Väldans...

Vad långa mina inlägg blir när de publiceras! Jag måste nog ändra format! Det är ju ingen som orkar läsa så där långa texter.

Du är vad du läser...

Här är listan över några av mina favoritböcker från mitt tidigare inlägg. Jag satte mig och funderade lite kring vad böckerna handlar om och vad som tilltalar mig. Är det signifikativt för vem jag är? Kan det vara så att summan av mina favoriter säger lite eller mycket om mig som person? Jag måste försöka. Gör det du med! Det var roligt!

• Arn (alla fyra) av Jan Guillou. Historisk roman (1100-talet) med stor del av handlingen förlagd till det Heliga landet och resten svensk, i stor del ackurat, historia. Otroligt bra research bakom böckerna.
• Anne på Grönkulla av L M Montgomery: Flickroman - en hel serie. Utomordentligt romantisk med oändliga naturskildringar och drömscenarier och lyckligt slut. Man gråter lite och skrattar en hel del.
• Stolthet och fördom (gillar även de andra, men den här är bäst) av Jane Austen. 1800-talsskildring, självklart centrerad kring sökandet efter en lämplig partner att gifta sig med. Den är späckad att små fyndigheter och lite torr humor. För den fulla uplevelsen krävs en viss förståelse för vad som var socialt accepterat beteende på den tiden.
• "Milleniumserien" av Stieg Larsson. Deckare när de är som bäst. Oerhört realistisk och naturalistisk. Ibland sätter man i halsen av ordens realism och hemska innebörd. Oerhört spännande om journalister, rättsamhälle och socialt utsatta individer.
• Juryn (m fl) av John Grisham. Advokatroman. Skicklig intrig. Bedragare som lyckas lura hela rättssystemet och ge igen på tobaksbolagen.
• Tom Sawyers äventyr av Mark Twain. Rörande äventyrsskildring om en föräldralös pojkes öde.
• Astrid Lindgren. Say no more.
• Exodus av Leon Uris. Människorna bakom staten Israels födelse. Judar som undkommit förintelsen, terrorism, död, framtidstro och romantik och baserat på verkligheten.
• Corrie Ten Bom. Holland under Andra världskriget. Sann skildring. Äkta kristendom. Koncentrationsläger. Sorg och glädje.
• Effektiv bön av R.A. Torrey. Knivskarpt och provocerande. Skrivet 1924!
• Gudsfruktan av John Bevere. Utmanande, radikal kristendom.
• Att söka äktheten av Bill Hybels. Hur blir man en äkta kristen? Hur får jag mitt kristna liv att fungera? Hur gör man?
• Ditt bästa liv nu av Joel Osteen. Idel uppmuntran och handledning i att leva som kristen.
• De fem kärleksspråken av Gary Chapman. Nyckeln till ett lyckligt äktenskap och lyckliga relationer med dina barn och andra nära och kära. Inget har så påverkat vårt äktenskap som denna bok. Ett måste för alla gifta!

Ja, det stämmer nog. Jag är vad jag läser... Är du?

Blått, blått...

Blå är en fantastisk färg! Jag älskar blått. Den kan vara kall, lite avståndstagande så där, men så fräsch, så somrig och så otroligt bra komplementfärg till allt i inredning. Jag har kommit på att jag kan inte bara ha vitt. Jag får spader. Jag måste ha lite färg. I Rälta hade jag ett helvitt sovrum. Men möblerna var ju inte vita. Jag tyckte att de lyste i ögonen när jag klev in i rummet. det gav mig ingen ro alls, det blev bara rörigt. Så fick jag för mig att det skulle vara bättre med en färg - basfärg - på väggen som liksom omringar och inramar allt. Vitt framhäver, men beige, brun och sand omsluter. Det blev mycket lugnare. Jag kunde ju så klart överträffat mig själv och målat om alla mina möbler men se, det ville jag inte. Jag inreder helst med färger som kompletterar varandra fast långt ifrån varandra på färgskalan - kontrasterande? Heter det så? I vardagsrummet här i Falun har vi sandfärgade väggar, blå soffa, bruna och vita accessoarer (kuddar och matta) och allt går i dessa färger och vad jag trivs!

