Idag är idag, igår är igår, imorgon är i morgon, i år är i år.
Men här har du din morgondag, en present till dig från jag.
Gör nånting av den medan du kan, för i morgon har den blivit igår.
Hur logisk är det där egentligen? Hur kan morgondagen i morgon bli igår? *snurrig*
Här har sjukdomarna bokstavligen avlöst varandra och spritt sig elakartat mellan familjens medlemmar.
Min syster efterfrågade en uppdatering och ville veta hur min dotters ettårkalas gick. Dottern fyllde år 4:e oktober. Då flyttade makens mormor så då blev det inget kalas. Veckan efter låg vi i magsjuka. Veckan efter det hade sonen öroninflammation. Det är idag det.
Det är tre veckor sedan hon blev ett och hon har ännu inte blivit firad *snyft*. Hon har ju ingen aning. Men det har jag. Och jag har sonens megaettårskalas i färskt minne...
För nåt år sedan sa min svägerska att jag skulle bara vänta och se vad skönt det blir när barnen växer upp. Den ständiga tröttheten försvinner och man orkar faktiskt göra något.
Då förstod jag inte vad hon menade. Elias var från 12 månaders ålder som en klocka som somnade själv i egen säng vid 19 och sov i 12 timmar i sträck (krävde hårt jobb, men gav fantastisk utdelning). Det har han fortsatt med, förutom när han är sjuk. Vilket han har varit ända sedan han började på dagis i slutet av augusti. Hursomhaver då förstod jag som sagt inte vad hon talade om, jag kände mig inte alls trött. Men nu. Idag. Med två barn som hela tiden är sjuka, varav den ena absolut måste bäras i timmar för att kunna somna eller somna om - jag hajjar. Jag är så desperat efter sömn att jag skär bort allt socialt liv för att få sova. Jag orkar inte umgås, inte surfa, inte vara i kyrkan. Jag får ju aldrig sova.
All vaken tid går åt det mest basala - laga mat, byta blöja, och söva barn, trösta ledsna ungar, snyta snoriga näsor, medicinera astmaväsande lungor, åka in och ut till akuten när de astmaväsiga lungorna hotar att inte släppa in någon luft alls och sätta på en kristvätt då och då, diska en maskin endast när det inte finns någon tallrik att äta på. I övrigt pluggar jag all tid jag bara kan. Jag har nämligen tenta i stilistik snart. Det är jättekul. Men samtidigt skriver jag en utvärderande studie på en massa åtgärdsprogram. Den måste vara klar nu om nån dag, annars får jag inte läsa nästa kurs.
Klagar jag? Nejdå. Det är bara dagens sanning. Så här är det att ha barn. När det går bra och alla är friska och glada är det det mest underbara som finns. Heaven. När alla är sjuka (inklusive mamman och pappan) och ingen får sova och inget hinns eller orkas med, då är det inte lika underbart. Då är det jobbigt. Men vem sa att livet skulle vara en dans på rosor?
Gud är med mig även om solen skiner eller molnen täcker den blå himlen och regntunga skyar skymmer min horisont. Tack och lov för det.
Nån som vet vad jag talar om?
Har ni sett det där programmet "Hål i väggen". Det kommer en vägg med ett hål i framrusande mot tävlande galningar i skinande trikåer som måste anpassa kroppen i en absurd ställning för att inte fösas ned av väggen ned i vatten. Jag känner mig ungefär så. Väggen rusar emot mig, jag kan inte se vilken absurd ställning jag måste inta med min trötta kropp för att komma igenom på andra sidan. Snart kanske jag ligger i en kall plaskpöl och undrar vad som hände.
Kommer jag krascha in i väggen, eller kommer det visa sig vara en "spökvägg" som man kan sjunka in i och komma ut på andra sidan, med håret i ordning, nytvättat, med rena strukna kläder, lagad mat och bäddade sängar och avklarade tentor och förhoppningsvis glada och friska barn? Om nån vecka vet jag.
kram!
Snart är jag glad och pigg igen. Jag vet inte när bara! PUSS
måndag 20 oktober 2008
fredag 26 september 2008
Tabu
Vet ni att något av det fulaste som finns är: bantning. Just det - att banta, gå ned i vikt, att medvetet anpassa kost och motion för att gå ned i vikt. Nej, det är inte fult att bara motionera och på så vis gå ned i vikt. Det är fint, duktigt, fräscht och åtråvärt. Sportigt och duktigt!
