torsdag 29 januari 2009
Axplock
Idag var han i sitt esse sonen. Jag minns tyvärr inte allt. Men oj vad jag har skrattat gott. Det är så ljuuuuuvligt att vara mamma! Jag känner mig rik!
Några små meningar som fick avsluta denna dag:
"Kan man få gå och sova nån gång här, eller?" 18.18
"Mamma, du ska få ett nytt namn. Du ska heta Knirp och jag ska heta Flirp." 18.21
"Mamma, kan du gå nån gång så jag får somna?" 18.26
Några små meningar som fick avsluta denna dag:
"Kan man få gå och sova nån gång här, eller?" 18.18
"Mamma, du ska få ett nytt namn. Du ska heta Knirp och jag ska heta Flirp." 18.21
"Mamma, kan du gå nån gång så jag får somna?" 18.26
lördag 24 januari 2009
Göra och vara
Jag såg på en talkshow för länge sen... vad heter hon? Hon som gått upp och ned i vikt en massa, brunhårig tjej.... Minnet är inte vad det borde vara.... Nåt på R. Ricki Lake! Hursomhaver. Hon sade som en summasumarum efter en helt ointressant show: "Det viktigaste är inte vem du är utan vad du gör." Tänk det där hängde jag upp mig på totalt. Jag kan förstå tanken, framförallt om du bor i ett multinationellt samhälle med diverse rasism - det kommer inte an på hudfärg utan om du är en god människa etc etc. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur fel det är ändå. Det är ju just för att jag är den jag är som har har ett värde som människa. Det kommer inte an på vad jag gör. Har personer med en lång radda välgörenhetsinsatser ett större värde än någon som bara på sin höjd lagt en krona i Ronald McDonald-bössan? Nej. Och det är så viktigt att det är så! Nej! Ditt värde sitter inte i om du gör gott eller inte. Det hindrar inte att vi ska göra gott. Mycket och ofta, helst jämt.
Som småbarnsmamma har jag tappat bort det här. Totalt. Jag har för mig själv värderat mig i vad jag gör istället för den jag är. Det har inte varit särskilt lyckosamt. Det handlar om att gå ned i vikt, börja motionera, hålla ordning hemma, klara av det senaste momentet i barnuppfostran - fem-minuters-metoden eller pott-träning, senaste tentan etc etc. Nu är det ju så att jag är ju väldigt ofullkomlig - vilket innebär att jag misslyckas rätt ofta med det jag föresätter mig. Jag är dessutom rätt ambitiös och ställer höga och svåra krav på mig.
Allt det här leder till att man nedvärderar sig själv och därmed inte älskar sig själv som man bör. Men jag har kommit på att jag nog är bra. Rätt så bra faktiskt. Mina egenskaper - den jag är, utan handlingar och misslyckanden - är bra. Och det har jag inget att göra med. Det är sådan Gud har skapat mig. Om jag skalar av allt GÖRA och istället tittar på VARAndet så hittar jag en rätt så bra tjej där. Det hade jag alldeles glömt bort.
Jag har en underbar vän som talar sanning med mig. Även den obehagliga sanningen. Hon påminde mig häromdagen: "Du är bra Frida. Du duger!" Jag ville genast radda upp alla mina senaste misslyckanden och minsann berätta att jag inte alls duger. Men hon har rätt. Jag duger.
Och det här gäller ju inte bara mig. Det gäller oss alla. Att inte hela tiden fokusera på alla pågående förbättringsprojekt man håller på med i sitt liv. Att istället lyfta fram det som är bra!! Som pedagog fokuserar man på barns starka sidor för att bygga vidare på just styrkorna och få barnen att uppleva känslan av att lyckas - att duga. Om man istället bara arbetar med det barn har svårt med så kommer de bara få känna ett evigt tragglande och misslyckanden. Det måste finnas en balans.
I enlighet med den här lilla vardagsuppenbarelsen (Tack kära Jenny!) har jag kommit fram till att det är så viktigt att leva NU. Att njuta av livet här och nu. Mitt i sömnkaos, diskkaos, tvättkaos, överviktkaos, motionskaos etc etc. Att älska sig själv som man är med alla fel och lyten. Att hitta guldkornen här och nu gör att man orkar ta sig vidare i en process där man kan förändras till det bättre. Man kan inte tänka: när jag har fått ordning på vikt, barn, nattningar, motion, håret, tentan, lönen - DÅ kommer jag bli lycklig. Nej, tyvärr är sanningen den att du alltid kommer att ha något att sträva efter- något att förbättra. Vi kan inte bli perfekta. Och inser vi inte detta kommer vi alltid att leva i fåfäng strävan efter framtiden istället för att vara lyckliga här och nu. Nyckeln är att kunna vara tillfreds och lycklig nu, men inte nöjd!
Jag kommer att berätta mer om det här med att tala sanning till sin vän senare. Men det var allt för nu.
Jag känner mig faktiskt lite gladare nu.
Som småbarnsmamma har jag tappat bort det här. Totalt. Jag har för mig själv värderat mig i vad jag gör istället för den jag är. Det har inte varit särskilt lyckosamt. Det handlar om att gå ned i vikt, börja motionera, hålla ordning hemma, klara av det senaste momentet i barnuppfostran - fem-minuters-metoden eller pott-träning, senaste tentan etc etc. Nu är det ju så att jag är ju väldigt ofullkomlig - vilket innebär att jag misslyckas rätt ofta med det jag föresätter mig. Jag är dessutom rätt ambitiös och ställer höga och svåra krav på mig.
Allt det här leder till att man nedvärderar sig själv och därmed inte älskar sig själv som man bör. Men jag har kommit på att jag nog är bra. Rätt så bra faktiskt. Mina egenskaper - den jag är, utan handlingar och misslyckanden - är bra. Och det har jag inget att göra med. Det är sådan Gud har skapat mig. Om jag skalar av allt GÖRA och istället tittar på VARAndet så hittar jag en rätt så bra tjej där. Det hade jag alldeles glömt bort.
Jag har en underbar vän som talar sanning med mig. Även den obehagliga sanningen. Hon påminde mig häromdagen: "Du är bra Frida. Du duger!" Jag ville genast radda upp alla mina senaste misslyckanden och minsann berätta att jag inte alls duger. Men hon har rätt. Jag duger.
Och det här gäller ju inte bara mig. Det gäller oss alla. Att inte hela tiden fokusera på alla pågående förbättringsprojekt man håller på med i sitt liv. Att istället lyfta fram det som är bra!! Som pedagog fokuserar man på barns starka sidor för att bygga vidare på just styrkorna och få barnen att uppleva känslan av att lyckas - att duga. Om man istället bara arbetar med det barn har svårt med så kommer de bara få känna ett evigt tragglande och misslyckanden. Det måste finnas en balans.
I enlighet med den här lilla vardagsuppenbarelsen (Tack kära Jenny!) har jag kommit fram till att det är så viktigt att leva NU. Att njuta av livet här och nu. Mitt i sömnkaos, diskkaos, tvättkaos, överviktkaos, motionskaos etc etc. Att älska sig själv som man är med alla fel och lyten. Att hitta guldkornen här och nu gör att man orkar ta sig vidare i en process där man kan förändras till det bättre. Man kan inte tänka: när jag har fått ordning på vikt, barn, nattningar, motion, håret, tentan, lönen - DÅ kommer jag bli lycklig. Nej, tyvärr är sanningen den att du alltid kommer att ha något att sträva efter- något att förbättra. Vi kan inte bli perfekta. Och inser vi inte detta kommer vi alltid att leva i fåfäng strävan efter framtiden istället för att vara lyckliga här och nu. Nyckeln är att kunna vara tillfreds och lycklig nu, men inte nöjd!
Jag kommer att berätta mer om det här med att tala sanning till sin vän senare. Men det var allt för nu.
Jag känner mig faktiskt lite gladare nu.
fredag 23 januari 2009
Säkert ointressant för er, men
Nu har Lovisa kissat två gånger på pottan. Femton månader. Hon gick och satte sig på pottan och jag tog av henne blöjan - lite nyfiken om det skulle bli något. Och det blev det. Och det var så roligt för hon blev överlycklig över detta. Och nästa dag blev det likadant. Kära nån, jag har inte tid med pott-träning nu, vad gör man?
Jag har förvånat sett hur hon vareviga dag drar av sig stumporna. Och jag sätter på dem igen och hon verkar nöjd. Så går det några minuter så drar hon av dem igen. Du vet, man funderar - tycker hon att det är halt med strumpor? Så kan det väl vara. Är hon varm om fötterna? Det är hon verkligen inte - isbit!
Ett annat fenomen är att hon hela tiden ska klättra upp på stolen vid datorn och sitta och trycka på tangentbordet medan hon håller i telefonen och pratar och pratar - mest med pappa.
Och så har vi rotandet i skåpen och lagandet av låtsasmaten...
Så kom jag på... hennes mamma är alltid barfota. Hennes mamma sitter ofta vid datorn och pratar i telefonen. Och hennes mamma rotar i skåpen och lagar mat. Hon är en liten härmapa!
Jag har förvånat sett hur hon vareviga dag drar av sig stumporna. Och jag sätter på dem igen och hon verkar nöjd. Så går det några minuter så drar hon av dem igen. Du vet, man funderar - tycker hon att det är halt med strumpor? Så kan det väl vara. Är hon varm om fötterna? Det är hon verkligen inte - isbit!
Ett annat fenomen är att hon hela tiden ska klättra upp på stolen vid datorn och sitta och trycka på tangentbordet medan hon håller i telefonen och pratar och pratar - mest med pappa.
Och så har vi rotandet i skåpen och lagandet av låtsasmaten...
Så kom jag på... hennes mamma är alltid barfota. Hennes mamma sitter ofta vid datorn och pratar i telefonen. Och hennes mamma rotar i skåpen och lagar mat. Hon är en liten härmapa!
onsdag 21 januari 2009
Det här med namn....
Min blogg hette till för någon vecka sedan The bright side of life. Var jag fick namnet ifrån? Ja du... Jag hade så bråttom att börja blogga att jag bara tog något. Det var på engelska och jag var väldigt positivt inställd till livet i allmänhet så då fick bloggen heta som den hette. Problemet för mig är att jag efter ett tag inte kan låta bli att tänka på Monty Python (eller hur de nu stavar). Jag har en god vän som tycker att de utför mästerverk. Vi hade en het diskussion i gymnasiet (den var kanske inte så het, men det låter bättre än ljummen) om korsfästelsen där sången Always look on the bright side of life framförs. Jag vet inte ens om jag hade sett scenen men jag minns att jag sjöng på sången någon gång i tonåren och min pappa sade ifrån att den där fick jag inte sjunga på... eller nåt sånt. Jag minns inte, jag börjar bli så gammal.
Hursomhaver. Jag var inte nöjd med det där namnet. Jag var tvungen att byta ut det på en gång. Problemet var att jag inte hade kommit på något nytt. Så... i några få dagar hette min blogg istället Parks Allehanda. I mean give me a break! Jag fick bilden av en diversehandlare i en Astrid Lindgren-film. Ni vet en sådan där som har karameller i glasburkar på disken och allt i burkar som står staplade på vackra hyllor. Där kunde man köpa allt! Allt! Det har jag åtminstone läst i Lill-Karin i Handelsboden. En förträfflig bok som förtjänar att läsas. Även de övriga nio böckerna i serien. Nej, det namnet dög inte.
No good. No good at all. Så jag snodde helt enkelt ett namn som florerat i min nya släkt ett gott tag. Det var nämligen namnet på kusinernas egna band. Parkliv. Det är bara det att bandet finns inte längre och det passade så förträffligt in på vad jag var ute efter. Så jag frågade en av bandmedlemmarna - min man. Och han godkände att jag lånade det. Sedan berättar han att Per Gessle hade en turné med samma namn. Å andra sidan är det ingen av oss andra som hade en aning om det och det var nog inte heller upphovsrättsskyddat... Så nu heter bloggen Parkliv. Får se hur länge det nu varar....