Nu var det inte blått i inredning jag skulle ta upp. Jag har blå ögon. Men det var inte detta heller. Det handlar om en blå tå. Väldigt blå. Mest på nageln så klart, men ändock ohyggligt blå.

Häromdagen behagade vår besticklåda göra sig av med fronten. Vips, hade lådan ingen front och inget handtag. Vårt kök är konstruerat på 60-talet och är i gediget trä (eller rättare sagt masonit). Jag är ju hisekligt händig (hmpf) men vi bor ju i hyresrätt (tack och lov) så jag ringde vår bovärd. Han suckade lite och meddelade att han skulle anlända någon annan dag - idag hann han inte. Jag lade lådfronten på köksbänken för att inte tappa bort eländet och så var det inget mer med det... Förrän min son fick för sig att han skulle ha något som låg bakom lådfronten. Då passade nämligen fronten på att lämna bänken och istället placera sig med metallhandtaget nedåt på sonens vänstra stortånagel.

Vilket elände. Vilket ramaskri. I en halvtimme. Jag kan lika gärna skriva "en evighet". För det var det! Jag har alltid trott mig själv om att kunna hålla mig lugn i krissituationer (gör någon illa sig i min närhet agerar jag kallt och snabbt och räddar liv, eller åtminstone tår, med största effektivitet och beslutsamhet). Har till och med funderat på att börja arbeta på sos-alarm som sos-operatör. Nu är jag mer tveksam om det verkligen är något för mig. Efter att sonen varit i i det närmaste hysteriskt tillstånd i en halvtimme var jag nästan lika hysterisk jag. Jag fick inte stoppa tån i svalt vatten. Han sparkade ilsket ut vattenbunken så att en hel insjö bildades i vardagsrummet med lillasyster glatt simmandes mitt i. Desperat försöker jag med något nytt och får ett avlägset minne om biffar om någon får ett knytnävsslag. Jag langar fram en bit fryst laxfilé och försökte få lägga på tån. Icke. Det var ej uppskattat. Ramaskriet höjdes ytterligare en tonart och tilltog i intensitet. Hans tårar sprutade och mina hotade med att börja svämma över ögonvrårna eftersom jag tyckte så otroligt synd om honom. Han hade så ont. Så ont har han aldrig haft i sitt snart treårig liv.

Då gav jag, vist nog, upp. Jag ringde faderskapet och meddelade växeltanten att jag ville ha tag på min man för att det hade hänt en liten olycka hemma. Tanten sprang runt på kontoret och letade make (han satt inte på sin plats så klart) och mannen svarade det näst bästa jag har hört i mitt liv: "Jag kommer". Jag lade på luren styrkt med nya krafter och gick för att ta tjuren vid hornen ännu en gång. Men si det fingo jag icke. Tån skulle icke undersökas. Jag fick istället göra mitt bästa för att häva översvämningen och rädda den ivrigt simmande bäbin till torrare breddgrader.

Då knackar det på dörren. Har karln ingen nyckel tänker jag lätt irriterat och kutar ut i hallen rycker upp dörren och möts av grannen som undrar om vi inte ska ut och leka. Tror inte det. Men se där kommer han. Kavalleriet har anlänt. Tack och lov! Tack och lov. Jesu vänner sjunger alltid... Fadern tog sin son i sina armar och på två minuter var han lugn. Det var nästan så att jag tog illa upp. Här har man kämpat i en halvtimme och så kommer han och bara glajdar in så där. Men å andra sidan var mina och lillasysters öron väldigt tacksamma över att ljudbilden drastiskt förändrade sig. För att inte tala om grannarna.