Men att dra ned på kaloriintaget för att få ett nedåtgående resultat på vågen ses allmänt sett av andra kvinnor som ett potentiellt hot och av andra män som utseendefixering. Det stannar inte där. Andra kvinnors kommentarer till den aktuella bantaren kan bestå av något liknande detta:
"Nej, men inte ska väl du?"
"Är det riktigt sunt det där?"
"Nej, nu får du inte gå ned mer, då finns det ju inget kvar av dig."
"Du som alltid ser så bra ut."
Män säger å andra sidan ingenting. De blir generade, bortkomna och vet inte hur man ska tackla en kvinna som fått för sig att gå ned i vikt.
Nu finns det ju olika anledningar till att gå ned i vikt. Ok, jag erkänner. Artonåringar med BMI 23 som får för sig att de är tjocka och behöver gå ned 5 kilo eller så tycker jag är "lite korkade" ursäkta ordvalet, eller i alla fall har de brist på självförtroende, självinsikt eller bra kompisar (brist på alltså). Men om man har BMI över 25 är man överviktig. Har man dessutom BMI över 27 anses man befinna sig i en riskzon för sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdom, högt blodtryck, diabetes eller liknande. Har man mer än BMI 30 klassas övervikten som fetma. (La ni märke till att jag inte skrev att man är fet då. Det låter ju så fult.)
Min poäng är: OM en person med BMI över 25, och än mer över 27 och absolut över 30, får för sig att de behöver gå ned i vikt så ska detta inte bekämpas eller motarbetas med diverse indiskreta eller dikreta kommentarer. Det ska premieras. Uppmuntras, stöttas och belönas.
(Här kan jag anlägga ett samhällsekonomiskt perspektiv. Samhället skulle spara miljarder om personer som befinner sig i riskzonen för överviktsrelaterade sjukdomar tappade i vikt. Nog om detta.)
Nu ska jag ärligt erkänna att jag själv tyckt att det varit lite jobbigt när någon som väger väsentligt mycket mindre än mig (eller för att vara korrekt -har lägre BMI) berättar att de bantar eller går på viktväktarna eller är med i viktklubb. Men det har aldrig gjort att jag velat hindra dem från att fortsätta. Det har bara gjort mig lite taggad att själv sätta igång.
Varför sker detta icke? Varför ska bantande personer tvingas gömma sig (i skam eller av rädsla för att bli missförstådda, övertalade att sluta eller trugade att ta en kaka till)?
Oj, det här blev ett riktigt brandtal.
Nu till saken. Idag är det dag 14 av min bantning. Jag har i 14 dagar druckit pulversopper a la Nutrilett, plus vatten. Det är mitt totala födointag. Om man bortser från mina fem tekoppar, något paket läkerol och några glas lightläsk under dessa två veckor har jag inte ätit något annat.
Folk blir provocerade.
Folk, som känner mig.
Folk som sett mig det senaste året vet att jag väger lugnt sagt något mer än de fem kilo över BMI 25 som jag brukar. Jag har fött två underbara barn. Och även om det inte är en regel så är det inte ovanligt att man i samband med grossesser (vilket ord) går upp en hel del i vikt. Jag har inte gått ned detta. Ännu.
Jag tror nog att om jag bara hade räknat prickar (viktväktarna) som jag tidigare gjort med stor framgång så hade inte provokationen varit lika sartk, men även när jag var viktväktare upplevde jag många oväntade reaktioner. Men att disciplinera sig och inte äta något - att bara dricka pulversoppor. Det är i det närmaste ett federalt brott. Ändå används just dessa pulversoppor på landets överviktsenheter - med goda resultat.
Innan dessa 14 dagar hade jag BMI 32,7 som är - just det FETMA. Det är därför självklart för mig att för min egen skull, för mina barns skull och för min mans skull (!) gå ned i vikt. Att man sedan ser bättre ut och kan ha snyggare kläder när man gått ned i vikt är ju bara ett plus, men inget syfte. Jag vill orka mer, få bättre kondition, bättre styrka, slippa oroa mig för att få proppar (jag har ju faktiskt en ärftlig risk därför).