Hursomhaver. Jag var inte nöjd med det där namnet. Jag var tvungen att byta ut det på en gång. Problemet var att jag inte hade kommit på något nytt. Så... i några få dagar hette min blogg istället Parks Allehanda. I mean give me a break! Jag fick bilden av en diversehandlare i en Astrid Lindgren-film. Ni vet en sådan där som har karameller i glasburkar på disken och allt i burkar som står staplade på vackra hyllor. Där kunde man köpa allt! Allt! Det har jag åtminstone läst i Lill-Karin i Handelsboden. En förträfflig bok som förtjänar att läsas. Även de övriga nio böckerna i serien. Nej, det namnet dög inte.
No good. No good at all. Så jag snodde helt enkelt ett namn som florerat i min nya släkt ett gott tag. Det var nämligen namnet på kusinernas egna band. Parkliv. Det är bara det att bandet finns inte längre och det passade så förträffligt in på vad jag var ute efter. Så jag frågade en av bandmedlemmarna - min man. Och han godkände att jag lånade det. Sedan berättar han att Per Gessle hade en turné med samma namn. Å andra sidan är det ingen av oss andra som hade en aning om det och det var nog inte heller upphovsrättsskyddat... Så nu heter bloggen Parkliv. Får se hur länge det nu varar....
måndag 19 januari 2009
NY BIL!!!!!!
Så här ser vår nya bil ut! Exakt. fast ett annat bilnummer. Fin,va ?*lycklig*
Efter idogt sökande hittade vi denna pärla i Dalarna av alla ställen. Det är en Audi A6 årsmodell 01. Priset var det bästa och dessutom prutade Daniel ytterligare 4000. Det är positivt. Så nu ska Cittran bort...
Är man löjlig om man blir lite känslomässigt bunden till sina bilar?
Vår förra Toyota har jag sett två gånger efter att vi sålde den och, tänk, jag tycker att den tittar så anklagande på mig...
söndag 18 januari 2009
Nytt år, ny layout
Vilken födelsedag!
Blir väckt av min underbara familj strax efter åtta (bara det - sovmorgon!) med paket på sängen. Jag fick örhängen från Pilgrim, Parfym från DKNY och smyckeskrin. Därefter långfrukost som maken gjort i ordning. Efter den goda lunchen åkte vi till Leksand och lämnade barnen hos farmor och sedan gick vi på bio och såg Australia och käkade popcorn och godis som galningar. Vi avslutade storstilat med Restaurant Bosporen för att sedan åka till våra trötta och nöjda barn. Av svärmor fick jag dessutom ett presentkort på massage och av makens mormor ett stort fång med tulpaner. Gissa om jag känner mig uppvaktad!
Nu sitter jag här och är så nöjd, lycklig, trött och älskad. Jag har det för bra. Långt över mina förväntningar i år igen. Må jag aldrig glömma att vara tacksam för min underbara man och fantastiska barn.
Måste bara tillägga att filmen helt klart hamnar bland mina topp tio all times. En mix av Mitt Afrika, Crocodile Dundee och Pearl Harbor.
I morgon börjar en ny kurs och jag ska försöka ladda batterierna lite. Jag har ju precis avslutat förra och knappt hunnit njuta av det.
God natt, vänner! Krama någon och var tacksam för de du har i din närhet.
Blir väckt av min underbara familj strax efter åtta (bara det - sovmorgon!) med paket på sängen. Jag fick örhängen från Pilgrim, Parfym från DKNY och smyckeskrin. Därefter långfrukost som maken gjort i ordning. Efter den goda lunchen åkte vi till Leksand och lämnade barnen hos farmor och sedan gick vi på bio och såg Australia och käkade popcorn och godis som galningar. Vi avslutade storstilat med Restaurant Bosporen för att sedan åka till våra trötta och nöjda barn. Av svärmor fick jag dessutom ett presentkort på massage och av makens mormor ett stort fång med tulpaner. Gissa om jag känner mig uppvaktad!
Nu sitter jag här och är så nöjd, lycklig, trött och älskad. Jag har det för bra. Långt över mina förväntningar i år igen. Må jag aldrig glömma att vara tacksam för min underbara man och fantastiska barn.
Måste bara tillägga att filmen helt klart hamnar bland mina topp tio all times. En mix av Mitt Afrika, Crocodile Dundee och Pearl Harbor.
I morgon börjar en ny kurs och jag ska försöka ladda batterierna lite. Jag har ju precis avslutat förra och knappt hunnit njuta av det.
God natt, vänner! Krama någon och var tacksam för de du har i din närhet.
lördag 17 januari 2009
Om relationer 1: Förväntningar
Innan man flyttar ihop eller, som jag föredrar, gifter sig är det bra att ha tänkt igenom några saker. Än viktigare är att ha talat igenom några saker med den man ska dela bostad, liv, lust och nöd med. Har man nu gängat sig utan att ha talat om dessa frågor är inte loppet kört. Man kan när som helst behöva ägna lite sund tid åt sin viktigaste relation.
Jag har tidigare skrivit om äktenskapet http://kullans.blogspot.com/2008/12/om-ktenskapet.html. Det inlägget grundade sig på en predikan av Joakim Lundqvist, med diverse utläggningar av mig själv, och kan ju vara värt en fem minuters läsning.
Nu vill jag skriva om något som grundläggande har med kommunikation att göra. Mer om kommunikation kommer senare. Jag ska fokusera på förväntningar.
De här tankarna jag kommer ta upp är mina högst egna och jag gör inget anspråk på att vara expert. Jag vill gärna ha era synpunkter och tillägg på det jag skriver. Jag har bara varit ett par med Daniel i snart åtta år och vi har varit gifta i snart sex. Jag är verkligen ingen allvetande relationsexpert. Men jag funderar mycket på de här frågorna och tänkte på det här sättet skriva ned lite för att få lite reaktioner och lära mig lite mer.
Nummer 1
Viktigt att slå fast är att parrelationen är den viktigaste relation man har. Det kan tyckas självklart, men har man fått en eller fem telningar så är det inte lika självklart att ens make eller maka kommer på första platsen. Är parrelationen den viktigaste relationen borde den alltså ha den högsta prioriteten och också tilldelas tid och kraft i relation till prioriteten.
Din bakgrund
Som person är du en produkt av ditt arv och din miljö. Väääldigt djupt. Men det är viktigt att komma ihåg när man talar om förväntningar på en relation. Hur var dina föräldrar? Hur fungerade deras relation? Hur löste de konflikter? Hur grälade de? Hur försonades de? Vilken tid ägnade de åt varandra dagligen? på vilket sätt visade de uppskattning för varandra? Vilken ton hade de när de talade med varandra? Vilken plats och prioritet gav de varandra?
Har ni något par som kan vara föredömen för er? Några ni kan se på och ta efter och kanske använda som bollplank? Det är viktigt att ha några med ett sunt förhållande som man kan lära sig av.
Det här har givetvis format både dig och mig. Om min pappa aldrig visade min mamma uppskattning för allt hon gjorde påverkar det min bild av hur man är mot varandra som man och kvinna. Om min mamma gav min pappa plats nr 14 efter barn, hem, träning, arbete etc så kommer det att prägla mig.
Det här påverkar oss, men inte givetvis på det sättet att vi kommer bli likadana som våra föräldrar. Tvärtom kan vi göra allt för att INTE bli som våra föräldrar. Det är dock tveksamt hur lyckosamma vi är. :-)
Förälskelse
När du träffar prince charming så går allt i rosa (eller vilken favoritfärg du nu har). Känslorna svallar och det finns inget moln på himlen what so ever. Rent vetenskapligt brukar man säga att den här perioden - förälskelseperioden - varar ungefär ett år. Därefter kommer verkligheten att börja skymta under alla rosa moln. Verkligheten behöver inte vara förälskelsens undergång. Tvärtom. Men det man gör under förälskelsen avgör om känslorna kommer att övergå till kärlek eller inte. Om man ägnar tid åt att lära känna varandra på djupet - och inte bara fysiskt - ökar chanserna för kärlek. Om man bygger en relation som också grundar sig på vänskap ökar chanserna likaväl.
Kärlek är ett beslut!
Och låt mig bara slå fast. Jag tror inte på slumpen. Jag tror att kärlek är hårt arbete som grundar sig på viljebeslut och viljebeslut only. Men det börjar inte där. Det börjar med känslor. Och kommer att fortsätta med känslor om man bestämmer sig för att: "Yes! Den här personen kommer jag att älska för resten av mitt liv." Det beslutet står fast även när den grå vardagen kväver passionen. Vänskapen - att vi trivs i varandras sällskap. Att vi väljer varandras sällskap före andras. Att vi är varandras bästa vänner och förtrogna. Att vi respekterar och beundrar varandra. Att vi vet om varandras fel och misstag och älskar varandra ändå! Den vänskapen består även i tråkiga eller blåsiga tider. Det är den relationen som också gör att känslorna kan få komma igen. Passionen kan blomma upp som aldrig förr. Det handlar om att bli kär - om och om igen - i samme man eller kvinna.
Förväntningar
När du nu fattar beslutet att du vill dela liv och vardag med någon har du med dig otaliga förväntningar. Förväntningar på vad ert liv tillsammans kommer att innebära. Det kan handla om vem som ska laga mat, men det kan också handla om på vilket sätt du vill att din make eller maka visa kärlek och uppskattning. Det kan handla om hur ofta ni ska ha sex - och hur du ser på sex, det kan handla om vem som ansvarar för ekonomin eller hur man gör om konflikter uppstår.
Eftersom du och din partner inte växte upp i samma familj (och även om ni nu - hemska tanke - skulle ha gjort det så är ni olika ändå) har ni olikheter som vid en första anblick inte syns och dessutom brukar förälskelsen dölja det mesta av olikheter. För att undvika onödiga slitande konflikter, stora eller små, kan man tjäna många tårar och hårda ord på att tala ut om förväntningar. Att helt enkelt sätta sig ned och beta av område för område och berätta hur man ser på det hela och höra hur den andre ser på det. Jag och min man gjorde det här innan vi skulle gifta oss. det var oerhört värdefullt och har hjälpt oss mycket. Vid de här tillfällena samtalade vi med en pastor OCH HANS FRU! Observera. Och det var väldigt givande. De hade några år på nacken och hade sett lite mer av verklighetens gråa krankhet än vad vi i all vår förälskelse hade.
Mitt tips är alltså att sätta sig ned och göra en liten kartläggning om hur ens föräldrar var på viktiga områden och därefter - hur du ser på dessa områden.
Förslag på områden att tala om:
Ekonomi: gemensam eller avskild. varför?
Hur mkt pengar ska vi lägga på hyra/bil/kläder/mat/nöjen/enskilda nöjen/
Vem ansvarar för räkningar
Hur stora summor är det okej att använda utan att fråga den andre etc etc
Konflikter
Hur löser vi konflikter - skriker och bråkar, drar och undan och är tysta, reda ut på en gång eller låta det gå en tid
Vad gör vi om vi inte kan lösa en konflikt?
Sex
på vilket sätt, hur ofta, vem tar initiativ etc etc
framtiden
jobb, studier, resor, barn, hus - drömmar!
Tid för varandra och andra
vad är okej och inte okej när det gäller umgänge med andra, hur ofta etc.
Hemmet och barn
Sysslor, föräldraledighet, uppfostran, dagis
Nej, nu kommer jag inte på något mer just nu. Men, snälla ni, bidra gärna med något!
Det är vikigt att välja rätt tillfälle för kommunikation av det här slaget. Det bästa är att komma överens - boka tid - och i avslappnade former med skratt, gråt och trivsel tala om det viktigaste ni har - varandra!