Nu kunde alla lugna ned sig och jag kunde åter tänka någotsånär rediga tankar och beslutar raskt - nu åker vi till McDonalds. Jag orkade inte ställa mig och laga en näringsriktig måltid så då kunde vi lika gärna äta onyttigt!

Dagen fortsatte som en bergochdalbana för lilleman. Han var alldeles slut känslomässigt efter denna smärtchock och klarade inte riktigt av att hans hamburgare dröjde så väldeliga så även andra matgäster fick beundra hans röstresurser. Men dagen slutade väl. Hans farmor kom och hälsade på med liten present och många kramar. Dagen till ära hade han nämligen namnsdag.

När jag skulle be godnattbön med honom sade han alldeles så där ömkligt: "Mor kan du ta bort ontet?" Och mor ville inget hellre. Så vi gjorde det bästa vi kunde göra. Vi bad till Jesus att han skulle ta bort allt ontet över natten. Och till slut somnade han totalt utmattad med en liten tår i ögat med hopp om en bättre morgondag.

Morgonen efter väcker han mig med ett strålande leende: "Mor - ontet är borta nu!"
Likväl är tån fortfarande illande blå....

Böcker

Jag är verkligen så förälskad i att läsa. Det har jag varit så länge jag kan minnas. En god bok är som en bra kompis. Jag är för övrigt väldigt förtjust i att läsa om böcker. De är nämligen helt annorlunda andra och tredje gången. Tänk första gången jag läste Anne på Grönkulla. Då var jag nog elva år. Idag är jag 31 och läste ut sista boken i serien igår. Upplevelsen är helt annorlunda, jag försäkrar. Anledningen är ju att jag är helt annorlunda. Jag fokuserar på och hoppar över andra saker idag än vad jag gjorde för (gulp) 20 år sedan.

När vi syskon var små tog vår mamma med oss till biblioteket med jämna mellanrum. Vi fick låna så mycket vi orkade bära, men bara en seriebok. Där grundlades min kärlek till litteratur och språk. Som lärare är jag övertygad om att bokläsning är jätteviktigt! Tidigt, tidigt kan man börja läsa med sina barn. Jag började läsa med mitt äldsta barn när han var fyra månader. Och nu går jag till biblioteket med mina barn och lånar böcker som vi läser varje dag. Det är så roligt att se barnen uppslukas av en berättelse eller spännande bilder.

Inte behöver man gå med i dyra barnboksklubbar när vi har så utmärkta bibliotek. Bibliotekarier är dessutom en underutnyttjad resurs. Fråga dem om hjälp och råd, de har många goda tips när det gäller litteratur för just ditt barns nivå och intresse. Det enda negativa med bibliotek är (förutom att det verkligen luktar bibliotek) att barnböckerna ibland är mer än lovligt trasiga. det blir liksom inte lika roligt då.

Ulf Ekman skrev ett citat på sin blogg: "du är vad du läser". Vad gör det här mig till då?

Några favoriter:
Arn (alla fyra) av Jan Guillou
Anne på Grönkulla av L M Montgomery
Stolthet och fördom (gillar även de andra, men den här är bäst) av Jane Austen
Milleniumserien av Stieg Larsson
Juryn (m fl) av John Grisham
Tom Sawyers äventyr av Mark Twain
Astrid Lindgren
Exodus av Leon Uris
Corrie Ten Bom
Effektiv bön av R.A. Torrey
Gudsfruktan av John Bevere
Att söka äktheten av Bill Hybels
Ditt bästa liv nu av Joel Osteen
De fem kärleksspråken av Gary Chapman

Jag rekommenderar samtliga utom Stieg Larsson för de är rätt hemska egentligen. Karln var så skicklig på att skriva bara!

Och nu vill jag ha boktips av dig!

Engla...