Folk blir ändå provocerade, Jag blir förvånad.
Efter 13 dagar har jag gått ned 7,2 kilo och har nu BMI 30,4. Det är helt sjukt!!
Om något kilo är jag inte längre fet, bara överviktig. Men fortfarande i riskzonen för överviktsrelaterade sjukdomar.
Jag kommer att fortsätta att banta. Stolt. Lite förvånad över mig själv och den disciplin jag hittills uppvisat. Men jag kommer att fortsätta.
Stackars den välmenande som kommer med nästa välmenande kommentar för att "få mig att må bättre". Då kanske jag välmenande kommer att upplysa dem om ett eller annat.
Frida /stolt bantare
Men att dra ned på kaloriintaget för att få ett nedåtgående resultat på vågen ses allmänt sett av andra kvinnor som ett potentiellt hot och av andra män som utseendefixering. Det stannar inte där. Andra kvinnors kommentarer till den aktuella bantaren kan bestå av något liknande detta:
"Nej, men inte ska väl du?"
"Är det riktigt sunt det där?"
"Nej, nu får du inte gå ned mer, då finns det ju inget kvar av dig."
"Du som alltid ser så bra ut."
Män säger å andra sidan ingenting. De blir generade, bortkomna och vet inte hur man ska tackla en kvinna som fått för sig att gå ned i vikt.
Nu finns det ju olika anledningar till att gå ned i vikt. Ok, jag erkänner. Artonåringar med BMI 23 som får för sig att de är tjocka och behöver gå ned 5 kilo eller så tycker jag är "lite korkade" ursäkta ordvalet, eller i alla fall har de brist på självförtroende, självinsikt eller bra kompisar (brist på alltså). Men om man har BMI över 25 är man överviktig. Har man dessutom BMI över 27 anses man befinna sig i en riskzon för sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdom, högt blodtryck, diabetes eller liknande. Har man mer än BMI 30 klassas övervikten som fetma. (La ni märke till att jag inte skrev att man är fet då. Det låter ju så fult.)
Min poäng är: OM en person med BMI över 25, och än mer över 27 och absolut över 30, får för sig att de behöver gå ned i vikt så ska detta inte bekämpas eller motarbetas med diverse indiskreta eller dikreta kommentarer. Det ska premieras. Uppmuntras, stöttas och belönas.
(Här kan jag anlägga ett samhällsekonomiskt perspektiv. Samhället skulle spara miljarder om personer som befinner sig i riskzonen för överviktsrelaterade sjukdomar tappade i vikt. Nog om detta.)
Nu ska jag ärligt erkänna att jag själv tyckt att det varit lite jobbigt när någon som väger väsentligt mycket mindre än mig (eller för att vara korrekt -har lägre BMI) berättar att de bantar eller går på viktväktarna eller är med i viktklubb. Men det har aldrig gjort att jag velat hindra dem från att fortsätta. Det har bara gjort mig lite taggad att själv sätta igång.
Varför sker detta icke? Varför ska bantande personer tvingas gömma sig (i skam eller av rädsla för att bli missförstådda, övertalade att sluta eller trugade att ta en kaka till)?
Oj, det här blev ett riktigt brandtal.
Nu till saken. Idag är det dag 14 av min bantning. Jag har i 14 dagar druckit pulversopper a la Nutrilett, plus vatten. Det är mitt totala födointag. Om man bortser från mina fem tekoppar, något paket läkerol och några glas lightläsk under dessa två veckor har jag inte ätit något annat.
Folk blir provocerade.
Folk, som känner mig.
Folk som sett mig det senaste året vet att jag väger lugnt sagt något mer än de fem kilo över BMI 25 som jag brukar. Jag har fött två underbara barn. Och även om det inte är en regel så är det inte ovanligt att man i samband med grossesser (vilket ord) går upp en hel del i vikt. Jag har inte gått ned detta. Ännu.
Jag tror nog att om jag bara hade räknat prickar (viktväktarna) som jag tidigare gjort med stor framgång så hade inte provokationen varit lika sartk, men även när jag var viktväktare upplevde jag många oväntade reaktioner. Men att disciplinera sig och inte äta något - att bara dricka pulversoppor. Det är i det närmaste ett federalt brott. Ändå används just dessa pulversoppor på landets överviktsenheter - med goda resultat.