Jag har tidigare skrivit om äktenskapet http://kullans.blogspot.com/2008/12/om-ktenskapet.html. Det inlägget grundade sig på en predikan av Joakim Lundqvist, med diverse utläggningar av mig själv, och kan ju vara värt en fem minuters läsning.
Nu vill jag skriva om något som grundläggande har med kommunikation att göra. Mer om kommunikation kommer senare. Jag ska fokusera på förväntningar.
De här tankarna jag kommer ta upp är mina högst egna och jag gör inget anspråk på att vara expert. Jag vill gärna ha era synpunkter och tillägg på det jag skriver. Jag har bara varit ett par med Daniel i snart åtta år och vi har varit gifta i snart sex. Jag är verkligen ingen allvetande relationsexpert. Men jag funderar mycket på de här frågorna och tänkte på det här sättet skriva ned lite för att få lite reaktioner och lära mig lite mer.
Nummer 1
Viktigt att slå fast är att parrelationen är den viktigaste relation man har. Det kan tyckas självklart, men har man fått en eller fem telningar så är det inte lika självklart att ens make eller maka kommer på första platsen. Är parrelationen den viktigaste relationen borde den alltså ha den högsta prioriteten och också tilldelas tid och kraft i relation till prioriteten.
Din bakgrund
Som person är du en produkt av ditt arv och din miljö. Väääldigt djupt. Men det är viktigt att komma ihåg när man talar om förväntningar på en relation. Hur var dina föräldrar? Hur fungerade deras relation? Hur löste de konflikter? Hur grälade de? Hur försonades de? Vilken tid ägnade de åt varandra dagligen? på vilket sätt visade de uppskattning för varandra? Vilken ton hade de när de talade med varandra? Vilken plats och prioritet gav de varandra?
Har ni något par som kan vara föredömen för er? Några ni kan se på och ta efter och kanske använda som bollplank? Det är viktigt att ha några med ett sunt förhållande som man kan lära sig av.
Det här har givetvis format både dig och mig. Om min pappa aldrig visade min mamma uppskattning för allt hon gjorde påverkar det min bild av hur man är mot varandra som man och kvinna. Om min mamma gav min pappa plats nr 14 efter barn, hem, träning, arbete etc så kommer det att prägla mig.
Det här påverkar oss, men inte givetvis på det sättet att vi kommer bli likadana som våra föräldrar. Tvärtom kan vi göra allt för att INTE bli som våra föräldrar. Det är dock tveksamt hur lyckosamma vi är. :-)
Förälskelse
När du träffar prince charming så går allt i rosa (eller vilken favoritfärg du nu har). Känslorna svallar och det finns inget moln på himlen what so ever. Rent vetenskapligt brukar man säga att den här perioden - förälskelseperioden - varar ungefär ett år. Därefter kommer verkligheten att börja skymta under alla rosa moln. Verkligheten behöver inte vara förälskelsens undergång. Tvärtom. Men det man gör under förälskelsen avgör om känslorna kommer att övergå till kärlek eller inte. Om man ägnar tid åt att lära känna varandra på djupet - och inte bara fysiskt - ökar chanserna för kärlek. Om man bygger en relation som också grundar sig på vänskap ökar chanserna likaväl.
Kärlek är ett beslut!
Och låt mig bara slå fast. Jag tror inte på slumpen. Jag tror att kärlek är hårt arbete som grundar sig på viljebeslut och viljebeslut only. Men det börjar inte där. Det börjar med känslor. Och kommer att fortsätta med känslor om man bestämmer sig för att: "Yes! Den här personen kommer jag att älska för resten av mitt liv." Det beslutet står fast även när den grå vardagen kväver passionen. Vänskapen - att vi trivs i varandras sällskap. Att vi väljer varandras sällskap före andras. Att vi är varandras bästa vänner och förtrogna. Att vi respekterar och beundrar varandra. Att vi vet om varandras fel och misstag och älskar varandra ändå! Den vänskapen består även i tråkiga eller blåsiga tider. Det är den relationen som också gör att känslorna kan få komma igen. Passionen kan blomma upp som aldrig förr. Det handlar om att bli kär - om och om igen - i samme man eller kvinna.
Förväntningar
När du nu fattar beslutet att du vill dela liv och vardag med någon har du med dig otaliga förväntningar. Förväntningar på vad ert liv tillsammans kommer att innebära. Det kan handla om vem som ska laga mat, men det kan också handla om på vilket sätt du vill att din make eller maka visa kärlek och uppskattning. Det kan handla om hur ofta ni ska ha sex - och hur du ser på sex, det kan handla om vem som ansvarar för ekonomin eller hur man gör om konflikter uppstår.
Eftersom du och din partner inte växte upp i samma familj (och även om ni nu - hemska tanke - skulle ha gjort det så är ni olika ändå) har ni olikheter som vid en första anblick inte syns och dessutom brukar förälskelsen dölja det mesta av olikheter. För att undvika onödiga slitande konflikter, stora eller små, kan man tjäna många tårar och hårda ord på att tala ut om förväntningar. Att helt enkelt sätta sig ned och beta av område för område och berätta hur man ser på det hela och höra hur den andre ser på det. Jag och min man gjorde det här innan vi skulle gifta oss. det var oerhört värdefullt och har hjälpt oss mycket. Vid de här tillfällena samtalade vi med en pastor OCH HANS FRU! Observera. Och det var väldigt givande. De hade några år på nacken och hade sett lite mer av verklighetens gråa krankhet än vad vi i all vår förälskelse hade.
Mitt tips är alltså att sätta sig ned och göra en liten kartläggning om hur ens föräldrar var på viktiga områden och därefter - hur du ser på dessa områden.
Förslag på områden att tala om:
Ekonomi: gemensam eller avskild. varför?
Hur mkt pengar ska vi lägga på hyra/bil/kläder/mat/nöjen/enskilda nöjen/
Vem ansvarar för räkningar
Hur stora summor är det okej att använda utan att fråga den andre etc etc
Konflikter
Hur löser vi konflikter - skriker och bråkar, drar och undan och är tysta, reda ut på en gång eller låta det gå en tid
Vad gör vi om vi inte kan lösa en konflikt?
Sex
på vilket sätt, hur ofta, vem tar initiativ etc etc
framtiden
jobb, studier, resor, barn, hus - drömmar!
Tid för varandra och andra
vad är okej och inte okej när det gäller umgänge med andra, hur ofta etc.
Hemmet och barn
Sysslor, föräldraledighet, uppfostran, dagis
Nej, nu kommer jag inte på något mer just nu. Men, snälla ni, bidra gärna med något!
Det är vikigt att välja rätt tillfälle för kommunikation av det här slaget. Det bästa är att komma överens - boka tid - och i avslappnade former med skratt, gråt och trivsel tala om det viktigaste ni har - varandra!
måndag 12 januari 2009
Examinationen är över
Nu återstår inlämingen av mina uppsatser. Sedan är det bara exjobbet kvar. I princip, för först ska jag ju läsa en kurs på halvtid om grannspråk. Jag säger bara, det är typ det tristaste jag vet, men det är ett måste för att komma närmare gymnasiebehörigheten. Frågan är hur jag ska hålla uppe motivationen. Det blir nog inte mycket kurslitteratur jag köper där...
Funderar på exjobbet. Vad ska man skriva om. Jag har några idéer, men mottager gärna fler. Just nu är jag inne på att antingen skriva om barn som får läs- och skrivsvårigheter och vilket stöd föräldrarna får och vilka krav skolan ställer på dem när det gäller att hjälpa sitt barn med studier. Det andra alternativet handlar om arbetslag. Det är så självklart att alla lärare ska samlas i lärarlag varje vecka, men det finns så gott som intet skrivet om vad man ska göra eller hur man ska lägga upp arbetslaget för att åstadkomma något mer konstruktivt än att man pratar om elever och deras jobbiga föräldrar. Ursäkta generaliseringen.
Nu är jag förkyld, helt slut och har huvudvärk pga spänningar i ryggen. Jag ska bara fundera lite på vad jag ska göra med min födelsedag till helgen. Vad tycker ni? Den är högst ojämn... eller ja, den är ju iof delbar med 8, 4 och 2, men i alla fall. Jag är så trött. Det är alltid roligt med presenter. det är alltid roligt att bli uppvaktad och få träffa de man tycker om, men måste man? Något år flydde jag alla uppvaktningar och bad om att få slippa. Jag menar, det gör man ju inte förrän man fyller minst 70. Jag är lite asocial ibland. Undrar var jag har fått det ifrån... Jahapp, kom inte fram till något. Får återkomma i ämnet. Kalas eller inte?
Funderar på exjobbet. Vad ska man skriva om. Jag har några idéer, men mottager gärna fler. Just nu är jag inne på att antingen skriva om barn som får läs- och skrivsvårigheter och vilket stöd föräldrarna får och vilka krav skolan ställer på dem när det gäller att hjälpa sitt barn med studier. Det andra alternativet handlar om arbetslag. Det är så självklart att alla lärare ska samlas i lärarlag varje vecka, men det finns så gott som intet skrivet om vad man ska göra eller hur man ska lägga upp arbetslaget för att åstadkomma något mer konstruktivt än att man pratar om elever och deras jobbiga föräldrar. Ursäkta generaliseringen.
Nu är jag förkyld, helt slut och har huvudvärk pga spänningar i ryggen. Jag ska bara fundera lite på vad jag ska göra med min födelsedag till helgen. Vad tycker ni? Den är högst ojämn... eller ja, den är ju iof delbar med 8, 4 och 2, men i alla fall. Jag är så trött. Det är alltid roligt med presenter. det är alltid roligt att bli uppvaktad och få träffa de man tycker om, men måste man? Något år flydde jag alla uppvaktningar och bad om att få slippa. Jag menar, det gör man ju inte förrän man fyller minst 70. Jag är lite asocial ibland. Undrar var jag har fått det ifrån... Jahapp, kom inte fram till något. Får återkomma i ämnet. Kalas eller inte?
Kissa på grammis
Jag fattar inte detta. Varför skulle polisen ta hänsyn till att Kleerup och andra var på grammisgalan för att festa? Varför ska de sluta göra sitt jobb bara för att några kändisar vill syssla med knark så att det märks i tv? Måste bara säga: Bra gjort snuten!
lördag 10 januari 2009
Värdelös mamma
Jag är mamma. Mamma ut i fingerspetsarna med allt vad det innebär. Jag berömmer mig inte av att vara en perfekt mamma. Tvärtom. Jag är i mycket en värdelös mamma. Nu undrar ni vad i allsin dar jag menar. Det är sant. Jag är helt värdelös mamma ibland. Big mistakes... Big time.
Min dotter är ju mjölkallergiker. Till elände för henne och alla som vill sova i samma byggnad som henne. Det är riktigt jobbigt varje gång hon får mjölk i sig. Vi har varit extremt duktiga på att elimenera mjölk ur hennes kost och i princip har hon inte fått mjölk i sig nån gång sedan vi uptäckte att hon var mjölkallergiker. Tills dagen innan nyårsafton. Det är ju det jag säger. Jag är värdelös mamma.
Vi sitter och äter frukost. Jag vet inte hur det är med er, men jag måste äta frukost för att vakna. Innan dess är det inte mycket som rör sig i huvudet, det mesta går på instinkter och rutin. Elias hade ätit färdigt, mjölk och smörgås (han dricker mjölk och har ost på smörgåsen för att slippa ta kalktabletter o dyl.) och lämnat bordet. Lovisa äter mjölkfri gröt och dricker hallonjuice. Problemet är... att de har nästan likadana muggar. Fantastiskt fina muggar, den ena grön den andra blå, båda från USA. Synd att de ska vara så lika. För vips har jag fört mjölkmuggen till min mjölkallergiska dotters mun och tvingat henne att smaka. Nu var hon ovanligt trilsk och ville inte smaka, men nån droppe fick hon i sig innan jag höll på att DÖ. Hur dum får man vara? Hur knäpp får man vara? Ge sin dotter mjölk att dricka?!
