waiting
And all the moments yet to be
And all we need to know
Is He's out there waiting
To Him the future's history
And He has given us a treasure called right now
And this is the only moment we can do anything about
So breathe it in and breathe it out
And listen to your heartbeat
There's a wonder in the here and now
It's right there in front of you
And I don't want you to miss the miracle of the moment
And if it brings you tears
Then taste them as they fall
Let them soften your heart
And if it brings you laughter
Then throw your head back
And let it go
Let it go, yeah
You gotta let it go
And listen to your heartbeat
And breathe it in and breathe it out
And listen to your heartbeat
There's a wonder in the here and now
It's right there in front of you
And I don't want you to miss the miracle of the moment
Steven Curtis Chapman
"Åh vad jag är frustrerad"
"Åh... if only"
"Om bara... när jag får det där.. då!"
"Om jag kommer in på den där utbildningen då"
"om jag får det där jobbet då"
"då kommer jag bli lycklig..."
eller?
Miracle Of The Moment
It's time for letting go
All of our "if onlies"
Cause we don't have a time machine
And even if we did
Would we really want to use it
Would we really want to go change everything
Cause we are who and where and what we are for now
And this is the only moment we can do anything about
So breathe it in and breathe it out
And listen to your heartbeat
There's a wonder in the here and now
It's right there in front of you
And I don't want you to miss the miracle of the moment
There's only One who knows
What's really out there waiting
And all the moments yet to be
And all we need to know
Is He's out there waiting
To Him the future's history
And He has given us a treasure called right now
And this is the only moment we can do anything about
So breathe it in and breathe it out
And listen to your heartbeat
There's a wonder in the here and now
It's right there in front of you
And I don't want you to miss the miracle of the moment
And if it brings you tears
Then taste them as they fall
Let them soften your heart
And if it brings you laughter
Then throw your head back
And let it go
Let it go, yeah
You gotta let it go
And listen to your heartbeat
And breathe it in and breathe it out
And listen to your heartbeat
There's a wonder in the here and now
It's right there in front of you
And I don't want you to miss the miracle of the moment
Steven Curtis Chapman
Om äktenskapet
På kvinnogruppen (i brist på bättre namn) i måndags lyssnade vi på en predikan av Jocke Lundqvist om äktenskapet. Jag måste bara dela med mig lite av visdomen när det gäller oss kvinnor. Det han sade om männen var oerhört bra, men eftersom jag är kvinna och därför rimligen borde engagera mig i min roll i äktenskapet så skriver jag om det. Så jag inte glömmer det.
Han tog upp tre punkter som är väl tänkvärda. Den första handlade om kvinnan som livgivare och då inte bara att det är vi som bär och föder fram liv utan att vi har en förmåga att sätta en stämning - en atmosfär - i ett hem. Hur är det man brukar säga: "att en man kan köpa ett hus men det krävs en kvinna för att göra ett hem"? Nå så starkt vill jag inte generalisera. Men nog tror jag att det ligger en stor portion sanning i att jag har stor, om inte störst, inverkan på hemmets atmosfär, som då alltså blir beroende av vad jag har för attityd. Är jag en sur grinig argbigga som bara klagar och har noll tålamod med man och barn så lägger det sordin på hela familjen. Är jag den älskvärda, oändligt tålmodiga och givmilda och milda mamman (*harkel* jag har en lååång bit kvar) så blir situationen en helt annan. Min lärdom av det blir att min dåliga attityd inte får smitta av sig på min familj, men att min goda gärna får det. Alltså behöver jag byta ut min dåliga (ofta själviska och frustrerade) attityd mot något annat. Inte lätt, men heller inte alltför svårt.
Nummer två i punktväg handlade om att inte jämföra. Utläggningar av slaget: "Älskling, kolla på grannen Karlsson. Han är så duktig på att laga staket och måla väggar. Du kanske borde umgås med honom. Han kan nog lära dig en del." eller för all del: "Oh, älskling, min väninna berättade om sin fantastiska make som ger henne rosor varje dag och massage på axlarna och middagar var och varannan minut bla bla, Kan inte du vara lite mer sån?" borde uteslutas helt om man vill ha en lycklig man och ett lyckligt äktenskap. Mannen är så medveten om sina tillkortakommanden ändå så kvinnan behöver inte peka ut dem, spika upp dem i på ett neonrosa plakat eller skriva det på hans panna. Istället bör vi uppmuntra det som faktiskt är bra. Poängtera hans styrkor, hans framgångar och hans förtjänster. Det skapar en miljö av självtillit, självförtroende och därmed modet att förbättra andra svaga sidor.
Missförstå mig inte. Jag tycker inte att det är något fel i att ta upp problem eller konflikter eller annat som är ett gnissel i relationen. Men det finns några bra principer då:
1. Har jag kollat mig i spegeln? Eller sitter det en fin liten (eller för all del: stor) bjälke där och skymmer utsikten så jag bara ser den lilla stickan i makens ögonvrå?
2. Orden "aldrig" och "alltid" är bannlysta.
3. Istället för att använda meningar som börjar med: "Du är så..." eller "Att du alltid ska..." bör man vända på det och berätta att det är så jag uppfattar situationen - underförstått: jag kan ha fel, hur tänker du? Då är meningar av slaget "Jag känner att..." eller "Jag uppfattar det du säger som att..."
4. Inse att jag inte kan ändra på någon annan. Han kan bara ändra på sig själv - och det med Guds hjälp.
5. Om maken aldrig kommer att ändra på sig måste jag ju älska honom ändå och då måste jag ändra på mig själv. Hmmm.
6. Det är inte fel att både före och efter ett sådant samtal bekräfta sin kärlek konkret och omistligt.
Oj, det finns så mycket mer... Enhet före sanning och annat nyttigt. Men nu skulle jag ju inte ta upp mina knep till att lösa konflikter utan Jockes predikan. Och punkt nummer tre var:
Att alltid sätta maken först.
Före barnen.
Före hemmet.
Före allt annat som är intressant eller ointressant och som vill stjäla tid och uppmärksamhet och kraft.
Vem mår inte bra av att vara viktigast för någon? Det gör vi alla!
De allra flesta skilsmässor inträffar när barnen har vuxit upp och flygit ut ur boet. Då inser nämligen makarna att de inte hade något gemensamt förutom barnen.
Men maken vill jag ju dela livet med. Inför pastorn blev vi ett den dagen vi gifte oss med. Vi kommer leva tillsammans tills vi dör. Därför måste jag ju vårda min relation till den jag älskar så innerligt. Vårt äktenskap ska stå starkt även när vi är gamla och grå.
Jahapp, det var det det. Som sagt tog jag inte upp allt fantastiskt bra han sade om mannens roll, det får min man nämligen fundera på själv ;-)
Vad tycker du då? Håller du med eller sitter du där tvärilsk med högröda kinder? Berätta varför!
Kramar
Han tog upp tre punkter som är väl tänkvärda. Den första handlade om kvinnan som livgivare och då inte bara att det är vi som bär och föder fram liv utan att vi har en förmåga att sätta en stämning - en atmosfär - i ett hem. Hur är det man brukar säga: "att en man kan köpa ett hus men det krävs en kvinna för att göra ett hem"? Nå så starkt vill jag inte generalisera. Men nog tror jag att det ligger en stor portion sanning i att jag har stor, om inte störst, inverkan på hemmets atmosfär, som då alltså blir beroende av vad jag har för attityd. Är jag en sur grinig argbigga som bara klagar och har noll tålamod med man och barn så lägger det sordin på hela familjen. Är jag den älskvärda, oändligt tålmodiga och givmilda och milda mamman (*harkel* jag har en lååång bit kvar) så blir situationen en helt annan. Min lärdom av det blir att min dåliga attityd inte får smitta av sig på min familj, men att min goda gärna får det. Alltså behöver jag byta ut min dåliga (ofta själviska och frustrerade) attityd mot något annat. Inte lätt, men heller inte alltför svårt.
Nummer två i punktväg handlade om att inte jämföra. Utläggningar av slaget: "Älskling, kolla på grannen Karlsson. Han är så duktig på att laga staket och måla väggar. Du kanske borde umgås med honom. Han kan nog lära dig en del." eller för all del: "Oh, älskling, min väninna berättade om sin fantastiska make som ger henne rosor varje dag och massage på axlarna och middagar var och varannan minut bla bla, Kan inte du vara lite mer sån?" borde uteslutas helt om man vill ha en lycklig man och ett lyckligt äktenskap. Mannen är så medveten om sina tillkortakommanden ändå så kvinnan behöver inte peka ut dem, spika upp dem i på ett neonrosa plakat eller skriva det på hans panna. Istället bör vi uppmuntra det som faktiskt är bra. Poängtera hans styrkor, hans framgångar och hans förtjänster. Det skapar en miljö av självtillit, självförtroende och därmed modet att förbättra andra svaga sidor.
Missförstå mig inte. Jag tycker inte att det är något fel i att ta upp problem eller konflikter eller annat som är ett gnissel i relationen. Men det finns några bra principer då:
1. Har jag kollat mig i spegeln? Eller sitter det en fin liten (eller för all del: stor) bjälke där och skymmer utsikten så jag bara ser den lilla stickan i makens ögonvrå?
2. Orden "aldrig" och "alltid" är bannlysta.
3. Istället för att använda meningar som börjar med: "Du är så..." eller "Att du alltid ska..." bör man vända på det och berätta att det är så jag uppfattar situationen - underförstått: jag kan ha fel, hur tänker du? Då är meningar av slaget "Jag känner att..." eller "Jag uppfattar det du säger som att..."
4. Inse att jag inte kan ändra på någon annan. Han kan bara ändra på sig själv - och det med Guds hjälp.
5. Om maken aldrig kommer att ändra på sig måste jag ju älska honom ändå och då måste jag ändra på mig själv. Hmmm.
6. Det är inte fel att både före och efter ett sådant samtal bekräfta sin kärlek konkret och omistligt.
Oj, det finns så mycket mer... Enhet före sanning och annat nyttigt. Men nu skulle jag ju inte ta upp mina knep till att lösa konflikter utan Jockes predikan. Och punkt nummer tre var:
Att alltid sätta maken först.
Före barnen.
Före hemmet.
Före allt annat som är intressant eller ointressant och som vill stjäla tid och uppmärksamhet och kraft.
Vem mår inte bra av att vara viktigast för någon? Det gör vi alla!
De allra flesta skilsmässor inträffar när barnen har vuxit upp och flygit ut ur boet. Då inser nämligen makarna att de inte hade något gemensamt förutom barnen.
Barnen är fantastiska men bara till låns.
Men maken vill jag ju dela livet med. Inför pastorn blev vi ett den dagen vi gifte oss med. Vi kommer leva tillsammans tills vi dör. Därför måste jag ju vårda min relation till den jag älskar så innerligt. Vårt äktenskap ska stå starkt även när vi är gamla och grå.
Jahapp, det var det det. Som sagt tog jag inte upp allt fantastiskt bra han sade om mannens roll, det får min man nämligen fundera på själv ;-)
Vad tycker du då? Håller du med eller sitter du där tvärilsk med högröda kinder? Berätta varför!
Kramar
söndag 30 november 2008
Jul!
Här är det pepparkakor, ljusstakar, levande ljus, julpsalmer och annat mys som många som jag tycker hör till. För mig betyder det så mycket att få längta in julen. Ni skulle sett lyckan i min treårings ögon när vi bakade pepparkakor igår.