Innan dessa 14 dagar hade jag BMI 32,7 som är - just det FETMA. Det är därför självklart för mig att för min egen skull, för mina barns skull och för min mans skull (!) gå ned i vikt. Att man sedan ser bättre ut och kan ha snyggare kläder när man gått ned i vikt är ju bara ett plus, men inget syfte. Jag vill orka mer, få bättre kondition, bättre styrka, slippa oroa mig för att få proppar (jag har ju faktiskt en ärftlig risk därför).
Folk blir ändå provocerade, Jag blir förvånad.
Efter 13 dagar har jag gått ned 7,2 kilo och har nu BMI 30,4. Det är helt sjukt!!
Om något kilo är jag inte längre fet, bara överviktig. Men fortfarande i riskzonen för överviktsrelaterade sjukdomar.
Jag kommer att fortsätta att banta. Stolt. Lite förvånad över mig själv och den disciplin jag hittills uppvisat. Men jag kommer att fortsätta.
Stackars den välmenande som kommer med nästa välmenande kommentar för att "få mig att må bättre". Då kanske jag välmenande kommer att upplysa dem om ett eller annat.
Frida /stolt bantare
onsdag 17 september 2008
Ordförråd
Elias överraskar mig ideligen med nya spännande uttryck. Å andra sidan är det också förvånande när han visar att han inte förstår det ord eller uttryck jag just använt. Han är verkligen intresserad av ord den grabben! Efter att han har börjat på dagis har han kommit hem och invigt oss i än mer nya uttryck, vissa mer rumsrena än andra.
Lovisa är nu 11 månader och tillkännagav glatt ett nytt ord häromdagen: tatto! Dvs traktor. Hon är så lik sin bror.I övrigt pratar hon mest hela tiden. Andra ord är tex mma (mamma), mma (hemma), titta, tatt (tack), tittö (tittut), mööö (ett väldigt argt kossamu), hihihi (hästgnägg) och haddå (hejdå).
Jaja, tänker mina trogna läsare, barn snackar väl jämt.. Men det är så gulligt kära ni... Och kommunikationen blir helt annan. Det är rätt så roligt att se att Lovisas första ord är precis desamma som Elias. Och ungefär vid samma tid.
Kram på er
Lovisa är nu 11 månader och tillkännagav glatt ett nytt ord häromdagen: tatto! Dvs traktor. Hon är så lik sin bror.I övrigt pratar hon mest hela tiden. Andra ord är tex mma (mamma), mma (hemma), titta, tatt (tack), tittö (tittut), mööö (ett väldigt argt kossamu), hihihi (hästgnägg) och haddå (hejdå).
Jaja, tänker mina trogna läsare, barn snackar väl jämt.. Men det är så gulligt kära ni... Och kommunikationen blir helt annan. Det är rätt så roligt att se att Lovisas första ord är precis desamma som Elias. Och ungefär vid samma tid.
Kram på er
måndag 15 september 2008
poliser utanför mitt fönster - i massor
I fredags kväll satt jag framför datorn och tittade på nyaste "Stolthet och fördom" (som till min förvåning är så bra - trots att jag är helt stormförälskad i den första femtimmarsserien). Ja, det var inget olagligt - hederligt köpt dvd från Willys, men jag fick titta vid datorn för maken satt vid tv:n och lekte med sitt nya xbox. Låter ju inte klokt egentligen. Jodå, vi är lyckligt gifta.
