lördag 3 maj 2008
fredag 2 maj 2008
Reacta
Surfa in på http://www.reacta.se/ och kolla in Sveriges färskaste ungdomsorganisation. Bli medlem idag!
fredag 18 april 2008
Väldans...
Vad långa mina inlägg blir när de publiceras! Jag måste nog ändra format! Det är ju ingen som orkar läsa så där långa texter.
Du är vad du läser...
Här är listan över några av mina favoritböcker från mitt tidigare inlägg. Jag satte mig och funderade lite kring vad böckerna handlar om och vad som tilltalar mig. Är det signifikativt för vem jag är? Kan det vara så att summan av mina favoriter säger lite eller mycket om mig som person? Jag måste försöka. Gör det du med! Det var roligt!
- Arn (alla fyra) av Jan Guillou. Historisk roman (1100-talet) med stor del av handlingen förlagd till det Heliga landet och resten svensk, i stor del ackurat, historia. Otroligt bra research bakom böckerna.
- Anne på Grönkulla av L M Montgomery: Flickroman - en hel serie. Utomordentligt romantisk med oändliga naturskildringar och drömscenarier och lyckligt slut. Man gråter lite och skrattar en hel del.
- Stolthet och fördom (gillar även de andra, men den här är bäst) av Jane Austen. 1800-talsskildring, självklart centrerad kring sökandet efter en lämplig partner att gifta sig med. Den är späckad att små fyndigheter och lite torr humor. För den fulla uplevelsen krävs en viss förståelse för vad som var socialt accepterat beteende på den tiden.
- "Milleniumserien" av Stieg Larsson. Deckare när de är som bäst. Oerhört realistisk och naturalistisk. Ibland sätter man i halsen av ordens realism och hemska innebörd. Oerhört spännande om journalister, rättsamhälle och socialt utsatta individer.
- Juryn (m fl) av John Grisham. Advokatroman. Skicklig intrig. Bedragare som lyckas lura hela rättssystemet och ge igen på tobaksbolagen.
- Tom Sawyers äventyr av Mark Twain. Rörande äventyrsskildring om en föräldralös pojkes öde.
- Astrid Lindgren. Say no more.
- Exodus av Leon Uris. Människorna bakom staten Israels födelse. Judar som undkommit förintelsen, terrorism, död, framtidstro och romantik och baserat på verkligheten.
- Corrie Ten Bom. Holland under Andra världskriget. Sann skildring. Äkta kristendom. Koncentrationsläger. Sorg och glädje.
- Effektiv bön av R.A. Torrey. Knivskarpt och provocerande. Skrivet 1924!
- Gudsfruktan av John Bevere. Utmanande, radikal kristendom.
- Att söka äktheten av Bill Hybels. Hur blir man en äkta kristen? Hur får jag mitt kristna liv att fungera? Hur gör man?
- Ditt bästa liv nu av Joel Osteen. Idel uppmuntran och handledning i att leva som kristen.
- De fem kärleksspråken av Gary Chapman. Nyckeln till ett lyckligt äktenskap och lyckliga relationer med dina barn och andra nära och kära. Inget har så påverkat vårt äktenskap som denna bok. Ett måste för alla gifta!
Blått, blått...
Blå är en fantastisk färg! Jag älskar blått. Den kan vara kall, lite avståndstagande så där, men så fräsch, så somrig och så otroligt bra komplementfärg till allt i inredning. Jag har kommit på att jag kan inte bara ha vitt. Jag får spader. Jag måste ha lite färg. I Rälta hade jag ett helvitt sovrum. Men möblerna var ju inte vita. Jag tyckte att de lyste i ögonen när jag klev in i rummet. det gav mig ingen ro alls, det blev bara rörigt. Så fick jag för mig att det skulle vara bättre med en färg - basfärg - på väggen som liksom omringar och inramar allt. Vitt framhäver, men beige, brun och sand omsluter. Det blev mycket lugnare. Jag kunde ju så klart överträffat mig själv och målat om alla mina möbler men se, det ville jag inte. Jag inreder helst med färger som kompletterar varandra fast långt ifrån varandra på färgskalan - kontrasterande? Heter det så? I vardagsrummet här i Falun har vi sandfärgade väggar, blå soffa, bruna och vita accessoarer (kuddar och matta) och allt går i dessa färger och vad jag trivs!
Nu var det inte blått i inredning jag skulle ta upp. Jag har blå ögon. Men det var inte detta heller. Det handlar om en blå tå. Väldigt blå. Mest på nageln så klart, men ändock ohyggligt blå.