Engla. Och Pernilla. Hur många fler?
Frågetecknen kring lilla Englas försvinnanden har rätats ut på det mest grymma sätt. Lars Lindström skriver i Expressen att det enda positiva är att en massmördare nu satts fast. Tack och lov för det.
Frågorna efter Englas försvinnande var många. Några har fått ett hemskt svar. Men frågorna blir fler och fler. Hur kan man göra så mot ett barn? Hur kan man göra så mot någon? Hur blir man en mördare? Hur ska jag våga släppa ut mitt barn ensamt? Vågar jag nånsin gå hem ensam när det blivit mörkt? Vågar man lita på någon? Kommer jag nånsin känna mig trygg igen?

Viktiga frågor. Människor förmår inte ge något svar. Inte ens vuxna till alla barn som undrar. Vad hände med min kompis? Hur kan det här hända, pappa?

Ondskan finns, den är högst verklig och för alla i Stjärnsund påtaglig. Men vår tillvaro slutar inte med det - ondska. Mitt i all hopplöshet, förvirring, sorg, förtvivlan och fruktan finns det en som kan ge svar. Jesus. Det finns godhet, trygghet, hopp, kärlek och liv. Hos Jesus. Jag önskar och ber av hela mitt hjärta att de som fått grundvalen för sin tillvaro undanryckt för sina fötter ska hitta en ny klippa att stå på. Jag ber att de ska hitta hem i tron på Jesus. För då finns det hopp, då finns det glädje. Då finns vissheten att en dag få träffa Engla igen. För Engla är hos barnavännen, hos Jesus. Han torkar hennes tårar, han helar hennes sår och håller henne hårt i sin famn. Engla har kommit hem, alldeles för tidigt, men hem.

Eldsvåda III

Detta är ett erbarmligt försök att uppmärksamma er på vad ni själva kunde ha sett på Agenda härom veckan. Det bygger på en källa som enligt uppgift själv sett programmet och sedan återberättat för mig (läs: mamma). På Agenda tog man upp fallet med ett antal anlagda bränder som härjat i Falun för några år sedan (jag har inte ens en aning om när). Dessa antogs vara anlagda av ett gäng tonåringar (i yngre tonåren) som sedan även erkände. Journalisten på Agenda hade fått ett anonymt tips om att detta var totalt fel. Efter en del nystande visade det sig att erkännandet var ett resultat av ett löfte om att få komma hem. En 13-årig tjej hade låsts in i isolercell i ett antal dygn (effektivt men hiskeligt olagligt) och förhörsledaren hade skickligt lagt orden i barnens munnar. Nu har barnen erkännt att de felaktigt erkännt och alltså aldrig tuttat på någon brasa i Falun. De observerades av en städerska som ansåg att de var ute alldeles för sent om natten och polisen tog gladeligen in de unga eftersom de sökt med ljus och lykta natt efter natt med extrainkallade resurser från grannlänen utan resultat. Så nu visade det sig att polisen inte alls vet em som anlagt bränderna. I augusti förra året tuttades Egnellska huset på. Det har flitits byggts upp igen för att härom dagen brännas ned igen. Dagen efter att Agenda sändes. Punkt.

Å vad man skulle önska att man visste vem som ringt journalisten. Hur visste denna källa allt detta om källan inte satt inne på information som endast den skyldige kan känna till?

Detta är som sagt väldigt osäkra uppgifter och bygger på vad min mor berättat för mig medan jag körde bil i stadstrafik (vilket givetvis inte är något problem för mig, jag är kvinna och utomordentligt skicklig bilförare :) och jag kan ha rört ihop en del.

Fast de tror att det beror på att en byggfläkt började brinna....

Eldsvåda II

Jag vaknar av att min son kommer inspringande i mitt sovrum med andan i halsen och proklamerar: Det brinner!! Jag far upp med som en skållad råtta (en bedrift om man sover så lite som jag) och rusar efter sonen som sprungit ut i vardagsrummet. Väl där ser jag mig förvånat omkring. Sonen har ställt sig vid sin lilla blåa fåtölj och tittar nöjt på mig: Jag bara skojade.
Det var ju också ett sätt att få upp sin arma moder ur sängen.

"splish splash I was taking a bath..."

