litet inlägg

som jag snott från Ulf Ekmans blogg.

Det här skrev jag som kommentar på pastorns blogg. Det gällde ledarskap osv. Det var visst någon som varit med i LO för någon evighet sedan som tyckte att det predikades blind lydnad och att man såg på Ulf som förmer än Gud.*suck*

Vill bara slå fast att jag - och vad jag vet ingen av mina kompisar heller - har någonsin varit nervös när Ulf har gått förbi i korridoren. *skrattar högt åt tanken*

Däremot vet jag att en del har en felaktig bild av ledarskap som kan ge en osund hållning gentemot auktoritet. Jag har aldrig upplevt det predikas från Livets Ords pastorer. Däremot sade en fru till en kär lärare till mig en gång: “Men, Frida. Vilken kort kjol! Vad tror du att Ulf skulle säga om den?!” (Bibelskolan hade väl för länge sedan en regel som knäkorta kjolar och min, som hörde till en festdräkt, slutade fem centimeter ovanför.) Jag var bara 20 år så det får vara mig förlåtet men jag svarade: “Jag tror att han tycker att den är JÄTTEsnygg.”

En enda gång hukade jag mig och det med rätta. Det var efter ett söndagsmöte ute i Livsts Ords cafeteria. Ulf satt vid ett bord med några jag inte kände igen och fikade - inte vid något pastorsbord med 20 sorters fikabröd den gången. Vi var ett helt gäng som satt vid bordet intill och skrattade och hade så roligt som man kan ha som tonåring. Mötet hade varit bra och vi var glada och uppspelta. Efter en kvart kommer Ulf fram till oss och säger ord som jag aldrig kommer att glömma. Han hade nämligen sett att vid bordet intill vårt hade det suttit en ung kille i vår ålder, alldeles ensam. Ulf förmanade oss att vi inte bjudit in honom till vårt bord. Jag lovar dig. Jag trodde jag skulle skämmas ihjäl. Jag hade inte ens sett killen. Och det var det som var så hemskt! Jag hade inte sett att det satt en ensam kille vid ett bord för sig själv och jag hade haft det så roligt med mina kompisar. Jag skämdes för jag var inte gammal i sammanhanget och mindes mycket väl vad tufft det kunde vara att komma i i gemenskapen (ungefär som att tas sig in i en konservburk med tandpetare). Tack för den betan, Ulf. Det här är säkert 15 år sedan men jag ser mig fortfarande omkring varje gång jag sätter mig för att fika så att inte någon sitter ensam vid något bord.

Apropå konservburken: Jag har aldrig förstått det här snacket om att Livets ord är en sekt som suger till sig alla möjliga sorters människor och så är det så svårt att gå ur. Jag hade svårt att komma in jag. Och inte var det svårt att gå ur. Nästan för lätt. Jag tyckte nog att de kunde beklagat sig lite mer över att jag skulle flytta

103

Det här är tydligen mitt 103:e blogginlägg. Då vet ni.

Jag ville bara omtala att det idag är mycket bättre. Kanske inte med hälsan, men med modet. (Ska till doktorn med Lovis kl 15, Elias fick ingen tid idag.) Modet är viktigast. Vi som spenderade mycket tid i Uppsala på 90-talet vet att pastor Ulf så gott som varje söndag frågade "Är ni vid gott mod?". Jag var tonåring och tyckte mest att det var ett evigt tjatande. Nu är jag mor i yngre medelåldern och fattar poängen. Det är så dags nu.

Andra återkommande inslag var "Av hela mitt hjärta" och "Tack, tack Jesus". Vet inte om det berodde på dålig fantasi, osäkerhet hos lovsångsledaren eller att det verkligen var just de sångerna som skulle sjungas söndag efter söndag. Osäkerheten - vet man att pastorn gillat sångvalet en söndag finns ju chansen att han ska gilla det nästa - förutsatt att man tar samma. Vid den här tiden predikades lovsångarnas tjänst som "att förbereda folket för predikan" snarare än något som i sig självt var oerhört viktigt - att komma inför tronen och stanna där - inte hasta vidare till nästa moment - oftast pålysningar, offer och predikan. Så är det inte nu. Åtminstone uppfattar jag det inte så. Lovsången, tillbedjan, har breddats, fördjupats och utvecklats. Sist jag var i Uppsala rann tårarna nedför mina kinder under lovsången. Kanske inte bara för att lovsången var så underbar - det var rätt underbart att prisa Gud ensam, utan pockande barn och framförallt underbart att prisa Gud med så många andra. Himmelskt.

I övrigt (1) kan jag berätta att tentamen bestod av tre texter som skulle analyseras: en ledare från Svenska Brukshundsklubben, Bushs tal efter den 11 september samt ett avsnitt ur Horatius Ars Poetica, det sistnämnda på Hexameter. Det ni.

I övrigt (2) har jag idag lyckats städa mitt kök. Jag ser återigen vårt häftiga golv - det svart- och vitrutiga som lyckas få mig på gott humör så gott som dagligen. Innan doldes det effektivt av kvarglömda avkrypta sockor, grytlock, matrester, leksaksborrmaskiner, plastburkar, hushållspapper och annat möjligt och omöjligt som inte upphör att förvåna en vid städning. Var kommer allt ifrån?

Jag anser att städning är det tacksammaste och otacksammaste man kan ägna sig åt. Tacksamt för att det blir så fint - man blir lycklig i hjärteroten och njuter över renligheten. Jag blir för övrigt lycklig bara för att jag har presterat ett städat rum. Det är en bedrift. Otacksamt för att det aldrig varar mer än högst en timme. Det är hårt för en sådan slarvig människa som jag. Frågan "Tar det här aldrig slut?" återkommer med allt tätare intervall. Jag inser självklart att det inte kommer ta slut. Men stökintensiviteten kanske sjunker något i takt med att barnen växer upp (och jag med). Man kan ju alltid hoppas. Man ska ju alltid hoppas. Man lever på hoppet. Tro, hopp och kärlek. Eviga företeelser.

med hopp om en ljusare framtid!

Idag kommer jag njuta av den här dagen!!!

Frida