Nu är det tid för vår lilla familj att skapa oss egna traditioner - hur vill vi fira jul? Vad är viktigt för oss? Jansson är inte viktigt. Högst oviktigt. Möjligtvis är vörtbröd viktigt. Och must :-)
Det jag tycker är en utmaning idag är att verkligen fira julen av rätt anledning. Såklart jag firar jul för att Jesus någon gång för många år sedan föddes i Betlehem, men det vill jag inte bara ha i bakhuvudet. Jag vill att hela firandet ska ha sin utgångspunkt sin process och sin avslutning i Jesus. Jag älskar jul. Julevangeliet har sin bestämda och prioriterade plats så också julens sånger. Men jag vill pusha lite till. Jag vill verkligen fira för att vi är så glada att Jesus kom - till oss, för oss!
Tips på hur ni andra firar jul, med härliga och livfulla traditioner mottages tacksamt! Goda julbordsrecept mottages likaså, kravet är att sill och rödbetor utesluts.
Nu är det tid för vår lilla familj att skapa oss egna traditioner - hur vill vi fira jul? Vad är viktigt för oss? Jansson är inte viktigt. Högst oviktigt. Möjligtvis är vörtbröd viktigt. Och must :-)
Det jag tycker är en utmaning idag är att verkligen fira julen av rätt anledning. Såklart jag firar jul för att Jesus någon gång för många år sedan föddes i Betlehem, men det vill jag inte bara ha i bakhuvudet. Jag vill att hela firandet ska ha sin utgångspunkt sin process och sin avslutning i Jesus. Jag älskar jul. Julevangeliet har sin bestämda och prioriterade plats så också julens sånger. Men jag vill pusha lite till. Jag vill verkligen fira för att vi är så glada att Jesus kom - till oss, för oss!
Tips på hur ni andra firar jul, med härliga och livfulla traditioner mottages tacksamt! Goda julbordsrecept mottages likaså, kravet är att sill och rödbetor utesluts.
måndag 10 november 2008
Dokument inifrån
Jag är upprörd. Jag blir det ibland. Inget farligt. Ganska sunt. Framförallt övergående.
Idag tittade jag på ett program som finns att finna på svt:s site. Det handlade om trenden med nanny-program och föräldrautbildning. Jag har aldrig sett värre dynga. Jag blev besviken. För det första så är jag en förespråkare av föräldrautbildningar - frivilliga sådana. Det förutsätter att de är av god kvalitet, men att det finns och startas fler är helt klart ett steg i rätt riktning. Jag uppmuntrar en sund debatt som tar itu med felaktigheter och ser till att en god utveckling kan ske. Men vad är detta??!!
När jag fick mitt första barn sade min underbara bvc-tant att jag själv visste vad som var bäst för mitt barn. Jaha, men hur är det med det här? Hur ska jag göra med det här? Kan man göra så? Vad ska jag göra när mitt barn gör så?
Alla frågorna besvarades med "Det vet du så bra själv". Jag höll på att spricka. Bara för att jag har kånkat runt på ungen i nio långa månader betyder det inte att jag samtidigt har tagit en masters degree i barnpsykologi och -medicin. Kan man inte få lite svar när man har en massa frågor?!
Det är här föräldrautbildning kommer in. Jag håller med om att jag och min make förvisso är de som känner våra barn bäst. tack-och-lov för det. Men förr bodde man flera generationer ihop och hade alltid någon att fråga, eller så lade sig mormor gladeligen sig i uppfostran. Hursomhelst var man inte ensam om alla beslut. Så är verkligheten för många. Framförallt ensamstående.
Att det finns olika traditioner kring barnuppfostran är inget konstigt. Vissa är mer eller mindre bra, andra är direkt skadliga.
Men det är så typsikt Sverige! "Journalisten" - en man som är trebarnsfar - börjar sitt reportage med att säga att han fick så dåligt samvete när han såg till att det blev en konsekvens på barnens olydnad "för han har ju lärt sig att barn är lika mycket värda och ska behandlas med respekt". Jahapp, då hade man satt nivån på programmet. Vilken utmärkt journalistisk hållning. "Jag tycker att nanny-programmen är fel och föräldrautbildning förkastligt. Då tar jag och letar upp några experter som bekräftar det. Men för att inte verka alltför vinklad så tar jag med någon som talar för uppfostran - en riktig ytterlighet" Sedan varvas inslaget - en timme långt - av bilder av hitlerjugend, sången "till snickerboa ränner jag" och scener med örfilar samtidigt som föräldrautbildning och den nya striktare uppfostranstrenden diskuteras - av en psykolog som är känt kritisk till allt som inte är fri uppfostran, av en filosof som gillar liberalism och av en doktor (som jag har stor respekt för) som är väldigt svensk. Det kommer med en massa andra utmärkta personer oxå, men jag blir bara så trött!!!
Slit verktygen ur händerna på oss bara. Just när vi kände att vi började få koll och redskap för att vara föräldrar så slits dessa bort ifrån oss och vi är återigen utelämnade till vår suveränitet och våra misslyckanden. Otaliga är de som blivit hjälpta av nanny-programmens utmärkta (om än fyrkantiga) principer. Jag applåderar föräldrakurser, men inte allt de säger. Vad tror folk om oss egentligen? Tror de att vi föräldrar inte kan tänka själva och anpassa uppfostringsprinciper efter det som passar oss och våra barn?
Själv är jag så tacksam för "hörnet" som vi säger. Det är INTE en skamvrå. Eller så är det det. Jag har ingen aning om hur skamvrån fungerade när det begav sig. Men om det som jag nu ska beskriva är en skamvrå så är det en bra sak. Jag tror inte på att skuldbelägga barn. Det klarar de så utmärkt själva, det ska varje människa veta. Det finns inget mer samvetstyngt än ett litet barn som har slagit någon och sedan inte fått säga förlåt och reda upp situationen. Istället är det min uppgift som förälder att hjälpa mitt barn att lösa konflikter och att bli av med skuldkänslor. Det är också min plikt att visa vad som är rätt och fel. Allt annat är galet. Om man bara ska avleda ett barn som slåss - utan att säga nej - utan att reda upp situationen - genom att låtsas som att ingenting hänt - genom att börja prata om något annat - då sviker man barnen. de har rätt att få lämna en jobbig situation bakom sig.
Vi har i princip bara en regel som vi är benhårda med (sonen är ju bara 3) och det är "slåss inte". Slåss sonen får han en varning: "Sonen, du vet att man inte får slåss. Nu varnar jag dig. Slåss du en gång till får du sitta i hörnet." Där har Sonen ett val. oftast väljer han att inte slå igen. Jättetrevligt. Slåss han igen får han sitta på lämplig tillgänglig plats (varierar väldigt) och vi förklarar: "Sonen nu slog du X och det vet du att man inte får göra. Nu får du sitta här i tre minuter så hämtar mamma dig sedan". Sonen har aldrig gått därifrån. Han har blivit arg (inte en majoritet av gångerna) och skrikit. Men nästan varje gång mamma eller pappa kommer för att hämta honom är han lugn. "Sonen, mamma satte dig här för att du slog X. Så får man inte göra. vad säger man då?" Sonen svarar "Förlåt" och vi kramas länge och väl. Sedan kommer det bästa. Konflikten finns inte mer. Jag tar aldrig mer upp den. Vi är alla vänner igen. Till skillnad från "Vänta bara tills pappa kommer hem" eller dyl.
Varför jag är så tacksam? För att jag anser att det här har gett oss ett verktyg att alltid lösa svåra och enkla konflikter utan skrik och ilska (från föräldrars sida) eller ännu värre - att man blir hårdhänt. Vi vet alltid hur vi ska agera. Sonen vet alltid vad som väntar. Vi är trygga. Han är trygg och sedan finns inte konflikten sedan. Om vi skulle radera ut detta förhatliga och förkastliga (enligt experterna i programmet) element i vårt liv skulle jag stå där varje gång en ny konflikt inföll och fundera på vad jag skulle göra nu och utfallet skulle bero på humör eller grad av trötthet. Tack nanny!!
Se gärna programmet. Jag gjorde det och efteråt gick jag in på svt:s diskussionsforum för att se om jag var ensam om att reagera som jag gjorde. icke sa nicke. Vi är många professionella som reagerat likadant. Tack för det.
Nu är jag liiite lugnare.
Idag tittade jag på ett program som finns att finna på svt:s site. Det handlade om trenden med nanny-program och föräldrautbildning. Jag har aldrig sett värre dynga. Jag blev besviken. För det första så är jag en förespråkare av föräldrautbildningar - frivilliga sådana. Det förutsätter att de är av god kvalitet, men att det finns och startas fler är helt klart ett steg i rätt riktning. Jag uppmuntrar en sund debatt som tar itu med felaktigheter och ser till att en god utveckling kan ske. Men vad är detta??!!
När jag fick mitt första barn sade min underbara bvc-tant att jag själv visste vad som var bäst för mitt barn. Jaha, men hur är det med det här? Hur ska jag göra med det här? Kan man göra så? Vad ska jag göra när mitt barn gör så?
Alla frågorna besvarades med "Det vet du så bra själv". Jag höll på att spricka. Bara för att jag har kånkat runt på ungen i nio långa månader betyder det inte att jag samtidigt har tagit en masters degree i barnpsykologi och -medicin. Kan man inte få lite svar när man har en massa frågor?!
Det är här föräldrautbildning kommer in. Jag håller med om att jag och min make förvisso är de som känner våra barn bäst. tack-och-lov för det. Men förr bodde man flera generationer ihop och hade alltid någon att fråga, eller så lade sig mormor gladeligen sig i uppfostran. Hursomhelst var man inte ensam om alla beslut. Så är verkligheten för många. Framförallt ensamstående.
Att det finns olika traditioner kring barnuppfostran är inget konstigt. Vissa är mer eller mindre bra, andra är direkt skadliga.
Men det är så typsikt Sverige! "Journalisten" - en man som är trebarnsfar - börjar sitt reportage med att säga att han fick så dåligt samvete när han såg till att det blev en konsekvens på barnens olydnad "för han har ju lärt sig att barn är lika mycket värda och ska behandlas med respekt". Jahapp, då hade man satt nivån på programmet. Vilken utmärkt journalistisk hållning. "Jag tycker att nanny-programmen är fel och föräldrautbildning förkastligt. Då tar jag och letar upp några experter som bekräftar det. Men för att inte verka alltför vinklad så tar jag med någon som talar för uppfostran - en riktig ytterlighet" Sedan varvas inslaget - en timme långt - av bilder av hitlerjugend, sången "till snickerboa ränner jag" och scener med örfilar samtidigt som föräldrautbildning och den nya striktare uppfostranstrenden diskuteras - av en psykolog som är känt kritisk till allt som inte är fri uppfostran, av en filosof som gillar liberalism och av en doktor (som jag har stor respekt för) som är väldigt svensk. Det kommer med en massa andra utmärkta personer oxå, men jag blir bara så trött!!!
Slit verktygen ur händerna på oss bara. Just när vi kände att vi började få koll och redskap för att vara föräldrar så slits dessa bort ifrån oss och vi är återigen utelämnade till vår suveränitet och våra misslyckanden. Otaliga är de som blivit hjälpta av nanny-programmens utmärkta (om än fyrkantiga) principer. Jag applåderar föräldrakurser, men inte allt de säger. Vad tror folk om oss egentligen? Tror de att vi föräldrar inte kan tänka själva och anpassa uppfostringsprinciper efter det som passar oss och våra barn?
