inspirerad av andra

Jag är så imponerad. Tänk att det finns människor som...

...är så givmilda. Vi har flera gånger fått kassar - massor, kartonger med barnkläder, sommar-, vinter, fin-, dagiskläder och pyamaser och ja allt! Det här har sparat så mycket pengar åt oss, så det är inte klokt!! Det här är en ljuvlig familj med fem barn som vi bara stormgillar! Härliga kläder är det också! Man blir bra varm i hjärtat. Av andra har vi fått möbler, tavlor, leksaker, diskmaskin, micro, tv, dator.... Gud är god som välsignar en med sådana vänner och släktingar. Må Gud välsigna dem rikligen tillbaka!!!!!

...har fem barn, varav det minsta nyfött och så har de ändå så fint och städat hemma - jämt! Det imponerar storligen på mig. Härom dagen blev jag inbjuden till en granne från Libanon. Jag blev både glad och nyfiken. Jag undrade om de var muslimer eller kristna och så undrade jag hur deras kaffe skulle smaka :-) Så fort jag klev över tröskeln möttes jag av en fin tavla där det stod "God bless our home".

Jag måste härmed erkänna att jag tidigare tyckt att dessa skyltar och klistermärken och dylikt ibland är lite löjliga - too much liksom. Men nu talar en omvänd. När jag läste de orden var det som om denna "blessing" slog emot mig. Ribban var satt liksom. "Här talar vi om redan vid tröskeln att vi tror och tror mycket!" Vid sidan om dörren hängde ett stort krucifix och väggarna hade fler härliga skyltar med bibelord och annat. Jag blev ju så klart glad över att de var troende - härliga katoliker, ortodoxa. Jag bestämde mig genast för att så fort jag kom hem skulle jag tillverka något dylikt. Jag blev nästan lite sorgsen över att vi inte hade någon sådan proklamation. Jag ville genast måla stora vinröda bokstäver längs taklisten med samma uttryck "God bless our home". Jag har inte frågat maken än dock ;-) Kanhända måste planen ändras.

Härefter avlöste intrycken varandra. Vackra möbler, intet dammkorn, ordning och reda på ytterkläder, leksaker, böcker, köksgrejer.... Jag var förstummad. Av vaddå, undrar ni. Nu tänker ni att det verkar som om jag aldrig varit i ett ordningsamt hem... Men det bara slog mig. Jag har två små barn och jättemycket tid att disponera som jag själv vill. Hon har fem barn varav den minsta nyfödd och hon har ingen tid alls. Hon gör aaaalllllllllt hemma. Min man tar åtminstone ut soporna :-) (Han gör myyyycket mer än så) Och ändå, så fint, sån höghet, sån kärlek till sitt hem och sin familj. Sådan tacksamhet över vad de hade och därmed tog de hand om det också.

Kontrasten var smärtsam när jag kom hem. Jag kavlade faktiskt omedelbart upp armarna och satte fart. I nästan tre timmar städade jag oavbrutet så att svetten lackade. Och sedan kunde jag titta ut över en skinande, sorterad, väldoftande och välkomnande hall, ett dammfritt, vädrat och renbäddat sovrum och ett vardagsrum med skakade kuddar, dammsugen soffa (bakom och induner) och inte en pryl framme. Gästtoan sken i kapp den också. Kvar att städa var köket och kontoret samt tvättstugan. Men nu var jag helt slut.... Men vad bra det kändes. Tyvärr hann jag inte måla den där "Godblessourhome-tavlan" den kvällen, men jag hann i alla fall hämta en svart penna och kladda dit "Gud hör bön- och han svarar också" på vår illgröna tavla på gästtoan.

Visst är det härligt att bli inspirerad av andra? Man får liksom ny kraft, ny energi.

Min man tycker att jag ska hälsa på vår granne ofta.... :-)

det här med att blogga

Hur ofta måste man göra det för att få kallas en äkta bloggare egentligen? Inte för att jag åstundar titeln, men jag har till min äkta förvåning insett att vissa bloggar en gång per dag, ibland flera, medan andra - oftast mammor, bloggar högst en gång i veckan. Om man tar en snabbtitt på mina sorgligt få länkar inser jag raskt att det kan nog gå ganska lång tid mellan bloggarna om man är mamma (gärna med fler barn, gärna med någon under ett år), har köpt nytt hus, skolar in något barn på dagis, eller studerar vid högskola. Åja, det räcker med att bara vara mamma också.

Jag har massor och inget att berätta så jag tänkte börja med att omtala att min son numera går på förskola. Fyra dagar i veckan 5 timmar åt gången. Han hade en sådan lätt inskolning att det nästan var historiskt. Han stortrivs, leker med alla och vill absolut inte gå hem när jag hämtar honom. Det känns ju väldigt skönt att han trivs.

När man ska till att lämna första barnet på förskola så fylls man av de mest motstridiga känslor du kan tänka dig. Jag tycker att det är så skönt att få lite tid för mig själv och lite tid för Lovisa och lite tid till studier medan Elias har det gott på dagis. Å andra sidan vill jag inte lämna ifrån mig honom. Jag vill inte att han ska vara så där stor. Varför är han inte liten längre? Och så det här, man känner sig ju rätt löjlig alltså (jag är nog kvinna - ja, jag är säker) jag är så glad att han trivs och inte vill hem. Jag är å andra sidan lite ledsen över att han inte vill hem.

