Här är det pepparkakor, ljusstakar, levande ljus, julpsalmer och annat mys som många som jag tycker hör till. För mig betyder det så mycket att få längta in julen. Ni skulle sett lyckan i min treårings ögon när vi bakade pepparkakor igår.
Nu är det tid för vår lilla familj att skapa oss egna traditioner - hur vill vi fira jul? Vad är viktigt för oss? Jansson är inte viktigt. Högst oviktigt. Möjligtvis är vörtbröd viktigt. Och must :-)
Det jag tycker är en utmaning idag är att verkligen fira julen av rätt anledning. Såklart jag firar jul för att Jesus någon gång för många år sedan föddes i Betlehem, men det vill jag inte bara ha i bakhuvudet. Jag vill att hela firandet ska ha sin utgångspunkt sin process och sin avslutning i Jesus. Jag älskar jul. Julevangeliet har sin bestämda och prioriterade plats så också julens sånger. Men jag vill pusha lite till. Jag vill verkligen fira för att vi är så glada att Jesus kom - till oss, för oss!
Tips på hur ni andra firar jul, med härliga och livfulla traditioner mottages tacksamt! Goda julbordsrecept mottages likaså, kravet är att sill och rödbetor utesluts.
söndag 30 november 2008
torsdag 20 november 2008
torsdag 13 november 2008
tisdag 11 november 2008
resultat halvägs
Jag har druckit soppor i tre veckor. Två veckor i sträck, två veckors uppehåll och nu en vecka av soppor - återstår en till innan jag får äta och tugga igen.
Hittills:
-9 cm runt midjan
-10 kg
BMI:Numera överviktig!!!!! Till skillnad mot fet.
Då vet ni!
Det är en lång väg kvar. Men vägen hit har varit rätt angenäm.
Hittills:
-9 cm runt midjan
-10 kg
BMI:Numera överviktig!!!!! Till skillnad mot fet.
Då vet ni!
Det är en lång väg kvar. Men vägen hit har varit rätt angenäm.
måndag 10 november 2008
Dokument inifrån
Jag är upprörd. Jag blir det ibland. Inget farligt. Ganska sunt. Framförallt övergående.
Idag tittade jag på ett program som finns att finna på svt:s site. Det handlade om trenden med nanny-program och föräldrautbildning. Jag har aldrig sett värre dynga. Jag blev besviken. För det första så är jag en förespråkare av föräldrautbildningar - frivilliga sådana. Det förutsätter att de är av god kvalitet, men att det finns och startas fler är helt klart ett steg i rätt riktning. Jag uppmuntrar en sund debatt som tar itu med felaktigheter och ser till att en god utveckling kan ske. Men vad är detta??!!
När jag fick mitt första barn sade min underbara bvc-tant att jag själv visste vad som var bäst för mitt barn. Jaha, men hur är det med det här? Hur ska jag göra med det här? Kan man göra så? Vad ska jag göra när mitt barn gör så?
Alla frågorna besvarades med "Det vet du så bra själv". Jag höll på att spricka. Bara för att jag har kånkat runt på ungen i nio långa månader betyder det inte att jag samtidigt har tagit en masters degree i barnpsykologi och -medicin. Kan man inte få lite svar när man har en massa frågor?!
Det är här föräldrautbildning kommer in. Jag håller med om att jag och min make förvisso är de som känner våra barn bäst. tack-och-lov för det. Men förr bodde man flera generationer ihop och hade alltid någon att fråga, eller så lade sig mormor gladeligen sig i uppfostran. Hursomhelst var man inte ensam om alla beslut. Så är verkligheten för många. Framförallt ensamstående.
Att det finns olika traditioner kring barnuppfostran är inget konstigt. Vissa är mer eller mindre bra, andra är direkt skadliga.
Men det är så typsikt Sverige! "Journalisten" - en man som är trebarnsfar - börjar sitt reportage med att säga att han fick så dåligt samvete när han såg till att det blev en konsekvens på barnens olydnad "för han har ju lärt sig att barn är lika mycket värda och ska behandlas med respekt". Jahapp, då hade man satt nivån på programmet. Vilken utmärkt journalistisk hållning. "Jag tycker att nanny-programmen är fel och föräldrautbildning förkastligt. Då tar jag och letar upp några experter som bekräftar det. Men för att inte verka alltför vinklad så tar jag med någon som talar för uppfostran - en riktig ytterlighet" Sedan varvas inslaget - en timme långt - av bilder av hitlerjugend, sången "till snickerboa ränner jag" och scener med örfilar samtidigt som föräldrautbildning och den nya striktare uppfostranstrenden diskuteras - av en psykolog som är känt kritisk till allt som inte är fri uppfostran, av en filosof som gillar liberalism och av en doktor (som jag har stor respekt för) som är väldigt svensk. Det kommer med en massa andra utmärkta personer oxå, men jag blir bara så trött!!!
Slit verktygen ur händerna på oss bara. Just när vi kände att vi började få koll och redskap för att vara föräldrar så slits dessa bort ifrån oss och vi är återigen utelämnade till vår suveränitet och våra misslyckanden. Otaliga är de som blivit hjälpta av nanny-programmens utmärkta (om än fyrkantiga) principer. Jag applåderar föräldrakurser, men inte allt de säger. Vad tror folk om oss egentligen? Tror de att vi föräldrar inte kan tänka själva och anpassa uppfostringsprinciper efter det som passar oss och våra barn?
Själv är jag så tacksam för "hörnet" som vi säger. Det är INTE en skamvrå. Eller så är det det. Jag har ingen aning om hur skamvrån fungerade när det begav sig. Men om det som jag nu ska beskriva är en skamvrå så är det en bra sak. Jag tror inte på att skuldbelägga barn. Det klarar de så utmärkt själva, det ska varje människa veta. Det finns inget mer samvetstyngt än ett litet barn som har slagit någon och sedan inte fått säga förlåt och reda upp situationen. Istället är det min uppgift som förälder att hjälpa mitt barn att lösa konflikter och att bli av med skuldkänslor. Det är också min plikt att visa vad som är rätt och fel. Allt annat är galet. Om man bara ska avleda ett barn som slåss - utan att säga nej - utan att reda upp situationen - genom att låtsas som att ingenting hänt - genom att börja prata om något annat - då sviker man barnen. de har rätt att få lämna en jobbig situation bakom sig.