Så suddenly hör jag sirener och ser blinkande blåljus utanför. Nu hör det inte till ovanligheten att poliser rör sig i området. Jag törs knapp fundera på varför. Däremot hör det till ovanligheten att det är fem polisbilar som samtidigt parkerar - utanför mitt fönster. Klockan var inte alltför mycket - 20.30. Nu blev Keira lämnad åt sitt öde en bra stund för vi människor är nyfikna till naturen. Strax efteråt kommer en liten tjej gåendes med en kvinnlig polis vid armen (tvärtom var det nog), barfota och snubblandes fram. Hon kan knappt gå och strax faller hon ihop och kan inte resa sig. Brevid de två går två tjejer till som hjälper polisen att bära in flickan i en polisbil. De slänger en jacka över hennes huvud. Ytterligare några minuter senare kommer det en kvinna i slöja som - när hon ser folksamlingen som samlats vid polisbilarna - döljer sitt ansikte. Folk av alla de slag står utanför mitt fönster och gestikulerar och pratar upprört om det som h änt - på främmande språk så jag fattar ingenting. Till sist kommer en polis med en jätteschäfer och efter honom kommer tre poliser med skottsäkra västar och en man av asiatiskt ursprung (helt oviktigt var han kommer ifrån, men jag har aldrig sett honom förut) i handbojor. Han döljer inte sitt ansikte och verkar inte det minsta intresserad av att göra det heller. Poliserna står kvar ett tag, medan två av bilarna - de med folk i ger sig iväg.
Jag har inte en aning om vad det handlade om och jag har inte träffat någon granne att fråga.
Några dagar innan berättade grannarna ovanför - de som festar ofta och gärna - att de blivit väckta av polisen som en morgon bankat på dörren "det är polisen" och letat efter någon Hassan.
NU finns det några alternativ till dessa fem polisbilar. Några är så otrevliga att de tänker jag itne nämna, och ett annat är att de säkte efter gömda flyktingar (inte ovanligt här tydligen).
Man kan inte låta bli att bli lite omskakad. Inte rädd, inte orolig, men omskakad. Jag och min man är eniga om att det är nog bra att vi bor här. Vi behövs liksom....
Här är vad som hände (saxat från dalarnas tidningars hemsida):
Jag vet vilka flickorna är.
Flera polisbilar kallades till bostadsområdet Norslund när männen greps under fredagskvällen.
Tre män greps vid 20-tiden under fredagskvällen misstänkta för grov fridskränkning. Brottet ska ha skett mot två 16-åriga flickor som nu omhändertagits av polisen.
Männen, som är i 50-, 30- och 20-årsåldern, är släkt med flickorna.
De två 16-åringarna ska inte ha fått några allvarliga skador.
Så suddenly hör jag sirener och ser blinkande blåljus utanför. Nu hör det inte till ovanligheten att poliser rör sig i området. Jag törs knapp fundera på varför. Däremot hör det till ovanligheten att det är fem polisbilar som samtidigt parkerar - utanför mitt fönster. Klockan var inte alltför mycket - 20.30. Nu blev Keira lämnad åt sitt öde en bra stund för vi människor är nyfikna till naturen. Strax efteråt kommer en liten tjej gåendes med en kvinnlig polis vid armen (tvärtom var det nog), barfota och snubblandes fram. Hon kan knappt gå och strax faller hon ihop och kan inte resa sig. Brevid de två går två tjejer till som hjälper polisen att bära in flickan i en polisbil. De slänger en jacka över hennes huvud. Ytterligare några minuter senare kommer det en kvinna i slöja som - när hon ser folksamlingen som samlats vid polisbilarna - döljer sitt ansikte. Folk av alla de slag står utanför mitt fönster och gestikulerar och pratar upprört om det som h änt - på främmande språk så jag fattar ingenting. Till sist kommer en polis med en jätteschäfer och efter honom kommer tre poliser med skottsäkra västar och en man av asiatiskt ursprung (helt oviktigt var han kommer ifrån, men jag har aldrig sett honom förut) i handbojor. Han döljer inte sitt ansikte och verkar inte det minsta intresserad av att göra det heller. Poliserna står kvar ett tag, medan två av bilarna - de med folk i ger sig iväg.
Jag har inte en aning om vad det handlade om och jag har inte träffat någon granne att fråga.
Några dagar innan berättade grannarna ovanför - de som festar ofta och gärna - att de blivit väckta av polisen som en morgon bankat på dörren "det är polisen" och letat efter någon Hassan.
NU finns det några alternativ till dessa fem polisbilar. Några är så otrevliga att de tänker jag itne nämna, och ett annat är att de säkte efter gömda flyktingar (inte ovanligt här tydligen).
Man kan inte låta bli att bli lite omskakad. Inte rädd, inte orolig, men omskakad. Jag och min man är eniga om att det är nog bra att vi bor här. Vi behövs liksom....