Och mycket riktigt. Det dröjde inte många dygn innan de typiska symtomen infann sig. Sömnbrist, otaliga diarreblöjor (ursäkta detaljerna), magknip och gaser. Hon blir så ömklig och får så ont. Och hennes lilla tunna kropp kan inte tillgodogöra sig näringen. Samvetet höll på att döda mig.
När det gått fem dagar var vi helt slut och undrade hur jag skulle klara min examen som skulle infalla om några dagar. Natten som nyss förlidit hade varit odräglig. Hon hade varit vaken - och därmed även jag - till tre på morgonen. Sonen far iväg till dagis och jag är hemma med dottern. Ringer lite till min mamma och beklagar mig. Medan jag pratar med henne i fem minuter river min dotter ur burkskåpet, kastrullskåpet och byrån i hallen. Jag avslutar raskt när jag hör att hon öppnar kylskåpsdörren. Jag rusar in i köket och - SKRIKER. Det är inte min dotter. Det är ett monster med brun choklad smetad i hela ansiktet och otaliga äckliga aladdinbitar (ni vet de där körsbär i likör och romrussin som alltid blir kvar) spridda utanför kylen. Jo, det var min dotter. Och hon hade upptäckt en intressant kartong - röd och fin - som stod på nedersta hyllan. Resultatet - ännu mera mjölk i magen. Nu måste jag bara få fria mig lite - det var mannen som ställt chokladen där, men det visste jag inte då, det kunde lika gärna vara jag. Principen är annars: mjölkprodukter högst upp i alla skåp. Nu var det inte mycket kvar av mitt mammaförtroende. Inte alls.
Dagen efter när jag byter en av de otaliga lite mer fylliga blöjorna på skötbädden på torktumlaren trilskas dottern rejält. Det vill man inte i vanliga fall och i synnerhet inte när blöjan är av det slag det var idag. Jag gav henne en shampoo-flaska men den intresserade henne näppeligen. Jag ser ett örhänge. Ett fint litet örhände, ungefär 1,5 cm stort i form av en blomma i en silvrig metall. I ett infall av idioti visar jag det för henne, tvättar klart och... ser hur hon stoppar det i munnen. På en millesekund har hon satt i halsen och hon blir högröd i ansiktet. Jag känner hur hjärtat stannar på mig, sliter upp henne, bajsig eller ej och böjer henne framåt och slår med handflatan mellan skulderbalden - alldeles som man ska göra. Eländesörhänget kommer inte ut. NU är hon blå. Jag kikar i munnen och sliter ner mina fingrar för att rensa ut föremålet. Jag känner det. Jag känner... hur jag trycker ned det i halsen på henne. Jag får PANIK! Jag slår igen på skuldrorna och hon hostar till men... inget örhänge. Nu gallskriker jag. Maken kommer farande och jag storbölar att jag har tryckt ned ett örhänge i halsen på min do-ho-tt-eh-er. Han tar henne och jag rusar med däckskrik i kurvorna (jag lovar) till telefonen för att mötas av en kötid på fem minuter till sjukvårdsrådgivningen. Vi är kändisar jag och sjukvårdsrådgivningen. Känns nästan som jag känner alla som sitter där, buttra Karin, trevliga Anna och goa Ines. Jag lovar, det tänkte jag inte på nu. Jag hulkar. Jag h-a-r t-r-y-c-k-t n-e-d e-t-t ö-r-h-ä-n-g-e i min dotters hals. Hur kan man göra nåt sånt?! Min man kommer in till sin hulkande fru med det gnällande barnet och försäkrar att det inte är mitt fel - det var en olycka. Pyttsan. Jag vet att det var mitt fel. Vilken idiot till morsa ger sin dotter ett örhänge att titta på oavsett om det är sjutton bajsblöjor på spel eller inte??!!!!
Jag lyckas samla mig så pass att jag börjar fundera på när dottern är född. Vilket år var de tnu? Vilka är de sista siffrorna? Jag skriver ned det för säkerhets skull. Det tar hela kötiden för mig att luska ut det medan jag gör mitt bästa för att samla röst och snyftningar. "Samtalet kommer att spelas in i utbildningssyfte". Jag älskar den meningen, det betyder att det är dags att få hjälp. Syster i andra änden av luren lyssnar tålmodigt och frågar sedan: "Kan hon andas, annars får ni ringa 112." Hjälp, jag dog lite till. "Ja, hon andas". Hon kopplar lite hit och dit och återkommer sedan med beskedet att jag bör åka in direkt till öron-näsa-hals så får jag en akuttid om en halvtimme. Å så jag åker. Darrig på både ben och röst. Med en dotter som gnäller i min famn. Jag har aldrig varit så rädd eller nedstämd tror jag. Jag har skadat mitt barn. Vad är jag för en mamma?
Det är -20 ute och jag har astma innan jag har kört ut builen ur garaget. Det skiter jag i. Jag kan gott ha det. Elaka mammusling. Jag minns knappt resan dit (den tar fem minuter). Jag hade tur att det var gratis att parkera efter 19 för jag hade bara 50 öre och det gillar inte de där automaterna av någon anledning. Inte gillar de VISA heller. De ska bara ha preem och hydro och sånt där trams. Jag lastar ur barnvagnen, barn och skötväska i rasande fart och flänger den knappa km in till sjukhuset i en fart som skulle fått Kallurs att vända sig om av pur förvåning. När jag kommer innanför snurrdörrarna kan jag knappt andas längre. Mina lungor har klistrat ihop av den torra -20-luften som plågar mina astmarör till lungor. Jag hastar in i en hiss och ringer lydigt på dörren inan jag går in i väntrummet. Nu får vi vänta i en evighet (bara 20 minuter) men jag hinner lugna ned mig något under tiden. Jag måste för jag kan knappt andas. En gullig liten syster (hon var liten) ser min belägenhet och frågar om jag behöver hjälp. Hon fattar av mitt väsande att det gör jag nog och hämtar raskt en splirrans ny turbuhailer - en massa hundralappar från landstinget till mig så där bara. Tackartackar.
Vår tur. En butter läkartant. Hon har ingen förståelse för mina nerver. Åh mina nerver, de är utanpå och otroligt skälvande. Jag tror att det syns, i eldskrift, skrivet i min panna att här är mamman som försöker kväva sitt barn och sedan riva upp hennes inälvor med ett örhänge. Eller för den delen - här är mamman som är så idiotisk att hon ger sin ettåring ett vasst örhänge att leka med. De har sett det allihop. Neonskrift. Pulserande och blinkande.
Efter några helt ovidkommande frågor bokar hon en tid på röntgen och ber mig vänta i väntrummet igen. Jaha, nu ska jag visa att jag är lydig och duktig mamma. Jag vill kompensera Lovisa, doktorn och hela världen efter mitt misstag... min katastrof. Efter en liten femminutare kommer hon och berättar att hon ska på operation - att hon vågar, min dotter har ju ett örhänge i magen!!! Och hon fortsätter: om nu örhänget är i magen får magen ha sin gilla gång och örhänget kommer att återlämnas till sin ägare inkapslad i isolering av luktande slag om några dagar. Om hon får ont kan jag ringa kirurgen så hjälper de mig. Kirurgen - det ordet kan ju få vem som helst att dåna. Om däremot örhänget är i lungorna måste vi ta ut det. "Vi". Jag var beredd att sprita mig direkt och dra på operationshandskarna (aidshandskar som min syster sa). Men som sagt, om det är i magen kan jag åka hem. tack, tack, snälla fru doktorn. Hej då, operera bra... eller nåt.
Röntgen, röntgen.... Hur länge kan man få vänta. Skottskador, motorcykelolyckor, brutna ben, allt elände skulle nog hända ikväll så vi fick nog vackert vänta hela natten. MEN då ingrep den lilla systern igen och ringde. Hon RINGDE till röntgen. Tänk vad de kan nu för tiden. Och vi fick komma bums. Jag är ett knippe av tacksamhet och lillasystern följer oss till Röntgen. Hon var så förstående, hon kanske också har tryckt ned nåt olämpligt vasst i sitt barns strupe nån gång? Tror inte det.
Röntgen. Värre rum finns inte. Kaaaaaalt, kallt och sterilt. Jag och en röntgensyrra får hålla fast min lilla dotter, dottern som det är så synd om och som har ett vasst örhänge i sig, på den där hårda britsen. Armarna upp över huvudet och stilla med magen. Mitt hjärta brast nästan. Klick. Klart! Och röntgendoktorn kunde kolla direkt. Då kommer röntgensystern tillbaka och frågar om hon har bajsat sen .... så hittar hon inte orden. "Sen jag tryckte ned örhänget i halsen på henne", jag hjälper henne lite på traven. Ja, just det. Nej, hon har inte bajsat. Hon försvinner igen. Och kommer tillbaka direkt och säger att de inget ser på bilden. Förvirring. Vad? Vad sa du?
Men, men, men var är den då? jaha, den är inte i lungorna i alla fall. Vad var det öron-näsa-hals-doktorn sa att jag skulle göra då? Åka hem...
Så vi åker hem.
Väl hemme är jag helt slut. Jag plågas fortfarande av eländet och huvudet fullkomligt bankar av migrän som strålar ut i hela kroppen. Och Lovisa vill inte somna. Vi kämpar lite med hennes läggning när vi störs av telefonen.
Det är öron-näsa-hals-doktorn som lite nervöst säger att jag nog inte skulle ha åkt hem. Hon frågar om materialet i örhänget. Jag svarar så gott jag kan, men nu börjar benen skaka igen. Jo, säger hon. Om den inte är i magen och inte i lungorna kan den sitta bakom näsan. Du får nog komma tillbaka. Klockan är 22 på kvällen. Det är varken min eller Lovisas primetime men jag säger lydigt: "Javisst. Jag kommer på en gång." Men så tillägger läkaren: "ni har inte letat efter örhänget så det inte ligger på golvet eller så?" Jodå sa jag, två gånger. För det hade jag. Alldeles bakom är man ju inte. Så klart att jag hade letat. vad pinsamt det hade varit att åka in om hon inte hade svalt örhänget....
Jag sväljer klumpen i halsen och tar upp min dotter och ber maken kolla en gång till om han inte ser nåt blommigt örhänge. Det gör han. Han hittar det. På golvet. Då kan det ju inte vara i hennes mage. Då... har vi ju gjort allt det här i onödan.
Telefonen ringer igen och jag rusar dit. Det är öron-näsa-hals-doktorn som ringer och undrar om vi bor i Leksand eller Falun och hur lång tid det kommer att ta innan jag är där med ettåringen. Jag bor i Falun säger jag först.... fast. "Vi har hittat det."
Jag måste bara säga. Då steg hon i graderna imina ögon. För då säger hon bara (utan något brett leende - sånt hör man): "Men vad skönt. Det var ju bra. Då kan ni gå och lägga er nu! Ha det så bra!"
Jag lägger på luren igen och konstaterar att ja, det dåliga samvetet är kvar, men lättnaden över att det där eländiga örhänget inte är min dotters mage utan i min hand slår nästan samvetet just nu. Problemet är bara att så dum som jag kände mig då har jag aldrig förut känt mig. Örhänget låg på golvet. Och jag gav mig ut i... ja ni kan ju läsa storyn igen så förstår ni. Åsna. Det tycker jag passar rätt så bra.
För att inte tala om vilken värdelös mamma jag är ändå.
Fast en sak är säker. Jag älskar mina barn så att det gör ont i mig. Jag ääääälskar.