Själv är jag så tacksam för "hörnet" som vi säger. Det är INTE en skamvrå. Eller så är det det. Jag har ingen aning om hur skamvrån fungerade när det begav sig. Men om det som jag nu ska beskriva är en skamvrå så är det en bra sak. Jag tror inte på att skuldbelägga barn. Det klarar de så utmärkt själva, det ska varje människa veta. Det finns inget mer samvetstyngt än ett litet barn som har slagit någon och sedan inte fått säga förlåt och reda upp situationen. Istället är det min uppgift som förälder att hjälpa mitt barn att lösa konflikter och att bli av med skuldkänslor. Det är också min plikt att visa vad som är rätt och fel. Allt annat är galet. Om man bara ska avleda ett barn som slåss - utan att säga nej - utan att reda upp situationen - genom att låtsas som att ingenting hänt - genom att börja prata om något annat - då sviker man barnen. de har rätt att få lämna en jobbig situation bakom sig.
Vi har i princip bara en regel som vi är benhårda med (sonen är ju bara 3) och det är "slåss inte". Slåss sonen får han en varning: "Sonen, du vet att man inte får slåss. Nu varnar jag dig. Slåss du en gång till får du sitta i hörnet." Där har Sonen ett val. oftast väljer han att inte slå igen. Jättetrevligt. Slåss han igen får han sitta på lämplig tillgänglig plats (varierar väldigt) och vi förklarar: "Sonen nu slog du X och det vet du att man inte får göra. Nu får du sitta här i tre minuter så hämtar mamma dig sedan". Sonen har aldrig gått därifrån. Han har blivit arg (inte en majoritet av gångerna) och skrikit. Men nästan varje gång mamma eller pappa kommer för att hämta honom är han lugn. "Sonen, mamma satte dig här för att du slog X. Så får man inte göra. vad säger man då?" Sonen svarar "Förlåt" och vi kramas länge och väl. Sedan kommer det bästa. Konflikten finns inte mer. Jag tar aldrig mer upp den. Vi är alla vänner igen. Till skillnad från "Vänta bara tills pappa kommer hem" eller dyl.
Varför jag är så tacksam? För att jag anser att det här har gett oss ett verktyg att alltid lösa svåra och enkla konflikter utan skrik och ilska (från föräldrars sida) eller ännu värre - att man blir hårdhänt. Vi vet alltid hur vi ska agera. Sonen vet alltid vad som väntar. Vi är trygga. Han är trygg och sedan finns inte konflikten sedan. Om vi skulle radera ut detta förhatliga och förkastliga (enligt experterna i programmet) element i vårt liv skulle jag stå där varje gång en ny konflikt inföll och fundera på vad jag skulle göra nu och utfallet skulle bero på humör eller grad av trötthet. Tack nanny!!
Se gärna programmet. Jag gjorde det och efteråt gick jag in på svt:s diskussionsforum för att se om jag var ensam om att reagera som jag gjorde. icke sa nicke. Vi är många professionella som reagerat likadant. Tack för det.
Nu är jag liiite lugnare.
lördag 8 november 2008
Storm
Ensam igen. Tomhet och saknad.
Oväder. Regnet vräker ned utanför och inuti.
Ut. Jag vill ut, vara en del i stormen och låta mina känslor rinna ned
och bort ifrån mig.
Dropparna rinner nedför mitt ansikte. Är de blandade med tårar? Inte än.
Störtskur! Stora tunga droppar som slungas, krossas mot marken.
Som vrede, eller djup, vild förtvivlan och sorg.
Andra springer för att ta skydd.
Inte jag. Jag drar inte ens upp luvan.
Vill bli våt. Vill känna regnets befriande vildhet.
Andra tittar och undrar. Jag ler mellan regnet som forsar utmed mina kinder ned
över halsen, nacken.
Jag ryser. Men det är inte kallt, än.
Ut på ängen. När det åskar? -Farligt! -Spring!
Nej! Jag är lugn. Utanpå, inte inuti. Maktlös och fascinerad inför naturens makter
och krafter.
Mot sjön. Mot det stora vattnet. Ser hur ytan slås sönder av arga skurar.
Kallt. Och vått. Rakt igenom.
En stor sten. Sitta, titta och bara känna. Kylan vinden och ensamheten.
Min litenhet, min obetydlighet.
Himlen är vild. Molnen svarta, grå och vita. Som livet. De dansar en rasande balett.
Fort och vilt om varandra.
Jag ser inte andra stranden nu. Allt är grått. Tomt.
Alla andra är inne - hemma. Trygga. Jag är ute. Och våt. Kall.
Där. Ett ljus. På andra sidan. På andra sidan. Inte här.
Dropparna tar vägen över de tunga hårslingorna och faller ned på mina tomma händer.
Tomhänt, väldigt tom.
Allt rinner iväg. Utmed stigen i en väldig fart.
Skalbaggar, frön, grässtrån flyter i en fors mot ett okänt öde.
Utan kontroll eller makt att vända om. Som jag.
Allt går så fort för de små, men väldigt sakta för de större. Sakta, långsamt.
Som mina känslor. Som höstlöv. Tyngda av regn. Färgglada.
Seglande i vinden mot marken.
Mot jorden. Till att bli jord. Till intet.
Molnens dans har gått in i ritardando och forsen vid mina fötter tycks avta.
De väldiga makterna mojnar.
Så gör mina väldiga känslor. Saktar ned och stannar av, dör ut. Men inte jag.
Jag går hem. Hem. Hur kunde jag glömma bort?
Hem.
Oväder. Regnet vräker ned utanför och inuti.
Ut. Jag vill ut, vara en del i stormen och låta mina känslor rinna ned
och bort ifrån mig.
Dropparna rinner nedför mitt ansikte. Är de blandade med tårar? Inte än.
Störtskur! Stora tunga droppar som slungas, krossas mot marken.
Som vrede, eller djup, vild förtvivlan och sorg.
Andra springer för att ta skydd.
Inte jag. Jag drar inte ens upp luvan.
Vill bli våt. Vill känna regnets befriande vildhet.
Andra tittar och undrar. Jag ler mellan regnet som forsar utmed mina kinder ned
över halsen, nacken.
Jag ryser. Men det är inte kallt, än.
Ut på ängen. När det åskar? -Farligt! -Spring!
Nej! Jag är lugn. Utanpå, inte inuti. Maktlös och fascinerad inför naturens makter
och krafter.
Mot sjön. Mot det stora vattnet. Ser hur ytan slås sönder av arga skurar.
Kallt. Och vått. Rakt igenom.
En stor sten. Sitta, titta och bara känna. Kylan vinden och ensamheten.
Min litenhet, min obetydlighet.
Himlen är vild. Molnen svarta, grå och vita. Som livet. De dansar en rasande balett.
Fort och vilt om varandra.
Jag ser inte andra stranden nu. Allt är grått. Tomt.
Alla andra är inne - hemma. Trygga. Jag är ute. Och våt. Kall.
Där. Ett ljus. På andra sidan. På andra sidan. Inte här.
Dropparna tar vägen över de tunga hårslingorna och faller ned på mina tomma händer.
Tomhänt, väldigt tom.
Allt rinner iväg. Utmed stigen i en väldig fart.
Skalbaggar, frön, grässtrån flyter i en fors mot ett okänt öde.
Utan kontroll eller makt att vända om. Som jag.
Allt går så fort för de små, men väldigt sakta för de större. Sakta, långsamt.
Som mina känslor. Som höstlöv. Tyngda av regn. Färgglada.
Seglande i vinden mot marken.
Mot jorden. Till att bli jord. Till intet.
Molnens dans har gått in i ritardando och forsen vid mina fötter tycks avta.
De väldiga makterna mojnar.
Så gör mina väldiga känslor. Saktar ned och stannar av, dör ut. Men inte jag.
Jag går hem. Hem. Hur kunde jag glömma bort?
Hem.
onsdag 5 november 2008
Logg
Igår var första dagen på min nya kurs- "specialpedagogik - att möta barn med funktionsnedsättning".
Tyvärr hade jag inte haft möjlighet att läsa in texterna innan, men det gjorde inte så mycket. Idag handlade föreläsningen om utvecklingsstörning - definition, svårigheter och möjligheter. Vi fick också se på en film. Den berörde mig djupt. I slutet av filmen fick man se en kille - ungefär i tidiga tonåren - som med en kaninkostym stod på en scen och sjöng med en otrolig inlevelse och glädje. Bakom honom på scenen var det fullt av hans särskolekamrater. De skrattade och jublade, dansade, diggade och klappade i händerna. Jag kunde inte låta bli att dra på munnen. Det var dessutom högst omdevetet. Men när jag märkte att jag satt där och log och kände både sympati, avund för deras naturliga glädje och ett slags rörelse såg jag mig snabbt omkring. Inte en en enda av de säkert 40 personerna som satt i rummet log. Jag blev alldeles kall inombords. Varför log de inte? Någon satt kyligt betraktande med armarna i kors och bara... tittade. Hur kan man låta bli att le? Jaja, jag vet inte. De kanske hade PMS allihop, i synnerhet killarna.
Under diskussionerna efteråt framkom många erfarenheter och synpunkter av stort intresse. Vi talade mycket om olikheterna mellan kommunerna vad gäller stöd i skolan. Det är skrämmande. Mycket. Är det en likvärdig skola? I Älvdalen har en chef bestämt att alla assistenter ska bytas ut mot lärarutbildade pedagogiska assistenter. Det är ju otroligt! Vad häftigt! Vanligtvis är assistenterna till barnen i behov av särskilt stöd de som är sämst utbildade. Många gånger verkar det som om rektor helst ser en stor stark karl som orkar hålla i den utåtagerande ungen hellre än en pedagogisk assistent med specialpedagogisk kompetens. Skrämmande.
Jag fick också en annan skrämmande insikt som jag måste vara ärlig och dela med mig av. Att jag tycker att det är lite läskigt med de här barnen. De är inte läskiga. Men jag är lite rädd för mötet med dem eftersom jag inte vet vad som ska hända, hur de ska reagera eller om de ska förstå mig. Kommer de känna att jag respekterar och tycker om dem? Kommer de känna sig kränkta eller dyl för att jag är så klumpig eller ovan? Därför är den här kursen så fantastisk. Kursuppgifterna är att man ska genomföra tre möten. Möten med ett autistiskt barn, ett med utvecklingsstörning och ett med svårigheter i läs- och skrivinlärning eller matematik. Självklart behöver man lsäa på, förbereda sig och sätta sig in i personens funktionsnedsättning och även intressen. Kanhända att det inte ens går att prata utan att det blir kommunikation genom bilder. Jag ser uppriktigt fram emot det. Jag hoppas att jag ska få lära mig mycket.
Så då har jag loggat. Det är också en kursuppgift.
Tyvärr hade jag inte haft möjlighet att läsa in texterna innan, men det gjorde inte så mycket. Idag handlade föreläsningen om utvecklingsstörning - definition, svårigheter och möjligheter. Vi fick också se på en film. Den berörde mig djupt. I slutet av filmen fick man se en kille - ungefär i tidiga tonåren - som med en kaninkostym stod på en scen och sjöng med en otrolig inlevelse och glädje. Bakom honom på scenen var det fullt av hans särskolekamrater. De skrattade och jublade, dansade, diggade och klappade i händerna. Jag kunde inte låta bli att dra på munnen. Det var dessutom högst omdevetet. Men när jag märkte att jag satt där och log och kände både sympati, avund för deras naturliga glädje och ett slags rörelse såg jag mig snabbt omkring. Inte en en enda av de säkert 40 personerna som satt i rummet log. Jag blev alldeles kall inombords. Varför log de inte? Någon satt kyligt betraktande med armarna i kors och bara... tittade. Hur kan man låta bli att le? Jaja, jag vet inte. De kanske hade PMS allihop, i synnerhet killarna.