Vi har i princip bara en regel som vi är benhårda med (sonen är ju bara 3) och det är "slåss inte". Slåss sonen får han en varning: "Sonen, du vet att man inte får slåss. Nu varnar jag dig. Slåss du en gång till får du sitta i hörnet." Där har Sonen ett val. oftast väljer han att inte slå igen. Jättetrevligt. Slåss han igen får han sitta på lämplig tillgänglig plats (varierar väldigt) och vi förklarar: "Sonen nu slog du X och det vet du att man inte får göra. Nu får du sitta här i tre minuter så hämtar mamma dig sedan". Sonen har aldrig gått därifrån. Han har blivit arg (inte en majoritet av gångerna) och skrikit. Men nästan varje gång mamma eller pappa kommer för att hämta honom är han lugn. "Sonen, mamma satte dig här för att du slog X. Så får man inte göra. vad säger man då?" Sonen svarar "Förlåt" och vi kramas länge och väl. Sedan kommer det bästa. Konflikten finns inte mer. Jag tar aldrig mer upp den. Vi är alla vänner igen. Till skillnad från "Vänta bara tills pappa kommer hem" eller dyl.
Varför jag är så tacksam? För att jag anser att det här har gett oss ett verktyg att alltid lösa svåra och enkla konflikter utan skrik och ilska (från föräldrars sida) eller ännu värre - att man blir hårdhänt. Vi vet alltid hur vi ska agera. Sonen vet alltid vad som väntar. Vi är trygga. Han är trygg och sedan finns inte konflikten sedan. Om vi skulle radera ut detta förhatliga och förkastliga (enligt experterna i programmet) element i vårt liv skulle jag stå där varje gång en ny konflikt inföll och fundera på vad jag skulle göra nu och utfallet skulle bero på humör eller grad av trötthet. Tack nanny!!
Se gärna programmet. Jag gjorde det och efteråt gick jag in på svt:s diskussionsforum för att se om jag var ensam om att reagera som jag gjorde. icke sa nicke. Vi är många professionella som reagerat likadant. Tack för det.
Nu är jag liiite lugnare.
Idag tittade jag på ett program som finns att finna på svt:s site. Det handlade om trenden med nanny-program och föräldrautbildning. Jag har aldrig sett värre dynga. Jag blev besviken. För det första så är jag en förespråkare av föräldrautbildningar - frivilliga sådana. Det förutsätter att de är av god kvalitet, men att det finns och startas fler är helt klart ett steg i rätt riktning. Jag uppmuntrar en sund debatt som tar itu med felaktigheter och ser till att en god utveckling kan ske. Men vad är detta??!!
När jag fick mitt första barn sade min underbara bvc-tant att jag själv visste vad som var bäst för mitt barn. Jaha, men hur är det med det här? Hur ska jag göra med det här? Kan man göra så? Vad ska jag göra när mitt barn gör så?
Alla frågorna besvarades med "Det vet du så bra själv". Jag höll på att spricka. Bara för att jag har kånkat runt på ungen i nio långa månader betyder det inte att jag samtidigt har tagit en masters degree i barnpsykologi och -medicin. Kan man inte få lite svar när man har en massa frågor?!
Det är här föräldrautbildning kommer in. Jag håller med om att jag och min make förvisso är de som känner våra barn bäst. tack-och-lov för det. Men förr bodde man flera generationer ihop och hade alltid någon att fråga, eller så lade sig mormor gladeligen sig i uppfostran. Hursomhelst var man inte ensam om alla beslut. Så är verkligheten för många. Framförallt ensamstående.
Att det finns olika traditioner kring barnuppfostran är inget konstigt. Vissa är mer eller mindre bra, andra är direkt skadliga.
Men det är så typsikt Sverige! "Journalisten" - en man som är trebarnsfar - börjar sitt reportage med att säga att han fick så dåligt samvete när han såg till att det blev en konsekvens på barnens olydnad "för han har ju lärt sig att barn är lika mycket värda och ska behandlas med respekt". Jahapp, då hade man satt nivån på programmet. Vilken utmärkt journalistisk hållning. "Jag tycker att nanny-programmen är fel och föräldrautbildning förkastligt. Då tar jag och letar upp några experter som bekräftar det. Men för att inte verka alltför vinklad så tar jag med någon som talar för uppfostran - en riktig ytterlighet" Sedan varvas inslaget - en timme långt - av bilder av hitlerjugend, sången "till snickerboa ränner jag" och scener med örfilar samtidigt som föräldrautbildning och den nya striktare uppfostranstrenden diskuteras - av en psykolog som är känt kritisk till allt som inte är fri uppfostran, av en filosof som gillar liberalism och av en doktor (som jag har stor respekt för) som är väldigt svensk. Det kommer med en massa andra utmärkta personer oxå, men jag blir bara så trött!!!
Slit verktygen ur händerna på oss bara. Just när vi kände att vi började få koll och redskap för att vara föräldrar så slits dessa bort ifrån oss och vi är återigen utelämnade till vår suveränitet och våra misslyckanden. Otaliga är de som blivit hjälpta av nanny-programmens utmärkta (om än fyrkantiga) principer. Jag applåderar föräldrakurser, men inte allt de säger. Vad tror folk om oss egentligen? Tror de att vi föräldrar inte kan tänka själva och anpassa uppfostringsprinciper efter det som passar oss och våra barn?