Och jag blir nog vuxen och förståndig jag med. Kan man ju hoppas. Även om det inte känns så just nu. Ett mammasamvete är något av det mest plågsamma som finns.
Min dotter är ju mjölkallergiker. Till elände för henne och alla som vill sova i samma byggnad som henne. Det är riktigt jobbigt varje gång hon får mjölk i sig. Vi har varit extremt duktiga på att elimenera mjölk ur hennes kost och i princip har hon inte fått mjölk i sig nån gång sedan vi uptäckte att hon var mjölkallergiker. Tills dagen innan nyårsafton. Det är ju det jag säger. Jag är värdelös mamma.
Vi sitter och äter frukost. Jag vet inte hur det är med er, men jag måste äta frukost för att vakna. Innan dess är det inte mycket som rör sig i huvudet, det mesta går på instinkter och rutin. Elias hade ätit färdigt, mjölk och smörgås (han dricker mjölk och har ost på smörgåsen för att slippa ta kalktabletter o dyl.) och lämnat bordet. Lovisa äter mjölkfri gröt och dricker hallonjuice. Problemet är... att de har nästan likadana muggar. Fantastiskt fina muggar, den ena grön den andra blå, båda från USA. Synd att de ska vara så lika. För vips har jag fört mjölkmuggen till min mjölkallergiska dotters mun och tvingat henne att smaka. Nu var hon ovanligt trilsk och ville inte smaka, men nån droppe fick hon i sig innan jag höll på att DÖ. Hur dum får man vara? Hur knäpp får man vara? Ge sin dotter mjölk att dricka?!
Och mycket riktigt. Det dröjde inte många dygn innan de typiska symtomen infann sig. Sömnbrist, otaliga diarreblöjor (ursäkta detaljerna), magknip och gaser. Hon blir så ömklig och får så ont. Och hennes lilla tunna kropp kan inte tillgodogöra sig näringen. Samvetet höll på att döda mig.
När det gått fem dagar var vi helt slut och undrade hur jag skulle klara min examen som skulle infalla om några dagar. Natten som nyss förlidit hade varit odräglig. Hon hade varit vaken - och därmed även jag - till tre på morgonen. Sonen far iväg till dagis och jag är hemma med dottern. Ringer lite till min mamma och beklagar mig. Medan jag pratar med henne i fem minuter river min dotter ur burkskåpet, kastrullskåpet och byrån i hallen. Jag avslutar raskt när jag hör att hon öppnar kylskåpsdörren. Jag rusar in i köket och - SKRIKER. Det är inte min dotter. Det är ett monster med brun choklad smetad i hela ansiktet och otaliga äckliga aladdinbitar (ni vet de där körsbär i likör och romrussin som alltid blir kvar) spridda utanför kylen. Jo, det var min dotter. Och hon hade upptäckt en intressant kartong - röd och fin - som stod på nedersta hyllan. Resultatet - ännu mera mjölk i magen. Nu måste jag bara få fria mig lite - det var mannen som ställt chokladen där, men det visste jag inte då, det kunde lika gärna vara jag. Principen är annars: mjölkprodukter högst upp i alla skåp. Nu var det inte mycket kvar av mitt mammaförtroende. Inte alls.
Dagen efter när jag byter en av de otaliga lite mer fylliga blöjorna på skötbädden på torktumlaren trilskas dottern rejält. Det vill man inte i vanliga fall och i synnerhet inte när blöjan är av det slag det var idag. Jag gav henne en shampoo-flaska men den intresserade henne näppeligen. Jag ser ett örhänge. Ett fint litet örhände, ungefär 1,5 cm stort i form av en blomma i en silvrig metall. I ett infall av idioti visar jag det för henne, tvättar klart och... ser hur hon stoppar det i munnen. På en millesekund har hon satt i halsen och hon blir högröd i ansiktet. Jag känner hur hjärtat stannar på mig, sliter upp henne, bajsig eller ej och böjer henne framåt och slår med handflatan mellan skulderbalden - alldeles som man ska göra. Eländesörhänget kommer inte ut. NU är hon blå. Jag kikar i munnen och sliter ner mina fingrar för att rensa ut föremålet. Jag känner det. Jag känner... hur jag trycker ned det i halsen på henne. Jag får PANIK! Jag slår igen på skuldrorna och hon hostar till men... inget örhänge. Nu gallskriker jag. Maken kommer farande och jag storbölar att jag har tryckt ned ett örhänge i halsen på min do-ho-tt-eh-er. Han tar henne och jag rusar med däckskrik i kurvorna (jag lovar) till telefonen för att mötas av en kötid på fem minuter till sjukvårdsrådgivningen. Vi är kändisar jag och sjukvårdsrådgivningen. Känns nästan som jag känner alla som sitter där, buttra Karin, trevliga Anna och goa Ines. Jag lovar, det tänkte jag inte på nu. Jag hulkar. Jag h-a-r t-r-y-c-k-t n-e-d e-t-t ö-r-h-ä-n-g-e i min dotters hals. Hur kan man göra nåt sånt?! Min man kommer in till sin hulkande fru med det gnällande barnet och försäkrar att det inte är mitt fel - det var en olycka. Pyttsan. Jag vet att det var mitt fel. Vilken idiot till morsa ger sin dotter ett örhänge att titta på oavsett om det är sjutton bajsblöjor på spel eller inte??!!!!
Jag lyckas samla mig så pass att jag börjar fundera på när dottern är född. Vilket år var de tnu? Vilka är de sista siffrorna? Jag skriver ned det för säkerhets skull. Det tar hela kötiden för mig att luska ut det medan jag gör mitt bästa för att samla röst och snyftningar. "Samtalet kommer att spelas in i utbildningssyfte". Jag älskar den meningen, det betyder att det är dags att få hjälp. Syster i andra änden av luren lyssnar tålmodigt och frågar sedan: "Kan hon andas, annars får ni ringa 112." Hjälp, jag dog lite till. "Ja, hon andas". Hon kopplar lite hit och dit och återkommer sedan med beskedet att jag bör åka in direkt till öron-näsa-hals så får jag en akuttid om en halvtimme. Å så jag åker. Darrig på både ben och röst. Med en dotter som gnäller i min famn. Jag har aldrig varit så rädd eller nedstämd tror jag. Jag har skadat mitt barn. Vad är jag för en mamma?
Det är -20 ute och jag har astma innan jag har kört ut builen ur garaget. Det skiter jag i. Jag kan gott ha det. Elaka mammusling. Jag minns knappt resan dit (den tar fem minuter). Jag hade tur att det var gratis att parkera efter 19 för jag hade bara 50 öre och det gillar inte de där automaterna av någon anledning. Inte gillar de VISA heller. De ska bara ha preem och hydro och sånt där trams. Jag lastar ur barnvagnen, barn och skötväska i rasande fart och flänger den knappa km in till sjukhuset i en fart som skulle fått Kallurs att vända sig om av pur förvåning. När jag kommer innanför snurrdörrarna kan jag knappt andas längre. Mina lungor har klistrat ihop av den torra -20-luften som plågar mina astmarör till lungor. Jag hastar in i en hiss och ringer lydigt på dörren inan jag går in i väntrummet. Nu får vi vänta i en evighet (bara 20 minuter) men jag hinner lugna ned mig något under tiden. Jag måste för jag kan knappt andas. En gullig liten syster (hon var liten) ser min belägenhet och frågar om jag behöver hjälp. Hon fattar av mitt väsande att det gör jag nog och hämtar raskt en splirrans ny turbuhailer - en massa hundralappar från landstinget till mig så där bara. Tackartackar.
Vår tur. En butter läkartant. Hon har ingen förståelse för mina nerver. Åh mina nerver, de är utanpå och otroligt skälvande. Jag tror att det syns, i eldskrift, skrivet i min panna att här är mamman som försöker kväva sitt barn och sedan riva upp hennes inälvor med ett örhänge. Eller för den delen - här är mamman som är så idiotisk att hon ger sin ettåring ett vasst örhänge att leka med. De har sett det allihop. Neonskrift. Pulserande och blinkande.
Efter några helt ovidkommande frågor bokar hon en tid på röntgen och ber mig vänta i väntrummet igen. Jaha, nu ska jag visa att jag är lydig och duktig mamma. Jag vill kompensera Lovisa, doktorn och hela världen efter mitt misstag... min katastrof. Efter en liten femminutare kommer hon och berättar att hon ska på operation - att hon vågar, min dotter har ju ett örhänge i magen!!! Och hon fortsätter: om nu örhänget är i magen får magen ha sin gilla gång och örhänget kommer att återlämnas till sin ägare inkapslad i isolering av luktande slag om några dagar. Om hon får ont kan jag ringa kirurgen så hjälper de mig. Kirurgen - det ordet kan ju få vem som helst att dåna. Om däremot örhänget är i lungorna måste vi ta ut det. "Vi". Jag var beredd att sprita mig direkt och dra på operationshandskarna (aidshandskar som min syster sa). Men som sagt, om det är i magen kan jag åka hem. tack, tack, snälla fru doktorn. Hej då, operera bra... eller nåt.
Röntgen, röntgen.... Hur länge kan man få vänta. Skottskador, motorcykelolyckor, brutna ben, allt elände skulle nog hända ikväll så vi fick nog vackert vänta hela natten. MEN då ingrep den lilla systern igen och ringde. Hon RINGDE till röntgen. Tänk vad de kan nu för tiden. Och vi fick komma bums. Jag är ett knippe av tacksamhet och lillasystern följer oss till Röntgen. Hon var så förstående, hon kanske också har tryckt ned nåt olämpligt vasst i sitt barns strupe nån gång? Tror inte det.
Röntgen. Värre rum finns inte. Kaaaaaalt, kallt och sterilt. Jag och en röntgensyrra får hålla fast min lilla dotter, dottern som det är så synd om och som har ett vasst örhänge i sig, på den där hårda britsen. Armarna upp över huvudet och stilla med magen. Mitt hjärta brast nästan. Klick. Klart! Och röntgendoktorn kunde kolla direkt. Då kommer röntgensystern tillbaka och frågar om hon har bajsat sen .... så hittar hon inte orden. "Sen jag tryckte ned örhänget i halsen på henne", jag hjälper henne lite på traven. Ja, just det. Nej, hon har inte bajsat. Hon försvinner igen. Och kommer tillbaka direkt och säger att de inget ser på bilden. Förvirring. Vad? Vad sa du?
Men, men, men var är den då? jaha, den är inte i lungorna i alla fall. Vad var det öron-näsa-hals-doktorn sa att jag skulle göra då? Åka hem...
Så vi åker hem.
Väl hemme är jag helt slut. Jag plågas fortfarande av eländet och huvudet fullkomligt bankar av migrän som strålar ut i hela kroppen. Och Lovisa vill inte somna. Vi kämpar lite med hennes läggning när vi störs av telefonen.
Det är öron-näsa-hals-doktorn som lite nervöst säger att jag nog inte skulle ha åkt hem. Hon frågar om materialet i örhänget. Jag svarar så gott jag kan, men nu börjar benen skaka igen. Jo, säger hon. Om den inte är i magen och inte i lungorna kan den sitta bakom näsan. Du får nog komma tillbaka. Klockan är 22 på kvällen. Det är varken min eller Lovisas primetime men jag säger lydigt: "Javisst. Jag kommer på en gång." Men så tillägger läkaren: "ni har inte letat efter örhänget så det inte ligger på golvet eller så?" Jodå sa jag, två gånger. För det hade jag. Alldeles bakom är man ju inte. Så klart att jag hade letat. vad pinsamt det hade varit att åka in om hon inte hade svalt örhänget....
Jag sväljer klumpen i halsen och tar upp min dotter och ber maken kolla en gång till om han inte ser nåt blommigt örhänge. Det gör han. Han hittar det. På golvet. Då kan det ju inte vara i hennes mage. Då... har vi ju gjort allt det här i onödan.