Här är vad som hände (saxat från dalarnas tidningars hemsida):
Jag vet vilka flickorna är.
Flera polisbilar kallades till bostadsområdet Norslund när männen greps under fredagskvällen.
Tre män greps vid 20-tiden under fredagskvällen misstänkta för grov fridskränkning. Brottet ska ha skett mot två 16-åriga flickor som nu omhändertagits av polisen.
Männen, som är i 50-, 30- och 20-årsåldern, är släkt med flickorna.
De två 16-åringarna ska inte ha fått några allvarliga skador.
tisdag 9 september 2008
inspirerad av andra
Jag är så imponerad. Tänk att det finns människor som...
...är så givmilda. Vi har flera gånger fått kassar - massor, kartonger med barnkläder, sommar-, vinter, fin-, dagiskläder och pyamaser och ja allt! Det här har sparat så mycket pengar åt oss, så det är inte klokt!! Det här är en ljuvlig familj med fem barn som vi bara stormgillar! Härliga kläder är det också! Man blir bra varm i hjärtat. Av andra har vi fått möbler, tavlor, leksaker, diskmaskin, micro, tv, dator.... Gud är god som välsignar en med sådana vänner och släktingar. Må Gud välsigna dem rikligen tillbaka!!!!!
...har fem barn, varav det minsta nyfött och så har de ändå så fint och städat hemma - jämt! Det imponerar storligen på mig. Härom dagen blev jag inbjuden till en granne från Libanon. Jag blev både glad och nyfiken. Jag undrade om de var muslimer eller kristna och så undrade jag hur deras kaffe skulle smaka :-) Så fort jag klev över tröskeln möttes jag av en fin tavla där det stod "God bless our home".
Jag måste härmed erkänna att jag tidigare tyckt att dessa skyltar och klistermärken och dylikt ibland är lite löjliga - too much liksom. Men nu talar en omvänd. När jag läste de orden var det som om denna "blessing" slog emot mig. Ribban var satt liksom. "Här talar vi om redan vid tröskeln att vi tror och tror mycket!" Vid sidan om dörren hängde ett stort krucifix och väggarna hade fler härliga skyltar med bibelord och annat. Jag blev ju så klart glad över att de var troende - härliga katoliker, ortodoxa. Jag bestämde mig genast för att så fort jag kom hem skulle jag tillverka något dylikt. Jag blev nästan lite sorgsen över att vi inte hade någon sådan proklamation. Jag ville genast måla stora vinröda bokstäver längs taklisten med samma uttryck "God bless our home". Jag har inte frågat maken än dock ;-) Kanhända måste planen ändras.
Härefter avlöste intrycken varandra. Vackra möbler, intet dammkorn, ordning och reda på ytterkläder, leksaker, böcker, köksgrejer.... Jag var förstummad. Av vaddå, undrar ni. Nu tänker ni att det verkar som om jag aldrig varit i ett ordningsamt hem... Men det bara slog mig. Jag har två små barn och jättemycket tid att disponera som jag själv vill. Hon har fem barn varav den minsta nyfödd och hon har ingen tid alls. Hon gör aaaalllllllllt hemma. Min man tar åtminstone ut soporna :-) (Han gör myyyycket mer än så) Och ändå, så fint, sån höghet, sån kärlek till sitt hem och sin familj. Sådan tacksamhet över vad de hade och därmed tog de hand om det också.
Kontrasten var smärtsam när jag kom hem. Jag kavlade faktiskt omedelbart upp armarna och satte fart. I nästan tre timmar städade jag oavbrutet så att svetten lackade. Och sedan kunde jag titta ut över en skinande, sorterad, väldoftande och välkomnande hall, ett dammfritt, vädrat och renbäddat sovrum och ett vardagsrum med skakade kuddar, dammsugen soffa (bakom och induner) och inte en pryl framme. Gästtoan sken i kapp den också. Kvar att städa var köket och kontoret samt tvättstugan. Men nu var jag helt slut.... Men vad bra det kändes. Tyvärr hann jag inte måla den där "Godblessourhome-tavlan" den kvällen, men jag hann i alla fall hämta en svart penna och kladda dit "Gud hör bön- och han svarar också" på vår illgröna tavla på gästtoan.