Själv är jag så tacksam för "hörnet" som vi säger. Det är INTE en skamvrå. Eller så är det det. Jag har ingen aning om hur skamvrån fungerade när det begav sig. Men om det som jag nu ska beskriva är en skamvrå så är det en bra sak. Jag tror inte på att skuldbelägga barn. Det klarar de så utmärkt själva, det ska varje människa veta. Det finns inget mer samvetstyngt än ett litet barn som har slagit någon och sedan inte fått säga förlåt och reda upp situationen. Istället är det min uppgift som förälder att hjälpa mitt barn att lösa konflikter och att bli av med skuldkänslor. Det är också min plikt att visa vad som är rätt och fel. Allt annat är galet. Om man bara ska avleda ett barn som slåss - utan att säga nej - utan att reda upp situationen - genom att låtsas som att ingenting hänt - genom att börja prata om något annat - då sviker man barnen. de har rätt att få lämna en jobbig situation bakom sig.
Vi har i princip bara en regel som vi är benhårda med (sonen är ju bara 3) och det är "slåss inte". Slåss sonen får han en varning: "Sonen, du vet att man inte får slåss. Nu varnar jag dig. Slåss du en gång till får du sitta i hörnet." Där har Sonen ett val. oftast väljer han att inte slå igen. Jättetrevligt. Slåss han igen får han sitta på lämplig tillgänglig plats (varierar väldigt) och vi förklarar: "Sonen nu slog du X och det vet du att man inte får göra. Nu får du sitta här i tre minuter så hämtar mamma dig sedan". Sonen har aldrig gått därifrån. Han har blivit arg (inte en majoritet av gångerna) och skrikit. Men nästan varje gång mamma eller pappa kommer för att hämta honom är han lugn. "Sonen, mamma satte dig här för att du slog X. Så får man inte göra. vad säger man då?" Sonen svarar "Förlåt" och vi kramas länge och väl. Sedan kommer det bästa. Konflikten finns inte mer. Jag tar aldrig mer upp den. Vi är alla vänner igen. Till skillnad från "Vänta bara tills pappa kommer hem" eller dyl.
Varför jag är så tacksam? För att jag anser att det här har gett oss ett verktyg att alltid lösa svåra och enkla konflikter utan skrik och ilska (från föräldrars sida) eller ännu värre - att man blir hårdhänt. Vi vet alltid hur vi ska agera. Sonen vet alltid vad som väntar. Vi är trygga. Han är trygg och sedan finns inte konflikten sedan. Om vi skulle radera ut detta förhatliga och förkastliga (enligt experterna i programmet) element i vårt liv skulle jag stå där varje gång en ny konflikt inföll och fundera på vad jag skulle göra nu och utfallet skulle bero på humör eller grad av trötthet. Tack nanny!!
Se gärna programmet. Jag gjorde det och efteråt gick jag in på svt:s diskussionsforum för att se om jag var ensam om att reagera som jag gjorde. icke sa nicke. Vi är många professionella som reagerat likadant. Tack för det.
Nu är jag liiite lugnare.
lördag 8 november 2008
Storm
Ensam igen. Tomhet och saknad.
Oväder. Regnet vräker ned utanför och inuti.
Ut. Jag vill ut, vara en del i stormen och låta mina känslor rinna ned
och bort ifrån mig.
Dropparna rinner nedför mitt ansikte. Är de blandade med tårar? Inte än.
Störtskur! Stora tunga droppar som slungas, krossas mot marken.
Som vrede, eller djup, vild förtvivlan och sorg.
Andra springer för att ta skydd.
Inte jag. Jag drar inte ens upp luvan.
Vill bli våt. Vill känna regnets befriande vildhet.
Andra tittar och undrar. Jag ler mellan regnet som forsar utmed mina kinder ned
över halsen, nacken.
Jag ryser. Men det är inte kallt, än.
Ut på ängen. När det åskar? -Farligt! -Spring!
Nej! Jag är lugn. Utanpå, inte inuti. Maktlös och fascinerad inför naturens makter
och krafter.
Mot sjön. Mot det stora vattnet. Ser hur ytan slås sönder av arga skurar.
Kallt. Och vått. Rakt igenom.
En stor sten. Sitta, titta och bara känna. Kylan vinden och ensamheten.
Min litenhet, min obetydlighet.
Himlen är vild. Molnen svarta, grå och vita. Som livet. De dansar en rasande balett.
Fort och vilt om varandra.
Jag ser inte andra stranden nu. Allt är grått. Tomt.
Alla andra är inne - hemma. Trygga. Jag är ute. Och våt. Kall.
Där. Ett ljus. På andra sidan. På andra sidan. Inte här.
Dropparna tar vägen över de tunga hårslingorna och faller ned på mina tomma händer.
Tomhänt, väldigt tom.
Allt rinner iväg. Utmed stigen i en väldig fart.
Skalbaggar, frön, grässtrån flyter i en fors mot ett okänt öde.
Utan kontroll eller makt att vända om. Som jag.
Allt går så fort för de små, men väldigt sakta för de större. Sakta, långsamt.
Som mina känslor. Som höstlöv. Tyngda av regn. Färgglada.
Seglande i vinden mot marken.
Mot jorden. Till att bli jord. Till intet.
Molnens dans har gått in i ritardando och forsen vid mina fötter tycks avta.
De väldiga makterna mojnar.
Så gör mina väldiga känslor. Saktar ned och stannar av, dör ut. Men inte jag.
Jag går hem. Hem. Hur kunde jag glömma bort?
Hem.
Oväder. Regnet vräker ned utanför och inuti.
Ut. Jag vill ut, vara en del i stormen och låta mina känslor rinna ned
och bort ifrån mig.
Dropparna rinner nedför mitt ansikte. Är de blandade med tårar? Inte än.
Störtskur! Stora tunga droppar som slungas, krossas mot marken.
Som vrede, eller djup, vild förtvivlan och sorg.
Andra springer för att ta skydd.
Inte jag. Jag drar inte ens upp luvan.
Vill bli våt. Vill känna regnets befriande vildhet.
Andra tittar och undrar. Jag ler mellan regnet som forsar utmed mina kinder ned
över halsen, nacken.
Jag ryser. Men det är inte kallt, än.
Ut på ängen. När det åskar? -Farligt! -Spring!