Äntligen har jag fått en bostad med ett badkar. Undrar om ni ens kan ana lyckan jag upplever över detta. Sitter framför datorn helt nybadad och känner mig helt avslappnad och varm. Livet är härligt.
Måste förresten tipsa om en mycket inrtessant blogg att hålla koll på: http://ulfekman.nu

Simma lugnt

Brandröken ligger tung

I morse när vi vaknade låg en tät tung dimma över Falun. Min man berättade att hans första tanke var att det kanske brann någonstans i närheten. Min man gjorde lumpen som räddningsman och var under en period brandman på räddningsstationen i Falun så han är obestridligt högsta auktoritet på området i vårt hushåll.

Så rätt han hade. Nu berodde kanske inte dimman på branden, men likväl har det brunnit. Igen. Egnellska huset var under uppbyggnad efter storbranden i somras som uppmärksammades stort. En man satt häktad en längre tid misstänkt för mordbrand men släpptes senare. Nu har huset brunnit igen. Huset... Det var knappt ett skal med byggnadsställningar och plastskynke över hela byggnaden.

Räddningschefen uppmanar alla att stanna inomhus och stänga fönster och ventiler. Det är bara det att min man arbetar precis brevid Egnellska huset. Hans utsikt från fönstret är byggnadsställningarna som omringar(de) huset. Han blev tvungen att ringa jobbet för att höra efter om någon annan lyckats ta sig fram och förbi avspärrningarna och om det var lugnt att åka dit och andas in den mycket hälsovådliga röken som fortfarande bolmar från byggnaden. Han åkte nyss dit. Hoppas att allt går bra. Rasrisken för Egnellska är betydande.

Det är onekligen något spännande och upprörande över bränder. Allrahelst om man har någonsomhelst liten koppling till det som brunnit. Jag hoppas att man snarast får fram vad som orsakat branden och om den var anlagd - igen.

Klockan fram eller bak?

Det var så ljuvligt att gå ut med barnen en stund på eftermiddagen. Solen sken, talgoxarna (vilket namn!!) sjöng sina vårsånger, en humla flög förbi, sonen grävde sand med sin hjullastare och dottern sov så sött i sin vagn. Det är så härligt att slå sig ned i en solig vrå i lä och blunda lite. Känna doften, värmen och höra ljudet av våren. Allra helst ska man slå sig ned mot en faluröd vägg, då doftar det extra gott.

Sommartid och vintertid är för övrigt en bra uppfinning (förutsatt att man fått sova gott natten innan sommartid infaller). När man har ätit middag om kvällen är det fortfarande så ljust att man nästan känner för att gå ut och leka istället för att titta på Bolibompa. Nu brukar jag personligen aldrig känna för att titta på Bolibompa, men någon mycket nära släkt med mig är rätt så inne i den världen. Tröskeln man förr var tvungen att bestiga som om det vore Kilimanjaro för att ta sin kvällspromenad är numera ett riktigt lågvattenmärke. Den finns knappt. Om det nu inte var så att jag har så infernaliskt ont i mina fogar och därmed i min rygg och i nacken och huvudet. Jag har för tillfället förbud mot att gå längre än en kilometer per dag. Det är för övrigt inte mycket.

Apropå sommartid vet ni hur man vet om man ska dra fram eller bak klockan? På sommaren ställer man fram utemöblerna, på hösten ställer man tillbaka dem. Tack lilla mamman för det!

Nä, nu har klockan passerat 22 och jag ska gå till min sköna säng (som förra helgen bytte rum - kontoret bytte plats med vårt sovrum) för att kunna vakna någotsånär utsövd när min son i morgon kommer och hoppar på mig. Morgonstund har guld i mund? Ibland.

for inspiration

Besök http://sommar-rummet.blogspot.com/
Klicka gärna runt bland hennes fantastiska länklista. Nån gång när jag blir stor, rik, kreativ och har hur mycket tid som helst ska jag ha ett sånt hem. Bäst att börja drömma!