Nattliv i sus och dus

Jag vet, det finns ingen som är det minsta intresserad av att veta vad jag har för mig på nätterna. Det är ju fullständigt normalt att aldrig sova längre än 50 minuter i sträck för att sedan antingen behöva vända på steken (läs: fläsket) för att höfterna värker, benen kryper (nåja, det kryper i dem) eller ryggen visa tendenser att vilja brytas av på mitten. Och är det inte fläskvändning så är det tömning. Ni som har varit/är gravida vet att då uppskattar man en kort och förhållandevis enkel väg till badrummet.

Av någon anledning misstänker jag att ingen någonsin varit gravid i detta hus tidigare (förutom jag själv). Huset är en timmerstomme rest på 40-talet uppepå en källare så kall och fuktig att endast liknande finns att skåda i mer östliga länder (fördomsfull är jag också). Där nere, längst ned i huset, dvs två trappor, svängda och trånga, långt ned från det varma sovrummet byggde man huset enda badrum. Nu insåg någon vänlig själ på slutet av 80-talet att det inte var hälsosamt för den gamla damen som då bodde här att krångla sig ned ända till källaren dag som natt och därför inrättades en minimal dusch/toa på bottenvåningen. Ja, jag borde ju vara tacksam som slipper gå en trappa till på natten. Å andra sidan hade jag aldrig för mitt liv bott kvar i detta hus om så hade varit fallet.

Jag anser därför att jag är värd sympati som måste gå mina tunga steg genom vårt gigantiska sovrum (i alla fall nattetid i mörker), nedför trappan och in i kryseringsrummet. Det är tungt och åtminstone 25 steg för långt för att man inte ska vakna under tiden. Jag lovar, väl tillbaka i den varma sängen dröjer sömnen med att infinna sig en evighet ibland ("en evighet, en kort sekund" stämmer inte alls i sammanhanget).

Att sonen har fått en ny växa-säng är ju trevligt och gulligt. Det innebär att han nyligen kommit på att det går alldeles utmärkt att själv ta sig ur sängen för att hälsa på i mors och fars lockande dubbelsäng - dag som natt.

Håll ut, brukar min förstående man säga. Det blir snart bättre. Tillåt mig småle. Nog blir det bättre - bäbisen kommer snart befinna sig utanför magen istället för inuti. Sparkarna blir ju inte lika kännbara då. Troligtvis blir dock inte nattlivet ett dugg lugnare för det. Tvärtom.

Men jag ska inte klaga. Fortfarande sover ju sonen en eller två timmar på dagen (om jag lyckas få honom att stanna i sängen) och då sover jag - som en stock.