Under diskussionerna efteråt framkom många erfarenheter och synpunkter av stort intresse. Vi talade mycket om olikheterna mellan kommunerna vad gäller stöd i skolan. Det är skrämmande. Mycket. Är det en likvärdig skola? I Älvdalen har en chef bestämt att alla assistenter ska bytas ut mot lärarutbildade pedagogiska assistenter. Det är ju otroligt! Vad häftigt! Vanligtvis är assistenterna till barnen i behov av särskilt stöd de som är sämst utbildade. Många gånger verkar det som om rektor helst ser en stor stark karl som orkar hålla i den utåtagerande ungen hellre än en pedagogisk assistent med specialpedagogisk kompetens. Skrämmande.
Jag fick också en annan skrämmande insikt som jag måste vara ärlig och dela med mig av. Att jag tycker att det är lite läskigt med de här barnen. De är inte läskiga. Men jag är lite rädd för mötet med dem eftersom jag inte vet vad som ska hända, hur de ska reagera eller om de ska förstå mig. Kommer de känna att jag respekterar och tycker om dem? Kommer de känna sig kränkta eller dyl för att jag är så klumpig eller ovan? Därför är den här kursen så fantastisk. Kursuppgifterna är att man ska genomföra tre möten. Möten med ett autistiskt barn, ett med utvecklingsstörning och ett med svårigheter i läs- och skrivinlärning eller matematik. Självklart behöver man lsäa på, förbereda sig och sätta sig in i personens funktionsnedsättning och även intressen. Kanhända att det inte ens går att prata utan att det blir kommunikation genom bilder. Jag ser uppriktigt fram emot det. Jag hoppas att jag ska få lära mig mycket.
Så då har jag loggat. Det är också en kursuppgift.
måndag 3 november 2008
det fula gula huset
Det var en gång ett hus ibland många andra hus. Huset såg inte mycket ut om man endast dömde utifrån det yttre. Det var rentav fult. Smutsigt gult.
Så en dag kom en liten familj resandes från annan ort. De hade rest länge och var trötta och hälsan var inte den bästa. Det var mörkt, kallt och halt. Om bara två dagar var det jul. Familjen hade en pappa som tyckte om att läsa tabeller och en mamma som tyckte om att läsa böcker. Det fanns två telningar också, ljuvliga sådana. Den ena mindre än den andra och den andra lockligare än den ena. Här skulle deras hemvist bliva och förbli för en framtid - ingen visste hur länge. Hur skulle det bli? Begynnelsen var ringa och svår. Men för det blev de rikligen kompenserade av de som såg om det fula gula huset. Efter några brev.
Familjen trivdes bra i sitt nya, fula hus. Det var tackochlov inte så fult på insidan. Mamman brukade tänka att det var ungefär som med sin nästa. Insidan är oftast mycket vackrare än ytskiktet. Om någon tog sig tid att hälsa på den lilla familjen skulle de snart märka att mamman sjöng och ibland även visslade för att hon var lycklig. Hon trivdes. Hon ägnade tid åt att försköna husets yttre genom att hänga upp gardiner i rummen - de syntes ju även utifrån. Pappan pustade ut över den börda som inte längre fanns på hans axlar - att varje månad, i synnerhet över den kalla årstiden, fylla det gamla husets hjärta med små spånpluttar kallade Pelle. Ts.
Snart gick livet sin gilla gång. Barnen växte. Det gjorde även mamman och pappan och möjligtvis växte inte den minsta så som hon borde gjort. Hon hade tydligen en mage som inte kom överens med mejeriprodukter. Till slut blev mamman mindre och den minsta något större. Alla var glada.
Nu var inte den lilla familjen ensamma om att bo i det fula huset. Här bodde många andra -familjer, par, studenter, ensamstående. Inunder familjen bodde ett par. Det visste inte mamman första gången hon hälsade på dem. De var nämligen av samma sort. Något mamman inte var så van vid. Ovanför den lilla familjen bodde tre glada studenter. Ibland var de väldigt glada, vilket genljöd ned till den lilla familjen på dygnets alla timmar. Ibland gjorde studenternas glädje att familjens glädje flög sin kos. Allra helst som glädjen ibland fick sitt uttryck när familjen helst ville sova. I ett annat hem i det fula huset bodde en parant drottning från Saba. Hon var populär. Mycket. Bland många prinsar som gjorde sitt bästa för att röva bort henne och fria varje kväll. Hon kom dock tillbaka efter någon halvtimme och lät sina smattrande klackar ljuda genom trappuppgången. Upp och ned, in och ut i olika prinsars bilar. Hon måste vara väldigt vacker. Mittemot den lilla familjen bodde en annan liten familj. Det var så trevligt med en telning i samma ålder. Vid närmare anblick såg man att den andra familjen var rätt så trasig i sömmarna - de hotade att spricka. Inte minst när mamman i den andra lilla familjen helt plötsligt började bli fet. Nu pratade mammorna ofta med varandra och den andra mamman blev efter ett tag och vid närmare eftertanke rätt så nöjd med att bli fetare och fetare. Ett tag tänkte hon ta en drastisk bantningskur, men mamman i den lilla familjen som nyss flyttat in, försäkrade henne om att det går att bli smal om man bara blir riktigt fet först i tre kvartal eller så. Nu har den andra familjen mittemot snart två telningar. Mamman är väldigt fet. Och vacker. Hon strålar. Sömmarna knakar fortfarande. Kanske kan de hitta en bra skräddare som kan laga med björntråd. Sådana lagningar kommer alltid att synas. men oj vad starkt tyget blir.
Det var spännande i det gula fula huset. Ibland kom det polisbilar, ibland ambulanser. Nästan varje dag fanns det något spännande att titta på. Det var familjen inte van vid. Ibland åkte en traktor förbi deras gamla hus, men polisbilar var roligare.
Den lilla familjen förstod att de nog inte flyttat till det lilla fula gula huset av en slump. De behövdes. Och det är trevligt att vara behövd.
Så en dag kom en liten familj resandes från annan ort. De hade rest länge och var trötta och hälsan var inte den bästa. Det var mörkt, kallt och halt. Om bara två dagar var det jul. Familjen hade en pappa som tyckte om att läsa tabeller och en mamma som tyckte om att läsa böcker. Det fanns två telningar också, ljuvliga sådana. Den ena mindre än den andra och den andra lockligare än den ena. Här skulle deras hemvist bliva och förbli för en framtid - ingen visste hur länge. Hur skulle det bli? Begynnelsen var ringa och svår. Men för det blev de rikligen kompenserade av de som såg om det fula gula huset. Efter några brev.
Familjen trivdes bra i sitt nya, fula hus. Det var tackochlov inte så fult på insidan. Mamman brukade tänka att det var ungefär som med sin nästa. Insidan är oftast mycket vackrare än ytskiktet. Om någon tog sig tid att hälsa på den lilla familjen skulle de snart märka att mamman sjöng och ibland även visslade för att hon var lycklig. Hon trivdes. Hon ägnade tid åt att försköna husets yttre genom att hänga upp gardiner i rummen - de syntes ju även utifrån. Pappan pustade ut över den börda som inte längre fanns på hans axlar - att varje månad, i synnerhet över den kalla årstiden, fylla det gamla husets hjärta med små spånpluttar kallade Pelle. Ts.
Snart gick livet sin gilla gång. Barnen växte. Det gjorde även mamman och pappan och möjligtvis växte inte den minsta så som hon borde gjort. Hon hade tydligen en mage som inte kom överens med mejeriprodukter. Till slut blev mamman mindre och den minsta något större. Alla var glada.
Nu var inte den lilla familjen ensamma om att bo i det fula huset. Här bodde många andra -familjer, par, studenter, ensamstående. Inunder familjen bodde ett par. Det visste inte mamman första gången hon hälsade på dem. De var nämligen av samma sort. Något mamman inte var så van vid. Ovanför den lilla familjen bodde tre glada studenter. Ibland var de väldigt glada, vilket genljöd ned till den lilla familjen på dygnets alla timmar. Ibland gjorde studenternas glädje att familjens glädje flög sin kos. Allra helst som glädjen ibland fick sitt uttryck när familjen helst ville sova. I ett annat hem i det fula huset bodde en parant drottning från Saba. Hon var populär. Mycket. Bland många prinsar som gjorde sitt bästa för att röva bort henne och fria varje kväll. Hon kom dock tillbaka efter någon halvtimme och lät sina smattrande klackar ljuda genom trappuppgången. Upp och ned, in och ut i olika prinsars bilar. Hon måste vara väldigt vacker. Mittemot den lilla familjen bodde en annan liten familj. Det var så trevligt med en telning i samma ålder. Vid närmare anblick såg man att den andra familjen var rätt så trasig i sömmarna - de hotade att spricka. Inte minst när mamman i den andra lilla familjen helt plötsligt började bli fet. Nu pratade mammorna ofta med varandra och den andra mamman blev efter ett tag och vid närmare eftertanke rätt så nöjd med att bli fetare och fetare. Ett tag tänkte hon ta en drastisk bantningskur, men mamman i den lilla familjen som nyss flyttat in, försäkrade henne om att det går att bli smal om man bara blir riktigt fet först i tre kvartal eller så. Nu har den andra familjen mittemot snart två telningar. Mamman är väldigt fet. Och vacker. Hon strålar. Sömmarna knakar fortfarande. Kanske kan de hitta en bra skräddare som kan laga med björntråd. Sådana lagningar kommer alltid att synas. men oj vad starkt tyget blir.
Det var spännande i det gula fula huset. Ibland kom det polisbilar, ibland ambulanser. Nästan varje dag fanns det något spännande att titta på. Det var familjen inte van vid. Ibland åkte en traktor förbi deras gamla hus, men polisbilar var roligare.
Den lilla familjen förstod att de nog inte flyttat till det lilla fula gula huset av en slump. De behövdes. Och det är trevligt att vara behövd.
103
Det här är tydligen mitt 103:e blogginlägg. Då vet ni.
Jag ville bara omtala att det idag är mycket bättre. Kanske inte med hälsan, men med modet. (Ska till doktorn med Lovis kl 15, Elias fick ingen tid idag.) Modet är viktigast. Vi som spenderade mycket tid i Uppsala på 90-talet vet att pastor Ulf så gott som varje söndag frågade "Är ni vid gott mod?". Jag var tonåring och tyckte mest att det var ett evigt tjatande. Nu är jag mor i yngre medelåldern och fattar poängen. Det är så dags nu.
Andra återkommande inslag var "Av hela mitt hjärta" och "Tack, tack Jesus". Vet inte om det berodde på dålig fantasi, osäkerhet hos lovsångsledaren eller att det verkligen var just de sångerna som skulle sjungas söndag efter söndag. Osäkerheten - vet man att pastorn gillat sångvalet en söndag finns ju chansen att han ska gilla det nästa - förutsatt att man tar samma. Vid den här tiden predikades lovsångarnas tjänst som "att förbereda folket för predikan" snarare än något som i sig självt var oerhört viktigt - att komma inför tronen och stanna där - inte hasta vidare till nästa moment - oftast pålysningar, offer och predikan. Så är det inte nu. Åtminstone uppfattar jag det inte så. Lovsången, tillbedjan, har breddats, fördjupats och utvecklats. Sist jag var i Uppsala rann tårarna nedför mina kinder under lovsången. Kanske inte bara för att lovsången var så underbar - det var rätt underbart att prisa Gud ensam, utan pockande barn och framförallt underbart att prisa Gud med så många andra. Himmelskt.