Telefonen ringer igen och jag rusar dit. Det är öron-näsa-hals-doktorn som ringer och undrar om vi bor i Leksand eller Falun och hur lång tid det kommer att ta innan jag är där med ettåringen. Jag bor i Falun säger jag först.... fast. "Vi har hittat det."
Jag måste bara säga. Då steg hon i graderna imina ögon. För då säger hon bara (utan något brett leende - sånt hör man): "Men vad skönt. Det var ju bra. Då kan ni gå och lägga er nu! Ha det så bra!"
Jag lägger på luren igen och konstaterar att ja, det dåliga samvetet är kvar, men lättnaden över att det där eländiga örhänget inte är min dotters mage utan i min hand slår nästan samvetet just nu. Problemet är bara att så dum som jag kände mig då har jag aldrig förut känt mig. Örhänget låg på golvet. Och jag gav mig ut i... ja ni kan ju läsa storyn igen så förstår ni. Åsna. Det tycker jag passar rätt så bra.
För att inte tala om vilken värdelös mamma jag är ändå.
Fast en sak är säker. Jag älskar mina barn så att det gör ont i mig. Jag ääääälskar.
Och jag blir nog vuxen och förståndig jag med. Kan man ju hoppas. Även om det inte känns så just nu. Ett mammasamvete är något av det mest plågsamma som finns.
Morgan Alling
Dagens vitaminpiller! Jag skrattade så jag fick magknip! Wow, så ska dom tas!!
http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.796647&renderingdepartment=2.3949
http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.796647&renderingdepartment=2.3949
torsdag 8 januari 2009
onsdag 7 januari 2009
Gaza igen
Jag fick ett mail på facebook - antagligen för att jag gick med i gruppen - vad den nu hette- att jag stöder israel i kriget gentemot terrorism. Vilket jag fortfarande gör. Jag anser att de har rätt att försvara sina medborgare. Däremot fördömer jag övervåld, och oproportioneligt sådant. Och tyvärr är det svårt att bedöma sånt utifrån vad media säger.
I det mailet var det massor av fruktansvärda bilder - de värsta jag har sett i hela mitt liv. Döda, lemlästade spädbarn och barn, mammor och andra. De fastnade på näthinnan. Alla var de palestinska civila som blivit offer i detta hemska krig. Jag håller med Ulf Nilsson i Expressen som menar att Israel kommer inte vinna det de vill vinna genom att genomföra den här offensiven. De cill få slut på terrorhandlingar - självmordsbombningar, raketskjutningarrödakorsambulanser som används av hamas för att frakta vapen och bomber. De kommer vinna en hel generation som kommer hata israel ännu mer intensivt, och frivilligt vilja bli självmordsbombare. Det är så tragiskt, så fruktansvärt. Himlen gråter över varje dödat barn. Det värsta är att jag inte vet - som den del med rätta påstår - om det här är bilder på dödade, lemlästade barn som flashas för nyhetsjournalister för att bedriva propaganda, eller om de använts som mänskliga sköldar i kriget, eller om de var en liten familj som fick sitt hus fullt med vapen av hamas och därmed blev dödade av Israelerna. Krigsknepen är fula, hemska och avskyvärda. Det jag vet är att de dött en onödig, hemsk och brutal död i en ond, ond värld. Jag kommer drömma mardrömmar om dessa barn. Min enda tröst är att jag vet att varje barn som dör kommer till Gud. Där finns det inget lidande, ingen konflikt, ingen propaganda, inget hat. Där är det fred.
I det mailet var det massor av fruktansvärda bilder - de värsta jag har sett i hela mitt liv. Döda, lemlästade spädbarn och barn, mammor och andra. De fastnade på näthinnan. Alla var de palestinska civila som blivit offer i detta hemska krig. Jag håller med Ulf Nilsson i Expressen som menar att Israel kommer inte vinna det de vill vinna genom att genomföra den här offensiven. De cill få slut på terrorhandlingar - självmordsbombningar, raketskjutningarrödakorsambulanser som används av hamas för att frakta vapen och bomber. De kommer vinna en hel generation som kommer hata israel ännu mer intensivt, och frivilligt vilja bli självmordsbombare. Det är så tragiskt, så fruktansvärt. Himlen gråter över varje dödat barn. Det värsta är att jag inte vet - som den del med rätta påstår - om det här är bilder på dödade, lemlästade barn som flashas för nyhetsjournalister för att bedriva propaganda, eller om de använts som mänskliga sköldar i kriget, eller om de var en liten familj som fick sitt hus fullt med vapen av hamas och därmed blev dödade av Israelerna. Krigsknepen är fula, hemska och avskyvärda. Det jag vet är att de dött en onödig, hemsk och brutal död i en ond, ond värld. Jag kommer drömma mardrömmar om dessa barn. Min enda tröst är att jag vet att varje barn som dör kommer till Gud. Där finns det inget lidande, ingen konflikt, ingen propaganda, inget hat. Där är det fred.
tjuvat igen
2009 började med krig i Mellanöstern. Hela världens uppmärksamhet riktades under jul och nyår på Israel men inte i form av änglarnas fridsbudskap i Betlehem utan flyganfallen in i Gaza som nu utvidgats av en markoffensiv som är inne på femte dagen. Det är ingen tvekan om att detta är en mänsklig katastrof av stora propotioner där ett redan mer eller mindre omänskligt liv i Gaza nu närmar sig katastrofens rand. Civila människor lider oerhört i en helt ohållbar situation som måste ta slut.
Ändå kan det märkas det en viss liten återhållsamhet i kritiken emot Israel, som alltid är hård och rutinmässigt fördömande. Både hos världssamfundet och Arabnationerna finns det en tydlig underström av kritik emot Hamas som till och med märks i arabiska media där det finns en tydlig rädsla för islamistisk radikalism uppbackad av Iran.
Redan innan Israels tillbakadragande från Gaza varnade många att Gaza skulle förvandlas till en plattform för radikala terrororganisationer som skulle hålla Gazas befolkning gisslan i sin fanatiska kamp för Israels utplånande. Att Hamas demokratiskt valdes till makten ger dem knappast rätt att ständigt attackera Israel och att systematiskt arbeta för dess utplåning. Att rättfärdiga sitt ständiga raketbombardemang emot Israel med att den “sionistiska entiteten” skall utplånas är fanatisk retorik och oerhört naivt.
Israel har full rätt att existera och att ha trygga och säkra gränser. Inget land i världen skulle tolerera ett bombardemang av den skalan emot sig. Vi talar om många tusentals raketer in Israel som avfyras regelbundet och gör livet outhärdligt för de israeler som lever i den delen av landet. Hamas terrormetoder och radikala islamistiska ideologi har lett till en radikalisering av konflikten i hela området och ett lidande utan like för civilbefolkningen i Gaza.
För Israel är detta inte bra. Det är oerhört svårt att vinna, åtminstone kortsiktigt, emot en terrororgansisation som Hamas (terrorstämplad både av EU och USA). Det visade kriget emot Hizbollah i Libanon. Kriget stärker en ensidig bild av Israel som en aggresiv nation som struntar i civilt lidande. Samtidigt kan man inte bara sitta och se på hur Hamas ökar sin aggresion och ständigt anfaller Israel. Agerar man inte så stärks Hamas i sin fåfänga tro på seger. Agerar man så lider civilbefolkningen oerhört, som ibland används som mänskliga sköldar av Hamas.
Situationen är katastrofal och ohållbar och troligtivis kommer detta krig att resultera i lidande och bittra palestinier som utgör grogrunden för en ny generation av självmordsbombare inne i Israel. Om inte kriget avslutas snart finns dessutom en risk för en radikalisering och eskalering av krig i hela området. Det är något som både Hizbollah och Iran troligtvis inte har något emot.
från Ulf Ekmans blogg: http://ulfekman.nu/2009/01/07/kriget-i-gaza/#comment-5582
Ändå kan det märkas det en viss liten återhållsamhet i kritiken emot Israel, som alltid är hård och rutinmässigt fördömande. Både hos världssamfundet och Arabnationerna finns det en tydlig underström av kritik emot Hamas som till och med märks i arabiska media där det finns en tydlig rädsla för islamistisk radikalism uppbackad av Iran.
Redan innan Israels tillbakadragande från Gaza varnade många att Gaza skulle förvandlas till en plattform för radikala terrororganisationer som skulle hålla Gazas befolkning gisslan i sin fanatiska kamp för Israels utplånande. Att Hamas demokratiskt valdes till makten ger dem knappast rätt att ständigt attackera Israel och att systematiskt arbeta för dess utplåning. Att rättfärdiga sitt ständiga raketbombardemang emot Israel med att den “sionistiska entiteten” skall utplånas är fanatisk retorik och oerhört naivt.
Israel har full rätt att existera och att ha trygga och säkra gränser. Inget land i världen skulle tolerera ett bombardemang av den skalan emot sig. Vi talar om många tusentals raketer in Israel som avfyras regelbundet och gör livet outhärdligt för de israeler som lever i den delen av landet. Hamas terrormetoder och radikala islamistiska ideologi har lett till en radikalisering av konflikten i hela området och ett lidande utan like för civilbefolkningen i Gaza.
För Israel är detta inte bra. Det är oerhört svårt att vinna, åtminstone kortsiktigt, emot en terrororgansisation som Hamas (terrorstämplad både av EU och USA). Det visade kriget emot Hizbollah i Libanon. Kriget stärker en ensidig bild av Israel som en aggresiv nation som struntar i civilt lidande. Samtidigt kan man inte bara sitta och se på hur Hamas ökar sin aggresion och ständigt anfaller Israel. Agerar man inte så stärks Hamas i sin fåfänga tro på seger. Agerar man så lider civilbefolkningen oerhört, som ibland används som mänskliga sköldar av Hamas.
Situationen är katastrofal och ohållbar och troligtivis kommer detta krig att resultera i lidande och bittra palestinier som utgör grogrunden för en ny generation av självmordsbombare inne i Israel. Om inte kriget avslutas snart finns dessutom en risk för en radikalisering och eskalering av krig i hela området. Det är något som både Hizbollah och Iran troligtvis inte har något emot.
från Ulf Ekmans blogg: http://ulfekman.nu/2009/01/07/kriget-i-gaza/#comment-5582
tisdag 6 januari 2009
litet inlägg
som jag snott från Ulf Ekmans blogg.
Det här skrev jag som kommentar på pastorns blogg. Det gällde ledarskap osv. Det var visst någon som varit med i LO för någon evighet sedan som tyckte att det predikades blind lydnad och att man såg på Ulf som förmer än Gud.*suck*
Vill bara slå fast att jag - och vad jag vet ingen av mina kompisar heller - har någonsin varit nervös när Ulf har gått förbi i korridoren. *skrattar högt åt tanken*
Däremot vet jag att en del har en felaktig bild av ledarskap som kan ge en osund hållning gentemot auktoritet. Jag har aldrig upplevt det predikas från Livets Ords pastorer. Däremot sade en fru till en kär lärare till mig en gång: “Men, Frida. Vilken kort kjol! Vad tror du att Ulf skulle säga om den?!” (Bibelskolan hade väl för länge sedan en regel som knäkorta kjolar och min, som hörde till en festdräkt, slutade fem centimeter ovanför.) Jag var bara 20 år så det får vara mig förlåtet men jag svarade: “Jag tror att han tycker att den är JÄTTEsnygg.”
