Ditt och mitt...

Jag har strängeligen blivit ombedd att uppdatera min blogg med diverse nytagna foton av min dotter. Tyvärr har jag inga sådana att lägga in - vi är helt enkelt typiska tvåbarnsföräldrar som inte fotar andra barnet hälften så mkt som det första. Jag får skylla på tidsbrist. Med första barnet hade jag ju just bara ett barn. Nu har jag två.

Det är onekligen lite annorlunda att ha två barn. Det finns helt enkelt en viss gräns för vad ens amningsfokuserade hjärna klarar av att ta in. Första BVC-besöket var jag ute i god tid med att packa in barn och skötväskor i bilen. inte vill man komma för sent? Man vill ju visa att man minsann kan det här. Så efter diverse blöjbyten och klädbyten (det senare på det större barnet som hann rymma till jordens geggigaste sandlåda) satt de båda som små ljus i bilen - alldeles lagom i tid. Vi skulle hinna dit precis i tid. Om inte... jag hade stått där i bara morgonrock... totalt omedveten, helt fokuserad på mina barn. Jag hade inte ens kollat mig i spegeln. Det skulle jag nog helst ha gjort... Så vi kom för sent. Bara tio minuter dock, och BVC-sköterskan hävdade att hon var van... Det var inte jag.

Förresten sa min son härom kvällen (i en gnutta vredesmod men med stort allvar): Det är inte din Gud! Bara min!

När lillan kom till jorden...

Förlossningsberättelse i antågande. DOCK utan detaljer så även kräsmagade ska våga läsa...

Nu var det inte falskt alarm!

Det kom en tös i torsdags natt (den 4:e oktober kl 23.38). Helt underbart! Jag fattar ingenting! Jag fick en dotter sju dagar innan det var beräknat!! Storebror är så gullig och mannen är stolt som en tupp.

Jag födde helt utan smärtlindring (alltså INTE med lustgas) och andades mig igenom. Värkarna var otroligt kraftiga och jag överlevde tack vare Daniel som masserade och tryckte i ryggslutet. När jag kände att jag inte stod ut längre och bad barnmorskan om råd gällande smärtlindring undersökte hon mig och sa att jag bara var 5cm öppen. Då tappade jag modet och bad om epidural. Fem centimeter till med dessa fruktansvärda värkar hade jag aldrig klarat med bara andning och avslappning! Barnmorskan ringde narkosläkare och frågade om jag fick epidural (vi fragminpatienter är lite krångliga) och kom tillbaka med ett godkänt. Hon sprang och gjorde i ordning och skulle sätta droppnål i min hand - vilket inte var så lätt eftersom jag hade värkar i ett. När hon fått dit nålen skulle hon sätta en skalpelektrod på barnets huvud för att kunna övervaka hjärtrytmen. Då börjar jag krysta. På lite mindre än en timme har jag öppnat mig fem cm och är nu helt öppen. (Ni som vet, vet att man brukar räkna en centimeter i timmen - i alla fall för förstagångsföderskor). Inte så konstigt att jag hade ont. Värkarna var otroligt kraftiga.

Tjugo minuter senare - 6 krystvärkar - var hon ute. Ja, nån epidural hann vi inte med... Jag sprack ingenting - inte en skråma! Lite skillnad mot förra gången... Jag är så otroligt tacksam till Gud. Vilken revansch!

Den här förlossningen var över på 12 timmar från första värk, 5 timmar från det att vi kom till förlossningen, och 1,5 timme efter etablerade värkar... Det sista enligt journalen för nog hade jag (enl mig själv) etablerade värkar innan dess... Hon ligger i min famn och hickar så det är lite svårt att skriva... Hon var liten! 47 cm och 2920g. Och väldigt söt. Hon heter Kerstin Lovisa. Jag kom upp till bb kl 04.00 och åkte hem samma dag efter diverse läkarundersökningar.

Nu väntar en spännande tillvaro som tvåbarnsmor. Jag lär återkomma när jag skaffat mig erfarenheter i ämnet.

Hur uppför sig vuxna egentligen?

Min sociala tvååring till son älskar människor och hälsar gärna på folk. Idag när vi var i affären sade han "Hej!" med ett leende till ett förbipasserande par i 50-års-åldern. De bara kastade ett getöga på honom, svarade inget och gick vidare. Jag måste erkänna att jag häpnade. Han var inte påträngande, han satt i sin vagn och hälsade glatt på några vuxna - och de ignorerar honom! Jag tycker inte att de äldre ska klaga på barns uppförande om de inte själva kan lära sig lite hyfs och hälsa på de som hälsar på dem!Likadant om det passerar ngn utanför vår tomt. Min son ropar glatt "Hej!" och folk (läs: medelålders, för pensionärer och barn hälsar gärna) svarar inte, tittar inte ens. Jag är inte överkänslig på ngt sätt, man kan vara i sin egen värld och ha mkt att tänka på osv osv, men nog hör det väl till allmänt hyfs att man hälsar tillbaka om ngn hälsar på en?

