det fula gula huset

Det var en gång ett hus ibland många andra hus. Huset såg inte mycket ut om man endast dömde utifrån det yttre. Det var rentav fult. Smutsigt gult.

Så en dag kom en liten familj resandes från annan ort. De hade rest länge och var trötta och hälsan var inte den bästa. Det var mörkt, kallt och halt. Om bara två dagar var det jul. Familjen hade en pappa som tyckte om att läsa tabeller och en mamma som tyckte om att läsa böcker. Det fanns två telningar också, ljuvliga sådana. Den ena mindre än den andra och den andra lockligare än den ena. Här skulle deras hemvist bliva och förbli för en framtid - ingen visste hur länge. Hur skulle det bli? Begynnelsen var ringa och svår. Men för det blev de rikligen kompenserade av de som såg om det fula gula huset. Efter några brev.

Familjen trivdes bra i sitt nya, fula hus. Det var tackochlov inte så fult på insidan. Mamman brukade tänka att det var ungefär som med sin nästa. Insidan är oftast mycket vackrare än ytskiktet. Om någon tog sig tid att hälsa på den lilla familjen skulle de snart märka att mamman sjöng och ibland även visslade för att hon var lycklig. Hon trivdes. Hon ägnade tid åt att försköna husets yttre genom att hänga upp gardiner i rummen - de syntes ju även utifrån. Pappan pustade ut över den börda som inte längre fanns på hans axlar - att varje månad, i synnerhet över den kalla årstiden, fylla det gamla husets hjärta med små spånpluttar kallade Pelle. Ts.

Snart gick livet sin gilla gång. Barnen växte. Det gjorde även mamman och pappan och möjligtvis växte inte den minsta så som hon borde gjort. Hon hade tydligen en mage som inte kom överens med mejeriprodukter. Till slut blev mamman mindre och den minsta något större. Alla var glada.

Nu var inte den lilla familjen ensamma om att bo i det fula huset. Här bodde många andra -familjer, par, studenter, ensamstående. Inunder familjen bodde ett par. Det visste inte mamman första gången hon hälsade på dem. De var nämligen av samma sort. Något mamman inte var så van vid. Ovanför den lilla familjen bodde tre glada studenter. Ibland var de väldigt glada, vilket genljöd ned till den lilla familjen på dygnets alla timmar. Ibland gjorde studenternas glädje att familjens glädje flög sin kos. Allra helst som glädjen ibland fick sitt uttryck när familjen helst ville sova. I ett annat hem i det fula huset bodde en parant drottning från Saba. Hon var populär. Mycket. Bland många prinsar som gjorde sitt bästa för att röva bort henne och fria varje kväll. Hon kom dock tillbaka efter någon halvtimme och lät sina smattrande klackar ljuda genom trappuppgången. Upp och ned, in och ut i olika prinsars bilar. Hon måste vara väldigt vacker. Mittemot den lilla familjen bodde en annan liten familj. Det var så trevligt med en telning i samma ålder. Vid närmare anblick såg man att den andra familjen var rätt så trasig i sömmarna - de hotade att spricka. Inte minst när mamman i den andra lilla familjen helt plötsligt började bli fet. Nu pratade mammorna ofta med varandra och den andra mamman blev efter ett tag och vid närmare eftertanke rätt så nöjd med att bli fetare och fetare. Ett tag tänkte hon ta en drastisk bantningskur, men mamman i den lilla familjen som nyss flyttat in, försäkrade henne om att det går att bli smal om man bara blir riktigt fet först i tre kvartal eller så. Nu har den andra familjen mittemot snart två telningar. Mamman är väldigt fet. Och vacker. Hon strålar. Sömmarna knakar fortfarande. Kanske kan de hitta en bra skräddare som kan laga med björntråd. Sådana lagningar kommer alltid att synas. men oj vad starkt tyget blir.

Det var spännande i det gula fula huset. Ibland kom det polisbilar, ibland ambulanser. Nästan varje dag fanns det något spännande att titta på. Det var familjen inte van vid. Ibland åkte en traktor förbi deras gamla hus, men polisbilar var roligare.

Den lilla familjen förstod att de nog inte flyttat till det lilla fula gula huset av en slump. De behövdes. Och det är trevligt att vara behövd.