Visst är det härligt att bli inspirerad av andra? Man får liksom ny kraft, ny energi.
Min man tycker att jag ska hälsa på vår granne ofta.... :-)
...är så givmilda. Vi har flera gånger fått kassar - massor, kartonger med barnkläder, sommar-, vinter, fin-, dagiskläder och pyamaser och ja allt! Det här har sparat så mycket pengar åt oss, så det är inte klokt!! Det här är en ljuvlig familj med fem barn som vi bara stormgillar! Härliga kläder är det också! Man blir bra varm i hjärtat. Av andra har vi fått möbler, tavlor, leksaker, diskmaskin, micro, tv, dator.... Gud är god som välsignar en med sådana vänner och släktingar. Må Gud välsigna dem rikligen tillbaka!!!!!
...har fem barn, varav det minsta nyfött och så har de ändå så fint och städat hemma - jämt! Det imponerar storligen på mig. Härom dagen blev jag inbjuden till en granne från Libanon. Jag blev både glad och nyfiken. Jag undrade om de var muslimer eller kristna och så undrade jag hur deras kaffe skulle smaka :-) Så fort jag klev över tröskeln möttes jag av en fin tavla där det stod "God bless our home".
Jag måste härmed erkänna att jag tidigare tyckt att dessa skyltar och klistermärken och dylikt ibland är lite löjliga - too much liksom. Men nu talar en omvänd. När jag läste de orden var det som om denna "blessing" slog emot mig. Ribban var satt liksom. "Här talar vi om redan vid tröskeln att vi tror och tror mycket!" Vid sidan om dörren hängde ett stort krucifix och väggarna hade fler härliga skyltar med bibelord och annat. Jag blev ju så klart glad över att de var troende - härliga katoliker, ortodoxa. Jag bestämde mig genast för att så fort jag kom hem skulle jag tillverka något dylikt. Jag blev nästan lite sorgsen över att vi inte hade någon sådan proklamation. Jag ville genast måla stora vinröda bokstäver längs taklisten med samma uttryck "God bless our home". Jag har inte frågat maken än dock ;-) Kanhända måste planen ändras.
Härefter avlöste intrycken varandra. Vackra möbler, intet dammkorn, ordning och reda på ytterkläder, leksaker, böcker, köksgrejer.... Jag var förstummad. Av vaddå, undrar ni. Nu tänker ni att det verkar som om jag aldrig varit i ett ordningsamt hem... Men det bara slog mig. Jag har två små barn och jättemycket tid att disponera som jag själv vill. Hon har fem barn varav den minsta nyfödd och hon har ingen tid alls. Hon gör aaaalllllllllt hemma. Min man tar åtminstone ut soporna :-) (Han gör myyyycket mer än så) Och ändå, så fint, sån höghet, sån kärlek till sitt hem och sin familj. Sådan tacksamhet över vad de hade och därmed tog de hand om det också.
Kontrasten var smärtsam när jag kom hem. Jag kavlade faktiskt omedelbart upp armarna och satte fart. I nästan tre timmar städade jag oavbrutet så att svetten lackade. Och sedan kunde jag titta ut över en skinande, sorterad, väldoftande och välkomnande hall, ett dammfritt, vädrat och renbäddat sovrum och ett vardagsrum med skakade kuddar, dammsugen soffa (bakom och induner) och inte en pryl framme. Gästtoan sken i kapp den också. Kvar att städa var köket och kontoret samt tvättstugan. Men nu var jag helt slut.... Men vad bra det kändes. Tyvärr hann jag inte måla den där "Godblessourhome-tavlan" den kvällen, men jag hann i alla fall hämta en svart penna och kladda dit "Gud hör bön- och han svarar också" på vår illgröna tavla på gästtoan.
Visst är det härligt att bli inspirerad av andra? Man får liksom ny kraft, ny energi.