Nej! Jag är lugn. Utanpå, inte inuti. Maktlös och fascinerad inför naturens makter
och krafter.
Mot sjön. Mot det stora vattnet. Ser hur ytan slås sönder av arga skurar.
Kallt. Och vått. Rakt igenom.
En stor sten. Sitta, titta och bara känna. Kylan vinden och ensamheten.
Min litenhet, min obetydlighet.
Himlen är vild. Molnen svarta, grå och vita. Som livet. De dansar en rasande balett.
Fort och vilt om varandra.
Jag ser inte andra stranden nu. Allt är grått. Tomt.
Alla andra är inne - hemma. Trygga. Jag är ute. Och våt. Kall.
Där. Ett ljus. På andra sidan. På andra sidan. Inte här.
Dropparna tar vägen över de tunga hårslingorna och faller ned på mina tomma händer.
Tomhänt, väldigt tom.
Allt rinner iväg. Utmed stigen i en väldig fart.
Skalbaggar, frön, grässtrån flyter i en fors mot ett okänt öde.
Utan kontroll eller makt att vända om. Som jag.
Allt går så fort för de små, men väldigt sakta för de större. Sakta, långsamt.
Som mina känslor. Som höstlöv. Tyngda av regn. Färgglada.
Seglande i vinden mot marken.
Mot jorden. Till att bli jord. Till intet.
Molnens dans har gått in i ritardando och forsen vid mina fötter tycks avta.
De väldiga makterna mojnar.
Så gör mina väldiga känslor. Saktar ned och stannar av, dör ut. Men inte jag.
Jag går hem. Hem. Hur kunde jag glömma bort?
Hem.
onsdag 5 november 2008
Logg
Igår var första dagen på min nya kurs- "specialpedagogik - att möta barn med funktionsnedsättning".
Tyvärr hade jag inte haft möjlighet att läsa in texterna innan, men det gjorde inte så mycket. Idag handlade föreläsningen om utvecklingsstörning - definition, svårigheter och möjligheter. Vi fick också se på en film. Den berörde mig djupt. I slutet av filmen fick man se en kille - ungefär i tidiga tonåren - som med en kaninkostym stod på en scen och sjöng med en otrolig inlevelse och glädje. Bakom honom på scenen var det fullt av hans särskolekamrater. De skrattade och jublade, dansade, diggade och klappade i händerna. Jag kunde inte låta bli att dra på munnen. Det var dessutom högst omdevetet. Men när jag märkte att jag satt där och log och kände både sympati, avund för deras naturliga glädje och ett slags rörelse såg jag mig snabbt omkring. Inte en en enda av de säkert 40 personerna som satt i rummet log. Jag blev alldeles kall inombords. Varför log de inte? Någon satt kyligt betraktande med armarna i kors och bara... tittade. Hur kan man låta bli att le? Jaja, jag vet inte. De kanske hade PMS allihop, i synnerhet killarna.
Under diskussionerna efteråt framkom många erfarenheter och synpunkter av stort intresse. Vi talade mycket om olikheterna mellan kommunerna vad gäller stöd i skolan. Det är skrämmande. Mycket. Är det en likvärdig skola? I Älvdalen har en chef bestämt att alla assistenter ska bytas ut mot lärarutbildade pedagogiska assistenter. Det är ju otroligt! Vad häftigt! Vanligtvis är assistenterna till barnen i behov av särskilt stöd de som är sämst utbildade. Många gånger verkar det som om rektor helst ser en stor stark karl som orkar hålla i den utåtagerande ungen hellre än en pedagogisk assistent med specialpedagogisk kompetens. Skrämmande.
Jag fick också en annan skrämmande insikt som jag måste vara ärlig och dela med mig av. Att jag tycker att det är lite läskigt med de här barnen. De är inte läskiga. Men jag är lite rädd för mötet med dem eftersom jag inte vet vad som ska hända, hur de ska reagera eller om de ska förstå mig. Kommer de känna att jag respekterar och tycker om dem? Kommer de känna sig kränkta eller dyl för att jag är så klumpig eller ovan? Därför är den här kursen så fantastisk. Kursuppgifterna är att man ska genomföra tre möten. Möten med ett autistiskt barn, ett med utvecklingsstörning och ett med svårigheter i läs- och skrivinlärning eller matematik. Självklart behöver man lsäa på, förbereda sig och sätta sig in i personens funktionsnedsättning och även intressen. Kanhända att det inte ens går att prata utan att det blir kommunikation genom bilder. Jag ser uppriktigt fram emot det. Jag hoppas att jag ska få lära mig mycket.
Så då har jag loggat. Det är också en kursuppgift.
Tyvärr hade jag inte haft möjlighet att läsa in texterna innan, men det gjorde inte så mycket. Idag handlade föreläsningen om utvecklingsstörning - definition, svårigheter och möjligheter. Vi fick också se på en film. Den berörde mig djupt. I slutet av filmen fick man se en kille - ungefär i tidiga tonåren - som med en kaninkostym stod på en scen och sjöng med en otrolig inlevelse och glädje. Bakom honom på scenen var det fullt av hans särskolekamrater. De skrattade och jublade, dansade, diggade och klappade i händerna. Jag kunde inte låta bli att dra på munnen. Det var dessutom högst omdevetet. Men när jag märkte att jag satt där och log och kände både sympati, avund för deras naturliga glädje och ett slags rörelse såg jag mig snabbt omkring. Inte en en enda av de säkert 40 personerna som satt i rummet log. Jag blev alldeles kall inombords. Varför log de inte? Någon satt kyligt betraktande med armarna i kors och bara... tittade. Hur kan man låta bli att le? Jaja, jag vet inte. De kanske hade PMS allihop, i synnerhet killarna.