I övrigt (1) kan jag berätta att tentamen bestod av tre texter som skulle analyseras: en ledare från Svenska Brukshundsklubben, Bushs tal efter den 11 september samt ett avsnitt ur Horatius Ars Poetica, det sistnämnda på Hexameter. Det ni.
I övrigt (2) har jag idag lyckats städa mitt kök. Jag ser återigen vårt häftiga golv - det svart- och vitrutiga som lyckas få mig på gott humör så gott som dagligen. Innan doldes det effektivt av kvarglömda avkrypta sockor, grytlock, matrester, leksaksborrmaskiner, plastburkar, hushållspapper och annat möjligt och omöjligt som inte upphör att förvåna en vid städning. Var kommer allt ifrån?
Jag anser att städning är det tacksammaste och otacksammaste man kan ägna sig åt. Tacksamt för att det blir så fint - man blir lycklig i hjärteroten och njuter över renligheten. Jag blir för övrigt lycklig bara för att jag har presterat ett städat rum. Det är en bedrift. Otacksamt för att det aldrig varar mer än högst en timme. Det är hårt för en sådan slarvig människa som jag. Frågan "Tar det här aldrig slut?" återkommer med allt tätare intervall. Jag inser självklart att det inte kommer ta slut. Men stökintensiviteten kanske sjunker något i takt med att barnen växer upp (och jag med). Man kan ju alltid hoppas. Man ska ju alltid hoppas. Man lever på hoppet. Tro, hopp och kärlek. Eviga företeelser.
med hopp om en ljusare framtid!
Idag kommer jag njuta av den här dagen!!!
Frida
Jag ville bara omtala att det idag är mycket bättre. Kanske inte med hälsan, men med modet. (Ska till doktorn med Lovis kl 15, Elias fick ingen tid idag.) Modet är viktigast. Vi som spenderade mycket tid i Uppsala på 90-talet vet att pastor Ulf så gott som varje söndag frågade "Är ni vid gott mod?". Jag var tonåring och tyckte mest att det var ett evigt tjatande. Nu är jag mor i yngre medelåldern och fattar poängen. Det är så dags nu.
Andra återkommande inslag var "Av hela mitt hjärta" och "Tack, tack Jesus". Vet inte om det berodde på dålig fantasi, osäkerhet hos lovsångsledaren eller att det verkligen var just de sångerna som skulle sjungas söndag efter söndag. Osäkerheten - vet man att pastorn gillat sångvalet en söndag finns ju chansen att han ska gilla det nästa - förutsatt att man tar samma. Vid den här tiden predikades lovsångarnas tjänst som "att förbereda folket för predikan" snarare än något som i sig självt var oerhört viktigt - att komma inför tronen och stanna där - inte hasta vidare till nästa moment - oftast pålysningar, offer och predikan. Så är det inte nu. Åtminstone uppfattar jag det inte så. Lovsången, tillbedjan, har breddats, fördjupats och utvecklats. Sist jag var i Uppsala rann tårarna nedför mina kinder under lovsången. Kanske inte bara för att lovsången var så underbar - det var rätt underbart att prisa Gud ensam, utan pockande barn och framförallt underbart att prisa Gud med så många andra. Himmelskt.
I övrigt (1) kan jag berätta att tentamen bestod av tre texter som skulle analyseras: en ledare från Svenska Brukshundsklubben, Bushs tal efter den 11 september samt ett avsnitt ur Horatius Ars Poetica, det sistnämnda på Hexameter. Det ni.
I övrigt (2) har jag idag lyckats städa mitt kök. Jag ser återigen vårt häftiga golv - det svart- och vitrutiga som lyckas få mig på gott humör så gott som dagligen. Innan doldes det effektivt av kvarglömda avkrypta sockor, grytlock, matrester, leksaksborrmaskiner, plastburkar, hushållspapper och annat möjligt och omöjligt som inte upphör att förvåna en vid städning. Var kommer allt ifrån?
Jag anser att städning är det tacksammaste och otacksammaste man kan ägna sig åt. Tacksamt för att det blir så fint - man blir lycklig i hjärteroten och njuter över renligheten. Jag blir för övrigt lycklig bara för att jag har presterat ett städat rum. Det är en bedrift. Otacksamt för att det aldrig varar mer än högst en timme. Det är hårt för en sådan slarvig människa som jag. Frågan "Tar det här aldrig slut?" återkommer med allt tätare intervall. Jag inser självklart att det inte kommer ta slut. Men stökintensiviteten kanske sjunker något i takt med att barnen växer upp (och jag med). Man kan ju alltid hoppas. Man ska ju alltid hoppas. Man lever på hoppet. Tro, hopp och kärlek. Eviga företeelser.
med hopp om en ljusare framtid!
Idag kommer jag njuta av den här dagen!!!
Frida
måndag 27 oktober 2008
Glädjetjuv=styrkebov
Okej. Rubriken var inte lysande.
Men i kölvattnet av våra rätt tuffa veckor den närmaste tiden bestämde jag mig för att muntra upp mig själv genom att läsa uppbyggelselitteratur. Jag läser inte kristen undervisning bara för att det kommit ut en ny bok. Jag måste vänta in den tills den är precis rätt i mitt liv. Och nu var det tid för coola Joyce Meyer att få tala in i mitt liv för ett tag. Boken blev rätt passande: Sju saker som vill stjäla din glädje.
Under de första två kapitlen underade jag hur hon kunde känna mig. För det är mig boken är skriven till. Eller? Betyder det att det finns fler som har det så här. Ja, nog vet jag det. Jag är inte så inbilsk att jag tror att det bara är jag som har sjuka barn i tre veckor och obefintlig sömn som en följd därav. Men vi är onekligen olika och möter situationer olika. Men så visar det sig att vi är nog till syvende og sist rätt lika i grund och botten. Så skönt. Jag är inte ensam och det finns en väg ut ur eländet.
Med eländet menar jag inte i första hand sjukdom och sömnbrist utan just bristen på glädje och därmed styrka.
Så nu säger jag till mig själv varje morgon med ett påklistrat men gravallvarligt menat brett leende: Jag tänker njuta av den här dagen!
Och hör sen!
Boken kan för övrigt rekommenderas i livets alla situationer, men det blir liksom lite mer effektfullt när man är precis där man behöver vara för att orden ska nå sin fulla kraft hos en som läsare.
Det bästa är att hon gör så enkla och välkända sanningar som "fröjd i Herren är vår starkhet" till något nytt, fräscht och spännande. Inte så illa pinkat. Som någon annan än jag skulle ha sagt. Minns inte vem, så nu sa jag det själv.
Jag har inte läst längre än till sidan 44, men jag ser fram emot kapitlet som handlar just om sjuka barn och sömnbrist. För det kan verkligen stjäla ens kraft och glädje.
God natt vänner!
Men i kölvattnet av våra rätt tuffa veckor den närmaste tiden bestämde jag mig för att muntra upp mig själv genom att läsa uppbyggelselitteratur. Jag läser inte kristen undervisning bara för att det kommit ut en ny bok. Jag måste vänta in den tills den är precis rätt i mitt liv. Och nu var det tid för coola Joyce Meyer att få tala in i mitt liv för ett tag. Boken blev rätt passande: Sju saker som vill stjäla din glädje.
Under de första två kapitlen underade jag hur hon kunde känna mig. För det är mig boken är skriven till. Eller? Betyder det att det finns fler som har det så här. Ja, nog vet jag det. Jag är inte så inbilsk att jag tror att det bara är jag som har sjuka barn i tre veckor och obefintlig sömn som en följd därav. Men vi är onekligen olika och möter situationer olika. Men så visar det sig att vi är nog till syvende og sist rätt lika i grund och botten. Så skönt. Jag är inte ensam och det finns en väg ut ur eländet.
Med eländet menar jag inte i första hand sjukdom och sömnbrist utan just bristen på glädje och därmed styrka.
Så nu säger jag till mig själv varje morgon med ett påklistrat men gravallvarligt menat brett leende: Jag tänker njuta av den här dagen!
Och hör sen!
Boken kan för övrigt rekommenderas i livets alla situationer, men det blir liksom lite mer effektfullt när man är precis där man behöver vara för att orden ska nå sin fulla kraft hos en som läsare.
Det bästa är att hon gör så enkla och välkända sanningar som "fröjd i Herren är vår starkhet" till något nytt, fräscht och spännande. Inte så illa pinkat. Som någon annan än jag skulle ha sagt. Minns inte vem, så nu sa jag det själv.
Jag har inte läst längre än till sidan 44, men jag ser fram emot kapitlet som handlar just om sjuka barn och sömnbrist. För det kan verkligen stjäla ens kraft och glädje.
God natt vänner!
måndag 20 oktober 2008
Idag
Idag är idag, igår är igår, imorgon är i morgon, i år är i år.
Men här har du din morgondag, en present till dig från jag.
Gör nånting av den medan du kan, för i morgon har den blivit igår.
Hur logisk är det där egentligen? Hur kan morgondagen i morgon bli igår? *snurrig*
Här har sjukdomarna bokstavligen avlöst varandra och spritt sig elakartat mellan familjens medlemmar.
Min syster efterfrågade en uppdatering och ville veta hur min dotters ettårkalas gick. Dottern fyllde år 4:e oktober. Då flyttade makens mormor så då blev det inget kalas. Veckan efter låg vi i magsjuka. Veckan efter det hade sonen öroninflammation. Det är idag det.
Det är tre veckor sedan hon blev ett och hon har ännu inte blivit firad *snyft*. Hon har ju ingen aning. Men det har jag. Och jag har sonens megaettårskalas i färskt minne...
För nåt år sedan sa min svägerska att jag skulle bara vänta och se vad skönt det blir när barnen växer upp. Den ständiga tröttheten försvinner och man orkar faktiskt göra något.
Då förstod jag inte vad hon menade. Elias var från 12 månaders ålder som en klocka som somnade själv i egen säng vid 19 och sov i 12 timmar i sträck (krävde hårt jobb, men gav fantastisk utdelning). Det har han fortsatt med, förutom när han är sjuk. Vilket han har varit ända sedan han började på dagis i slutet av augusti. Hursomhaver då förstod jag som sagt inte vad hon talade om, jag kände mig inte alls trött. Men nu. Idag. Med två barn som hela tiden är sjuka, varav den ena absolut måste bäras i timmar för att kunna somna eller somna om - jag hajjar. Jag är så desperat efter sömn att jag skär bort allt socialt liv för att få sova. Jag orkar inte umgås, inte surfa, inte vara i kyrkan. Jag får ju aldrig sova.
All vaken tid går åt det mest basala - laga mat, byta blöja, och söva barn, trösta ledsna ungar, snyta snoriga näsor, medicinera astmaväsande lungor, åka in och ut till akuten när de astmaväsiga lungorna hotar att inte släppa in någon luft alls och sätta på en kristvätt då och då, diska en maskin endast när det inte finns någon tallrik att äta på. I övrigt pluggar jag all tid jag bara kan. Jag har nämligen tenta i stilistik snart. Det är jättekul. Men samtidigt skriver jag en utvärderande studie på en massa åtgärdsprogram. Den måste vara klar nu om nån dag, annars får jag inte läsa nästa kurs.
Klagar jag? Nejdå. Det är bara dagens sanning. Så här är det att ha barn. När det går bra och alla är friska och glada är det det mest underbara som finns. Heaven. När alla är sjuka (inklusive mamman och pappan) och ingen får sova och inget hinns eller orkas med, då är det inte lika underbart. Då är det jobbigt. Men vem sa att livet skulle vara en dans på rosor?
Gud är med mig även om solen skiner eller molnen täcker den blå himlen och regntunga skyar skymmer min horisont. Tack och lov för det.