Häromdagen behagade vår besticklåda göra sig av med fronten. Vips, hade lådan ingen front och inget handtag. Vårt kök är konstruerat på 60-talet och är i gediget trä (eller rättare sagt masonit). Jag är ju hisekligt händig (hmpf) men vi bor ju i hyresrätt (tack och lov) så jag ringde vår bovärd. Han suckade lite och meddelade att han skulle anlända någon annan dag - idag hann han inte. Jag lade lådfronten på köksbänken för att inte tappa bort eländet och så var det inget mer med det... Förrän min son fick för sig att han skulle ha något som låg bakom lådfronten. Då passade nämligen fronten på att lämna bänken och istället placera sig med metallhandtaget nedåt på sonens vänstra stortånagel.
Vilket elände. Vilket ramaskri. I en halvtimme. Jag kan lika gärna skriva "en evighet". För det var det! Jag har alltid trott mig själv om att kunna hålla mig lugn i krissituationer (gör någon illa sig i min närhet agerar jag kallt och snabbt och räddar liv, eller åtminstone tår, med största effektivitet och beslutsamhet). Har till och med funderat på att börja arbeta på sos-alarm som sos-operatör. Nu är jag mer tveksam om det verkligen är något för mig. Efter att sonen varit i i det närmaste hysteriskt tillstånd i en halvtimme var jag nästan lika hysterisk jag. Jag fick inte stoppa tån i svalt vatten. Han sparkade ilsket ut vattenbunken så att en hel insjö bildades i vardagsrummet med lillasyster glatt simmandes mitt i. Desperat försöker jag med något nytt och får ett avlägset minne om biffar om någon får ett knytnävsslag. Jag langar fram en bit fryst laxfilé och försökte få lägga på tån. Icke. Det var ej uppskattat. Ramaskriet höjdes ytterligare en tonart och tilltog i intensitet. Hans tårar sprutade och mina hotade med att börja svämma över ögonvrårna eftersom jag tyckte så otroligt synd om honom. Han hade så ont. Så ont har han aldrig haft i sitt snart treårig liv.
Då gav jag, vist nog, upp. Jag ringde faderskapet och meddelade växeltanten att jag ville ha tag på min man för att det hade hänt en liten olycka hemma. Tanten sprang runt på kontoret och letade make (han satt inte på sin plats så klart) och mannen svarade det näst bästa jag har hört i mitt liv: "Jag kommer". Jag lade på luren styrkt med nya krafter och gick för att ta tjuren vid hornen ännu en gång. Men si det fingo jag icke. Tån skulle icke undersökas. Jag fick istället göra mitt bästa för att häva översvämningen och rädda den ivrigt simmande bäbin till torrare breddgrader.
Då knackar det på dörren. Har karln ingen nyckel tänker jag lätt irriterat och kutar ut i hallen rycker upp dörren och möts av grannen som undrar om vi inte ska ut och leka. Tror inte det. Men se där kommer han. Kavalleriet har anlänt. Tack och lov! Tack och lov. Jesu vänner sjunger alltid... Fadern tog sin son i sina armar och på två minuter var han lugn. Det var nästan så att jag tog illa upp. Här har man kämpat i en halvtimme och så kommer han och bara glajdar in så där. Men å andra sidan var mina och lillasysters öron väldigt tacksamma över att ljudbilden drastiskt förändrade sig. För att inte tala om grannarna.
Nu kunde alla lugna ned sig och jag kunde åter tänka någotsånär rediga tankar och beslutar raskt - nu åker vi till McDonalds. Jag orkade inte ställa mig och laga en näringsriktig måltid så då kunde vi lika gärna äta onyttigt!
Dagen fortsatte som en bergochdalbana för lilleman. Han var alldeles slut känslomässigt efter denna smärtchock och klarade inte riktigt av att hans hamburgare dröjde så väldeliga så även andra matgäster fick beundra hans röstresurser. Men dagen slutade väl. Hans farmor kom och hälsade på med liten present och många kramar. Dagen till ära hade han nämligen namnsdag.
När jag skulle be godnattbön med honom sade han alldeles så där ömkligt: "Mor kan du ta bort ontet?" Och mor ville inget hellre. Så vi gjorde det bästa vi kunde göra. Vi bad till Jesus att han skulle ta bort allt ontet över natten. Och till slut somnade han totalt utmattad med en liten tår i ögat med hopp om en bättre morgondag.
Morgonen efter väcker han mig med ett strålande leende: "Mor - ontet är borta nu!"
Likväl är tån fortfarande illande blå....
Nu var det inte blått i inredning jag skulle ta upp. Jag har blå ögon. Men det var inte detta heller. Det handlar om en blå tå. Väldigt blå. Mest på nageln så klart, men ändock ohyggligt blå.
