103

Det här är tydligen mitt 103:e blogginlägg. Då vet ni.

Jag ville bara omtala att det idag är mycket bättre. Kanske inte med hälsan, men med modet. (Ska till doktorn med Lovis kl 15, Elias fick ingen tid idag.) Modet är viktigast. Vi som spenderade mycket tid i Uppsala på 90-talet vet att pastor Ulf så gott som varje söndag frågade "Är ni vid gott mod?". Jag var tonåring och tyckte mest att det var ett evigt tjatande. Nu är jag mor i yngre medelåldern och fattar poängen. Det är så dags nu.

Andra återkommande inslag var "Av hela mitt hjärta" och "Tack, tack Jesus". Vet inte om det berodde på dålig fantasi, osäkerhet hos lovsångsledaren eller att det verkligen var just de sångerna som skulle sjungas söndag efter söndag. Osäkerheten - vet man att pastorn gillat sångvalet en söndag finns ju chansen att han ska gilla det nästa - förutsatt att man tar samma. Vid den här tiden predikades lovsångarnas tjänst som "att förbereda folket för predikan" snarare än något som i sig självt var oerhört viktigt - att komma inför tronen och stanna där - inte hasta vidare till nästa moment - oftast pålysningar, offer och predikan. Så är det inte nu. Åtminstone uppfattar jag det inte så. Lovsången, tillbedjan, har breddats, fördjupats och utvecklats. Sist jag var i Uppsala rann tårarna nedför mina kinder under lovsången. Kanske inte bara för att lovsången var så underbar - det var rätt underbart att prisa Gud ensam, utan pockande barn och framförallt underbart att prisa Gud med så många andra. Himmelskt.

I övrigt (1) kan jag berätta att tentamen bestod av tre texter som skulle analyseras: en ledare från Svenska Brukshundsklubben, Bushs tal efter den 11 september samt ett avsnitt ur Horatius Ars Poetica, det sistnämnda på Hexameter. Det ni.

I övrigt (2) har jag idag lyckats städa mitt kök. Jag ser återigen vårt häftiga golv - det svart- och vitrutiga som lyckas få mig på gott humör så gott som dagligen. Innan doldes det effektivt av kvarglömda avkrypta sockor, grytlock, matrester, leksaksborrmaskiner, plastburkar, hushållspapper och annat möjligt och omöjligt som inte upphör att förvåna en vid städning. Var kommer allt ifrån?

Jag anser att städning är det tacksammaste och otacksammaste man kan ägna sig åt. Tacksamt för att det blir så fint - man blir lycklig i hjärteroten och njuter över renligheten. Jag blir för övrigt lycklig bara för att jag har presterat ett städat rum. Det är en bedrift. Otacksamt för att det aldrig varar mer än högst en timme. Det är hårt för en sådan slarvig människa som jag. Frågan "Tar det här aldrig slut?" återkommer med allt tätare intervall. Jag inser självklart att det inte kommer ta slut. Men stökintensiviteten kanske sjunker något i takt med att barnen växer upp (och jag med). Man kan ju alltid hoppas. Man ska ju alltid hoppas. Man lever på hoppet. Tro, hopp och kärlek. Eviga företeelser.

med hopp om en ljusare framtid!

Idag kommer jag njuta av den här dagen!!!

Frida

inspirerad av andra

Jag är så imponerad. Tänk att det finns människor som...

...är så givmilda. Vi har flera gånger fått kassar - massor, kartonger med barnkläder, sommar-, vinter, fin-, dagiskläder och pyamaser och ja allt! Det här har sparat så mycket pengar åt oss, så det är inte klokt!! Det här är en ljuvlig familj med fem barn som vi bara stormgillar! Härliga kläder är det också! Man blir bra varm i hjärtat. Av andra har vi fått möbler, tavlor, leksaker, diskmaskin, micro, tv, dator.... Gud är god som välsignar en med sådana vänner och släktingar. Må Gud välsigna dem rikligen tillbaka!!!!!

...har fem barn, varav det minsta nyfött och så har de ändå så fint och städat hemma - jämt! Det imponerar storligen på mig. Härom dagen blev jag inbjuden till en granne från Libanon. Jag blev både glad och nyfiken. Jag undrade om de var muslimer eller kristna och så undrade jag hur deras kaffe skulle smaka :-) Så fort jag klev över tröskeln möttes jag av en fin tavla där det stod "God bless our home".

Jag måste härmed erkänna att jag tidigare tyckt att dessa skyltar och klistermärken och dylikt ibland är lite löjliga - too much liksom. Men nu talar en omvänd. När jag läste de orden var det som om denna "blessing" slog emot mig. Ribban var satt liksom. "Här talar vi om redan vid tröskeln att vi tror och tror mycket!" Vid sidan om dörren hängde ett stort krucifix och väggarna hade fler härliga skyltar med bibelord och annat. Jag blev ju så klart glad över att de var troende - härliga katoliker, ortodoxa. Jag bestämde mig genast för att så fort jag kom hem skulle jag tillverka något dylikt. Jag blev nästan lite sorgsen över att vi inte hade någon sådan proklamation. Jag ville genast måla stora vinröda bokstäver längs taklisten med samma uttryck "God bless our home". Jag har inte frågat maken än dock ;-) Kanhända måste planen ändras.

Härefter avlöste intrycken varandra. Vackra möbler, intet dammkorn, ordning och reda på ytterkläder, leksaker, böcker, köksgrejer.... Jag var förstummad. Av vaddå, undrar ni. Nu tänker ni att det verkar som om jag aldrig varit i ett ordningsamt hem... Men det bara slog mig. Jag har två små barn och jättemycket tid att disponera som jag själv vill. Hon har fem barn varav den minsta nyfödd och hon har ingen tid alls. Hon gör aaaalllllllllt hemma. Min man tar åtminstone ut soporna :-) (Han gör myyyycket mer än så) Och ändå, så fint, sån höghet, sån kärlek till sitt hem och sin familj. Sådan tacksamhet över vad de hade och därmed tog de hand om det också.

Kontrasten var smärtsam när jag kom hem. Jag kavlade faktiskt omedelbart upp armarna och satte fart. I nästan tre timmar städade jag oavbrutet så att svetten lackade. Och sedan kunde jag titta ut över en skinande, sorterad, väldoftande och välkomnande hall, ett dammfritt, vädrat och renbäddat sovrum och ett vardagsrum med skakade kuddar, dammsugen soffa (bakom och induner) och inte en pryl framme. Gästtoan sken i kapp den också. Kvar att städa var köket och kontoret samt tvättstugan. Men nu var jag helt slut.... Men vad bra det kändes. Tyvärr hann jag inte måla den där "Godblessourhome-tavlan" den kvällen, men jag hann i alla fall hämta en svart penna och kladda dit "Gud hör bön- och han svarar också" på vår illgröna tavla på gästtoan.

Visst är det härligt att bli inspirerad av andra? Man får liksom ny kraft, ny energi.

Min man tycker att jag ska hälsa på vår granne ofta.... :-)