103

Det här är tydligen mitt 103:e blogginlägg. Då vet ni.

Jag ville bara omtala att det idag är mycket bättre. Kanske inte med hälsan, men med modet. (Ska till doktorn med Lovis kl 15, Elias fick ingen tid idag.) Modet är viktigast. Vi som spenderade mycket tid i Uppsala på 90-talet vet att pastor Ulf så gott som varje söndag frågade "Är ni vid gott mod?". Jag var tonåring och tyckte mest att det var ett evigt tjatande. Nu är jag mor i yngre medelåldern och fattar poängen. Det är så dags nu.

Andra återkommande inslag var "Av hela mitt hjärta" och "Tack, tack Jesus". Vet inte om det berodde på dålig fantasi, osäkerhet hos lovsångsledaren eller att det verkligen var just de sångerna som skulle sjungas söndag efter söndag. Osäkerheten - vet man att pastorn gillat sångvalet en söndag finns ju chansen att han ska gilla det nästa - förutsatt att man tar samma. Vid den här tiden predikades lovsångarnas tjänst som "att förbereda folket för predikan" snarare än något som i sig självt var oerhört viktigt - att komma inför tronen och stanna där - inte hasta vidare till nästa moment - oftast pålysningar, offer och predikan. Så är det inte nu. Åtminstone uppfattar jag det inte så. Lovsången, tillbedjan, har breddats, fördjupats och utvecklats. Sist jag var i Uppsala rann tårarna nedför mina kinder under lovsången. Kanske inte bara för att lovsången var så underbar - det var rätt underbart att prisa Gud ensam, utan pockande barn och framförallt underbart att prisa Gud med så många andra. Himmelskt.

I övrigt (1) kan jag berätta att tentamen bestod av tre texter som skulle analyseras: en ledare från Svenska Brukshundsklubben, Bushs tal efter den 11 september samt ett avsnitt ur Horatius Ars Poetica, det sistnämnda på Hexameter. Det ni.

I övrigt (2) har jag idag lyckats städa mitt kök. Jag ser återigen vårt häftiga golv - det svart- och vitrutiga som lyckas få mig på gott humör så gott som dagligen. Innan doldes det effektivt av kvarglömda avkrypta sockor, grytlock, matrester, leksaksborrmaskiner, plastburkar, hushållspapper och annat möjligt och omöjligt som inte upphör att förvåna en vid städning. Var kommer allt ifrån?

Jag anser att städning är det tacksammaste och otacksammaste man kan ägna sig åt. Tacksamt för att det blir så fint - man blir lycklig i hjärteroten och njuter över renligheten. Jag blir för övrigt lycklig bara för att jag har presterat ett städat rum. Det är en bedrift. Otacksamt för att det aldrig varar mer än högst en timme. Det är hårt för en sådan slarvig människa som jag. Frågan "Tar det här aldrig slut?" återkommer med allt tätare intervall. Jag inser självklart att det inte kommer ta slut. Men stökintensiviteten kanske sjunker något i takt med att barnen växer upp (och jag med). Man kan ju alltid hoppas. Man ska ju alltid hoppas. Man lever på hoppet. Tro, hopp och kärlek. Eviga företeelser.

med hopp om en ljusare framtid!

Idag kommer jag njuta av den här dagen!!!

Frida