Under diskussionerna efteråt framkom många erfarenheter och synpunkter av stort intresse. Vi talade mycket om olikheterna mellan kommunerna vad gäller stöd i skolan. Det är skrämmande. Mycket. Är det en likvärdig skola? I Älvdalen har en chef bestämt att alla assistenter ska bytas ut mot lärarutbildade pedagogiska assistenter. Det är ju otroligt! Vad häftigt! Vanligtvis är assistenterna till barnen i behov av särskilt stöd de som är sämst utbildade. Många gånger verkar det som om rektor helst ser en stor stark karl som orkar hålla i den utåtagerande ungen hellre än en pedagogisk assistent med specialpedagogisk kompetens. Skrämmande.
Jag fick också en annan skrämmande insikt som jag måste vara ärlig och dela med mig av. Att jag tycker att det är lite läskigt med de här barnen. De är inte läskiga. Men jag är lite rädd för mötet med dem eftersom jag inte vet vad som ska hända, hur de ska reagera eller om de ska förstå mig. Kommer de känna att jag respekterar och tycker om dem? Kommer de känna sig kränkta eller dyl för att jag är så klumpig eller ovan? Därför är den här kursen så fantastisk. Kursuppgifterna är att man ska genomföra tre möten. Möten med ett autistiskt barn, ett med utvecklingsstörning och ett med svårigheter i läs- och skrivinlärning eller matematik. Självklart behöver man lsäa på, förbereda sig och sätta sig in i personens funktionsnedsättning och även intressen. Kanhända att det inte ens går att prata utan att det blir kommunikation genom bilder. Jag ser uppriktigt fram emot det. Jag hoppas att jag ska få lära mig mycket.
Så då har jag loggat. Det är också en kursuppgift.
tisdag 4 november 2008
Det var bara andetag efter att sömnen tackat för sig. Hörseln ansträngde sig att höra oljudet som jagat drömmarna ur medvetandet. Tystanden var högljudd. Hon sträckte på sig och efter morgontofflorna. Morgonkalla golv som möter sovvarma fötter gav rysningar i vildlockarna. Hon kände sig alltid ett kilo yngre, snyggare, sundare och lättare på morgonen. Gryningen är årets bästa tid.
Stilfigurer:
metafor: "andetag" en sorts liknelse
personifiering: "hörseln ansträngde sig" samt "oljudet som jagat" något abstrakt som får levande karaktär
antites: "Tystnaden var högljudd", ""morgonkalla och sovvarma" motsatser
zeugma: "sträckte på sig och efter morgontofflorna" avsaknad av verb (oftast) eftersom samma verb användes i satsen innan. En slags sammandragning.
nybildning av ord: "morgonkalla", "sovvarma", "vildlockarna"
Jaha, det är sånt jag har pysslat med i tio veckor och skrivit en mastodonttentamen om. Det är kul, men knivigt.
Stilfigurer:
metafor: "andetag" en sorts liknelse
personifiering: "hörseln ansträngde sig" samt "oljudet som jagat" något abstrakt som får levande karaktär
antites: "Tystnaden var högljudd", ""morgonkalla och sovvarma" motsatser
zeugma: "sträckte på sig och efter morgontofflorna" avsaknad av verb (oftast) eftersom samma verb användes i satsen innan. En slags sammandragning.
nybildning av ord: "morgonkalla", "sovvarma", "vildlockarna"
Jaha, det är sånt jag har pysslat med i tio veckor och skrivit en mastodonttentamen om. Det är kul, men knivigt.
måndag 3 november 2008
det fula gula huset
Det var en gång ett hus ibland många andra hus. Huset såg inte mycket ut om man endast dömde utifrån det yttre. Det var rentav fult. Smutsigt gult.
Så en dag kom en liten familj resandes från annan ort. De hade rest länge och var trötta och hälsan var inte den bästa. Det var mörkt, kallt och halt. Om bara två dagar var det jul. Familjen hade en pappa som tyckte om att läsa tabeller och en mamma som tyckte om att läsa böcker. Det fanns två telningar också, ljuvliga sådana. Den ena mindre än den andra och den andra lockligare än den ena. Här skulle deras hemvist bliva och förbli för en framtid - ingen visste hur länge. Hur skulle det bli? Begynnelsen var ringa och svår. Men för det blev de rikligen kompenserade av de som såg om det fula gula huset. Efter några brev.
Familjen trivdes bra i sitt nya, fula hus. Det var tackochlov inte så fult på insidan. Mamman brukade tänka att det var ungefär som med sin nästa. Insidan är oftast mycket vackrare än ytskiktet. Om någon tog sig tid att hälsa på den lilla familjen skulle de snart märka att mamman sjöng och ibland även visslade för att hon var lycklig. Hon trivdes. Hon ägnade tid åt att försköna husets yttre genom att hänga upp gardiner i rummen - de syntes ju även utifrån. Pappan pustade ut över den börda som inte längre fanns på hans axlar - att varje månad, i synnerhet över den kalla årstiden, fylla det gamla husets hjärta med små spånpluttar kallade Pelle. Ts.
Snart gick livet sin gilla gång. Barnen växte. Det gjorde även mamman och pappan och möjligtvis växte inte den minsta så som hon borde gjort. Hon hade tydligen en mage som inte kom överens med mejeriprodukter. Till slut blev mamman mindre och den minsta något större. Alla var glada.