Jag är så glad att han älskar sina nya kompisar och lite ledsen att han inte hinner vinka åt mamman. Jag är så glad att han stormgillar sin fröken och inte gråter. Å andra sidan blev jag både ledsen och glad när jag hörde att han hade gråtit en stund på dagis häromdagen. För att han längtade efter mamma. Inte vill jag att mitt barn skall vara ledset, men nog kändes det gott att han i alla fall längtade lite. Så nu vet jag det, då får han vara hur glad som helst när jag lämnar honom och skrika hur mycket han vill när vi ska gå hem. Jag vet ju att han älskar mig mest av alla och längtar efter mig... Gott. Fy vad löjlig man är!

Orsaken till förskolan är att mamman numera studerar. Ämnet är favoriten stilistik. Jag är i det närmaste lyrisk. Det är så kul!! Snart blir det specialpedagogik och sedan är det inte så långt till examen.

Nu vaknade tösabiten. Gotta go.

Thank you, Lord!

Satt och tänkte på vad lyckligt lottad man är (vilket uttryck! Helt fel, det handlar ju inte om en slump utan om välsignelse!) som har en sådan underbar familj! Att jag ens har en familj! Det är det inte alla som har. Jag har haft en period av tacksamhet, om ni förstår vad jag menar.

Stefan Salmonsson sade en gång: Det du inte är tacksam för är på väg bort ifrån dig... Hursomhelst tror jag att det är otroligt viktigt att komma ihåg varifrån man kommer. Remember where you come from.

Joel Osteen sade en sak som jag tycker är så smart: Du kan vara glad idag fast du inte har det där jobbet än. Du kan vara lycklig nu fast du inte är helad. Varför? Jo för det finns där - i framtiden. Gud håller hela ditt liv i sin hand. Du och jag har inte förmågan att se in i framtiden, men om du visste att ditt problem skulle vara löst om en vecka, en månad eller ett år, skulle du inte vara glad idag?

För övrigt tror jag att tacksamhet för det du har idag är en nyckel för att kunna få det Guds välsignelser som bara väntar runt hörnet.

Tack, tack, tack Gud!
För mina föräldrar, mina syskon, deras härliga familjer, min man, mina barn, min församling, mina vänner, mitt hem, ja.... och så inser jag raskt att detta fungerar ju inte. Jag kan inte räkna upp allt - jag vill ju inte missa något. Eller som Lina Sandell Berg skulle ha sagt: Jag kan icke räkna dem alla, de prov på Guds godhet jag rönt.

Jag vill absolut inte bo i den här lägenheten längre än nödvändigt, men det hindrar inte att jag är tacksam för att vi har ett hem. Ett hem som passar oss utmärkt, som gör att jag får tjäna andra med Jesu kärlek. Ett hem som ligger så nära makens jobb att han kan cykla på tio minuter (att jämföra med 1,5 timme på buss mellan Falun och Rälta ENKEL). Jag är tacksam och vill lära mig att bli ännu mer tacksam. Som Bessie Ten Bom som tackade Gud för lössen i barackerna i koncentrationslägret eftersom de höll vakterna borta så hon och hennes syster Corrie kunde predika om Jesus för sina medfångar.

Tacka Gud i livets alla förhållanden... eller
Tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår Herre Jesu Kristi namn.

Vad man kan göra på semestern

På tre veckor har
- vi varit två gånger på barnakuten med sonen pga astma
- dottern slutat amma
- sonen slutat med napp
- dottern fått mjölkproteinallergi (vi testar nu att utesluta all mjölk)
- sonen slutat med blöjor

Sömnbristen är total

Semester i bilder

Hos mormor och morfar. Pojkarna ska ut och åka båt. Lyckan är gjord!

Sommarflicka med tre nya tänder.

Årets baddare

Midsommarafton på Åland tillsammans med familjen Winbo

En fantastisk dag med strålande solsken.

Här spelades Tjorven och Mysak in.

om innetofflor

- Mormor och morfar får har skor inne hos sig. Men det får inte jag. Jag får bara ha strumpor.

Semester! Finally!

Det är precis som med sommarlov. Sista veckan och allra helst sista dagen förstår man inte hur man ska stå ut innan ledigheten infaller. Man är totalt slut. Så var det även här hemma. Och nu? Hur pigg som helst. Konstigt psykologiskt fenomen.

Första dagen på semestern: Furuvik.

Oh, så efterlängtat och oh, så lyckat. Trots åska, regn och frånvarande värme blev dagen en succé. Hagelskuren inträffade medan vi hälsade på orangutangerna som hade strömavbrott, så vi blev inte ett dugg haglade. Regnvädret som återfuktade Furuviks vackra planteringar störde oss inte nämnvärt. Elias och pappan åkte karuseller tills pappan nästan var grön i ansiktet. Jag måste verkligen varmt rekommendera Furuvik. Fram tills man är 4 år är det gratis entré och gratis att åka karuseller - om man åker med någon med åkband. I vårt fall har det båda åren blivit faderskapet (utan några protester från min sida ska förtydligas). Jag och mitt balanssinne har liksom tappat stinget. Vi klarar inte längre av gunggung och snurrsnurr. Det gör pappans än så länge. Toppen, toppendag. Och så träffade vi ju familjen Frampton och Winbo där. Mycket trevligt.

Apropå första dagen. Nu känns det som om vi bara kan softa resten av veckorna för nu har vi ju haft riktig semester. Skönt. Då kanske skrubben kan bli rensad och lägenheten ordentligt städad från golv till tak. Det är också skönt.

Glad midsommar på er!
Själva firar vi på väg till Åland från Grisslehamn tillsammans med fam Winbo. Perfekt. Det får regna hur mycket det vill. Vi kommer vara torra och äta gott ändå.

Kram