hmpfh

Igår var det måndag, då är det nog tisdag idag. Och jag är hemma - sen igår - och har fortfarande en bäbis i magen. Så lär det förbli ett tag. Nu ska jag vara cool (!). Jag har ju gjort detta en gång förut. Jag borde ju veta hur saker och ting går till. Till BF (beräknad förlossning) är det 16 dagar, men det kan ju vara så mkt om 30 (TRETTIO!) dagar kvar eftersom man kan gott och väl gå över två veckor utan att man egentligen har "gått över tiden". Ge mig styrka... Jag ska förtränga bäbismagen (hur nu det ska gå till) och drömma om hus istället. Det är trevligt. Och sen en dag så kommer ju bäbisen - vare sig man är beredd eller inte. Men alla ni som har och ni som inte har.... å vad man kan längta efter att bli av med denna BADBOLL till mage. Förresten är inte badboll en helt träffande liknelse, de är ju lätta och färgglada och så. Och visst är magen rätt färgglad - men tung som bly. Tyck inte synd om mig för allan del. Eller gör det. Men snart är jag världens lyllås (eg. lyckans ost) i alla fall. Då har jag världens sötaste flickebarn på min arm och världens bekymmer är som bortblåsta långt över Rälta sjöbotten. SVISCH

Det här med förlossningar...

Idag är det fortfarande måndag. Igår var det söndag. Så vet ni. I går hände något som skulle kunna liknas vid att vattnet har gått. Jag ska inte gå in på detaljer så ni kan lugnt fortsätta läsa. Men det faktum att vattnet kanske har gått gör att jag idag får ta mig en utflykt till Falun igen. Jorå, på förlossningen längtar de efter att få träffa mig igen. Det är ömsesidigt, men jag vill dit för att föda barn!! Om nu det signade vattnet har gått så vill de ha ut mitt barn inom 48 timmar. Det låter ju å andra sidan rätt trevligt. Håll tummarna.

Det här med sjukhus...

Idag är det måndag. Då har vi konstaterat det. I tisdags åkte jag en sväng till MVC för att kolla mitt blodtryck som av någon anledning skjutit i höjden. Eftersom mitt urinprov (ursäkta alla känsliga läsare) visade på protein så fick jag lov att åka in till förlossningen i Falun. Nu är ju det ett väldigt trevligt ställe, om det nu var så att man fick komma dit av rätt anledning någon gång, dvs för att föda barn. Jaha, CTG-kurva och allt. Det vet ni erfarna vad det är - man kollar barnets hjärtljud och min värkfrekvens. Den senare var så gott som noll och den förra perfekt. Man ska inte klaga. Läkaren tyckte att jag hade alltför högt tryck och beordrade mig att stanna över natten. Å, vad trött man blir. Jag fällde till och med en tår i mina försök att övertala henne om att få åka hem. Jag är så hjärtinnerligt trött på sjukhus. Men, läkaren var envisare än jag.

Väl nere på avdelningen - samma jag låg på när jag hade proppar i lungorna förra graviditeten - träffade jag "min" läkare och hon sade krasst: "La hon in dig bara för högt blodtryck?!" Ungefär som att det skulle hon aldrig gjort. Då blev man ju ännu gladare...

Men, allt som allt fick jag en lugn kväll för mig själv med en liten godispåse och dr House på mitt enkelrum. Jag sov som en prinsessa på två madrasser (!) och hade perfekt tryck morgonen efter. Jaha, så fick man åka hem. Men läkaren ville först göra en viktskattning (inte av mig utan av barnet i magen). Det hade jag nu just gjort i Leksand, men hon ansåg att man i Leksand hade för gammal apparat och ville göra en till. Nu är det ju alltid trevligt att titta på sin bäbis (Ultraljud) så man säger ju inte nej. Allt var utomordentligt perfekt och kickan vägde 2700 för dagen och var så söt så. Läkaren tyckte att den kunde komma ut nu - det kan man ju bara hålla med om.

Fotnot: Enligt tre oberoende ultraljudsundersökare skall det vara ett stycke flickebarn i magen. Hur vet man det? De ser ingen pung.

Det här med mage och frisyr

Var på hemköp och handlade med familjen i lördags. Vid lösgodiset träffar jag en bekant som var hiskeligt fin i håret - vilket jag påpekar, berömmer, som det heter. "Detsamma", behagar människan säga och jag blir full i skratt. "Nehej, du", svarar jag, "för jag har inte borstat håret på tre dagar. Men å andra sidan gör det inget, för det är ingen som tittar på mitt hår, alla tittar på magen." Sanningen i detta påstående bekräftas omedelbart av ett ungt par (18,19 år sådär) som börjar skratta rakt ut. Tänk en sån tankeläsare man är! Och kan man inte läsa tankar så räcker det med att titta på folk man möter, de tittar en aldrig i ögonen - de tittar på min navel, eller i varje fall nånstans därikring.