En enda gång hukade jag mig och det med rätta. Det var efter ett söndagsmöte ute i Livsts Ords cafeteria. Ulf satt vid ett bord med några jag inte kände igen och fikade - inte vid något pastorsbord med 20 sorters fikabröd den gången. Vi var ett helt gäng som satt vid bordet intill och skrattade och hade så roligt som man kan ha som tonåring. Mötet hade varit bra och vi var glada och uppspelta. Efter en kvart kommer Ulf fram till oss och säger ord som jag aldrig kommer att glömma. Han hade nämligen sett att vid bordet intill vårt hade det suttit en ung kille i vår ålder, alldeles ensam. Ulf förmanade oss att vi inte bjudit in honom till vårt bord. Jag lovar dig. Jag trodde jag skulle skämmas ihjäl. Jag hade inte ens sett killen. Och det var det som var så hemskt! Jag hade inte sett att det satt en ensam kille vid ett bord för sig själv och jag hade haft det så roligt med mina kompisar. Jag skämdes för jag var inte gammal i sammanhanget och mindes mycket väl vad tufft det kunde vara att komma i i gemenskapen (ungefär som att tas sig in i en konservburk med tandpetare). Tack för den betan, Ulf. Det här är säkert 15 år sedan men jag ser mig fortfarande omkring varje gång jag sätter mig för att fika så att inte någon sitter ensam vid något bord.
Apropå konservburken: Jag har aldrig förstått det här snacket om att Livets ord är en sekt som suger till sig alla möjliga sorters människor och så är det så svårt att gå ur. Jag hade svårt att komma in jag. Och inte var det svårt att gå ur. Nästan för lätt. Jag tyckte nog att de kunde beklagat sig lite mer över att jag skulle flytta
Det här skrev jag som kommentar på pastorns blogg. Det gällde ledarskap osv. Det var visst någon som varit med i LO för någon evighet sedan som tyckte att det predikades blind lydnad och att man såg på Ulf som förmer än Gud.*suck*
Vill bara slå fast att jag - och vad jag vet ingen av mina kompisar heller - har någonsin varit nervös när Ulf har gått förbi i korridoren. *skrattar högt åt tanken*
Däremot vet jag att en del har en felaktig bild av ledarskap som kan ge en osund hållning gentemot auktoritet. Jag har aldrig upplevt det predikas från Livets Ords pastorer. Däremot sade en fru till en kär lärare till mig en gång: “Men, Frida. Vilken kort kjol! Vad tror du att Ulf skulle säga om den?!” (Bibelskolan hade väl för länge sedan en regel som knäkorta kjolar och min, som hörde till en festdräkt, slutade fem centimeter ovanför.) Jag var bara 20 år så det får vara mig förlåtet men jag svarade: “Jag tror att han tycker att den är JÄTTEsnygg.”
En enda gång hukade jag mig och det med rätta. Det var efter ett söndagsmöte ute i Livsts Ords cafeteria. Ulf satt vid ett bord med några jag inte kände igen och fikade - inte vid något pastorsbord med 20 sorters fikabröd den gången. Vi var ett helt gäng som satt vid bordet intill och skrattade och hade så roligt som man kan ha som tonåring. Mötet hade varit bra och vi var glada och uppspelta. Efter en kvart kommer Ulf fram till oss och säger ord som jag aldrig kommer att glömma. Han hade nämligen sett att vid bordet intill vårt hade det suttit en ung kille i vår ålder, alldeles ensam. Ulf förmanade oss att vi inte bjudit in honom till vårt bord. Jag lovar dig. Jag trodde jag skulle skämmas ihjäl. Jag hade inte ens sett killen. Och det var det som var så hemskt! Jag hade inte sett att det satt en ensam kille vid ett bord för sig själv och jag hade haft det så roligt med mina kompisar. Jag skämdes för jag var inte gammal i sammanhanget och mindes mycket väl vad tufft det kunde vara att komma i i gemenskapen (ungefär som att tas sig in i en konservburk med tandpetare). Tack för den betan, Ulf. Det här är säkert 15 år sedan men jag ser mig fortfarande omkring varje gång jag sätter mig för att fika så att inte någon sitter ensam vid något bord.
Apropå konservburken: Jag har aldrig förstått det här snacket om att Livets ord är en sekt som suger till sig alla möjliga sorters människor och så är det så svårt att gå ur. Jag hade svårt att komma in jag. Och inte var det svårt att gå ur. Nästan för lätt. Jag tyckte nog att de kunde beklagat sig lite mer över att jag skulle flytta
Hamas använder barn som sköldar
http://www.youtube.com/watch?v=eTGbP55HGi8
Fruktansvärt. Och upplysande.
I media är det helt okej att vända nyheter och information gentemot judarna. Ingen judisk självmordsbombare eller terrorist kommer att bomba dig. Om du däremot kritiserar eller fördömer det muslimer gör är faran desto större. Trist verklighet.
Fruktansvärt. Och upplysande.
I media är det helt okej att vända nyheter och information gentemot judarna. Ingen judisk självmordsbombare eller terrorist kommer att bomba dig. Om du däremot kritiserar eller fördömer det muslimer gör är faran desto större. Trist verklighet.
Angående Israel och Gaza
Hamas använder barn som sköldar
Sedan sju år tillbaka har Hamas beskjutit Israel med raketer så gott som dagligen från Gazaremsan. Medan vi i Sverige firade jul i lugn och ro under juldagen besköts israeliska invånare i södra Israel med minst 16 raketer. Hamas har sedan fortsatt under mellandagarna och nyårshelgen med att intensifiera raketangreppen med uppemot hundra raketer om dagen som når ända fram till förorterna söder om Tel Aviv. Det är varje stats rätt att försvara sitt territorium och sin befolkning och detta gjorde Israel när de inledde flyganfallet mot militära mål i Gaza lördagen 27 december. Under samma dag fortsatte Hamas raketattacker. Sex större Grad-raketer slog ner i Ashkelon, en stad i södra Israel med cirka 100 000 invånare, ett bostadshus träffades. Sex personer fördes till sjukhus. Grad-raketerna kan bära laddningar på upp till 30 kilo och är betydligt grövre vapen än de vanliga kassam-raketerna som också har kortare räckvidd. Samma dag träffades ett annat bostadshus i den israeliska staden Netivot, en mil öster om Gaza. En man dödades ögonblickligen vid explosionen. En kvinna skadades svårt av splittret och två andra fick lättare skador. Detta är vardagen sedan sju år tillbaka i södra Israel - dagliga beskjutningar från Hamas mot civila. I dag kan man konstatera att mer än en halv miljon israeler kan drabbas av raketerna från Gaza. Hamas anser med andra ord inte att den israeliska civilbefolkningen är oskyldig. Man anser att alla invånare i Israel är skyldiga, eftersom de är israeler.Varför har media i Sverige inte talat om detta? Flyganfallen från Israel och markinvasionen i lördags från Israel är i linje med varje nations självklara rätt att försvara sitt land och sina invånare. Dilemmat med Gaza är att Hamas inte för krig på samma sätt som Israel. Hamas söker döda civilbefolkningen i Israel och det är det som kallas terrorism. Hamas förlägger med flit sina militära högkvarter mitt inne i civila palestinska kvarter i Gazaremsan och använder alltså oskyldiga personer - inklusive kvinnor och barn - som sköldar mot möjliga israeliska angrepp. På samma sätt gjorde Hizbollah i Libanonkriget sommaren 2006. Hamas använder också sjukhus, skolor, moskéer och privatbostäder som ammunitionslager. En ledare från terrororganisationen Izz al-Din al-Qassambrigaderna sa under lördagen att Hamas har mängder av självmordsbombare redo att möta de israeliska soldaterna i Gaza. Vilka är dessa självmordsbombare? Är det hjärntvättade barn och ungdomar? Hamas har under många år mycket aktivt bedrivit en hatpropaganda med barnprogram, skolböcker, ungdomsläger där man glorifierat dödande av judar och indoktrinerat det uppväxande släktet med hat mot sina grannar i öster. Är det dessa barn och ungdomar som nu Hamas ska offra i sitt vansinniga hat och mediekrig?Faktum kvarstår och måste beaktas i mediernas rapportering och det är att internationell rätt ger staten Israel rätten att försvara sig mot terrorism och direkta bombangrepp. Israel har inte startat detta krig. Det är ett försvarskrig mot terrorbombningar.Hamas vägrar att erkänna Israels existens och talar öppet om att utplåna staten Israel.Hamas vägrar att upphöra med sina granatattacker och hotar med nya självmordsbombningar inne i Israel.Israel har vid upprepade tillfällen sökt fred med Hamas genom att som enda villkor kräva att Hamas upphör med sina terroraktioner. Hamas bygger sina raketramper i bostadsområden och i civila byggnader.Gaza är idag en militärdiktatur enväldigt styrd av Hamas.Mot denna bakgrund är det orimligt att ställa krav på Israel och Hamas som om det handlar om två likvärdiga demokratiska parter. Det är hyckleri när medierna och andra plötsligt börjar tala om proportionell krigföring för Israels del, men aldrig kräver detsamma av Hamas, trots att Hamas förgripit sig på barn och gamla i Israel varje vecka under sju långa år. Och gör det också dagligen på barn och gamla i Gazaremsan, där Hamas drar in tusentals människor i en krigföring som innebär att civila tvingas bo med sina familjer ovanpå raketlager och ammunitionsdepåer. Det här är flagranta brott mot alla krigskonventioner och folkrätten.Detta inser många ledare i Europa och den tyska premiärministern Angela Merkel sa i ett telefonsamtal med den israeliska premiärministern Ehud Olmert att "Hamas bär all skuld" samt att "Tyskland står arm i arm på Israels sida".Jag undrar därför vilket budskap utrikeminister Carl Bildt kommer att förmedla på sin "medlarresa" till Mellanöstern? Kommer Carl Bildt att våga vara lika klarsynt som Angela Merkel?
