Göra och vara

Jag såg på en talkshow för länge sen... vad heter hon? Hon som gått upp och ned i vikt en massa, brunhårig tjej.... Minnet är inte vad det borde vara.... Nåt på R. Ricki Lake! Hursomhaver. Hon sade som en summasumarum efter en helt ointressant show: "Det viktigaste är inte vem du är utan vad du gör." Tänk det där hängde jag upp mig på totalt. Jag kan förstå tanken, framförallt om du bor i ett multinationellt samhälle med diverse rasism - det kommer inte an på hudfärg utan om du är en god människa etc etc. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur fel det är ändå. Det är ju just för att jag är den jag är som har har ett värde som människa. Det kommer inte an på vad jag gör. Har personer med en lång radda välgörenhetsinsatser ett större värde än någon som bara på sin höjd lagt en krona i Ronald McDonald-bössan? Nej. Och det är så viktigt att det är så! Nej! Ditt värde sitter inte i om du gör gott eller inte. Det hindrar inte att vi ska göra gott. Mycket och ofta, helst jämt.

Som småbarnsmamma har jag tappat bort det här. Totalt. Jag har för mig själv värderat mig i vad jag gör istället för den jag är. Det har inte varit särskilt lyckosamt. Det handlar om att gå ned i vikt, börja motionera, hålla ordning hemma, klara av det senaste momentet i barnuppfostran - fem-minuters-metoden eller pott-träning, senaste tentan etc etc. Nu är det ju så att jag är ju väldigt ofullkomlig - vilket innebär att jag misslyckas rätt ofta med det jag föresätter mig. Jag är dessutom rätt ambitiös och ställer höga och svåra krav på mig.

Allt det här leder till att man nedvärderar sig själv och därmed inte älskar sig själv som man bör. Men jag har kommit på att jag nog är bra. Rätt så bra faktiskt. Mina egenskaper - den jag är, utan handlingar och misslyckanden - är bra. Och det har jag inget att göra med. Det är sådan Gud har skapat mig. Om jag skalar av allt GÖRA och istället tittar på VARAndet så hittar jag en rätt så bra tjej där. Det hade jag alldeles glömt bort.

Jag har en underbar vän som talar sanning med mig. Även den obehagliga sanningen. Hon påminde mig häromdagen: "Du är bra Frida. Du duger!" Jag ville genast radda upp alla mina senaste misslyckanden och minsann berätta att jag inte alls duger. Men hon har rätt. Jag duger.

Och det här gäller ju inte bara mig. Det gäller oss alla. Att inte hela tiden fokusera på alla pågående förbättringsprojekt man håller på med i sitt liv. Att istället lyfta fram det som är bra!! Som pedagog fokuserar man på barns starka sidor för att bygga vidare på just styrkorna och få barnen att uppleva känslan av att lyckas - att duga. Om man istället bara arbetar med det barn har svårt med så kommer de bara få känna ett evigt tragglande och misslyckanden. Det måste finnas en balans.

I enlighet med den här lilla vardagsuppenbarelsen (Tack kära Jenny!) har jag kommit fram till att det är så viktigt att leva NU. Att njuta av livet här och nu. Mitt i sömnkaos, diskkaos, tvättkaos, överviktkaos, motionskaos etc etc. Att älska sig själv som man är med alla fel och lyten. Att hitta guldkornen här och nu gör att man orkar ta sig vidare i en process där man kan förändras till det bättre. Man kan inte tänka: när jag har fått ordning på vikt, barn, nattningar, motion, håret, tentan, lönen - DÅ kommer jag bli lycklig. Nej, tyvärr är sanningen den att du alltid kommer att ha något att sträva efter- något att förbättra. Vi kan inte bli perfekta. Och inser vi inte detta kommer vi alltid att leva i fåfäng strävan efter framtiden istället för att vara lyckliga här och nu. Nyckeln är att kunna vara tillfreds och lycklig nu, men inte nöjd!

Jag kommer att berätta mer om det här med att tala sanning till sin vän senare. Men det var allt för nu.

Jag känner mig faktiskt lite gladare nu.