Häromdagen behagade vår besticklåda göra sig av med fronten. Vips, hade lådan ingen front och inget handtag. Vårt kök är konstruerat på 60-talet och är i gediget trä (eller rättare sagt masonit). Jag är ju hisekligt händig (hmpf) men vi bor ju i hyresrätt (tack och lov) så jag ringde vår bovärd. Han suckade lite och meddelade att han skulle anlända någon annan dag - idag hann han inte. Jag lade lådfronten på köksbänken för att inte tappa bort eländet och så var det inget mer med det... Förrän min son fick för sig att han skulle ha något som låg bakom lådfronten. Då passade nämligen fronten på att lämna bänken och istället placera sig med metallhandtaget nedåt på sonens vänstra stortånagel.
Vilket elände. Vilket ramaskri. I en halvtimme. Jag kan lika gärna skriva "en evighet". För det var det! Jag har alltid trott mig själv om att kunna hålla mig lugn i krissituationer (gör någon illa sig i min närhet agerar jag kallt och snabbt och räddar liv, eller åtminstone tår, med största effektivitet och beslutsamhet). Har till och med funderat på att börja arbeta på sos-alarm som sos-operatör. Nu är jag mer tveksam om det verkligen är något för mig. Efter att sonen varit i i det närmaste hysteriskt tillstånd i en halvtimme var jag nästan lika hysterisk jag. Jag fick inte stoppa tån i svalt vatten. Han sparkade ilsket ut vattenbunken så att en hel insjö bildades i vardagsrummet med lillasyster glatt simmandes mitt i. Desperat försöker jag med något nytt och får ett avlägset minne om biffar om någon får ett knytnävsslag. Jag langar fram en bit fryst laxfilé och försökte få lägga på tån. Icke. Det var ej uppskattat. Ramaskriet höjdes ytterligare en tonart och tilltog i intensitet. Hans tårar sprutade och mina hotade med att börja svämma över ögonvrårna eftersom jag tyckte så otroligt synd om honom. Han hade så ont. Så ont har han aldrig haft i sitt snart treårig liv.
Då gav jag, vist nog, upp. Jag ringde faderskapet och meddelade växeltanten att jag ville ha tag på min man för att det hade hänt en liten olycka hemma. Tanten sprang runt på kontoret och letade make (han satt inte på sin plats så klart) och mannen svarade det näst bästa jag har hört i mitt liv: "Jag kommer". Jag lade på luren styrkt med nya krafter och gick för att ta tjuren vid hornen ännu en gång. Men si det fingo jag icke. Tån skulle icke undersökas. Jag fick istället göra mitt bästa för att häva översvämningen och rädda den ivrigt simmande bäbin till torrare breddgrader.
Då knackar det på dörren. Har karln ingen nyckel tänker jag lätt irriterat och kutar ut i hallen rycker upp dörren och möts av grannen som undrar om vi inte ska ut och leka. Tror inte det. Men se där kommer han. Kavalleriet har anlänt. Tack och lov! Tack och lov. Jesu vänner sjunger alltid... Fadern tog sin son i sina armar och på två minuter var han lugn. Det var nästan så att jag tog illa upp. Här har man kämpat i en halvtimme och så kommer han och bara glajdar in så där. Men å andra sidan var mina och lillasysters öron väldigt tacksamma över att ljudbilden drastiskt förändrade sig. För att inte tala om grannarna.
Nu kunde alla lugna ned sig och jag kunde åter tänka någotsånär rediga tankar och beslutar raskt - nu åker vi till McDonalds. Jag orkade inte ställa mig och laga en näringsriktig måltid så då kunde vi lika gärna äta onyttigt!
Dagen fortsatte som en bergochdalbana för lilleman. Han var alldeles slut känslomässigt efter denna smärtchock och klarade inte riktigt av att hans hamburgare dröjde så väldeliga så även andra matgäster fick beundra hans röstresurser. Men dagen slutade väl. Hans farmor kom och hälsade på med liten present och många kramar. Dagen till ära hade han nämligen namnsdag.
När jag skulle be godnattbön med honom sade han alldeles så där ömkligt: "Mor kan du ta bort ontet?" Och mor ville inget hellre. Så vi gjorde det bästa vi kunde göra. Vi bad till Jesus att han skulle ta bort allt ontet över natten. Och till slut somnade han totalt utmattad med en liten tår i ögat med hopp om en bättre morgondag.
Morgonen efter väcker han mig med ett strålande leende: "Mor - ontet är borta nu!"