ANNELIE ENOCHSON
saxat ur expressen: http://www.expressen.se/debatt/1.1423210/hamas-anvander-barn-som-skoldar
Sedan sju år tillbaka har Hamas beskjutit Israel med raketer så gott som dagligen från Gazaremsan. Medan vi i Sverige firade jul i lugn och ro under juldagen besköts israeliska invånare i södra Israel med minst 16 raketer. Hamas har sedan fortsatt under mellandagarna och nyårshelgen med att intensifiera raketangreppen med uppemot hundra raketer om dagen som når ända fram till förorterna söder om Tel Aviv. Det är varje stats rätt att försvara sitt territorium och sin befolkning och detta gjorde Israel när de inledde flyganfallet mot militära mål i Gaza lördagen 27 december. Under samma dag fortsatte Hamas raketattacker. Sex större Grad-raketer slog ner i Ashkelon, en stad i södra Israel med cirka 100 000 invånare, ett bostadshus träffades. Sex personer fördes till sjukhus. Grad-raketerna kan bära laddningar på upp till 30 kilo och är betydligt grövre vapen än de vanliga kassam-raketerna som också har kortare räckvidd. Samma dag träffades ett annat bostadshus i den israeliska staden Netivot, en mil öster om Gaza. En man dödades ögonblickligen vid explosionen. En kvinna skadades svårt av splittret och två andra fick lättare skador. Detta är vardagen sedan sju år tillbaka i södra Israel - dagliga beskjutningar från Hamas mot civila. I dag kan man konstatera att mer än en halv miljon israeler kan drabbas av raketerna från Gaza. Hamas anser med andra ord inte att den israeliska civilbefolkningen är oskyldig. Man anser att alla invånare i Israel är skyldiga, eftersom de är israeler.Varför har media i Sverige inte talat om detta? Flyganfallen från Israel och markinvasionen i lördags från Israel är i linje med varje nations självklara rätt att försvara sitt land och sina invånare. Dilemmat med Gaza är att Hamas inte för krig på samma sätt som Israel. Hamas söker döda civilbefolkningen i Israel och det är det som kallas terrorism. Hamas förlägger med flit sina militära högkvarter mitt inne i civila palestinska kvarter i Gazaremsan och använder alltså oskyldiga personer - inklusive kvinnor och barn - som sköldar mot möjliga israeliska angrepp. På samma sätt gjorde Hizbollah i Libanonkriget sommaren 2006. Hamas använder också sjukhus, skolor, moskéer och privatbostäder som ammunitionslager. En ledare från terrororganisationen Izz al-Din al-Qassambrigaderna sa under lördagen att Hamas har mängder av självmordsbombare redo att möta de israeliska soldaterna i Gaza. Vilka är dessa självmordsbombare? Är det hjärntvättade barn och ungdomar? Hamas har under många år mycket aktivt bedrivit en hatpropaganda med barnprogram, skolböcker, ungdomsläger där man glorifierat dödande av judar och indoktrinerat det uppväxande släktet med hat mot sina grannar i öster. Är det dessa barn och ungdomar som nu Hamas ska offra i sitt vansinniga hat och mediekrig?Faktum kvarstår och måste beaktas i mediernas rapportering och det är att internationell rätt ger staten Israel rätten att försvara sig mot terrorism och direkta bombangrepp. Israel har inte startat detta krig. Det är ett försvarskrig mot terrorbombningar.Hamas vägrar att erkänna Israels existens och talar öppet om att utplåna staten Israel.Hamas vägrar att upphöra med sina granatattacker och hotar med nya självmordsbombningar inne i Israel.Israel har vid upprepade tillfällen sökt fred med Hamas genom att som enda villkor kräva att Hamas upphör med sina terroraktioner. Hamas bygger sina raketramper i bostadsområden och i civila byggnader.Gaza är idag en militärdiktatur enväldigt styrd av Hamas.Mot denna bakgrund är det orimligt att ställa krav på Israel och Hamas som om det handlar om två likvärdiga demokratiska parter. Det är hyckleri när medierna och andra plötsligt börjar tala om proportionell krigföring för Israels del, men aldrig kräver detsamma av Hamas, trots att Hamas förgripit sig på barn och gamla i Israel varje vecka under sju långa år. Och gör det också dagligen på barn och gamla i Gazaremsan, där Hamas drar in tusentals människor i en krigföring som innebär att civila tvingas bo med sina familjer ovanpå raketlager och ammunitionsdepåer. Det här är flagranta brott mot alla krigskonventioner och folkrätten.Detta inser många ledare i Europa och den tyska premiärministern Angela Merkel sa i ett telefonsamtal med den israeliska premiärministern Ehud Olmert att "Hamas bär all skuld" samt att "Tyskland står arm i arm på Israels sida".Jag undrar därför vilket budskap utrikeminister Carl Bildt kommer att förmedla på sin "medlarresa" till Mellanöstern? Kommer Carl Bildt att våga vara lika klarsynt som Angela Merkel?
ANNELIE ENOCHSON
saxat ur expressen: http://www.expressen.se/debatt/1.1423210/hamas-anvander-barn-som-skoldar
söndag 4 januari 2009
att sticka ut hakan
Läs och begrunda att flickebarnet är 22 år. Nej, jag ska inte säga flickebarn, det låter nedvärderande när jag i stället menade att vara beundrande. När jag var i hennes ålder stack jag också ut hakan. Och jag erkänner att jag brände mig en del. Jag skulle inte göra det i onödan, bara i nödan. Stå rak och säga sanningen. Fast i dagsläget är jag mer defensiv istället för offensiv. Trist. Jag måste hotta till mig lite.
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article4020836.ab
Sedan kan ni ju gärna besöka hennes blogg också!
http://folkbladet.nu/underbaraclara
Jahapp. Jag hade visst länkat till en artikel om autism (hör till min nuvarande kurs). Den var också läsvärd. Men här kommer rätt länk!
http://www.expressen.se/debatt/1.1421251/jesus-behovs-i-svenska-skolan
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article4020836.ab
Sedan kan ni ju gärna besöka hennes blogg också!
http://folkbladet.nu/underbaraclara
Jahapp. Jag hade visst länkat till en artikel om autism (hör till min nuvarande kurs). Den var också läsvärd. Men här kommer rätt länk!
http://www.expressen.se/debatt/1.1421251/jesus-behovs-i-svenska-skolan
fredag 2 januari 2009
stavningsenkät
Jag blev alldeles kall när jag läste förra inläggets rubrik. Stavas det så där?
Utan att fuska med att kolla i nån ordbok...
Stavas det gågna eller gångna?
Låt höra hur du skulle skrivit.
Utan att fuska med att kolla i nån ordbok...
Stavas det gågna eller gångna?
Låt höra hur du skulle skrivit.
Det gågna året
Hej vänner!
Vilket år!!! Jag lånar härmed några frågor från en vän och släkt i släkten som kan lämpa sig att svara på om man vill sammanfatta året.
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag flyttade till Falun. Det har jag aldrig gjort förut. Jag var med och startade en ny ungdomsorganisation i Sverige - Reacta. Blev intervjuad i Sofis mode (bilaga till Aftonbladet) angående mitt val av sexuell livsstil. Satte sonen på dagis.
Höll du några av dina nyårslöften?
Jag kan inte minnas att jag avlade några sådana. Jag är alltid hoppfull inför det nya året att det kommer bli bättre och härligare än det förra. Och på något konstigt vis blir det så!
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Jajamen! Bäbisar vimlar det av. Roligt värre!! Bl a Harry och Elsa.
Dog någon som stod dig nära?
Inte i år. Och det tackar jag Gud för.
Vilka länder besökte du?
hm... Falun, Uppsala, Filipstad, Örebro och Åland. That's it
Är det något du saknat år 2008 som du vill ha år 2009?
Oh, ja. Mer tid för mig själv och mer tid för min man. Mer tid till motion. Mer tid för vänner och för Gud.
Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
Midsommar på Åland - det var en fullträff! Tack kära vänner! Och så julen - en fridefull jul, den första på åratal.
Vad var din största framgång 2008?
Att jag fick bukt på foglossningen mha sjukgymnastik. Att jag gick ned i vikt (resan fortsätter). Den allra största är att jag fick chansen att uppmuntra min vän att behålla sin bäbis.
Största misstaget?
Misstagen är nog legio. men jag lägger dem inte på minnet. Jag försöker lära av dem och sedan gå vidare.
Har du varit sjuk eller skadat dig?
Foglossningen var dryg och har begränsat mig rejält. I övrigt har vi avverkat varenda dagissjuka som den onde har uppfunnit.
Bästa köpet?
X-box? HAHAHA. Vår nya kökslampa måste få ingå i den kategorin också.
Vad spenderade du mest pengar på?
Makens ovan nämnda leksak.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Åååå, mina barn, min älskade man. Mina underbara tjejkompisar i kvinnogruppen.
Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2008?
Jason M'raz "I'm yours", Duffys "Mercy" samt Sanna Nielsens "Empty Room". Eventuellt Carola och Johnsons "One Love"
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Mycket gladare än på länge. Men tröttare.
Vad önskar du att du gjort mer?
Motionerat. Träffat vänner. Sovit. Städat?
Vad önskar du att du gjort mindre?
Städat.
Hur tillbringade du julen?
I fridfullhet i hemmet med min älskade familj. Vi besökte också Kristine kyrka på krubbgudstjänst. Jag älskar våran jul!
Blev du kär i år?
Flera gånger. I min man. alltid min man.
Favoritprogram på TV?
House, Extreme Homemakover, Nytt läge, Himlen kan vänta.
Något du önskade dig men inte fick?
Ja. Men det är inte försent ännu.
Vad gjorde du på din födelsedag 2008?
Maken hade bullat upp med ett megalyxprogram innehållande frukost på sängen, klippning på stans finaste frisör, lunch på stans finaste restaurant och skoköp samt hämtmiddag.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mindre sjukdom och mera sömn (läs: sovande barn). Lite socialt liv hade inte skadat.
Hur skulle du beskriva din stil år 2008?
Avlagda och ärvda mammakläder trots att jag inte var gravid. Det vill jag inte minnas.
Vad fick dig att må bra?
Sjukgymnastik, vårt nya hem, kvinnogruppen, min mans omsorger och mina barns kärlek och glädje.
De bästa nya människorna du träffade?
Nya grannar, hjältinnorna i Reacta.
Gott nytt år!
Vilket år!!! Jag lånar härmed några frågor från en vän och släkt i släkten som kan lämpa sig att svara på om man vill sammanfatta året.
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag flyttade till Falun. Det har jag aldrig gjort förut. Jag var med och startade en ny ungdomsorganisation i Sverige - Reacta. Blev intervjuad i Sofis mode (bilaga till Aftonbladet) angående mitt val av sexuell livsstil. Satte sonen på dagis.
Höll du några av dina nyårslöften?
Jag kan inte minnas att jag avlade några sådana. Jag är alltid hoppfull inför det nya året att det kommer bli bättre och härligare än det förra. Och på något konstigt vis blir det så!
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Jajamen! Bäbisar vimlar det av. Roligt värre!! Bl a Harry och Elsa.
Dog någon som stod dig nära?
Inte i år. Och det tackar jag Gud för.
Vilka länder besökte du?
hm... Falun, Uppsala, Filipstad, Örebro och Åland. That's it
Är det något du saknat år 2008 som du vill ha år 2009?
Oh, ja. Mer tid för mig själv och mer tid för min man. Mer tid till motion. Mer tid för vänner och för Gud.
Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
Midsommar på Åland - det var en fullträff! Tack kära vänner! Och så julen - en fridefull jul, den första på åratal.
Vad var din största framgång 2008?
Att jag fick bukt på foglossningen mha sjukgymnastik. Att jag gick ned i vikt (resan fortsätter). Den allra största är att jag fick chansen att uppmuntra min vän att behålla sin bäbis.
Största misstaget?
Misstagen är nog legio. men jag lägger dem inte på minnet. Jag försöker lära av dem och sedan gå vidare.
Har du varit sjuk eller skadat dig?
Foglossningen var dryg och har begränsat mig rejält. I övrigt har vi avverkat varenda dagissjuka som den onde har uppfunnit.
Bästa köpet?
X-box? HAHAHA. Vår nya kökslampa måste få ingå i den kategorin också.
Vad spenderade du mest pengar på?
Makens ovan nämnda leksak.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Åååå, mina barn, min älskade man. Mina underbara tjejkompisar i kvinnogruppen.
Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2008?
Jason M'raz "I'm yours", Duffys "Mercy" samt Sanna Nielsens "Empty Room". Eventuellt Carola och Johnsons "One Love"
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Mycket gladare än på länge. Men tröttare.
Vad önskar du att du gjort mer?
Motionerat. Träffat vänner. Sovit. Städat?
Vad önskar du att du gjort mindre?
Städat.
Hur tillbringade du julen?
I fridfullhet i hemmet med min älskade familj. Vi besökte också Kristine kyrka på krubbgudstjänst. Jag älskar våran jul!
Blev du kär i år?
Flera gånger. I min man. alltid min man.
Favoritprogram på TV?
House, Extreme Homemakover, Nytt läge, Himlen kan vänta.
Något du önskade dig men inte fick?
Ja. Men det är inte försent ännu.
Vad gjorde du på din födelsedag 2008?
Maken hade bullat upp med ett megalyxprogram innehållande frukost på sängen, klippning på stans finaste frisör, lunch på stans finaste restaurant och skoköp samt hämtmiddag.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mindre sjukdom och mera sömn (läs: sovande barn). Lite socialt liv hade inte skadat.
Hur skulle du beskriva din stil år 2008?
Avlagda och ärvda mammakläder trots att jag inte var gravid. Det vill jag inte minnas.
Vad fick dig att må bra?
Sjukgymnastik, vårt nya hem, kvinnogruppen, min mans omsorger och mina barns kärlek och glädje.
De bästa nya människorna du träffade?
Nya grannar, hjältinnorna i Reacta.
Gott nytt år!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
