Dokument inifrån

Jag är upprörd. Jag blir det ibland. Inget farligt. Ganska sunt. Framförallt övergående.
Idag tittade jag på ett program som finns att finna på svt:s site. Det handlade om trenden med nanny-program och föräldrautbildning. Jag har aldrig sett värre dynga. Jag blev besviken. För det första så är jag en förespråkare av föräldrautbildningar - frivilliga sådana. Det förutsätter att de är av god kvalitet, men att det finns och startas fler är helt klart ett steg i rätt riktning. Jag uppmuntrar en sund debatt som tar itu med felaktigheter och ser till att en god utveckling kan ske. Men vad är detta??!!

När jag fick mitt första barn sade min underbara bvc-tant att jag själv visste vad som var bäst för mitt barn. Jaha, men hur är det med det här? Hur ska jag göra med det här? Kan man göra så? Vad ska jag göra när mitt barn gör så?

Alla frågorna besvarades med "Det vet du så bra själv". Jag höll på att spricka. Bara för att jag har kånkat runt på ungen i nio långa månader betyder det inte att jag samtidigt har tagit en masters degree i barnpsykologi och -medicin. Kan man inte få lite svar när man har en massa frågor?!

Det är här föräldrautbildning kommer in. Jag håller med om att jag och min make förvisso är de som känner våra barn bäst. tack-och-lov för det. Men förr bodde man flera generationer ihop och hade alltid någon att fråga, eller så lade sig mormor gladeligen sig i uppfostran. Hursomhelst var man inte ensam om alla beslut. Så är verkligheten för många. Framförallt ensamstående.

Att det finns olika traditioner kring barnuppfostran är inget konstigt. Vissa är mer eller mindre bra, andra är direkt skadliga.

Men det är så typsikt Sverige! "Journalisten" - en man som är trebarnsfar - börjar sitt reportage med att säga att han fick så dåligt samvete när han såg till att det blev en konsekvens på barnens olydnad "för han har ju lärt sig att barn är lika mycket värda och ska behandlas med respekt". Jahapp, då hade man satt nivån på programmet. Vilken utmärkt journalistisk hållning. "Jag tycker att nanny-programmen är fel och föräldrautbildning förkastligt. Då tar jag och letar upp några experter som bekräftar det. Men för att inte verka alltför vinklad så tar jag med någon som talar för uppfostran - en riktig ytterlighet" Sedan varvas inslaget - en timme långt - av bilder av hitlerjugend, sången "till snickerboa ränner jag" och scener med örfilar samtidigt som föräldrautbildning och den nya striktare uppfostranstrenden diskuteras - av en psykolog som är känt kritisk till allt som inte är fri uppfostran, av en filosof som gillar liberalism och av en doktor (som jag har stor respekt för) som är väldigt svensk. Det kommer med en massa andra utmärkta personer oxå, men jag blir bara så trött!!!

Slit verktygen ur händerna på oss bara. Just när vi kände att vi började få koll och redskap för att vara föräldrar så slits dessa bort ifrån oss och vi är återigen utelämnade till vår suveränitet och våra misslyckanden. Otaliga är de som blivit hjälpta av nanny-programmens utmärkta (om än fyrkantiga) principer. Jag applåderar föräldrakurser, men inte allt de säger. Vad tror folk om oss egentligen? Tror de att vi föräldrar inte kan tänka själva och anpassa uppfostringsprinciper efter det som passar oss och våra barn?

Själv är jag så tacksam för "hörnet" som vi säger. Det är INTE en skamvrå. Eller så är det det. Jag har ingen aning om hur skamvrån fungerade när det begav sig. Men om det som jag nu ska beskriva är en skamvrå så är det en bra sak. Jag tror inte på att skuldbelägga barn. Det klarar de så utmärkt själva, det ska varje människa veta. Det finns inget mer samvetstyngt än ett litet barn som har slagit någon och sedan inte fått säga förlåt och reda upp situationen. Istället är det min uppgift som förälder att hjälpa mitt barn att lösa konflikter och att bli av med skuldkänslor. Det är också min plikt att visa vad som är rätt och fel. Allt annat är galet. Om man bara ska avleda ett barn som slåss - utan att säga nej - utan att reda upp situationen - genom att låtsas som att ingenting hänt - genom att börja prata om något annat - då sviker man barnen. de har rätt att få lämna en jobbig situation bakom sig.

Vi har i princip bara en regel som vi är benhårda med (sonen är ju bara 3) och det är "slåss inte". Slåss sonen får han en varning: "Sonen, du vet att man inte får slåss. Nu varnar jag dig. Slåss du en gång till får du sitta i hörnet." Där har Sonen ett val. oftast väljer han att inte slå igen. Jättetrevligt. Slåss han igen får han sitta på lämplig tillgänglig plats (varierar väldigt) och vi förklarar: "Sonen nu slog du X och det vet du att man inte får göra. Nu får du sitta här i tre minuter så hämtar mamma dig sedan". Sonen har aldrig gått därifrån. Han har blivit arg (inte en majoritet av gångerna) och skrikit. Men nästan varje gång mamma eller pappa kommer för att hämta honom är han lugn. "Sonen, mamma satte dig här för att du slog X. Så får man inte göra. vad säger man då?" Sonen svarar "Förlåt" och vi kramas länge och väl. Sedan kommer det bästa. Konflikten finns inte mer. Jag tar aldrig mer upp den. Vi är alla vänner igen. Till skillnad från "Vänta bara tills pappa kommer hem" eller dyl.

Varför jag är så tacksam? För att jag anser att det här har gett oss ett verktyg att alltid lösa svåra och enkla konflikter utan skrik och ilska (från föräldrars sida) eller ännu värre - att man blir hårdhänt. Vi vet alltid hur vi ska agera. Sonen vet alltid vad som väntar. Vi är trygga. Han är trygg och sedan finns inte konflikten sedan. Om vi skulle radera ut detta förhatliga och förkastliga (enligt experterna i programmet) element i vårt liv skulle jag stå där varje gång en ny konflikt inföll och fundera på vad jag skulle göra nu och utfallet skulle bero på humör eller grad av trötthet. Tack nanny!!

Se gärna programmet. Jag gjorde det och efteråt gick jag in på svt:s diskussionsforum för att se om jag var ensam om att reagera som jag gjorde. icke sa nicke. Vi är många professionella som reagerat likadant. Tack för det.

Nu är jag liiite lugnare.