Min man tycker att jag ska hälsa på vår granne ofta.... :-)
måndag 1 september 2008
det här med att blogga
Hur ofta måste man göra det för att få kallas en äkta bloggare egentligen? Inte för att jag åstundar titeln, men jag har till min äkta förvåning insett att vissa bloggar en gång per dag, ibland flera, medan andra - oftast mammor, bloggar högst en gång i veckan. Om man tar en snabbtitt på mina sorgligt få länkar inser jag raskt att det kan nog gå ganska lång tid mellan bloggarna om man är mamma (gärna med fler barn, gärna med någon under ett år), har köpt nytt hus, skolar in något barn på dagis, eller studerar vid högskola. Åja, det räcker med att bara vara mamma också.
Jag har massor och inget att berätta så jag tänkte börja med att omtala att min son numera går på förskola. Fyra dagar i veckan 5 timmar åt gången. Han hade en sådan lätt inskolning att det nästan var historiskt. Han stortrivs, leker med alla och vill absolut inte gå hem när jag hämtar honom. Det känns ju väldigt skönt att han trivs.
När man ska till att lämna första barnet på förskola så fylls man av de mest motstridiga känslor du kan tänka dig. Jag tycker att det är så skönt att få lite tid för mig själv och lite tid för Lovisa och lite tid till studier medan Elias har det gott på dagis. Å andra sidan vill jag inte lämna ifrån mig honom. Jag vill inte att han ska vara så där stor. Varför är han inte liten längre? Och så det här, man känner sig ju rätt löjlig alltså (jag är nog kvinna - ja, jag är säker) jag är så glad att han trivs och inte vill hem. Jag är å andra sidan lite ledsen över att han inte vill hem.
Jag är så glad att han älskar sina nya kompisar och lite ledsen att han inte hinner vinka åt mamman. Jag är så glad att han stormgillar sin fröken och inte gråter. Å andra sidan blev jag både ledsen och glad när jag hörde att han hade gråtit en stund på dagis häromdagen. För att han längtade efter mamma. Inte vill jag att mitt barn skall vara ledset, men nog kändes det gott att han i alla fall längtade lite. Så nu vet jag det, då får han vara hur glad som helst när jag lämnar honom och skrika hur mycket han vill när vi ska gå hem. Jag vet ju att han älskar mig mest av alla och längtar efter mig... Gott. Fy vad löjlig man är!
Orsaken till förskolan är att mamman numera studerar. Ämnet är favoriten stilistik. Jag är i det närmaste lyrisk. Det är så kul!! Snart blir det specialpedagogik och sedan är det inte så långt till examen.
Nu vaknade tösabiten. Gotta go.
Jag har massor och inget att berätta så jag tänkte börja med att omtala att min son numera går på förskola. Fyra dagar i veckan 5 timmar åt gången. Han hade en sådan lätt inskolning att det nästan var historiskt. Han stortrivs, leker med alla och vill absolut inte gå hem när jag hämtar honom. Det känns ju väldigt skönt att han trivs.
När man ska till att lämna första barnet på förskola så fylls man av de mest motstridiga känslor du kan tänka dig. Jag tycker att det är så skönt att få lite tid för mig själv och lite tid för Lovisa och lite tid till studier medan Elias har det gott på dagis. Å andra sidan vill jag inte lämna ifrån mig honom. Jag vill inte att han ska vara så där stor. Varför är han inte liten längre? Och så det här, man känner sig ju rätt löjlig alltså (jag är nog kvinna - ja, jag är säker) jag är så glad att han trivs och inte vill hem. Jag är å andra sidan lite ledsen över att han inte vill hem.
Jag är så glad att han älskar sina nya kompisar och lite ledsen att han inte hinner vinka åt mamman. Jag är så glad att han stormgillar sin fröken och inte gråter. Å andra sidan blev jag både ledsen och glad när jag hörde att han hade gråtit en stund på dagis häromdagen. För att han längtade efter mamma. Inte vill jag att mitt barn skall vara ledset, men nog kändes det gott att han i alla fall längtade lite. Så nu vet jag det, då får han vara hur glad som helst när jag lämnar honom och skrika hur mycket han vill när vi ska gå hem. Jag vet ju att han älskar mig mest av alla och längtar efter mig... Gott. Fy vad löjlig man är!
Orsaken till förskolan är att mamman numera studerar. Ämnet är favoriten stilistik. Jag är i det närmaste lyrisk. Det är så kul!! Snart blir det specialpedagogik och sedan är det inte så långt till examen.
Nu vaknade tösabiten. Gotta go.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