Nu var inte den lilla familjen ensamma om att bo i det fula huset. Här bodde många andra -familjer, par, studenter, ensamstående. Inunder familjen bodde ett par. Det visste inte mamman första gången hon hälsade på dem. De var nämligen av samma sort. Något mamman inte var så van vid. Ovanför den lilla familjen bodde tre glada studenter. Ibland var de väldigt glada, vilket genljöd ned till den lilla familjen på dygnets alla timmar. Ibland gjorde studenternas glädje att familjens glädje flög sin kos. Allra helst som glädjen ibland fick sitt uttryck när familjen helst ville sova. I ett annat hem i det fula huset bodde en parant drottning från Saba. Hon var populär. Mycket. Bland många prinsar som gjorde sitt bästa för att röva bort henne och fria varje kväll. Hon kom dock tillbaka efter någon halvtimme och lät sina smattrande klackar ljuda genom trappuppgången. Upp och ned, in och ut i olika prinsars bilar. Hon måste vara väldigt vacker. Mittemot den lilla familjen bodde en annan liten familj. Det var så trevligt med en telning i samma ålder. Vid närmare anblick såg man att den andra familjen var rätt så trasig i sömmarna - de hotade att spricka. Inte minst när mamman i den andra lilla familjen helt plötsligt började bli fet. Nu pratade mammorna ofta med varandra och den andra mamman blev efter ett tag och vid närmare eftertanke rätt så nöjd med att bli fetare och fetare. Ett tag tänkte hon ta en drastisk bantningskur, men mamman i den lilla familjen som nyss flyttat in, försäkrade henne om att det går att bli smal om man bara blir riktigt fet först i tre kvartal eller så. Nu har den andra familjen mittemot snart två telningar. Mamman är väldigt fet. Och vacker. Hon strålar. Sömmarna knakar fortfarande. Kanske kan de hitta en bra skräddare som kan laga med björntråd. Sådana lagningar kommer alltid att synas. men oj vad starkt tyget blir.
Det var spännande i det gula fula huset. Ibland kom det polisbilar, ibland ambulanser. Nästan varje dag fanns det något spännande att titta på. Det var familjen inte van vid. Ibland åkte en traktor förbi deras gamla hus, men polisbilar var roligare.
Den lilla familjen förstod att de nog inte flyttat till det lilla fula gula huset av en slump. De behövdes. Och det är trevligt att vara behövd.
Så en dag kom en liten familj resandes från annan ort. De hade rest länge och var trötta och hälsan var inte den bästa. Det var mörkt, kallt och halt. Om bara två dagar var det jul. Familjen hade en pappa som tyckte om att läsa tabeller och en mamma som tyckte om att läsa böcker. Det fanns två telningar också, ljuvliga sådana. Den ena mindre än den andra och den andra lockligare än den ena. Här skulle deras hemvist bliva och förbli för en framtid - ingen visste hur länge. Hur skulle det bli? Begynnelsen var ringa och svår. Men för det blev de rikligen kompenserade av de som såg om det fula gula huset. Efter några brev.
Familjen trivdes bra i sitt nya, fula hus. Det var tackochlov inte så fult på insidan. Mamman brukade tänka att det var ungefär som med sin nästa. Insidan är oftast mycket vackrare än ytskiktet. Om någon tog sig tid att hälsa på den lilla familjen skulle de snart märka att mamman sjöng och ibland även visslade för att hon var lycklig. Hon trivdes. Hon ägnade tid åt att försköna husets yttre genom att hänga upp gardiner i rummen - de syntes ju även utifrån. Pappan pustade ut över den börda som inte längre fanns på hans axlar - att varje månad, i synnerhet över den kalla årstiden, fylla det gamla husets hjärta med små spånpluttar kallade Pelle. Ts.
Snart gick livet sin gilla gång. Barnen växte. Det gjorde även mamman och pappan och möjligtvis växte inte den minsta så som hon borde gjort. Hon hade tydligen en mage som inte kom överens med mejeriprodukter. Till slut blev mamman mindre och den minsta något större. Alla var glada.
Nu var inte den lilla familjen ensamma om att bo i det fula huset. Här bodde många andra -familjer, par, studenter, ensamstående. Inunder familjen bodde ett par. Det visste inte mamman första gången hon hälsade på dem. De var nämligen av samma sort. Något mamman inte var så van vid. Ovanför den lilla familjen bodde tre glada studenter. Ibland var de väldigt glada, vilket genljöd ned till den lilla familjen på dygnets alla timmar. Ibland gjorde studenternas glädje att familjens glädje flög sin kos. Allra helst som glädjen ibland fick sitt uttryck när familjen helst ville sova. I ett annat hem i det fula huset bodde en parant drottning från Saba. Hon var populär. Mycket. Bland många prinsar som gjorde sitt bästa för att röva bort henne och fria varje kväll. Hon kom dock tillbaka efter någon halvtimme och lät sina smattrande klackar ljuda genom trappuppgången. Upp och ned, in och ut i olika prinsars bilar. Hon måste vara väldigt vacker. Mittemot den lilla familjen bodde en annan liten familj. Det var så trevligt med en telning i samma ålder. Vid närmare anblick såg man att den andra familjen var rätt så trasig i sömmarna - de hotade att spricka. Inte minst när mamman i den andra lilla familjen helt plötsligt började bli fet. Nu pratade mammorna ofta med varandra och den andra mamman blev efter ett tag och vid närmare eftertanke rätt så nöjd med att bli fetare och fetare. Ett tag tänkte hon ta en drastisk bantningskur, men mamman i den lilla familjen som nyss flyttat in, försäkrade henne om att det går att bli smal om man bara blir riktigt fet först i tre kvartal eller så. Nu har den andra familjen mittemot snart två telningar. Mamman är väldigt fet. Och vacker. Hon strålar. Sömmarna knakar fortfarande. Kanske kan de hitta en bra skräddare som kan laga med björntråd. Sådana lagningar kommer alltid att synas. men oj vad starkt tyget blir.
Det var spännande i det gula fula huset. Ibland kom det polisbilar, ibland ambulanser. Nästan varje dag fanns det något spännande att titta på. Det var familjen inte van vid. Ibland åkte en traktor förbi deras gamla hus, men polisbilar var roligare.
Den lilla familjen förstod att de nog inte flyttat till det lilla fula gula huset av en slump. De behövdes. Och det är trevligt att vara behövd.
Läsare
Nya inställningar från och med idag.
OM du läser min blogg får du gärna lämna en kommentar.
NYHET: nu krävs inget konto. Skriv namn bara.
Orkar du inte skriva en kommentar kan du bara klicka i "känner igen mig" eller "vad pratar du om?" OBS! Det sistnämnda behöver inte betyda att man ogillar inlägget, bara att man inte känner igen sig. Simple as that.
Läsarreaktioner är kul. Uppmuntrande och lärorikt. Fram för mer kommunikation i vår värld!