Nån som vet vad jag talar om?
Har ni sett det där programmet "Hål i väggen". Det kommer en vägg med ett hål i framrusande mot tävlande galningar i skinande trikåer som måste anpassa kroppen i en absurd ställning för att inte fösas ned av väggen ned i vatten. Jag känner mig ungefär så. Väggen rusar emot mig, jag kan inte se vilken absurd ställning jag måste inta med min trötta kropp för att komma igenom på andra sidan. Snart kanske jag ligger i en kall plaskpöl och undrar vad som hände.
Kommer jag krascha in i väggen, eller kommer det visa sig vara en "spökvägg" som man kan sjunka in i och komma ut på andra sidan, med håret i ordning, nytvättat, med rena strukna kläder, lagad mat och bäddade sängar och avklarade tentor och förhoppningsvis glada och friska barn? Om nån vecka vet jag.
kram!
Snart är jag glad och pigg igen. Jag vet inte när bara! PUSS
Men här har du din morgondag, en present till dig från jag.
Gör nånting av den medan du kan, för i morgon har den blivit igår.
Hur logisk är det där egentligen? Hur kan morgondagen i morgon bli igår? *snurrig*
Här har sjukdomarna bokstavligen avlöst varandra och spritt sig elakartat mellan familjens medlemmar.
Min syster efterfrågade en uppdatering och ville veta hur min dotters ettårkalas gick. Dottern fyllde år 4:e oktober. Då flyttade makens mormor så då blev det inget kalas. Veckan efter låg vi i magsjuka. Veckan efter det hade sonen öroninflammation. Det är idag det.
Det är tre veckor sedan hon blev ett och hon har ännu inte blivit firad *snyft*. Hon har ju ingen aning. Men det har jag. Och jag har sonens megaettårskalas i färskt minne...
För nåt år sedan sa min svägerska att jag skulle bara vänta och se vad skönt det blir när barnen växer upp. Den ständiga tröttheten försvinner och man orkar faktiskt göra något.
Då förstod jag inte vad hon menade. Elias var från 12 månaders ålder som en klocka som somnade själv i egen säng vid 19 och sov i 12 timmar i sträck (krävde hårt jobb, men gav fantastisk utdelning). Det har han fortsatt med, förutom när han är sjuk. Vilket han har varit ända sedan han började på dagis i slutet av augusti. Hursomhaver då förstod jag som sagt inte vad hon talade om, jag kände mig inte alls trött. Men nu. Idag. Med två barn som hela tiden är sjuka, varav den ena absolut måste bäras i timmar för att kunna somna eller somna om - jag hajjar. Jag är så desperat efter sömn att jag skär bort allt socialt liv för att få sova. Jag orkar inte umgås, inte surfa, inte vara i kyrkan. Jag får ju aldrig sova.
All vaken tid går åt det mest basala - laga mat, byta blöja, och söva barn, trösta ledsna ungar, snyta snoriga näsor, medicinera astmaväsande lungor, åka in och ut till akuten när de astmaväsiga lungorna hotar att inte släppa in någon luft alls och sätta på en kristvätt då och då, diska en maskin endast när det inte finns någon tallrik att äta på. I övrigt pluggar jag all tid jag bara kan. Jag har nämligen tenta i stilistik snart. Det är jättekul. Men samtidigt skriver jag en utvärderande studie på en massa åtgärdsprogram. Den måste vara klar nu om nån dag, annars får jag inte läsa nästa kurs.
Klagar jag? Nejdå. Det är bara dagens sanning. Så här är det att ha barn. När det går bra och alla är friska och glada är det det mest underbara som finns. Heaven. När alla är sjuka (inklusive mamman och pappan) och ingen får sova och inget hinns eller orkas med, då är det inte lika underbart. Då är det jobbigt. Men vem sa att livet skulle vara en dans på rosor?
Gud är med mig även om solen skiner eller molnen täcker den blå himlen och regntunga skyar skymmer min horisont. Tack och lov för det.
Nån som vet vad jag talar om?
Har ni sett det där programmet "Hål i väggen". Det kommer en vägg med ett hål i framrusande mot tävlande galningar i skinande trikåer som måste anpassa kroppen i en absurd ställning för att inte fösas ned av väggen ned i vatten. Jag känner mig ungefär så. Väggen rusar emot mig, jag kan inte se vilken absurd ställning jag måste inta med min trötta kropp för att komma igenom på andra sidan. Snart kanske jag ligger i en kall plaskpöl och undrar vad som hände.
Kommer jag krascha in i väggen, eller kommer det visa sig vara en "spökvägg" som man kan sjunka in i och komma ut på andra sidan, med håret i ordning, nytvättat, med rena strukna kläder, lagad mat och bäddade sängar och avklarade tentor och förhoppningsvis glada och friska barn? Om nån vecka vet jag.
kram!
Snart är jag glad och pigg igen. Jag vet inte när bara! PUSS
tisdag 9 september 2008
inspirerad av andra
Jag är så imponerad. Tänk att det finns människor som...
...är så givmilda. Vi har flera gånger fått kassar - massor, kartonger med barnkläder, sommar-, vinter, fin-, dagiskläder och pyamaser och ja allt! Det här har sparat så mycket pengar åt oss, så det är inte klokt!! Det här är en ljuvlig familj med fem barn som vi bara stormgillar! Härliga kläder är det också! Man blir bra varm i hjärtat. Av andra har vi fått möbler, tavlor, leksaker, diskmaskin, micro, tv, dator.... Gud är god som välsignar en med sådana vänner och släktingar. Må Gud välsigna dem rikligen tillbaka!!!!!
...har fem barn, varav det minsta nyfött och så har de ändå så fint och städat hemma - jämt! Det imponerar storligen på mig. Härom dagen blev jag inbjuden till en granne från Libanon. Jag blev både glad och nyfiken. Jag undrade om de var muslimer eller kristna och så undrade jag hur deras kaffe skulle smaka :-) Så fort jag klev över tröskeln möttes jag av en fin tavla där det stod "God bless our home".
Jag måste härmed erkänna att jag tidigare tyckt att dessa skyltar och klistermärken och dylikt ibland är lite löjliga - too much liksom. Men nu talar en omvänd. När jag läste de orden var det som om denna "blessing" slog emot mig. Ribban var satt liksom. "Här talar vi om redan vid tröskeln att vi tror och tror mycket!" Vid sidan om dörren hängde ett stort krucifix och väggarna hade fler härliga skyltar med bibelord och annat. Jag blev ju så klart glad över att de var troende - härliga katoliker, ortodoxa. Jag bestämde mig genast för att så fort jag kom hem skulle jag tillverka något dylikt. Jag blev nästan lite sorgsen över att vi inte hade någon sådan proklamation. Jag ville genast måla stora vinröda bokstäver längs taklisten med samma uttryck "God bless our home". Jag har inte frågat maken än dock ;-) Kanhända måste planen ändras.
Härefter avlöste intrycken varandra. Vackra möbler, intet dammkorn, ordning och reda på ytterkläder, leksaker, böcker, köksgrejer.... Jag var förstummad. Av vaddå, undrar ni. Nu tänker ni att det verkar som om jag aldrig varit i ett ordningsamt hem... Men det bara slog mig. Jag har två små barn och jättemycket tid att disponera som jag själv vill. Hon har fem barn varav den minsta nyfödd och hon har ingen tid alls. Hon gör aaaalllllllllt hemma. Min man tar åtminstone ut soporna :-) (Han gör myyyycket mer än så) Och ändå, så fint, sån höghet, sån kärlek till sitt hem och sin familj. Sådan tacksamhet över vad de hade och därmed tog de hand om det också.
Kontrasten var smärtsam när jag kom hem. Jag kavlade faktiskt omedelbart upp armarna och satte fart. I nästan tre timmar städade jag oavbrutet så att svetten lackade. Och sedan kunde jag titta ut över en skinande, sorterad, väldoftande och välkomnande hall, ett dammfritt, vädrat och renbäddat sovrum och ett vardagsrum med skakade kuddar, dammsugen soffa (bakom och induner) och inte en pryl framme. Gästtoan sken i kapp den också. Kvar att städa var köket och kontoret samt tvättstugan. Men nu var jag helt slut.... Men vad bra det kändes. Tyvärr hann jag inte måla den där "Godblessourhome-tavlan" den kvällen, men jag hann i alla fall hämta en svart penna och kladda dit "Gud hör bön- och han svarar också" på vår illgröna tavla på gästtoan.
Visst är det härligt att bli inspirerad av andra? Man får liksom ny kraft, ny energi.
Min man tycker att jag ska hälsa på vår granne ofta.... :-)
...är så givmilda. Vi har flera gånger fått kassar - massor, kartonger med barnkläder, sommar-, vinter, fin-, dagiskläder och pyamaser och ja allt! Det här har sparat så mycket pengar åt oss, så det är inte klokt!! Det här är en ljuvlig familj med fem barn som vi bara stormgillar! Härliga kläder är det också! Man blir bra varm i hjärtat. Av andra har vi fått möbler, tavlor, leksaker, diskmaskin, micro, tv, dator.... Gud är god som välsignar en med sådana vänner och släktingar. Må Gud välsigna dem rikligen tillbaka!!!!!
...har fem barn, varav det minsta nyfött och så har de ändå så fint och städat hemma - jämt! Det imponerar storligen på mig. Härom dagen blev jag inbjuden till en granne från Libanon. Jag blev både glad och nyfiken. Jag undrade om de var muslimer eller kristna och så undrade jag hur deras kaffe skulle smaka :-) Så fort jag klev över tröskeln möttes jag av en fin tavla där det stod "God bless our home".
Jag måste härmed erkänna att jag tidigare tyckt att dessa skyltar och klistermärken och dylikt ibland är lite löjliga - too much liksom. Men nu talar en omvänd. När jag läste de orden var det som om denna "blessing" slog emot mig. Ribban var satt liksom. "Här talar vi om redan vid tröskeln att vi tror och tror mycket!" Vid sidan om dörren hängde ett stort krucifix och väggarna hade fler härliga skyltar med bibelord och annat. Jag blev ju så klart glad över att de var troende - härliga katoliker, ortodoxa. Jag bestämde mig genast för att så fort jag kom hem skulle jag tillverka något dylikt. Jag blev nästan lite sorgsen över att vi inte hade någon sådan proklamation. Jag ville genast måla stora vinröda bokstäver längs taklisten med samma uttryck "God bless our home". Jag har inte frågat maken än dock ;-) Kanhända måste planen ändras.
Härefter avlöste intrycken varandra. Vackra möbler, intet dammkorn, ordning och reda på ytterkläder, leksaker, böcker, köksgrejer.... Jag var förstummad. Av vaddå, undrar ni. Nu tänker ni att det verkar som om jag aldrig varit i ett ordningsamt hem... Men det bara slog mig. Jag har två små barn och jättemycket tid att disponera som jag själv vill. Hon har fem barn varav den minsta nyfödd och hon har ingen tid alls. Hon gör aaaalllllllllt hemma. Min man tar åtminstone ut soporna :-) (Han gör myyyycket mer än så) Och ändå, så fint, sån höghet, sån kärlek till sitt hem och sin familj. Sådan tacksamhet över vad de hade och därmed tog de hand om det också.
