Storm

Ensam igen. Tomhet och saknad.
Oväder. Regnet vräker ned utanför och inuti.
Ut. Jag vill ut, vara en del i stormen och låta mina känslor rinna ned
och bort ifrån mig.
Dropparna rinner nedför mitt ansikte. Är de blandade med tårar? Inte än.

Störtskur! Stora tunga droppar som slungas, krossas mot marken.
Som vrede, eller djup, vild förtvivlan och sorg.
Andra springer för att ta skydd.
Inte jag. Jag drar inte ens upp luvan.
Vill bli våt. Vill känna regnets befriande vildhet.
Andra tittar och undrar. Jag ler mellan regnet som forsar utmed mina kinder ned
över halsen, nacken.
Jag ryser. Men det är inte kallt, än.

Ut på ängen. När det åskar? -Farligt! -Spring!
Nej! Jag är lugn. Utanpå, inte inuti. Maktlös och fascinerad inför naturens makter
och krafter.
Mot sjön. Mot det stora vattnet. Ser hur ytan slås sönder av arga skurar.
Kallt. Och vått. Rakt igenom.

En stor sten. Sitta, titta och bara känna. Kylan vinden och ensamheten.
Min litenhet, min obetydlighet.
Himlen är vild. Molnen svarta, grå och vita. Som livet. De dansar en rasande balett.
Fort och vilt om varandra.
Jag ser inte andra stranden nu. Allt är grått. Tomt.
Alla andra är inne - hemma. Trygga. Jag är ute. Och våt. Kall.
Där. Ett ljus. På andra sidan. På andra sidan. Inte här.

Dropparna tar vägen över de tunga hårslingorna och faller ned på mina tomma händer.
Tomhänt, väldigt tom.

Allt rinner iväg. Utmed stigen i en väldig fart.
Skalbaggar, frön, grässtrån flyter i en fors mot ett okänt öde.
Utan kontroll eller makt att vända om. Som jag.
Allt går så fort för de små, men väldigt sakta för de större. Sakta, långsamt.

Som mina känslor. Som höstlöv. Tyngda av regn. Färgglada.
Seglande i vinden mot marken.
Mot jorden. Till att bli jord. Till intet.

Molnens dans har gått in i ritardando och forsen vid mina fötter tycks avta.
De väldiga makterna mojnar.
Så gör mina väldiga känslor. Saktar ned och stannar av, dör ut. Men inte jag.
Jag går hem. Hem. Hur kunde jag glömma bort?
Hem.