KRAM
OM du läser min blogg får du gärna lämna en kommentar.
NYHET: nu krävs inget konto. Skriv namn bara.
Orkar du inte skriva en kommentar kan du bara klicka i "känner igen mig" eller "vad pratar du om?" OBS! Det sistnämnda behöver inte betyda att man ogillar inlägget, bara att man inte känner igen sig. Simple as that.
Läsarreaktioner är kul. Uppmuntrande och lärorikt. Fram för mer kommunikation i vår värld!
KRAM
103
Det här är tydligen mitt 103:e blogginlägg. Då vet ni.
Jag ville bara omtala att det idag är mycket bättre. Kanske inte med hälsan, men med modet. (Ska till doktorn med Lovis kl 15, Elias fick ingen tid idag.) Modet är viktigast. Vi som spenderade mycket tid i Uppsala på 90-talet vet att pastor Ulf så gott som varje söndag frågade "Är ni vid gott mod?". Jag var tonåring och tyckte mest att det var ett evigt tjatande. Nu är jag mor i yngre medelåldern och fattar poängen. Det är så dags nu.
Andra återkommande inslag var "Av hela mitt hjärta" och "Tack, tack Jesus". Vet inte om det berodde på dålig fantasi, osäkerhet hos lovsångsledaren eller att det verkligen var just de sångerna som skulle sjungas söndag efter söndag. Osäkerheten - vet man att pastorn gillat sångvalet en söndag finns ju chansen att han ska gilla det nästa - förutsatt att man tar samma. Vid den här tiden predikades lovsångarnas tjänst som "att förbereda folket för predikan" snarare än något som i sig självt var oerhört viktigt - att komma inför tronen och stanna där - inte hasta vidare till nästa moment - oftast pålysningar, offer och predikan. Så är det inte nu. Åtminstone uppfattar jag det inte så. Lovsången, tillbedjan, har breddats, fördjupats och utvecklats. Sist jag var i Uppsala rann tårarna nedför mina kinder under lovsången. Kanske inte bara för att lovsången var så underbar - det var rätt underbart att prisa Gud ensam, utan pockande barn och framförallt underbart att prisa Gud med så många andra. Himmelskt.
I övrigt (1) kan jag berätta att tentamen bestod av tre texter som skulle analyseras: en ledare från Svenska Brukshundsklubben, Bushs tal efter den 11 september samt ett avsnitt ur Horatius Ars Poetica, det sistnämnda på Hexameter. Det ni.
I övrigt (2) har jag idag lyckats städa mitt kök. Jag ser återigen vårt häftiga golv - det svart- och vitrutiga som lyckas få mig på gott humör så gott som dagligen. Innan doldes det effektivt av kvarglömda avkrypta sockor, grytlock, matrester, leksaksborrmaskiner, plastburkar, hushållspapper och annat möjligt och omöjligt som inte upphör att förvåna en vid städning. Var kommer allt ifrån?
Jag anser att städning är det tacksammaste och otacksammaste man kan ägna sig åt. Tacksamt för att det blir så fint - man blir lycklig i hjärteroten och njuter över renligheten. Jag blir för övrigt lycklig bara för att jag har presterat ett städat rum. Det är en bedrift. Otacksamt för att det aldrig varar mer än högst en timme. Det är hårt för en sådan slarvig människa som jag. Frågan "Tar det här aldrig slut?" återkommer med allt tätare intervall. Jag inser självklart att det inte kommer ta slut. Men stökintensiviteten kanske sjunker något i takt med att barnen växer upp (och jag med). Man kan ju alltid hoppas. Man ska ju alltid hoppas. Man lever på hoppet. Tro, hopp och kärlek. Eviga företeelser.
med hopp om en ljusare framtid!
Idag kommer jag njuta av den här dagen!!!
Frida
Jag ville bara omtala att det idag är mycket bättre. Kanske inte med hälsan, men med modet. (Ska till doktorn med Lovis kl 15, Elias fick ingen tid idag.) Modet är viktigast. Vi som spenderade mycket tid i Uppsala på 90-talet vet att pastor Ulf så gott som varje söndag frågade "Är ni vid gott mod?". Jag var tonåring och tyckte mest att det var ett evigt tjatande. Nu är jag mor i yngre medelåldern och fattar poängen. Det är så dags nu.
Andra återkommande inslag var "Av hela mitt hjärta" och "Tack, tack Jesus". Vet inte om det berodde på dålig fantasi, osäkerhet hos lovsångsledaren eller att det verkligen var just de sångerna som skulle sjungas söndag efter söndag. Osäkerheten - vet man att pastorn gillat sångvalet en söndag finns ju chansen att han ska gilla det nästa - förutsatt att man tar samma. Vid den här tiden predikades lovsångarnas tjänst som "att förbereda folket för predikan" snarare än något som i sig självt var oerhört viktigt - att komma inför tronen och stanna där - inte hasta vidare till nästa moment - oftast pålysningar, offer och predikan. Så är det inte nu. Åtminstone uppfattar jag det inte så. Lovsången, tillbedjan, har breddats, fördjupats och utvecklats. Sist jag var i Uppsala rann tårarna nedför mina kinder under lovsången. Kanske inte bara för att lovsången var så underbar - det var rätt underbart att prisa Gud ensam, utan pockande barn och framförallt underbart att prisa Gud med så många andra. Himmelskt.
I övrigt (1) kan jag berätta att tentamen bestod av tre texter som skulle analyseras: en ledare från Svenska Brukshundsklubben, Bushs tal efter den 11 september samt ett avsnitt ur Horatius Ars Poetica, det sistnämnda på Hexameter. Det ni.
I övrigt (2) har jag idag lyckats städa mitt kök. Jag ser återigen vårt häftiga golv - det svart- och vitrutiga som lyckas få mig på gott humör så gott som dagligen. Innan doldes det effektivt av kvarglömda avkrypta sockor, grytlock, matrester, leksaksborrmaskiner, plastburkar, hushållspapper och annat möjligt och omöjligt som inte upphör att förvåna en vid städning. Var kommer allt ifrån?