Kontrasten var smärtsam när jag kom hem. Jag kavlade faktiskt omedelbart upp armarna och satte fart. I nästan tre timmar städade jag oavbrutet så att svetten lackade. Och sedan kunde jag titta ut över en skinande, sorterad, väldoftande och välkomnande hall, ett dammfritt, vädrat och renbäddat sovrum och ett vardagsrum med skakade kuddar, dammsugen soffa (bakom och induner) och inte en pryl framme. Gästtoan sken i kapp den också. Kvar att städa var köket och kontoret samt tvättstugan. Men nu var jag helt slut.... Men vad bra det kändes. Tyvärr hann jag inte måla den där "Godblessourhome-tavlan" den kvällen, men jag hann i alla fall hämta en svart penna och kladda dit "Gud hör bön- och han svarar också" på vår illgröna tavla på gästtoan.
Visst är det härligt att bli inspirerad av andra? Man får liksom ny kraft, ny energi.
Min man tycker att jag ska hälsa på vår granne ofta.... :-)
tisdag 5 augusti 2008
Thank you, Lord!
Satt och tänkte på vad lyckligt lottad man är (vilket uttryck! Helt fel, det handlar ju inte om en slump utan om välsignelse!) som har en sådan underbar familj! Att jag ens har en familj! Det är det inte alla som har. Jag har haft en period av tacksamhet, om ni förstår vad jag menar.
Stefan Salmonsson sade en gång: Det du inte är tacksam för är på väg bort ifrån dig... Hursomhelst tror jag att det är otroligt viktigt att komma ihåg varifrån man kommer. Remember where you come from.
Joel Osteen sade en sak som jag tycker är så smart: Du kan vara glad idag fast du inte har det där jobbet än. Du kan vara lycklig nu fast du inte är helad. Varför? Jo för det finns där - i framtiden. Gud håller hela ditt liv i sin hand. Du och jag har inte förmågan att se in i framtiden, men om du visste att ditt problem skulle vara löst om en vecka, en månad eller ett år, skulle du inte vara glad idag?
För övrigt tror jag att tacksamhet för det du har idag är en nyckel för att kunna få det Guds välsignelser som bara väntar runt hörnet.
Tack, tack, tack Gud!
För mina föräldrar, mina syskon, deras härliga familjer, min man, mina barn, min församling, mina vänner, mitt hem, ja.... och så inser jag raskt att detta fungerar ju inte. Jag kan inte räkna upp allt - jag vill ju inte missa något. Eller som Lina Sandell Berg skulle ha sagt: Jag kan icke räkna dem alla, de prov på Guds godhet jag rönt.
Jag vill absolut inte bo i den här lägenheten längre än nödvändigt, men det hindrar inte att jag är tacksam för att vi har ett hem. Ett hem som passar oss utmärkt, som gör att jag får tjäna andra med Jesu kärlek. Ett hem som ligger så nära makens jobb att han kan cykla på tio minuter (att jämföra med 1,5 timme på buss mellan Falun och Rälta ENKEL). Jag är tacksam och vill lära mig att bli ännu mer tacksam. Som Bessie Ten Bom som tackade Gud för lössen i barackerna i koncentrationslägret eftersom de höll vakterna borta så hon och hennes syster Corrie kunde predika om Jesus för sina medfångar.
Tacka Gud i livets alla förhållanden... eller
Tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår Herre Jesu Kristi namn.
Stefan Salmonsson sade en gång: Det du inte är tacksam för är på väg bort ifrån dig... Hursomhelst tror jag att det är otroligt viktigt att komma ihåg varifrån man kommer. Remember where you come from.
Joel Osteen sade en sak som jag tycker är så smart: Du kan vara glad idag fast du inte har det där jobbet än. Du kan vara lycklig nu fast du inte är helad. Varför? Jo för det finns där - i framtiden. Gud håller hela ditt liv i sin hand. Du och jag har inte förmågan att se in i framtiden, men om du visste att ditt problem skulle vara löst om en vecka, en månad eller ett år, skulle du inte vara glad idag?
För övrigt tror jag att tacksamhet för det du har idag är en nyckel för att kunna få det Guds välsignelser som bara väntar runt hörnet.
Tack, tack, tack Gud!
För mina föräldrar, mina syskon, deras härliga familjer, min man, mina barn, min församling, mina vänner, mitt hem, ja.... och så inser jag raskt att detta fungerar ju inte. Jag kan inte räkna upp allt - jag vill ju inte missa något. Eller som Lina Sandell Berg skulle ha sagt: Jag kan icke räkna dem alla, de prov på Guds godhet jag rönt.
Jag vill absolut inte bo i den här lägenheten längre än nödvändigt, men det hindrar inte att jag är tacksam för att vi har ett hem. Ett hem som passar oss utmärkt, som gör att jag får tjäna andra med Jesu kärlek. Ett hem som ligger så nära makens jobb att han kan cykla på tio minuter (att jämföra med 1,5 timme på buss mellan Falun och Rälta ENKEL). Jag är tacksam och vill lära mig att bli ännu mer tacksam. Som Bessie Ten Bom som tackade Gud för lössen i barackerna i koncentrationslägret eftersom de höll vakterna borta så hon och hennes syster Corrie kunde predika om Jesus för sina medfångar.
Tacka Gud i livets alla förhållanden... eller
Tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår Herre Jesu Kristi namn.
fredag 23 maj 2008
Dilemma
Jag har varit hemma med mina barn i tre år nu. Jag stortrivs! Jag älskar att vara hemma och ser det som en förmån att kunna vara det (på futtig mammapenning). Jag är helt övertygad om att det är bäst för mina barn att vara hemma med mig.
(Min son är tre år och otroligt social. Framåt, frimodig och trygg. Språket blommar och lekarna utvecklas hela tiden (lite skryt, jag vet, men så är det faktiskt). Jag kunde inte låta bli att fundera på hur min son skulle vara om han gick på dagis. Jag har ju sett en del ifrån den världen när jag har utbildat mig till lärare. Vad skulle han ta efter från kompisar? Skulle han inordna sig i rangordningen och antingen bli herre på täppan eller hackkyckling? Skulle han komma hem med svordomar, dåligt uppträdande och annat elände? Eller skulle han fortsätta att utvecklas positivt? Säkert en kombination...)
Det var en lång parantes. Det jag skulle skriva om var att jag är lite trött nu. Tre år är ganska lång tid. Det är inget jag hymlar med. Ibland behöver man komma ifrån för att få lite perspektiv och för att uppskatta vardagen och ens ljuva skatter. Jag skulle gärna ha en liten pyttesemester från mina barn (läs: tillsammans med min man) om det nu inte var så att jag skulle längta ihjäl mig så att jag inte skulle kunna njuta av det det minsta. Men å andra sidan. Mina barn kanske behöver en semester från mig?
När Elias var ett och ett halvt åkte jag och Daniel på en miniweekend till Visby. Det var väldigt härligt och nyttigt. Elias hade det så otroligt bra hos farmor. Jag längtade, men inte ihjäl mig. Och jag och maken njöt av en romantisk weekend på tu man hand.
Nu är min dotter bara knappt åtta månader så jag får nog vänta ett tag till med semesterplanerna.
Men vet ni. Jag tror jag har det. Jag behöver nog inte alls semester från barnen. Jag behöver semester från vardagen. Daniel ska ha sin första riktiga semester nånsin from den 15 juni. Han har alltid jobbat varenda sommar sedan han var 15 år. Det sär väl självklart att även vi hemmaarbetar behöver semester biland?! Jippie! Jag behöver inte åka ifrån mina barn. Jag behöver bara åka ifrån tvätten och disken ett tag.
Så där ja!
(Min son är tre år och otroligt social. Framåt, frimodig och trygg. Språket blommar och lekarna utvecklas hela tiden (lite skryt, jag vet, men så är det faktiskt). Jag kunde inte låta bli att fundera på hur min son skulle vara om han gick på dagis. Jag har ju sett en del ifrån den världen när jag har utbildat mig till lärare. Vad skulle han ta efter från kompisar? Skulle han inordna sig i rangordningen och antingen bli herre på täppan eller hackkyckling? Skulle han komma hem med svordomar, dåligt uppträdande och annat elände? Eller skulle han fortsätta att utvecklas positivt? Säkert en kombination...)
Det var en lång parantes. Det jag skulle skriva om var att jag är lite trött nu. Tre år är ganska lång tid. Det är inget jag hymlar med. Ibland behöver man komma ifrån för att få lite perspektiv och för att uppskatta vardagen och ens ljuva skatter. Jag skulle gärna ha en liten pyttesemester från mina barn (läs: tillsammans med min man) om det nu inte var så att jag skulle längta ihjäl mig så att jag inte skulle kunna njuta av det det minsta. Men å andra sidan. Mina barn kanske behöver en semester från mig?
När Elias var ett och ett halvt åkte jag och Daniel på en miniweekend till Visby. Det var väldigt härligt och nyttigt. Elias hade det så otroligt bra hos farmor. Jag längtade, men inte ihjäl mig. Och jag och maken njöt av en romantisk weekend på tu man hand.
Nu är min dotter bara knappt åtta månader så jag får nog vänta ett tag till med semesterplanerna.
Men vet ni. Jag tror jag har det. Jag behöver nog inte alls semester från barnen. Jag behöver semester från vardagen. Daniel ska ha sin första riktiga semester nånsin from den 15 juni. Han har alltid jobbat varenda sommar sedan han var 15 år. Det sär väl självklart att även vi hemmaarbetar behöver semester biland?! Jippie! Jag behöver inte åka ifrån mina barn. Jag behöver bara åka ifrån tvätten och disken ett tag.
Så där ja!
torsdag 22 maj 2008
Doftminnen
I morse gjorde jag mig en stor kopp te (som jag gör varje morgon), blundande en stund och njöt av den aromatiska doften. Plötsligt var jag inte längre i mitt kök med det schackrutiga golvet utan hemma hos farmor och farfars stora kök på Fågelvägen i Danderyd. Hemma hos farmor drack man nämligen English Breakfast i stora vita koppar med grönt mönster på - säkert Gröna Anna. Det smakade himmelskt.
Det var sommaren 91 och jag hade just gått ut sjuan. Mamma, pappa och mina syskon hade alla tagit flygplanet till Israel medan jag åkte Ford till Danderyd direkt efter skolavslutningen för att bos hos farmor och farfar några dagar. Lite senare under sommaren skulle nämligen jag också till Israel, fast på sommarbibelskola alldeles på egen hand. Jag kände mig väldigt stor där jag satt i baksätet på väg till Danderyd. Jag hade en ljuvlig examensklänning. Vit såklart, med en bred spets nedtill (eftersom den var lite väl kort, tyckte min mamma). Figursydd, med "rund sjömanskrage" och knytband i ryggen. Jag kände mig rätt fin ska jag säga. Men ack, lyckades jag inte få en oljefläck på den under bilfärden. Men det skulle farmor ordna, lovade hon.
Jag sov i källaren i samma säng som min pappa sov i under veckorna. På den här tiden bodde vi alla fem i familjen i en trea i Årsta, Uppsala. Vi hade nyss flyttat från Vallentuna och väntade på att det rätta huset skulle dyka upp. Så länge fick det bli en lägenhet. Jag och min syster hade egna rum och mamma, pappa och Linus delade på vardagsrummet. Mamma och pappa i en bäddsoffa och lillebror under datorn. Inte klokt egentligen. Men jag och storasystern fick alldeles egna rum. Generöst va? Hursomhaver veckopendlade pappan till sitt jobb norr om Stockholm och sov då hos sina föräldrar. Det var i den sängen jag nu sov. Det var en liten tröst när jag längtade lite efter dem efter några dagar.
