litet inlägg

som jag snott från Ulf Ekmans blogg.

Det här skrev jag som kommentar på pastorns blogg. Det gällde ledarskap osv. Det var visst någon som varit med i LO för någon evighet sedan som tyckte att det predikades blind lydnad och att man såg på Ulf som förmer än Gud.*suck*

Vill bara slå fast att jag - och vad jag vet ingen av mina kompisar heller - har någonsin varit nervös när Ulf har gått förbi i korridoren. *skrattar högt åt tanken*

Däremot vet jag att en del har en felaktig bild av ledarskap som kan ge en osund hållning gentemot auktoritet. Jag har aldrig upplevt det predikas från Livets Ords pastorer. Däremot sade en fru till en kär lärare till mig en gång: “Men, Frida. Vilken kort kjol! Vad tror du att Ulf skulle säga om den?!” (Bibelskolan hade väl för länge sedan en regel som knäkorta kjolar och min, som hörde till en festdräkt, slutade fem centimeter ovanför.) Jag var bara 20 år så det får vara mig förlåtet men jag svarade: “Jag tror att han tycker att den är JÄTTEsnygg.”

En enda gång hukade jag mig och det med rätta. Det var efter ett söndagsmöte ute i Livsts Ords cafeteria. Ulf satt vid ett bord med några jag inte kände igen och fikade - inte vid något pastorsbord med 20 sorters fikabröd den gången. Vi var ett helt gäng som satt vid bordet intill och skrattade och hade så roligt som man kan ha som tonåring. Mötet hade varit bra och vi var glada och uppspelta. Efter en kvart kommer Ulf fram till oss och säger ord som jag aldrig kommer att glömma. Han hade nämligen sett att vid bordet intill vårt hade det suttit en ung kille i vår ålder, alldeles ensam. Ulf förmanade oss att vi inte bjudit in honom till vårt bord. Jag lovar dig. Jag trodde jag skulle skämmas ihjäl. Jag hade inte ens sett killen. Och det var det som var så hemskt! Jag hade inte sett att det satt en ensam kille vid ett bord för sig själv och jag hade haft det så roligt med mina kompisar. Jag skämdes för jag var inte gammal i sammanhanget och mindes mycket väl vad tufft det kunde vara att komma i i gemenskapen (ungefär som att tas sig in i en konservburk med tandpetare). Tack för den betan, Ulf. Det här är säkert 15 år sedan men jag ser mig fortfarande omkring varje gång jag sätter mig för att fika så att inte någon sitter ensam vid något bord.

Apropå konservburken: Jag har aldrig förstått det här snacket om att Livets ord är en sekt som suger till sig alla möjliga sorters människor och så är det så svårt att gå ur. Jag hade svårt att komma in jag. Och inte var det svårt att gå ur. Nästan för lätt. Jag tyckte nog att de kunde beklagat sig lite mer över att jag skulle flytta