Jag anser att städning är det tacksammaste och otacksammaste man kan ägna sig åt. Tacksamt för att det blir så fint - man blir lycklig i hjärteroten och njuter över renligheten. Jag blir för övrigt lycklig bara för att jag har presterat ett städat rum. Det är en bedrift. Otacksamt för att det aldrig varar mer än högst en timme. Det är hårt för en sådan slarvig människa som jag. Frågan "Tar det här aldrig slut?" återkommer med allt tätare intervall. Jag inser självklart att det inte kommer ta slut. Men stökintensiviteten kanske sjunker något i takt med att barnen växer upp (och jag med). Man kan ju alltid hoppas. Man ska ju alltid hoppas. Man lever på hoppet. Tro, hopp och kärlek. Eviga företeelser.
med hopp om en ljusare framtid!
Idag kommer jag njuta av den här dagen!!!
Frida
söndag 2 november 2008
Nu blev det blått... Ursäkta, kära läsare att jag hoppar så mellan mallarna. Det är precis som här hemma. Jag måste köra runt möblerna några gånger innan jag är nöjd med placeringen. Och när jag är nöjd dröjer det inte så länge förrän jag vill ha lite omväxling. Undrar vad Freud och andra psykgubbar skulle dra för slutsats av det.
Som luften ur en ballong
Mina barn - glada men sjuka Idag har jag skrivit tentamen i stilistik. Tentan tog 6 timmar. Jag hann inte ens gå på toaletten. Än mindre läsa igenom de 12 sidor jag hann skriva på datorn. Ska bli spännande att se vad det blev för betyg. Anyhow. Total urladdning.
Jag efterfrågar batteriladdare för föräldrar med småbarn.
I morgon börjar nästa kurs. Den här gången specialpedagogik om funktionshinder på heltid. just nu förstår jag inte hur jag ska orka. Men det är roligt. Det är intressant. Det är fantastiskt att märka att man har några få hjärnceller kvar. Men märk väl - de är färre och långsammare. Jag är avundsjuk på er karlar som slipper dessa hormonchocker och hjärcellsförluster. Till och med Krister Renard håller med mig om att man nog blir lite långsammare i skallen om man väntar och föder barn och inte samtidigt gymnastiserar de grå. Det är det jag håller på med nu.
Jag är bara så otroligt otränad.
Hälsan tiger still. Jag är frisk. Ganska. Har luftrörskatarr och begynnande bihåleinflammation, men betecknar mig inte som sjuk. Jag står på benen. Maken är förkyld. Lovisa är så sjuk att man får ont i hjärtat av att titta på henne. Hennes ögoninflammation gör att hon ser ännu sjukare ut. Elias som precis återhämtat sig efter förkylning, förkylningsastma, maginfluensa, förkylning och öroninflammation (dock blev han aldrig av med hostan och snoret) har idag feber. Igen. Så i morgon blir det till att ringa vårdcentralen. Jag tror inte att man ska vara sjuk i fyra veckor, sedan återhämta sig lite för att sedan få feber igen.
JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ SJUKDOM!!!
Men jag är i alla fall tacksam över att tentan är över och därmed tentaplugget för den här gången. Nu dröjer det åtminstone en vecka innan nästa prestation ska bedömas. Hoppas att vi hunnit bli friska tills dess.
Jag är varm förespråkare av barnaskaffande. Men som min mamma skulle ha sagt "det sa prästen ingenting om den där gången". Vad menar jag? Jo, jag hade faktiskt inte ens min vildaste fantasi (och den är vild, jag försäkrar) kunnat föreställa sig hur det kan bli när alla i familjen blir sjuka samtidigt, eller i omgångar, och all sömn raderas totalt. Tur att barnen blir större. Immunförsvaret blir starkare. Kanske kan man få sova om några år.
Jag efterfrågar batteriladdare för föräldrar med småbarn.
I morgon börjar nästa kurs. Den här gången specialpedagogik om funktionshinder på heltid. just nu förstår jag inte hur jag ska orka. Men det är roligt. Det är intressant. Det är fantastiskt att märka att man har några få hjärnceller kvar. Men märk väl - de är färre och långsammare. Jag är avundsjuk på er karlar som slipper dessa hormonchocker och hjärcellsförluster. Till och med Krister Renard håller med mig om att man nog blir lite långsammare i skallen om man väntar och föder barn och inte samtidigt gymnastiserar de grå. Det är det jag håller på med nu.
Jag är bara så otroligt otränad.
Hälsan tiger still. Jag är frisk. Ganska. Har luftrörskatarr och begynnande bihåleinflammation, men betecknar mig inte som sjuk. Jag står på benen. Maken är förkyld. Lovisa är så sjuk att man får ont i hjärtat av att titta på henne. Hennes ögoninflammation gör att hon ser ännu sjukare ut. Elias som precis återhämtat sig efter förkylning, förkylningsastma, maginfluensa, förkylning och öroninflammation (dock blev han aldrig av med hostan och snoret) har idag feber. Igen. Så i morgon blir det till att ringa vårdcentralen. Jag tror inte att man ska vara sjuk i fyra veckor, sedan återhämta sig lite för att sedan få feber igen.
JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ SJUKDOM!!!
Men jag är i alla fall tacksam över att tentan är över och därmed tentaplugget för den här gången. Nu dröjer det åtminstone en vecka innan nästa prestation ska bedömas. Hoppas att vi hunnit bli friska tills dess.
Jag är varm förespråkare av barnaskaffande. Men som min mamma skulle ha sagt "det sa prästen ingenting om den där gången". Vad menar jag? Jo, jag hade faktiskt inte ens min vildaste fantasi (och den är vild, jag försäkrar) kunnat föreställa sig hur det kan bli när alla i familjen blir sjuka samtidigt, eller i omgångar, och all sömn raderas totalt. Tur att barnen blir större. Immunförsvaret blir starkare. Kanske kan man få sova om några år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