Likväl är tån fortfarande illande blå....
måndag 14 april 2008
Böcker
Jag är verkligen så förälskad i att läsa. Det har jag varit så länge jag kan minnas. En god bok är som en bra kompis. Jag är för övrigt väldigt förtjust i att läsa om böcker. De är nämligen helt annorlunda andra och tredje gången. Tänk första gången jag läste Anne på Grönkulla. Då var jag nog elva år. Idag är jag 31 och läste ut sista boken i serien igår. Upplevelsen är helt annorlunda, jag försäkrar. Anledningen är ju att jag är helt annorlunda. Jag fokuserar på och hoppar över andra saker idag än vad jag gjorde för (gulp) 20 år sedan.
När vi syskon var små tog vår mamma med oss till biblioteket med jämna mellanrum. Vi fick låna så mycket vi orkade bära, men bara en seriebok. Där grundlades min kärlek till litteratur och språk. Som lärare är jag övertygad om att bokläsning är jätteviktigt! Tidigt, tidigt kan man börja läsa med sina barn. Jag började läsa med mitt äldsta barn när han var fyra månader. Och nu går jag till biblioteket med mina barn och lånar böcker som vi läser varje dag. Det är så roligt att se barnen uppslukas av en berättelse eller spännande bilder.
Inte behöver man gå med i dyra barnboksklubbar när vi har så utmärkta bibliotek. Bibliotekarier är dessutom en underutnyttjad resurs. Fråga dem om hjälp och råd, de har många goda tips när det gäller litteratur för just ditt barns nivå och intresse. Det enda negativa med bibliotek är (förutom att det verkligen luktar bibliotek) att barnböckerna ibland är mer än lovligt trasiga. det blir liksom inte lika roligt då.
Ulf Ekman skrev ett citat på sin blogg: "du är vad du läser". Vad gör det här mig till då?
Några favoriter:
Arn (alla fyra) av Jan Guillou
Anne på Grönkulla av L M Montgomery
Stolthet och fördom (gillar även de andra, men den här är bäst) av Jane Austen
Milleniumserien av Stieg Larsson
Juryn (m fl) av John Grisham
Tom Sawyers äventyr av Mark Twain
Astrid Lindgren
Exodus av Leon Uris
Corrie Ten Bom
Effektiv bön av R.A. Torrey
Gudsfruktan av John Bevere
Att söka äktheten av Bill Hybels
Ditt bästa liv nu av Joel Osteen
De fem kärleksspråken av Gary Chapman
Jag rekommenderar samtliga utom Stieg Larsson för de är rätt hemska egentligen. Karln var så skicklig på att skriva bara!
Och nu vill jag ha boktips av dig!
När vi syskon var små tog vår mamma med oss till biblioteket med jämna mellanrum. Vi fick låna så mycket vi orkade bära, men bara en seriebok. Där grundlades min kärlek till litteratur och språk. Som lärare är jag övertygad om att bokläsning är jätteviktigt! Tidigt, tidigt kan man börja läsa med sina barn. Jag började läsa med mitt äldsta barn när han var fyra månader. Och nu går jag till biblioteket med mina barn och lånar böcker som vi läser varje dag. Det är så roligt att se barnen uppslukas av en berättelse eller spännande bilder.
Inte behöver man gå med i dyra barnboksklubbar när vi har så utmärkta bibliotek. Bibliotekarier är dessutom en underutnyttjad resurs. Fråga dem om hjälp och råd, de har många goda tips när det gäller litteratur för just ditt barns nivå och intresse. Det enda negativa med bibliotek är (förutom att det verkligen luktar bibliotek) att barnböckerna ibland är mer än lovligt trasiga. det blir liksom inte lika roligt då.
Ulf Ekman skrev ett citat på sin blogg: "du är vad du läser". Vad gör det här mig till då?
Några favoriter:
Arn (alla fyra) av Jan Guillou
Anne på Grönkulla av L M Montgomery
Stolthet och fördom (gillar även de andra, men den här är bäst) av Jane Austen
Milleniumserien av Stieg Larsson
Juryn (m fl) av John Grisham
Tom Sawyers äventyr av Mark Twain
Astrid Lindgren
Exodus av Leon Uris
Corrie Ten Bom
Effektiv bön av R.A. Torrey
Gudsfruktan av John Bevere
Att söka äktheten av Bill Hybels
Ditt bästa liv nu av Joel Osteen
De fem kärleksspråken av Gary Chapman
Jag rekommenderar samtliga utom Stieg Larsson för de är rätt hemska egentligen. Karln var så skicklig på att skriva bara!
Och nu vill jag ha boktips av dig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