Dessa dagar har gett mig härliga minnen. Jag fick på alldeles egen hand lära känna farmor och farfar och få deras uppmärksamhet. Varje kväll bad vi tillsammans innan vi gick till sängs och jag vet att farmor och farfar blev "rörda" över att jag frimodigt bad med och även bad själv. För mig var det så härligt att höra dem be för oss - alla deras barn och barnbarn. Jag är övertygad att deras böner har gjort stor skillnad, inte bara i mitt personliga liv utan för oss alla i familjen. Det vet jag att jag fick säga en gång till farmor när hon en gång några år senare kände sig lite ensam och ledsen efter att farfar gått bort. Jag sa att hon inte fick lämna oss än för hennes böner var så viktiga.
Den här veckan 91 fick jag hjälpa farfar i trädgården, farmor att baka, farmor att städa och farfar att åka och handla. Farfar hade en lång lista på saker som skulle inhandlas och det var inte bara. Det var paprikaost kommer jag ihåg och grädde och jordgubbar såklart.
Ingrid Bergman. Ni vet hon som gifte sig med en italiensk regissör (Rosselini) och gjorde skandal därmed. Farfar och farmor hade en biografi över hennes liv och den läste jag ut på två nätter. Jag tyckte att det var jätteintressant. Nästa bok blev i serien kristna bokringen och handlade om Sergei förföljaren. Därefter Slukade jag Jules Verne. Jag fick en del läst på kvällar och nätter.
Jag är så glad för dessa ljuvliga dagar. Utan dem har jag inte alls kännt mina farföräldrar som jag gör nu. Det känns gott, särskilt som att jag inte har dem hos mig längre.
Så kan det gå när man ska dricka te.
Det var sommaren 91 och jag hade just gått ut sjuan. Mamma, pappa och mina syskon hade alla tagit flygplanet till Israel medan jag åkte Ford till Danderyd direkt efter skolavslutningen för att bos hos farmor och farfar några dagar. Lite senare under sommaren skulle nämligen jag också till Israel, fast på sommarbibelskola alldeles på egen hand. Jag kände mig väldigt stor där jag satt i baksätet på väg till Danderyd. Jag hade en ljuvlig examensklänning. Vit såklart, med en bred spets nedtill (eftersom den var lite väl kort, tyckte min mamma). Figursydd, med "rund sjömanskrage" och knytband i ryggen. Jag kände mig rätt fin ska jag säga. Men ack, lyckades jag inte få en oljefläck på den under bilfärden. Men det skulle farmor ordna, lovade hon.
Jag sov i källaren i samma säng som min pappa sov i under veckorna. På den här tiden bodde vi alla fem i familjen i en trea i Årsta, Uppsala. Vi hade nyss flyttat från Vallentuna och väntade på att det rätta huset skulle dyka upp. Så länge fick det bli en lägenhet. Jag och min syster hade egna rum och mamma, pappa och Linus delade på vardagsrummet. Mamma och pappa i en bäddsoffa och lillebror under datorn. Inte klokt egentligen. Men jag och storasystern fick alldeles egna rum. Generöst va? Hursomhaver veckopendlade pappan till sitt jobb norr om Stockholm och sov då hos sina föräldrar. Det var i den sängen jag nu sov. Det var en liten tröst när jag längtade lite efter dem efter några dagar.
Dessa dagar har gett mig härliga minnen. Jag fick på alldeles egen hand lära känna farmor och farfar och få deras uppmärksamhet. Varje kväll bad vi tillsammans innan vi gick till sängs och jag vet att farmor och farfar blev "rörda" över att jag frimodigt bad med och även bad själv. För mig var det så härligt att höra dem be för oss - alla deras barn och barnbarn. Jag är övertygad att deras böner har gjort stor skillnad, inte bara i mitt personliga liv utan för oss alla i familjen. Det vet jag att jag fick säga en gång till farmor när hon en gång några år senare kände sig lite ensam och ledsen efter att farfar gått bort. Jag sa att hon inte fick lämna oss än för hennes böner var så viktiga.
Den här veckan 91 fick jag hjälpa farfar i trädgården, farmor att baka, farmor att städa och farfar att åka och handla. Farfar hade en lång lista på saker som skulle inhandlas och det var inte bara. Det var paprikaost kommer jag ihåg och grädde och jordgubbar såklart.
Ingrid Bergman. Ni vet hon som gifte sig med en italiensk regissör (Rosselini) och gjorde skandal därmed. Farfar och farmor hade en biografi över hennes liv och den läste jag ut på två nätter. Jag tyckte att det var jätteintressant. Nästa bok blev i serien kristna bokringen och handlade om Sergei förföljaren. Därefter Slukade jag Jules Verne. Jag fick en del läst på kvällar och nätter.
Jag är så glad för dessa ljuvliga dagar. Utan dem har jag inte alls kännt mina farföräldrar som jag gör nu. Det känns gott, särskilt som att jag inte har dem hos mig längre.
Så kan det gå när man ska dricka te.
torsdag 15 maj 2008
Kan Gud ändra sig?
Jesus är densamme igår, idag och så till evig tid.
Gud är inte en människa så att han kan ångra sig.
Det vet vi. Det står i bibeln.
Härom dagen läste jag i andaktsboken "Dag efter dag bär han oss" av Ulf Ekman när han skriver om Petrus som får en syn på taket. Petrus ser hur ett tygstycke med alla slags djur skänks ned och han hör en röst som säger: Slakta och ät! Som rätttrogen messiastroende jude säger han: Bort det! Men återigen får han samma uppmaning. Så här skriver Ekman:
"Nu ändrade Gud det. Hur då? Genom en syn! Och en syn som fullkomligt skakade Petrus ur hans säkerhet. /.../Vi måste komma ihåg att han var jude, en messiastroende sådan och som sådan åt han inte oren mat. Det hade Gud sagt. Problemet var att han levde i vad Gud hade sagt, inte i vad Gud sade. Hans sinne var först inte öppet för förändring. Han var för färdig och därmed olydig när eldstoden drog vidare"
Gud hade sagt ett, nu sade han ett annat. Det han sade först gällde inte längre.
Likaså har vi Abraham som förmår Gud att skona Lot och hans familj genom att gång på gång förhandla med Gud: Om det bara finns si och så många rättfärdiga i staden - kan du inte skona den då? Och Gud lovade. Han ändrade sig gång på gång eftersom hans vän bad honom om det.
Vad får det här för konsekvenser för oss idag? Har Gud sagt, men det gäller inte längre? Har Gud talat? Ja. Gäller det än idag? Det beror på vad Gud talar idag.
Slutsats: Vi måste veta vad Gud säger idag. Då får vi också veta om det han sagt fortfarande gäller, eller om eldstoden dragit vidare.
Vi kan inte leva på vad Gus har sagt igår. Vi måste veta vad han säger idag. Det gäller Kristi kropp, det gäller vår församling och det gäller våra egna liv. Vad säger Gud till dig idag? Vad säger han till församlingen?
Oh, så tragiskt att missa om Gud gått vidare och stanna kvar i tron att Gud fortfarande är där.
Chasing God.
Gud är inte en människa så att han kan ångra sig.
Det vet vi. Det står i bibeln.
Härom dagen läste jag i andaktsboken "Dag efter dag bär han oss" av Ulf Ekman när han skriver om Petrus som får en syn på taket. Petrus ser hur ett tygstycke med alla slags djur skänks ned och han hör en röst som säger: Slakta och ät! Som rätttrogen messiastroende jude säger han: Bort det! Men återigen får han samma uppmaning. Så här skriver Ekman:
"Nu ändrade Gud det. Hur då? Genom en syn! Och en syn som fullkomligt skakade Petrus ur hans säkerhet. /.../Vi måste komma ihåg att han var jude, en messiastroende sådan och som sådan åt han inte oren mat. Det hade Gud sagt. Problemet var att han levde i vad Gud hade sagt, inte i vad Gud sade. Hans sinne var först inte öppet för förändring. Han var för färdig och därmed olydig när eldstoden drog vidare"
Gud hade sagt ett, nu sade han ett annat. Det han sade först gällde inte längre.
Likaså har vi Abraham som förmår Gud att skona Lot och hans familj genom att gång på gång förhandla med Gud: Om det bara finns si och så många rättfärdiga i staden - kan du inte skona den då? Och Gud lovade. Han ändrade sig gång på gång eftersom hans vän bad honom om det.
Vad får det här för konsekvenser för oss idag? Har Gud sagt, men det gäller inte längre? Har Gud talat? Ja. Gäller det än idag? Det beror på vad Gud talar idag.
Slutsats: Vi måste veta vad Gud säger idag. Då får vi också veta om det han sagt fortfarande gäller, eller om eldstoden dragit vidare.
Vi kan inte leva på vad Gus har sagt igår. Vi måste veta vad han säger idag. Det gäller Kristi kropp, det gäller vår församling och det gäller våra egna liv. Vad säger Gud till dig idag? Vad säger han till församlingen?
Oh, så tragiskt att missa om Gud gått vidare och stanna kvar i tron att Gud fortfarande är där.
Chasing God.
fredag 18 april 2008
Du är vad du läser...
Här är listan över några av mina favoritböcker från mitt tidigare inlägg. Jag satte mig och funderade lite kring vad böckerna handlar om och vad som tilltalar mig. Är det signifikativt för vem jag är? Kan det vara så att summan av mina favoriter säger lite eller mycket om mig som person? Jag måste försöka. Gör det du med! Det var roligt!
- Arn (alla fyra) av Jan Guillou. Historisk roman (1100-talet) med stor del av handlingen förlagd till det Heliga landet och resten svensk, i stor del ackurat, historia. Otroligt bra research bakom böckerna.
- Anne på Grönkulla av L M Montgomery: Flickroman - en hel serie. Utomordentligt romantisk med oändliga naturskildringar och drömscenarier och lyckligt slut. Man gråter lite och skrattar en hel del.
- Stolthet och fördom (gillar även de andra, men den här är bäst) av Jane Austen. 1800-talsskildring, självklart centrerad kring sökandet efter en lämplig partner att gifta sig med. Den är späckad att små fyndigheter och lite torr humor. För den fulla uplevelsen krävs en viss förståelse för vad som var socialt accepterat beteende på den tiden.
- "Milleniumserien" av Stieg Larsson. Deckare när de är som bäst. Oerhört realistisk och naturalistisk. Ibland sätter man i halsen av ordens realism och hemska innebörd. Oerhört spännande om journalister, rättsamhälle och socialt utsatta individer.
- Juryn (m fl) av John Grisham. Advokatroman. Skicklig intrig. Bedragare som lyckas lura hela rättssystemet och ge igen på tobaksbolagen.
- Tom Sawyers äventyr av Mark Twain. Rörande äventyrsskildring om en föräldralös pojkes öde.
- Astrid Lindgren. Say no more.
- Exodus av Leon Uris. Människorna bakom staten Israels födelse. Judar som undkommit förintelsen, terrorism, död, framtidstro och romantik och baserat på verkligheten.
- Corrie Ten Bom. Holland under Andra världskriget. Sann skildring. Äkta kristendom. Koncentrationsläger. Sorg och glädje.
- Effektiv bön av R.A. Torrey. Knivskarpt och provocerande. Skrivet 1924!
- Gudsfruktan av John Bevere. Utmanande, radikal kristendom.
- Att söka äktheten av Bill Hybels. Hur blir man en äkta kristen? Hur får jag mitt kristna liv att fungera? Hur gör man?
- Ditt bästa liv nu av Joel Osteen. Idel uppmuntran och handledning i att leva som kristen.
- De fem kärleksspråken av Gary Chapman. Nyckeln till ett lyckligt äktenskap och lyckliga relationer med dina barn och andra nära och kära. Inget har så påverkat vårt äktenskap som denna bok. Ett måste för alla gifta!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
